Himmelsblåa paketdrömmar eller storyn om sjuttioåringen med tomtar på loftet!

Vet inte riktigt vad som flugit i den här sege gamle gubben. Men nu sitter man här igen o plågar sina stackars tangenter, med att försöka få till ett nytt läsvärt bloggvirke, Jo, det var ett tag sen sist... Lite drygt två år. Men, den som säger "Bättre sent än aldrig", kanske har rätt ibland. Eller kanske inte. Det får du snart bli varse om, kära läsare, när du förhoppningsvis ögnar vidare i mina rader. 

Lätt att hitta rätt i Los Cristianos?

En dag, då det var som allra varmast, här på goaste ÖN, Teneriffa. Caliman hade tagit ett formidabelt stryptag om termometern o skickade upp kvicksilvret till ca. 40 grader. Då, mellan svettdropparnas floder, satte jag mig vi datorn, och fick ett av mina många tossiga infall. 

Kanske var det för att luften omkring oss stekte, dessa två första veckor i oktober, som jag beställde en luftstekare (kallas även airfryer på svengelska eller luftfritös om ska vara korrekt). Dock är korrekthet en nivå, som den här gamle vintersmitaren sällan når upp till. Inte ens på boulebanan. Men å andra sidan; vem är 100%... och vad tråkigt det skulle vara, om man eller någon var fullkomlig.

Bara tossige gubben bakom datorn som saknas.

Nåväl, datorn var ute o tafflade på den stora mediala marknaden på norra sidan av ön, som av någon anledning bytt namn i Sverige, så att det kan misstolkas att vara ett energibolag. Visst, när åren börjar räknas o kännas, finns det visst behov av extra energi allt som oftast. Men, troligen riktar sig inte detta tyska (tror jag) bolag, enbart till oss gamla snubbar o tanter.

Nåväl. Infallet att beställa en luftfritös, berodde inte heller på att den här gubben söker efter en fri tös, fri som luften. Jag har ju min Lilla goa SöderBöna, som följer denna sege o tacksamme gubbe i vått o torrt, med kärlek o värme. 

Den egentliga orsaken till inköpet av denna pryl, är fortfarande dolt i dunkelmjöl. Men, det är rätt roligt att spekulera om det. Att vi enbart har två kokplattor i denna nya, men formidabelt ljuvliga, lägenhet, kunde ligga någonstans o gro i baken. Dock, har vi en väl funkande ugn, så... jag kommer ingen vart med denna begrundan, heller.

Väl. då! Mojängen beställdes den 13 oktober. Någon dag senare, kom ett mejl från transportföretaget. Ja, vi kan kalla dem AlltidFörsentAB. Ca. kl. 13 skulle paketet komma nästa dag. Bra, där tänkte jag o stannade hemma för att ta emot leveransen. Precis som när man köper online i Gråkalla Mellanmjölkens land, kom det en länk att följa leveransbilen med. Först (enligt den spanska översättarmaskinen i min webbläsare) stod det fem stopp innan paketet skulle landa här. Sedan ett stopp...sedan ett stopp.... sedan ett stopp.... sedan ett stopp. På följa-bilen-kartan sågs det att bilen svanhoppade mellan Las Americas och Los Cristianos. Men inte hit!!!

Då hade klockans visare tickat vidare ordentligt. Framåt 17-tiden, förstod jag att paketet inte skulle hitta fram till oss. Då var bilen på väg norrut på motorvägen mot Santa Cruz. Jo, hade bara varit upp till paketet att bestämma, så hade det säkert hittat. Men, föraren måste ju vara kompetent att ratta bilen rätt och finna min adress. Just i detta fall, misstänkte jag att den kompetensen inte fanns tillgänglig, varken i förarutrymmet eller under motorhuven. Jag tror inte att det var ett UFO, som skulle åka via Andromedias femtonde måne, för att sedan runda Jupiter o åka snålskjuts på Saturnus ringar, innan den levererade till min adress i Los Cristianos. Men, man vet ju aldrig... 

Då började en period, då jag skrev o klagade o ett försök till gjordes o jag skrev o klagade o ett försök till gjordes... och så vidare. Ett femtontal gånger, både hem och till deras upphämtningsställe, gjordes misslyckade leveransförsök. Nu, när jag satt o räknade mejlen som skickats fram o tillbaka till inkompetenta Transportföretaget och MediaKraftbolaget... så var jag tvungen att sluta räkna vid femtio (50!), för att slippa få korslagda ögon eller ännu tokigare sinne. Men en sak var i alla fall lika säkert som ett hänglås i Fort Knox. Det var första och enda gången, som jag beställde något online, här på ÖN. 

Kalla mig inte Ferdinand, för då blir jag korkad!

Jag blir, tack o lov, inte förbannad speciellt ofta. Men, denna gång rök det nästan ur öronen, ögonen stod ut som pistiller och då ville jag bara ösa galla över transportbolaget. I ett mejl hotade jag med att gödsla Facebook och övriga Internet med denna galna galla, så att hela världen skulle få veta hur illa de sköter sina jobb, 

DÅ! DÅ! DÅ!!! Tog det hus i Helsingland! Det verkade som de drog åt sig öronen och sina få geniknölar. De fick tummen loss ur det beryktade hålet, hela ändalykten ur vagnen,,, och äntligen! Den 18 november, Fem (5!) veckor, en dryg månad efter beställningen, så kom det ett ytterligare mejl om att denna vara skulle levereras till deras upphämtningsställe. Jag var precis på gång att dra på mig mina sedvanliga gubbakläder, för att ge mig i väg dit, så ringde det på porttelefonen. Och under över alla under, så var det transportbolaget, som stod utanför dörren med vårt saknade paket. Gissa om man blev överraskad! Det var som om Tomten hade kommit!...dock med lastbil o pirra istället för renar o dragkärra. 

Ja, det råder ju krig i världen, misär, orättvisor och elände finns det massor av, tyvärr. Så, här sitter jag o klagar på en knasigt sen leverans av en (nästan) onödig pryl. Jo, egentligen har vi det jättebra, Lilla Bönan o jag, här på den ljuvliga ÖN, Teneriffa. Njuter så gott som varje dag av sol, värme, uteserveringar, trevligt sällskap och boule (förstås!)

Att spela boule, kasta kula i solens sken här på ÖN, är en ljuvlig bit annorlunda än att någon/några gånger i veckan, frysande ta sig till en alltför liten boulehall, lira lite. För att sedan ännu mer frysande, ta sig hem i mörkret. Här på ÖN kan man, om man vill, spela/träna varje dag. Långfillingar, handskar o mössor behövs knappast.. o på tal om behöver, så behöver man verkligen inte frysa. Boulehallar är lyckligtvis onödiga och utbudet på tävlingar o spel är väldans stort. Se gärna min facbookgrupp: Boule på Teneriffa.

Dekorerat i med himmelsblått, förstås!

En annan höjdare, denna höst, var min fan-ta-mig-tastiska sjuttioårsdag. Mitt älskade fotbollslag Malmö FF, säkrade guldet i allsvenskan denna dag. För denne föråldrade skånepåg, mer eller mindre uppväxt på Malmö stadion, var detta en jublande förfest på min bemärkelsedag, som verkligen hette Duga. Det enda eventuella gruset i guldmaskinen, var ett litet gång icke-fotbollsälskande stadionbesökare, lika intelligensbefriade som ett porträtt av Åsa-Nisse, som brände nät o sina pyrotekniska uppmärksamhetskrävande facklor. Skicka alla bengalabrännare till Bengali. Så kan alla vi andra, både stadionbesökare och TV-burkstittare, få njuta av den finfina sporten fotboll, utan matchabrott. rök o onödiga brandlarm.

Sedan en rejält härlig fest, med ett ljuvlig stort gäng, firande att den här lille gubben fyllde 70 bast, utan bastkjol. Jag är så glad för att alla dessa härliga människor vad där o festade. Sång o dans, prat, mat o dricka. Man ville inte att festen skulle ta slut. Men, det gjorde den... och jag somnade lycklig, Snarkade säkerligen med ett leende över hela flabben, hela natten. Tyvärr blev det en hel del flarror med go-dricka över. Undrar vad jag ska göra med dem?

Ha det goast!
/Berra

Sladdra inte på buslös busunge eller den smala storyn om Twiggy i backspegeln

Nu är det äntligen dags för dig, kära läsare, att få äntra ett bloggvirke. Jag hoppas att du har längtat efter detta, lika mycket som en buslös busunge längtat efter att få ställa till jäkelskap för någon glimten-i-ögat-befriad gammal stofil. 

Jag måste börja med att be dig, kära läsare och följare om ursäkt för den långa väntan jag utsatte dig för. Att med som enda undanflykt säga att alla mina idéer o tankar hade gömt sig på någon avlägsen iskall planet, eller helt enkelt tagit paus. Men! Allting har sin ände! Det är bara korven som har två, fast sladden sladdrar om att få vara med i tävlingen om att ha flest ändor. Är det månne kontaktsvårigheter, som får sladden att sladda ner på andraplats tillsammans med röret?! Rörande!

Psst! Sladdra inte!

Efter ett drygt halvt år av idétorka, har äntligen ändan lossnat från vagnen och min högra tumme befriat sig från vilan i det brunaste ögat. Nu är samma beryktade kroppsdel skittryggt placerad i den provisoriska skrivbordsstolen, för att åter ägna sig åt den förhoppningsvis ändlösa sysslan; att bloggvirka. Valspråket bör även denna gång vara: att ha bästa möjliga fördel av sin bakdel.

Denna vita bakdel, liksom resten av vintersmitargubben, är åter igen placerad på Teneriffa. Här i samma lilla goa lägenhet i samma lilla goa Las Cristianos med, har Äventyret 4.0 startat. Alltså har det fjärde vinterhalvåret i budgetvariant på Teneriffa på börjats. Paradiset på jorden!?

Det har nästan runnit evinnerligt rörande mängder med avloppsvatten i rören, sedan sist. Så några uppdateringar behöver nedtecknas, så att ni kära läsare får någon susning om vad den här gubben och hans Lilla Böna gjort under denna obloggade tid.   (Jo, det är samma Gullgumma, som vanligt. Men av någon anledning vill hon inte längre bli kallad för detta tillmäle. Hon får helt enkelt skylla sig själv. Jag tänker dock ej böna och be... så hon får helt enkelt bli "Lilla Bönan" istället. Hon är dock SöderBöna till födsel och ohejdad vana. För ev. icke vana vid tugget i den kungliga huvudkommunen, vill jag förklara att en Böna är en varelse av kvinnokön, Ja, en sådan som kan sitta på en bönpall, utan att riskera klämma sönder ammunitionspåsen. Söder i Fjollträsk, är inget annat än Södermalm. En stadsdel som är välkänd för att härbärgerat välkända profiler, som t.ex. Cornelis och  Anderssonskans Kalle... och så min Lilla Böna.) 

Som alla gamla skruttgubbar, så gillar jag att titta i tidens backspegel. Gammal skåpmat blir som ny!
Som ett dåligt aprilskämt, ett par tunna små veckor innan hemresan i våras, svallade en anings Sverigeundring fram. En tanke om hur det skulle kännas när vi åter igen skulle komma att sätta våra svettiga fötter på blågul mark igen. Nåväl, inte för att asfalten i gråkyliga vår-Sverige hade slagits gul och blå av svenskars vårlängtan. Men resan tillbaka till den kungliga svenska nationen, var i antågande i mitt sinne och gjorde mina snurriga tankar, om möjligt, ännu snurrigare än vanligt.  

Så då kunde man fråga sig; Vad ända in i alla rödheta balla ballonger, denna skånske fryslort skulle hemma  i vinterkylans förlorade land att göra.  Det var visserligen vår på gång, Men som väderbiten, erfaren och vis(!?) man, visste man naturligtvis att de svenska vårmånaderna kunde bjuda på varierande väderlek, minst sagt. Att ett vädersläpp kunde blåsas bort till någon förskrämd lerig skogsstig på nolltid och att kvicksilvret ibland kunde närma sig outhärdliga tandgnisslarnivåer, även i april och maj månad.

Som icke utskriven parantes, kan jag passa på att svara på en fråga, som ibland dyker upp; Har man ingen hemlängtan, när man är borta ett helt halvår? Svaret är ett stort tja... eller nja... Om man längtar till något i det där vinterförstörda blå-gula landet, är det ju människorna. Älskade barn, barnbarn, släkt och vänner. Men, dock, eftersom det var en coronadrabbat år, så hade man troligtvis inte träffat dem i alla fall, även om vi hade bott i samma land och stad. 
Den här skallige gamle gubben, hade nog rivit sitt hår. Att vara så nära, men ändå inte kunna träffas, annat än via telefon eller med hjälp av digitala möten.

Finbesök i våras!

Jo, sen var det ju boulesäsongen. Den där goa goa sommaren, brukar ju innebära att man spelar SM, DM, seriespel med mycket mera. Men, då... i våras, visste man inte hur och om det skulle bli något av klotkastarsommaren 2021. Hur det blev? Om man ramlade ner i den akuta järnbriskens klotlösa tråkgråa ocean eller med ett gigantiskt leende på läpparna, kastades omkring i Svea rike på diverse olika tävlingar.... eller ett hafsverk till mellanting.... Jo, det får du veta mer om i nästa vers... eller bloggvirke. 

För en som oftast är som tappad bakom en vagn, borde ju flygbolaget TAP vara en språklig höjdare. Men icke....Direktflygen var som bortflugna. Bortparkerade flygmaskiner i parti o minut, piloter på A-kassa och småkrångliga flyglinjer i Coronatider, gjorde att vi blev tvungna att åka hem via den stolta staden, Lissabon. Ett pinne-i-snoken-corona-test var vi tvungna att göra, för att vi ska få äntra stålfågeln. Det blev både dyrt och en aning plågsamt. Men, man fick välan göra som regeringar bestämt... Vad hade man annars för val? Människan har ju inga egna vingar att flaxa sig hem med, även om man i viss liten mån uppträder änglalikt. Ja, typ, när man hjälper gullgumman,,, förlåt Lilla Bönan med datorproblem, bloggvirkar eller låter bli att skjuta bort medspelarens bouleklot. Fast, egentligen, är nog flygresor, det närmaste änglar, som jag någonsin kommer. Om nu änglar finns... men det är en helt annan fråga.

Underbar syn för en rökande knasbolle!

Nåväl. TAP skötte sig väl. Flygskutorna landade i tid och inte otid. Lissabons flygplats var en småtrevlig upplevelse. Visserligen halvgod vegburgare, men.... och stort MEN! Det fanns ett rökrum! Där kunde denne idiotiska bolmande dumbom, försvinna bakom en rökridå och i sina dagdrömmar syndigt få njuta en cig. Länge leve Portugal, som ännu inte förbjudit oss självförstörande tossingar att röka på flygplatsen! 

Vackert, eller hur?

Sex månader i Los Cristianos, den ljuvligt ljuvliga staden, på härligt härliga Teneriffa, hade - precis som förväntat - flutit förbi våra näsor med raketfart. Denna gångna vinter hade betydligt färre gubbar o tanter från nordliga länder, dykt ner till Teneriffa. Förklarligt, förstås. I denna ruttna covidtid.

Vi hade istället kommit varandra närmare, vi få som väl tog steget och flyttade ner våra frusna nordliga kroppar till Teneriffa, förra vintern. Missförstå mig rättvist nu! Jag menar mentalt närmare, tyvärr icke restriktionsvidriga fysiska närmanden. Det var liksom blivit fler vänner, nyare och oftare och mer ingående... Ja, kortfattat. Färre, men goare. Ja, du fattar säkert lika solklart som vädret på ÖN, eller hur?

Jo, en annorlunda vinter, visst. Äventyret 3.0, var dittills en aning ospännande. Ja, det fanns ju corona, även här på ÖN. Inte så mycket. Sverige hade ungefär tio gånger så många smittade i medeltal. Ja alltså; per skalle, om jag räknat rätt. Om nu en skalle kan bli covidsmittad i genomsnitt. Därom tvistar de lärde.

Dock, ändå, var vi enormt försiktiga och inte gett oss ut på några smittoriskerande äventyr. Inga bussutflykter, eller så... Visst, lite trist. Men denna goa stad, Los Cristianos, hade (och har) mycket att erbjuda. så vi har knappast suttit inne o ugglat innanför fyra vita väggar, tvåhundratjugoåtta timmar om dygnet. 

Ingen snö i Los Cristianos. Tack o love!

Om vi hade stannat hemma i fryskalla Grådala, förra vinterhalvåret, skulle vi troligen förgåtts av tristess, längtat ut, tittat ihjäl TVn och knappt stuckit näsan utanför dörren, Fastän Äventyret 3.0 på Teneriffa inte varit så äventyrligt, har vi haft det förbenat bra. Nästan oförskämt bra! Vi har kunnat promenera, sola, bada i havet, vara ute på stan utan att ens frysa om lillfingret, styrketräna på balkongen, äta ute med vänner m.m. Ett helt annat livligare liv. 

De stackars boulelirarna hemma i Grådala, hade knappast kastat en kula, hela vintersäsongen 2020-21. Vi på ÖN kunde lira varje dag, på Los Cristianos ljuvliga boulebanor och delta i småtävlingar. Summerat och klart, kunde man med goda grunder påstå att; Trots stängd pool, covidrestriktioner såsom masktvång, för-nära-varandra-förbud och kvälls/nattliga utegångsförbud, var detta Äventyr 3.0 en suverän höjdare.

Växer avundsjuka på träd?

Om nu någon av er där hemma i Svea rike, skulle känna er en aning utsatta för avundsjuka, så får ni gärna göra så. Tyvärr finns ännu inget vaccin för den "kungliga svenska avundsjukan". Lilla Bönan o jag skäms inte för att vi njutit av livet och att vi vågade ta risken att övervintra på Teneriffa. Konstigt vore väl annars! Då skulle verkligen skam gått på torra land och frusit om sina fötter.

På tal om fötter, så har, min goa lilla "Gittan", gått hädan. Bilen, alltså! Vår i övrigt fina hyresgäst, lyckades tydligen med att med bakdörren smeka garageporten, så illa att reparationen skulle kosta mer än den gamla bilen var värd. Så den gamla bilen var borta, till fördel för ett litet gäng med försäkringsslantar på kontot. Det skadar ju aldrig en småfattig pensionär eller två. Jag gissar på, att i skrivande stund, att hon, "Gittan", vilar på en bilskrot. Det är henne väl förtjänt. Hon har ju gjort oss många förtjänster under alla sina rullade mil. Må hon vila i frid!

Inte min bil, tyvärr...

Jo, jag har genom mitt körkortsinnehavande liv, alltid döpt mina bilar till något namn. Det har naturligtvis inte varit några religiösa ceremonier med präst och dopfunt. Varken jag eller mina bilar, har varit särskilt kyrksamma. Däremot så har de alltid känts personliga och olika. Som om de vore lite som folk, eller så... Men, det är ju troligen jag, som försökt få mina rullande plåtbitar att anta en anings mänsklighet. Ett omöjligt uppdrag, egentligen. Men, roligt ändå. Ibland lite för självklart, som att jag kallade min VW-bubbla för "Folke". Bristen på fantasi fick spela ett spratt, då i ungdomens dagar.

Då, denna smårysliga aprildag år 2021, tog man sig en småsnurrig funderare: Om en ny gammal bil skulle inhandlas... Tja... tankarna spelade så hårt mellan öronen, så att Beethovens femte symfoni kunde anas. Tyvärr existerade inga pensionärsrabatter på begagnade bilar, eller för den del service, bensin, reparationer och reservdelar. Funderaren funderade om man skulle bli mer miljövänlig och åka kollektivt istället. Då kanske riskera att någon maskerad coronainnehavare hostade en i örat. Kanske skaffa en el-cykel och/eller kanske man skulle bli polare med en bilpool istället. Då kanske man kan polera sin plånbok, som alternativ till att kasta den in till närmaste bilhandlare. Den pluskan skulle kunna poleras ända till Polen, utan att man ens kom en smula närmare ens en liten rikedom. Men, vissa visa kvinnor och män, säger att pengar inte skapar lycka. Det må vara hänt. Men, om en förvånad jultomte skulle dyka upp i rökdimman och skänka en miljon eller så... Då kan jag garantera att det är inget som den här gubben inte skulle sörja över.   

Men, i brist på verkliga jultomtar får man ta gaffeln i vacker hand och leva efter sin skrala och kassa lilla kassa. Beslutet blev till sist beslutat. Efter timmar av diskussioner, snack och rådslagning med Gull... nej, just det, Lilla Bönan, blev vi med bil, trots allt. Jo, vi fick skylla vår miljöovänlighet på coronarisken, våra småknasiga stela gamla kroppar... och den däringa bekvämligheten som vi smått ålderstigna latmaskar lyckats odla, under årens lopp. 

En stycken "Twiggy" inskaffades. Ett ganska självklart namn på en liten Twingo. Tillräckligt liten och klen, för att kunna jämföras med sin namne i modellvärlden. Ja, om du kära läsare är tillräckligt gammal och mogen, kanske du kommer ihåg den taniga tjej, som blev en av världens första supermodeller. Säkert inte hennes fel, men kanske blev denna lilla tjej modellskapande för framtida modeller. Denna Twiggy-tanighet, kanske också kan ligga bakom den alltför utspridda och farligt förvrängda kvinnobild, som begär att damer ska vara så magra att de riskerar att försvinna i en skrynkla i lakanet och lika kurviga som flaggstänger, istället för att framhäva sina naturliga kvinnligheter. Är det knasigt eller är det knasigt?
Jag minns fortfarande en del av de diskussioner man hade då, för ett femtiotal år sedan. Ni som eventuellt är yngre, får väl googla dig ikapp till visdom i denna smala fråga. 

Nåväl. Det var ju bilar jag snackade om. Dock bör jag berätta för dig som eventuellt är ny i min bloggvirkande värld, att den här gubben älskar att vika ut sig i ovidkommande parenteser och sidospår. Så pass illa, att det kan vara svårt att hitta tillbaka till tråden igen. Både för mig som tangentbordsmarodör och dig som läsare. Men, jag lovar att det kan vara värt ett försök. Förr eller senare, trillar tjugofemöringen ner och jag kommer till skott. 

Alltså. Pladask åter till vårens verklighet. När denna nyinförskaffade snygga lilla skamligt svarta bil kördes in i garaget, hade också det lilla pluringöverskottet på bankboken försvunnit med fartvinden. Inte för att det är en snabb sportbil, inte... Det är en seg gammal rackare (don efter person, alltså), som åtminstone tar sig fram till livsmedelsaffärer och boulebanor. Ett livsviktigt instrument för sommarhalvåret!

Vart tog sommaren vägen?

Den senast bortsprungna svenska sommarens ve och väl kommer, med största sannolikhet, att beskrivas både utan och innan, i kommande bloggvirken. Förhoppningsvis kommer du ej att behöva vänta så länge på nästa tillfälle att gotta dig i mina ordvrängerier.

Tills dess!

Ha det goast!
/Berra

Nästan lurad av en luring med en pekfingervals eller storyn om de musikaliska manickerna.

Under mina många år i livet, har det varken funnits några skivbromsar eller trumbromsar, för musiken. De däringa tonerna som ofta strömmar ut ur mina högtalare och hörlurar, har haft en stor betydelse under i princip hela mitt liv. 

Sicka konstiga ord, förresten. Högtalare, det borde man egentligen kalla en politiker, försäljare eller dylik person, som inte kan hålla snattran mer än tio sekunder och snackar högt och skränigt. Men, inte... de där högsnackarna, får gärna fortsätta snacka, men annorstädes än i mina högtalare. 

Hörlurar, borde väl vara att någon som lurar skiten av en med hjälp av hörsägen eller snacksäljer hörapparater för tusentals miljoner? 

En luring eller en lurad?!

Det sägs i sången att meteorologen är en luring, fast hen gör säkert sitt bästa med att producera säkra prognoser. Dock har jag lyckats träffa på en riktigt luring, här på ön Teneriffa, i denna stad Los Cristianos. Hade man tagit sig en lur eller stannat kvar på boulebanan istället, så hade man kanske sluppit lurendrejeriförsöket. 

Lurar man tar sig eller träffar på, ja... då skulle man åter kunna dra in försäljarna i snacket. Även om de flesta med stor sannolikhet är ärliga, så finns det ju en del konstigt folk i detta, inte alltför ärofyllda yrke. Som den där konstige snubben, som skulle sälja en surfplatta till mig för 30 €. Bra pris. så jag slog till, betalde och skulle ta min platta...men icke. Då ville säljarsnubben hämta en ny i paket och fixa den till svenska. Det skulle ta 5-10 minuter... under tiden fick jag sitta ner, ta en öl med en annan snicksnackare och lyssna på vad han hade att förtälja.

Luringar!!!

Men, det fanns tydligen ingen platta att lulla hem med. Istället påstods det att min nyinköpta platta innehöll noll och intet minne. Samt att den där minnesluckan, alltså inte mina minnesluckor dagen efter, utan att den där släng-in-minneskortsfickan det står SD-minne på, enbart kunde användas till foton. En ren och skär lögn eller två, skulle jag tro. I mina tankar, kändes detta lika otroligt, som att Donald Trump alltid skulle tala sanning.

SD-minne har dock inte något med det där järnröspartiet att göra, utan det är en liten platt plast o- metallgrunka man stoppar in i sin nalle eller surfplatta, för att utöka minneskapaciteten.

Järnrörsminnen

Då, i den där butiken, skulle luringen sälja mig dyra digitala minnen och/eller andra surfplattor i dyrare format istället. Jag tröttnade o begärde att få den platta jag betalade för eller pengarna tillbaka. Jo, jag fick mina pengar tillbakaslängda på kortet igen. Det första jag gjorde när jag kom hem igen, var att slänga mig på datorn och kolla kontot. Det stämde, som tur var. Det som finns kvar, är minnet av en skum snubbe eller två... Och att jag åter igen fick lära mig; att om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det säkerligen så. Det blev ju ett platt fall, utan platta.

Jo, men mina hörlurar lurar ingen. De är ju inte ens lurar. Dagens hörlurar har ju inget alls med lurar att göra, egentligen. Det är små svarta proppar, man proppar in i öronen, duttar lite på mobilen och ljuv musik uppstår i mina öron. Hemligt, visst. Ingen annan hör det jag hör och jag hör ingen annan, nästan. Det skulle vara en högtalande högsnackare i så fall. 

Om mina lurar luras för mycket, är det bara att stoppa tillbaks dem i asken.

Ni som är en aning för unga och oerfarna, kommer antagligen inte ihåg den gamla tidens telefon. Den stod på central plats i lägenheten och hade en korvad sladd mellan luren och själva plinglåddan. Ja, den där med fingersnurran på. Visst. Fingersnurran byttes, i senare modeller, ut mot knappar. Men, telefonapparaten var knappast någon lätt sak att flytta runt på. Gammeltelefonen gick definitivt inte att ha i fickan, såvida man inte hade byxor av gigantisk snattarmodell, specialgjorda för att lasta fickorna fulla med tjuvgods. Man var ju tvungen att ha den gammaldags telefonen inkopplad med en sladd i väggen, med ett telefonjack. Ja, bara det ordet telefonjack, får väl dagens ungdomar googla sig fram till vetskap om. Vi gamlingar har ju pillat med sådant i timtal, helt ovetande om att denna grej skulle helt försvinna. några år senare.

Men, på den tiden fanns det verkligen lurar. Tro mig! Jag lurar dig inte! Minns fortfarande hur konstigt det lät i luren, när jag hade pekfingervalsat för mycket med telefonsladden, så att det blev kontaktfel. Den som snackade där hördes ibland och ibland inte. Det rasslade, knäppte och tasslade. Men, inte kunde jag hjälpa det. Att sitta och snurra snurriga sladden runt fingret, när man pratade i luren, blev till en ovana, omöjlig att avvänja sig från. Fanns det en telefonsladd där, så skulle den bara lindas runt fingret. Ett tvångsbeteende, som jag säkerligen delade med tusentals människor. 

Att på den tiden se sladden ligga som ett par uttömda och livlösa korvtarmar i och omkring luren, var inte någon rar syn, inte heller särskilt sällsynt. Jag bara hatade de där telefonautomaterna, där sladden var mantlad med tunn metall och bara inte gick att snurra runt fingret. Man fick ju talfel i fingersnurran! 

Vad man gör av sitt sladdsnurrarfinger idag, när alla telefoner är trådlösa, har jag ingen aning om. Fingret sitter ju kvar på handen, så nåt måste hänt. Men, å andra sidan, är det samma finger som dessa dagar klickar på både mus och nalle. Den gamla pekfingerovanan, har kanske blivit till en god vana, med hjälp av dagens teknik....?

När vi sen gick över till använda trådlösa telefoner i det fasta telenätet, så var det största problemet att hitta telefonen. Jag undrar egentligen hur många timmar sammanlagd tid, som gick åt för att leta efter den trådlösa telefonen, när man skulle svara eller ringa. Det var en aning lättare, när någon rackare ringde till en. Men, bra mycket stressigare, om man väntade ett viktigt samtal från en snygg tjej, eller två.

Efter att ha vant sig vid en stor plinglådda, fast placerad i hallen, så kunde plötsligt snackeluren bäras runt i lägenheten och i bästa fall även liten bit utanför. Då fick man verkligen använda massa gigabyte av sin hjärnkapacitet, till att undra: Var ända in i glödheta, har jag lagt luren!

Jo, det har ibland hänt mobila telefon, har svunnit lika spårlöst. Dock lite lättare att hitta, eftersom gullgumman och jag kan ringa till sig varandra, för att hitta snackemojen. Att använda sitt slitna minne, i den här åldern, är inte att rekommendera. Det är ungefär lika trasigt, som den där försnurrade telefonsladden på gammeltelefonen.  

När man är här på ÖN, åtminstone i den här goa staden Los Cristianos, så vill mobilerna ibland inte snacka med varandra. Det händer alltför ofta att man det tar lång tid att bli uppkopplad, och när väl nallarna fått kontakt med varandra, så hörs inte den andra snackaren eller så hör vännen jag ringde upp inte ett skit av vad jag snackar för skit. 

Jag vet inte om man ska kalla detta för teknikens under, eller teknikens underlighet. Ibland undrar man dessutom om man själv gjort något fel eller om det är fel på telefonen, mottagarens nalle eller någonting där emellan. Egentligen skit samma. Oftast är det bara att ringa upp en gång till, så funkar skitsnackandet skitbra. 

Är min post här?

Det funkar dock mycket bättre än den spanska posten. Ett litet antal postförsändelser har lyckats halka sig fram hit, med hjälp av en alltför dyr eftersändning. I bästa fall kommer breven ett par veckor försent. I värsta fall kommer de inte alls. Att skicka/få brev här på Teneriffa, känns nästan lika osäkert som att en fjärt ska överleva i Atlanten.

Det gamla uttrycket; Lika säkert som ett brev på posten, får nog omförhandlas i dagens läge. Vi byter ut det, helt enkelt. "Lika säkert som att ett bloggvirke är roligt.", säger vi istället. Vilket ju vid det laget, borde vara kassaskåpssäkert, även om jag inte kan lova dig att aldrig skriva kassa blogginlägg. Fast det skulle varken jag eller min kassa kassa tjäna på. 

Jovisst. De allra flesta räkningarna pröjsas med dagens digitaliserade medel. E-räkningar, e-post och det mesta annan e-krafs man kan uppbringa. De viktigaste breven skickas också på liknande vis, till våra e-brevlådor. Men, en o annan fjant, typ myndighet eller glömdräknings-indrivare, envisas fortfarande med att skicka sina meddelanden på den gamla sättet. Pappersposten kallas ju ibland för snigelposten. Fast det verkar ju som spanska sniglar, sniglar sig ännu långsammare fram.

Av någon anledning, som ligger utanför min förståelse, anses det vara säkrare att skicka saker via snigelsnabba pappersposten, än digitalt. Att hacka e-post... är det verkligen mycket lättare än att bryta sig in en brevlåda eller nalla ur brevbärarens väska? Lurigt ämne, det här! Jag är dock övertygad om att det hade gått både lättare och framförallt snabbare att skicka rubbet med digitala medel. Möjligen med undantag av måttbeställda elefanter.

som ljuv musik i mina ögon...

Nåväl! Det är ju med musik som detta bloggvirke skulle göras eller rättare sagt handla om. Så, vi tar det väl från början. I mitt föräldrahem, hade vi en radiogrammofon. En stor klumpig möbel, som innehöll både en radion och en grammofon. Ja, ni andra som också uppnått ädel ålder, kommer säkert ihåg dessa tunga byråliknande schabrak. Den ena utdragslådan innehöll radion och den andra vek ut skivspelaren, när den öppnades. Med tanke på att dagens smartnallar, innehåller både detta och massa fler egenskaper och funktioner, ger ju en lite summarisk, men dock en jämförelse.

Som liten parvel, var detta den mest intressanta möbeln i lägenheten. Jag kunde spendera timmar med att ratta in mer eller mindre skumma radiostationer, för att kunna lyssna på det lilla lilla utbud av populärmusik, som fanns då. Melodiradion var ju en klar favorit. När jag var liten nog, kunde jag ligga under denna musikmanick, för att njuta av de toner, som slirades ut i högtalarna. 

Inte sååå liten... Men, snart!

När det senare fanns program som tio i topp och kvällstoppen, var jag som fastnaglad i radioapparaten. En formidabel mångårig kamp med min älskade morsa, om vilken nivå volymknappen skulle vara på, hade inletts redan tidigare, och pågick ända till den dagen jag var gammal nog att flytta ut. När sedan den bärbara manicken, transistorradion kom in i vårt hem, var jag naturligtvis den första att kasta mig över den. De tider då popmusik flödade ut ur kanalutbudet, var minst lika heliga som en ko i Indien. 

Något av det första jag köpte mig för mina fickpengar, var en begagnad skivspelare. På så vis fick jag en alldeles egen grammofon, som jag själv kunde bestämma över och avnjuta musik från på mitt eget rum. En lyx, som utnyttjades dagligen. 

Den där bandspelaren, som jag en gång i koltåldern, fick i födelsedagspresent, slets om möjligt, ännu mer än skivspelaren. Jag spelade in varenda låt, som tio i topp med flera program kunde erbjuda. Ibland lastade man bandaren på pakethållaren och cyklade mycket försiktigt till sina kompisar, för att spela in deras inspelade låtar. De låtar som man själv, ännu inte lagt rabarber på, i form av inspelningar med taskigt ljud, kopierades så det stod härliga till. Man lånade skivor av varandra och från biblan, för samma ändamål. Att kopiera, kopiera och kopiera, för sedan kunna njuta av i sin egen vrå. Beatles, Hollies, Rolling Stones, Supremes, Stevie Wonder.... Ja listan kunde göras lång som eftertexterna till en tråkig långfilm, på den musik som flödade på min kammare, samtidigt som bandsäljarna slukade hela min lilla veckopeng. 

Ungefär när fjunen på min överläpp började synas, så byttes ju rullbandaren ut mot kassettmaskinen. Ett stort tekniskt framsteg, tyckte man då. Mycket smidigare att hantera och billigare. Men, ock ock ack, vad dessa band kunde trassla sig. Det var värre än telefonsladden. Minns minns minns några av de många gånger, man satt med en penna eller två för att trassla tillbaka sina guldkorn till inspelningar. Gissa om svordomarna haglade samtidigt!

I mina pojkgäng var det knappast brudarna som var det hetaste diskussionsämnet. Det var musik, bandsorter, ljudkvalitet på inspelningar och vilka låtar som vara bra eller lite mindre bra. Bra musik med god ljudkvalitet fick också, senare i livet, bli ett sätt att impa på brudarna med. Den som kunde spela in rasselfri musik, från Radio Luxembourg, låg verkligen bra till. 

Ett av de bästa sätten att förlora en vän, var att strunta i att lämna tillbaka en lånad skiva eller skada densamma.

Jo, hörlurarna lurade en, redan på den tiden. Jag hade införskaffat ett par riktigt stora och fula grejer att lyssna med. Bra ljudkvalitet och redigt dunka i basen. Då var lyckan räddad, utan att min goa moder kunde klaga över för hög volym.

Musikintresset har suttit kvar sedan dess, ungefär som en sliten tapet, som vägrar ramla ner från en sliten vägg. Även i vuxen ålder har det samlats på inspelningar. Nedladdningar, inspelningar inköp registrerades nogsamt och katalogiserades, för att senare brukas. Återbruk är ju populärt idag. Så jag var väl inte helt ute o cyklade i sambatakt, på den gamla goda tiden. 

Trots min vilja, har jag aldrig lärt mig att spela något musikinstrument. Ett litet aber i mitt liv, skulle man kunna uttrycka det. Inte ens min sångröst är något att skryta med. Den begagnas dock, med egen fördel, inte enbart i badrummet. Så snart en gammal goding svävar ut ur högtalaren, så har jag svårt att hålla tand för tunga. Då skrålar jag på... med största sannolikhet, hellre än bra. Då är det minsann inga större fel på minnet. Av någon underlig anledning, kommer jag väl ihåg 50-åriga sångtexter, titlar och artister, så snart deras ljuvliga toner ljuder ut i närheten av mina hörselgångar.

Det är inte fullt så illa, att när det var utegångsförbud, kunde de anställt mig som folkinslängare. Att jag hade bara behövt att  gå runt på gatorna och sjunga för onykter hals, så hade alla människor, möss, hundar och råttor, sprungit in i sina hus, stängt dörrar och fönster, för att slippa höra mina plågsamma sångförsök. Nej, som sagt, några toner träffar nog rätt, men jag är ingen Elvis. Kanske en avstängningsknapp för grannarna, kanske komma till nytta...?

Här på ÖN, han inte gubben någon skön gammal stereoanläggning att öronmysa till. Så det får duga med en liten syndigt svart högtalare, som trådlös svänger ur sig musik från datorn eller telefonen.

Smak och tycke, ska man tydligen aldrig diskutera. Men, av någon anledning, så slinker tangentordsfingrarna dit i alla fall. Så klart att det finns vissa sorters musik, som den här gubben diggar mer än andra. Konstigt vore väl annars. Vi är ju alla olika. Olika är också våra åsikter, eller är det egentligen känslor(?), för olika sorters musik, eller ska man kalla dem genres, kanske...?

Jag har en stor klumpig fot nerslängd i bluesmusiken djupaste hörnor och vrån. Det är den musiken, som ligger mig närmast hjärtat. Det är de blå tonerna, som lättast får mig att diggande njuta av varje takt som sprutas ut från telefon, skivspelare, radio, dator eller whatever som har den sortens musik. 

Man kan egentligen aldrig veta varför skallen intar en viss musikalisk inriktning. Som ovan sagt, tror jag att det är mer känslor än fakta. Att huvudet börjar gunga, fötterna stampa, läpparna le och röven svänga, så snart en bra bluesskiva spelas. Jag har alltså ingen aning varför. Men, egentligen. Varför behöver man veta varför? Det är ju bara att må bra och njuta av det som njutkänslorna kommenderar. 

Att man gillar musik, kan jag kanske motivera.
Att jag har en viss dragning åt vänster i politiken kan jag verkligen förklara.
Att den gubben gillar värme, är inte heller svårt att ge goda skäl för.
Att den här tangetordstrularen gillar att spela boule, går kanske kanske att sätta ord på...
Men, att man gillar en viss sorts musik, kvinnor, filmer, ens favoritfotbollslag med mera. Det går bara inte att förklara med annat än man drunknar i knasaktigheter. Så, det är bara att överlåta det åt känslorna, leva länge och må bra. 

Ha det goast!
/Berra

Dagarna då det regnade tjuriga paragrafer!

I nyårsevangeliets femtiotolfte kapitel står det ju klart och tydligt oskrivet att nyårsafton ska firas med dunder och brak. Redan de gamla romarna, eller var det grekerna eller båda(?), visste att fira in ett nytt år. Att det är lite olika datum, världen över, behöver man knappast bry sig om, såvida man inte har gett sig tusan på att fira alla kulturers nyår. Då skulle man få sina fiskar varma året runt, lite då och då, om jag förstått det rätt. 

Nyårsfirande med bouleklubben förbereds.

I Kina nyårar man mellan  20 januari och 19 februari. Det är månen som bestämmer exakt datum, tydligen. Iranskt nyår sammanfaller med vårdagjämningen, kring 21 mars. Thailand firar någon månad senare. Judarnas nyår ligger någonstans september/oktober. Assyrierna festar in sitt nya år den första april, med en flera dagars brakfest.... och så vidare. Skål o välkommen!

Som historienyfiken tangentbordsslitare, är jag förstås nyfiken på vad, hur och varför det kommer sig att... Ja, utan grund att stå på, från förr i världen, faller man man vettlöst platt på marken. Så, fram med wikipedia och alla andra liknande ställen på Nätet. 

Att vikingarna kunde kosten att fira, borde ju vara välkänt. Man visste tydligen inte vilket datum vikingarna firade nyår, eller om de firande jul eller nyår, båda två eller inget av dem. Midvinterfester, visst. Men, när mitten av vintern inträffade,  verkar i mina ögon vara okänt. Kanske stod det oskrivet i vikingabibelns fyrtiofjärde mosebok eller om de där hornbeprydda förfäderna, sade "Skit samma när, bara vi får festa!" Ja, ungefär skit samma, som vi kan tänka, ibland, än i våra dagar. 

I de historiska skrifterna snackas det om midvinterblot. En gammal vikingatradition med offer. Det verkar ju ligga kvar ännu i vår tid, eftersom man offrar en del stålar på skumpa, finmiddag och de raketer man skickar upp i skyn. Finns det möjligen in liten viking kvar i en, som vill blidka sina ölgudar? 

Jo, visserligen är man vetgirig. Men jag orkar inte dyka ner i Snorre Sturlasson nedteckningar "Heimskringla" om vikingarnas väl och ve. Visserligen hänger det med en kroppsdel gemensamt med nämnda islännings namn. Men, någon måtta får det väl vara. Det är ju inte dopparedagen varje dag, tyvärr. 

Hittade ingen bild på Snorre Sturlasson, så jag fick ta en bild på hans kompisar.

Nyårsafton på Teneriffa inträffade som vanligt, den 31 december. Skillnaden mot Sverige är att vi är en timme efter och cirka femton-tjugo celsiusgrader före.  För gullgummans och min del, är det sisådär tionde elfte gången som vi högtidlighåller nyår på någon Kanarieö. 

Detta år kan man lugnt säga att nyårsfirandet gick i Coronans tecken, eller kanske Coronans töcken. Försiktiga försikthetsåtgärder och resignerande restriktioner, innebar att fyrverkerierna lyste med sin frånvaro. Alltså knappt något alls smällande och sprakande i skyn. Jag gissar på att de flesta katter, vovvar och övriga kelgrisar i djurformat, var tacksamma för detta faktum.

Trots att inkastarna jobbade arslet av sig, var de, i vanliga fall överfullknökade restaurangerna, knappt halvfulla. Fast en o annan gäst kunde dock vara totalfull. Men, även det var sällsynt. Själva satt vi med ett par goa vänner på en sådant halvfullt mathak i Los Cristianos och blev halvfulla. Ja, om man undantar magsäcken. Den blev verkligen helfull. 

Att bli sådär totalpackad, att man inte ens kan få fötterna att lyda sin ägare, är inte längre intressant. Även om dagens unga människor verkar ha en mycket goare inställning, så, när man själv var en ung spoling i slyngelålder, så var fyllan den viktigaste fritidssysslan. 

Det var många år sedan, man var så ung och dum, alltså ungdom. Idag är man lite visare och mycket småtokigare. Fast, tokstollig på ett bra sätt. Ett sätt, som gör livet lättare att leva. Att dricka alkoholhaltiga godsaker, för smak, avslappning och godavänmys, är en sådan sak. Det står klart och tydligt oskrivet i småknasiga gammelmanslagens trettiosjätte paragraf, tredje och elfte stycket.

Man tar ju inga risker längre. Man har klart insett att livet är för kort, för att kastas bort i sjukhussängar på grund av egenhändigt tillslarvade skador. Det finns ingen anledning att utmana ödet, mer än nödvändigt och nödvändigt är i detta fall, nästan inget alls. 

Att njuta av livet, innebär inte att riskera livet eller utsätta sig för livsfarliga sysslor.  Ett lugnt och säkert sätt att närma sig livets väsentligheter, är det väsentligaste nu, på gamla dagar. Att lira livets lekar på gott avstånd, med handspritade tassar och skyddsmasken på, är idag ett sånt förnuftigt förhållningssätt. Detta motiveras med full klarhet i försiktiga gubbskrällens bibel, kokoboken, fjärde versen från höger.

Man går inte för nära en brant klipphäll, frivilligt. Lika ofrivilligt ställer man sig närmare en okänd person, vilket idag kan vara lika farligt som att gå på lina mellan bergstoppar, utan skyddsnät. 

Tjurig gammal gubbstrutt!?

Mjölkhyllan i butiken, hissen, boulebanan... Ja, det finns flera exempel, då man kan riskera livsfarlig trängsel. Så, även nyårsafton. Att fira nyår på armlängds avstånd, är lite småtokigt tråkvettigt. Men, lita på att, med hjälp av sitt småknasiga sinne, kan man ha lika roligt ändå på legalt skrattavstånd, enligt knäppgökarnas lagtext, fjortonde stycket, hundraförsta kapitlet. 

Nåväl. Visst saknar man att krama om nära och kära, goa vänner som underbara barn o barnbarn. Men, i dessa tider för man ju ta skeden i spritad hand och låta bli. 

Denna nyligen avgågna nyårsnatt, haglade förhoppningarna om att Corona/Covid och allt vad sånt heter, skulle dra så långt åt helsefyr, att den inte ens skulle kännas igen av en rymdforskare på Pluto. Jag kan nästan slå vad om detta var den allra vanligaste orsaken till att man sade "Skål!", "Cheers!" eller "Salut!" i denna stad, på denna ö, i detta land, på denna planet. Gullgumman och jag instämde till fullo i samtliga skålar i detta ämne. Det var en av orsakerna till man blev lite halvfull, denna kväll. En bra anledning, för en olidligt paragraflydig gammal dumbom!

Gammal visst! Men inte såååå gammal!

Nu, så här, dagarna efter stora skålardagen, verkar några blaskor tävla om vilken är mest pessimistisk i att skåda i kristallkulans framtidsförutsägelser. Skriverier om risken för en tredje våg av den däringa Coronaskiten, verkar flöda fritt. Den ena efter den andra gör sådana uttalanden, med eller utan påstått vetenskapligt stöd. Står det möjligen oskrivet redan första paragrafens femte stycke i nyhetsmurvlarnas bibel, att negativa ord säljer bättre?

Den här gamle bloggvirkaren, kommer definitivt inte att ställa sig i pessimistiska kön, för att bli åter en som varnar, deprimerar och negativerar. För min del, kommer en positiv framtidstro att dominerna mitt sinne. Jag kommer med största sannolikhet att veva på positivet i alla positiva ordalag, så länge tangenterna håller. Och skulle det vara så illa att mina tangentslitna fångar tar slut, så får jag väl skaffa nya eller sprita de gamla till återbruk. 

För min del är det stopp och belägg, för denna tragiska pandemi, i och med att vaccinet kommer sudda ut de sista dropparna ur virusets förmåga att jävlas med folk. Hädanefter kommer vi alla att må bra, leva gott och kanske också kunna skratta åt detta eländiga fenomen. 

Jo, skratta. Jag är en av dem, som påstår att vi inte borde glömma denna eländiga coronaår. Istället bör vi får roliga och oroliga historier att berätta för våra barn, barnbarn och deras barn och vänner. Dessutom, betänk så många erfarenheter som skulle gå till spillo, om vi bara tog detta år och slängde det i papperskorgen. Men, man skulle nog gärna vilja glömma hela skitåret. 

Så, var det naturligtvis en vilodag den första januari. Det står väl i lagbokens oskrivna text i slöarbalken tredje paragrafen, åttonde stycket, att man har osviklig rätt att göra nästan ingenting denna dag? Skönt! Men, det blev knappast någon rolig eller spännande story, att fylla bloggvirken med. 

Att dagen efter, dagen efter blev en lång promenad med vänner och vattenhål, kanske kan vara något att skriva om.  Sexton stycken pigga, glada och goa vandringsugna själar mötte upp på förutbestämd mötesplats. Vi var såååå sugna på att knalla, att samtliga vandringsmän och kvinnor, anlände förtidigt till den fiskemadams-staty, där vi skulle starta vår långa fotfärd. 

I gott tempo i början, visst. Det vore väl attans om vi började med att vara trötta!? Mitt smått lustiga förslag om att ta en paus, redan efter fem minuter, skrattades bort som en fis i Atlanten. Med raska steg var vi snart i bland Las Americas lockande vattenhål. Först där, stannade vi för att inta ett glas med bubblande gul vätska. Attans vad gott! Öl är alltid gott. Men, när man varit ute o travat runt på strandpromenaderna, kändes den extra god. Underligt, men sant att samma dryck kan smaka godare, när man gjort sig väl förtjänt av den. Kanske står det beskrivet i lagtextens små finstilta paragrafer i tredje balken från vänster. Man får väl ta en juridisk utbildning och titta efter...?

Ganska så snabbt visade sig att några ville gå lite snabbare och andra lite slöare. Helt OK. Vill några ha mer motion än njuta av utsikten, så varsågoda. Ja, som du fattar, så anslöt sig den här gubben till den slöare gruppen. Motion är nyttigt, men vackra upplevelser är ännu nyttigare, står det i Berras egen lilla lagbok, femte paragrafen, tredje stycket närmast hjärtat.

Ett par tre vattenhål, många utbytta ord med vänner och drygt 21000 steg senare, hade jag åter lagt upp fötterna, hemma i soffan. De slitna stackars fossingarna behövde verkligen vila. I sju timmar har de varit ute o spatserat. Ja, förutom i vattenhålen förstås. Där fick käften arbeta mer än benen, helt enligt pratagraf 13, tredje stycket i den oskrivna vattenhålslagen. 

När man ändå höll på att fira helger, så dök det plötsligen upp en till. Inte mig emot. Jo, det är bara att fira vidare och vara glad. Trettondagen och tillhörande afton är ju viktiga helger, hår i landet med den gulröda flaggan. Men, denna gång blev de tre vise männens parad lite bortregnad i Coronarestriktioner och en o annan stänk av det riktiga regnet. Istället ljöd en massa blåljus och sirener över staden. 

En, eller rättare sagt två stormar, verkar vilja vara med i firandet av trettonhelgen, på våra öar. Då slår ju automatiskt trettiotrettonde paragrafen i väderlagarnas bibel in. Där sägs att sega gamla gubbar skola vara hemma bakom tangenterna och bloggvirka om de senaste dagarna. Det är säkert vädrets fel att det regnade paragrafer över detta bloggvirke. 

Nu har vi kommit lite knappt halvvägs i äventyret 3.0. Vi har pratat om det, gullgumman o jag. Hur vi ska fira midpunkten av övervintrandet på denna ljuvligt fina Ö. Men, eftersom vi ännu inte bestämt exakt datum, då vi ska återvända till vårfagra Sverige igen, så är det lite svårt att hitta rätt tidpunkt att högtidlighålla detta unika tillfälle. Det är ungefär som att fylla år, utan exakt angiven födelsedag. Typ; "Jo, man föddes någon gång i januari. Morsan hade glömt datumet." Undrar vad firarlagen, parafras 115, säger om detta?

Nåväl. Fira kan man förstås göra ändå. Det är att hitta någon anledning, som är det svåraste, i detta sammanhang. Fast egentligen kvittar det lika. Vi kommer nog att hitta på ett halvdatum och celebrera detta. 

Annars så går det ju att lira lite boule, även i dessa paragrafiska tider. Fira med att lira, är ju inte helt fel, eller hur?! Vi visste ju att tävlingar är förbjudna. Dock var vi lite osäkra på paragraferna som gällde i spanska boulebalkens fyrtioförsta olika stycken, så en spansksnackande kompis frågade självaste poliskonstapeln. Detta ordrika tillfälle, gick av stapeln, strax efter förra finlirandet av Coronaparagraferna uppsträckanden. Jo, den uniformerade herren eller damen, sade att vi visst får lira. Dock utan att fira bort munskydden, avståndet och det sunda förnuftet. En klart förnuftig snut, det där! Enligt fyrtionsjunde eller sjätte paragrafen i bylingslagen, måste denne herre och alla hens laguppehållande polare firas ordentligt. Dock, under laglydiga former. Ett par snygga carrouer och några fina klossar, exempelvis.  

Vi lyckades överbrygga alla svårigheter.

Att summera det första halvårets äventyr, skulle väl vara en grannlaga uppgift i denna blogg. Men, icke sade lagrådet Sven. Mitt gamla gubbaminne är alldeles för taskigt för detta. Det finns dessutom en lucka i lagen om sammanfattningar. summeringsbalken 23:e tomtemomentet från sydväst, som säger att jag slipper om jag varit en snäll och laglydig bloggare, hela året. 

Den dominerande känslan att vara övervintrare på Teneriffa, är ungefär: "Yippie!" eller ett "Jabadabbadoo" i Fred Flintas stil. Man är så förjublat glad att man fick tummarna ur brevlådan och begav sig hit. Livet har varit mycket mycket mycket fint, och är så fortfarande. 

Rena Vilda Västern?

Nu när diverse politiker och höga tjänstemän, känner sig skyldiga för att ha rest hit till Kanarieöarna och skyller på ditt och datt, för att få behålla sina jobb och förtroendet för sina förtroendeuppdrag, så skiter vi två fullkomligen i vilket. Vi har definitivt inget dåligt samvete. Vi har definitivt ingen på vårt samvete. Vi är inte heller samvetslösa och kommer absolut inte behöva göra någon pudel förnär. Enligt pudelagens vänstra paragrafavdelning, tredje från öster, även kallad "lev som du lär"-artikeln, får nog dessa "säga en sak och göra tvärtom"-herrarna och damerna, göra varsin pudel i förlåtande lera eller bli brända som förtroendelösa fallskärmsnjutare. 

Gullgumman och jag är bara glada att vi tog det avgörande beslutet och tog själva i polokragarna och fick ner våra rumpor till Los Cristianos. Att vi dessutom har lite mer än tre månader kvar, att njuta av, så kan man knappast göra mindre än att jubla i högan sky. Eftersom de flesta grannarna inte är på plats i sina lägenheter, så kommer vårat högljudda jubel, inte heller att störa någon. 

Ha den goaste fortsättningen!
/Berra