Gubbabloggens spännande återuppvaknande eller storyn om 10000 volts Viktväktare!

Nu, kära läsare; äntligen har gubben satt sig i bloggvirkestillverkarbänken, för att verka fram verklig beskrivning över återfärden till ÖN, och återstarten på nästa stora lilla äventyr. Andra vintern i den kanariska solen.

Lenas medaljtyngda docka säger "Hej då!"

Dagarna innan avfärden var  spänningen lika stor som i en huvudströmledning på 10000 volt.

Hade vi gjort alla detaljer rätt i Stockholm? Nycklar, visning, information, husliga småsaker, försäkringar... Det har i alla verkliga fall, verkligt mycket tid gått till åt, för att säkerställa att flytten ska gå så smidigt som någonsin möjligt.

Flitiga Gullgumman fick sig en skrapa

Man undrande om:
Kommer planet att starta i tid?
Kommer det att finnas buss till Los Cristianos, när vi anländer, sent ikväll?
Kommer mäklaren, som lovat att möta oss vid grinden?
Kommer den nya lägenheten att funka?
Vad kommer jag att glömma att ta med i kofferten?
...och framför allt, den största oron just nu: Kommer väskan att vara under 20 kg?...eller som förra färden godkännas ändå. Som alltid, en riktigt nagelbitare. Värre än den värsta thriller.

En soligt gråkall oktoberdag i förorten

Avfärdsdagen; allt klart inför äventyret, förutom allt som man glömt att fixa. Lägenheten uthyrd, hemma i Stockholm, avstädad och väl avplockad. Andrahandshyresgästernas prylar, väntande i en hörna och väntar på att aktiveras i vårt hem.

Det som återstod just då, att packa det sista och en massa annat praktiskt, oroa sig lite till för packningen, vräka i sig flyttgröten, och sedan iväg till Arlanda, för att åter igen stiga ombord på Norwegians flygande konservburk.

Ser ni hur den springer?!!

Klockan sprang iväg i sitt sedvanliga 100 meterslopp. Planet skulle inte att vänta på oss. 

Då stod vi där med svintunga resväskor o väntade på Arlandabussen; mellan hemmen. Hemlösa, men ändå inte...Vårt hem i Sverige, var inte vårt hem längre. Uthyrt tills vi återvänder till Svinkalla Svedala. Vårt hem de närmaste sex månaderna kommer att vara på ÖN. Underbara Teneriffa väntar... några timmar bort. Så roligt, så härligt, så spännande, så fan-ta-mig-tastiskt att se fram emot denna soliga, kyliga morgon i Stockholmförorten.

Att beskriva känslan inför äventyret, är nog det svåraste en gammal gubbe, kan försöka sig på: Men, skam den som ger sig.

Tänk dig att vara både orolig så att fjädrarna kittlar i magen, stressad o småsnurrig (är ju egentligen ett normaltillstånd hos oss gamla gubbar). Samtidigt är man är glädjefull av förväntan och spänningen stiger för varje minut.

Glädjen att få återse ÖN, alla goa vänner vi hittade (eller hittade oss?), det härliga klimatet, snällare ryggsmärtor, stranden, solen boulebanan, värmen. Ja, det ska bli så underbart härligt.

Flygbussen fick celebert besök ;-)

Så, kortfattat: (Vilken optimist jag är, som tror att någonsin kunna vara kortfattad!) Så är det en sprudlande oros-entusiasm, blandad med svettfulla förhoppningar. Glasklart beskrivet, eller hur?

Samtidigt förbannade man sig själv för att man packat ner sin deodorant innan den skulle användas. Så, om någon märkte en lätt doft av mänsklig armsvett på Arlanda, så visste ni.... Gubben o hans Gullgumma var på G!

Nåväl, man är ju mänsklig, för att man har förmåga att göra misstag. Är inte misstagen värre än så, kan man dessutom överleva dem. Det skulle vara värre om man glömde bankkortet, passet, datorn, telefonen eller boulekloten. Då skulle tårarna flyta som vatten i toaletten. 

Sen, när man väl sitter i den bevingade plåtlådan. Då kan man koppla av!

Nådå! Hur gick det i tjugokilosthrillern med resväskorna. Tyvärr, så blev ens värsta föraningar verklighet. Fem kilo för mycket på testvågen! Vilken mardröm! Nervösare gubbe inför bagagedroppet, kunde man inte hitta på den här sidan Atlanten. skulle Viktväktarna vara på sin vakt, eller som oftast annars: se mellan fingrarna för ett fåtal smålätta överviktskilon?

Pipsvängen förevigad!?

Det gick åt helv... pipsvsängen! Nowegians Viktväktare var av värsta sorten. 750 surt förvärvade svenska kronor försvann från kontot i böter för överpackningen. Alltså; motsvarar mer än 60 iskalla öl på strandpromenaden i Los Cristianos!!! Sextio!!!
Väl att det var väskan som var packad, och inte ägarna. 

Mer om konservburken i nästa bloggvirke

Återkommer snart, förhoppningsvis mycket snart!

Ha det goast!
/Berra

Stolta medaljörer, kryptologiska tankar om Boule-SM, och en överdos med frisk luft!

Boule-SM är en underbart fan-ta-mig-tastiskt intensiv vecka, på alla sätt. Vilda tjurar, skulle inte kunna hålla mig borta från denna årligt återkommande ljuvlighet.

Berra, Björn o Sten; stolta på prispallen!

Nu, så här dagen efter hemkomst; Fötterna har förvandlats till värkande blyklumpar, knäna känns som de vore tre nummer för stora, axeln som den behöver gängas om och huvudet liksom bara tungt längtar tillbaka till kudden. Man känner sig som en urvriden disktrasa, som bara längtar efter energigivande vatten. 

Tio timmars sömn inatt, hjälpte föga. Man får nöja sig med att det hade varit ännu värre utan dessa John-blundande timmar, under täcket. Det finns i denna tangentpetande stund, en hel vecka av underdos av sömn och en överdos av frisk luft att återhämta sig från...och imorgon, måndag, väntar jobbratten på att återse den här sege gubben.

24 matcher, varav 19 vinster, blev summan av SM-kardemumman. En massa väntetid vissa dagar. Andra dagar knappt ens en hederlig pissepaus mellan matcherna.

Jag började som en åttondels skytt och avslutade som en 32-dels läggare. Lite kryptiskt förklarat kanske, men det kommer mera i ämnet nedan... om du orkar läsa mina kryptologiska tankar.

Gubben förklarar: Så här alltså.....

Nåväl, man hinner sällan tjura länge efter förlusterna, förrän det är dags för nästa match... och framför allt nästa möte med någon go klotkastare. Efter några år i boulespelandet socialt finfina värld, så har man blivit bekant med en massa fina människor, från norr till söder i vårt sommarfagra land. Att mötas igen är jättetrevligt. Boule-SM-veckan innebär också en massa sköna återseenden och återkramar. Tack för att ni finns, alla hjärtligt goa klotkastare!

Gullgumman

På tal om hjärtligt, så var förstås gullgumman också med, även detta år. Med goda framgångar, bl.a. åttondel i mixeddubbeln med gode vännen Kjell.

Vi delade på ett fint radhus med ett par vänner. Huset låg lite offside från bana & stan. Det betydde ju att man inte som åskådare fick njuta av centercourten sköna stämning, så ofta som man egentligen ville. Men, å andra sidan lugnt o skönt i vår kåk. Vilket knappast kan ses som en nackdel.

Vädret i Linköping, var precis så varierande som en svensk sommar kan vara. Det började och slutade med solsken. Däremellan; allt mellan ösregn, bistra nordanvindar och halvklar himmel. Allt från svinkallt till jätteskönt grisvarmt.

Detta innebar att man fick använda (nästan) alla sina medhavda kläder. Samt, att nu hemmavid, konfronteras med en jättehög med rejält svettig tvätt. Klubbtröjorna kan nästa stå för sig själva, och doftar knappast ikapp med rosorna.

Paradiset är väl en stoooor grusyta?

Men, väl, större problem har man brottats med i livet. Med i bagaget, någonstans mellan smutsiga kallingar, vattenflaskor och bouleklot, ligger en bronsmedalj från trippeln och en kvartsfinalplakett för mixeddubbeln. Även om jag inte lyckades försvara min mästerskapstitel i singel, så är det jättefina framgångar. Detta tillsammans med en åttondel i mixedtrippel, gör mig stolt som en tupp över framgångarna i detta SM. Tusen tack till mina ljuvliga skickliga medspelare: Susanne, Anita, Leif, Björn, Harry och Sten!

Anita lägger in... igen!

Lika många tack till alla klubbkamrater! Ja, vi är ju ett väl sammanhållet gäng med skickliga lirare i klubben, Boulesjevikerna, som ger taktiska råd och stöttar varandra i vått o torrt. Man har alltid någon att tjura av sig med efter förlust och får massa goa ryggdunkar en efter en god prestation. Ni är ljuvliga i denna ljuvliga klubb!

...och till sist, då, kommer den här gamle gubben att svara på frågan: Var det värt alla umbäranden och besvär, som Boule-SM innebär? Svaret är otvivelaktigt ett jättestort JAAAAA! Svenska mästerskapet i boule är något av det roligaste, finaste och härligaste som händer under året. En boulefest! Ett paradis för varje klotkastare!

Fullknökat på läktaren!

Så, nu väntar träning, seriespel och kanske någon mer tävling, innan det åter är dags för att återresa till ÖN, Teneriffa. Men på nästa SM, kommer den stolta staden Jönköping, att åter igen få se den här gubben stå i ringen och satsa mot nya medaljer.

Hoppas att du också kommer med!

Ha det goast!
/Berra

Ligger Lindome eller midsommar halvvägs till Paradiset?

Halvvägs tillbaka, eller halvvägs borta, eller halvvägs hemma igen. Så kan man identifiera dagens datum. En halvmesyr, eller en milstolpe på vägen tillbaks till Teneriffa. Kära läsare! Du får själv avgöra!

Ibland ser man en o annan pärla, även på arbetstid.

Nu har halva rattslavstiden gått. Tre månader bakom en ratt, körandes hit o dit o fram o tillbaka. Tre månader kvar att slita o släpa in tillräckligt med pengar, för att åter kunna pensionärsnjuta av sex långa korta sköna månader på ÖN. 

Men, visst, det är ett bra och trivsamt jobb. Tänker inte klaga... eller rättare sagt: Tusan: vad segt det är för en gammal gubbe att jobba 65-års-övertid. Men, ändå trivsamt, nyttigt, ibland roligt. Mer tvekänsligt kan det nog inte bli. 

Pengarna trillar in som de ska, förutom depositionen för förra boendet (se senaste bloggvirket). 

Ett nytt mycket lovande projekt att tjäna pengar online, är påbörjat. Kanske inte i Joakim von Anka-klass, men en del goa stålar kommer med största sannolikhet att trilla in i pluskan. Nu blev du säkert nyfiken. Mer om detta kommer i framtida bloggvirken. "Stay tuned", som de säger i Donaldland.

200 meter från vårt boende. Vackert!

Det har ju hänt roliga grejer i Gamla Snödala också. Tveklöst! Även om det största syftet med den här perioden i Sverige, är att dra ihop stålar till vintern i Paradiset på Teneriffa, så måste man ju leva också. Här och nu!

Gullgumman o jag var på en hejdundrade rolig fest på midsommarafton. Ljuvligt att åter få njuta av god mat, snapsvisor, öl och framför allt goda vänners lag. Med det här underbara vängänget blir det alltid roligt, aldrig oroligt.

Men, tänker du kanske.... Har inte gubbskrället spelat boule, då. Jovisst! Seriespelet var den stora boulehändelsen. Vi åkte till Lindomes tuffa banor och lirade i våran veteranelitserie. En del av bilderna du ser i detta bloggvirke, kommer från denna spelhelg. (Tack Susanne!)

Att lira veteranelitserien är stentufft. Definitivt inget för veklingar. Man måste ha femton kilo bra kondition, sexton kilo tålamod och 120 kilo vinnarskalle, kryddat med en stor skvätt sammanhållning och en näve klubbkänsla. Bra kastteknik, skadar inte heller...

Man åkte från huvudkommunen, med glatt humör på fredag eftermiddag. Slängde oss in i ett hyrt hus, förberedde spelet, frukosten, avkopplingen, och kopplade av så gott man kunde. 

Susanne o Hannele efter morgondoppet

Ofta sussar man lite halvtaskigt, så där femtio mil hemifrån gullgummans goa kramar. Ändock ska man prestera bra på boulebanan i (minst sagt; växlande väder), från kl. 09 till sena kvällen i två ljuvligt långa dagar. För oss gubbar o gummor är åtta-nio-tiden senkväll o sovtid (ibland). 

Det är inte vilket lir som helst. I Veteraneliten är motståndet tufft. Taktiken och dagsformen måste sitta som en smäck, annars kommer förlustsiffrorna att inkasseras, lika säkert som en regnskur på västkusten.

Blöta men inte sura klubbkamrater

Det allra tyngsta dock, är hemfärden. Efter kl. 21, nån gång på söndagskvällen, var det bara att ratta hemåt genom natten. Vi trötta lirare fick bytas av bakom rattarna i våra två bilar, stanna ofta, fika och snacka. På så vis blev hemresan, lite lättare. 

En underlig sak, är också... att ju fler poäng man har i bagaget, ju lättare känns återresan till den kungliga huvudkommunen. Den här gången lyckades vi ta sex av tolv möjliga poäng. Vilket kan ses som en rätt fin framgång, med tanke på att vi inte tillhör favoriterna i denna serie.

Harry, Susanne, Pelle o Sten

Det är ett förbenat trevligt gäng! Vi har roligt tillsammans, på och utanför banorna. Det är en ljuvlig höjdpunkt på bouleåret, att få åka iväg med dessa fantastiska människor. Alla är (nästan) lika nördiga i boulespel, som denne gamle bloggare. Så ni kan säkert gissa, vad vårt första, viktigaste och roligaste samtalsämne var. 

Alltid är det så att en massa berättelser om tidigare bedrifter och matcher, flög genom bil och rum. Det finns många meriter, tonvis med medaljer och erfarenheter i detta goa gäng. 

Björn, Sten och jag. Goa o glada gubbar efter en vinst.

Nästa resa blir enbart 20 mil. Det är SM som hägrar bakom knuten. Om ett par veckor, står vi på någon dammig grusbana i Linköping, för att åter kämpa tillsammans mot nya medaljer och framgångar. 

Det sak bli grymt roligt att försöka försvara min titel. Det kommer att bli tufft, mycket tufft. Men, jag ska kämpa brallorna av mig, och förhoppningsvis en o annan motståndare också. 

Roligt också att åter träffa sina boulekamrater från norr o söder. Svenska mästerskapet i boule är en enda lång kämpande boulefest. De spelare som ännu inte varit med på ett SM, vet inte vad hen gått miste om. 

Att ha barnasinnet kvar... gör kanske tre poäng/match...?

Nej, nu har jag inte tid att skriva längre. Måste ta kloten och ut o träna stenhårt.

Vi ses på SM, hoppas jag!

Ha det goast!
/Berra

Har vi blivit blåsta, lurade och bedragna av lägenhetsmäklaren? Eller... vem kan man lita på?

Vem kan man lita på, egentligen? Ställer en gammal mans livserfarenhet till så mycket knas, att man till sist enbart kan lita på sig själv och sina närmaste vänner?

Att det finns fina väggmålningar i Las Galletas, det kan du lita på!

"Vem kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band en gång i min ungdomstid. Skulle man litat lyssnat mer på deras underfundiga text...?

Är det så illa i denna värld, att vi alla människor roffar åt sig allt vi kan, så att vi sedan smita till någon isolerad lyxbemängd klippa o sitta där räkna våra pengar? Finns det kanske en liten Joakim von Anka i var o en av oss?
...eller finns det fortfarande goa människor, som går att lita på?

Rent, helt, snygg o fint på tråkiga hemfärdsdagen

Så, för att göra en lång historia ännu längre, vill jag börja från början. Kanske frestar det på ditt tålamod att läsa några rader till. Men, jag ska förhoppningsvis göra det läsvärt för dig.

Vi går tillbaka några månader i tiden. Ingen fara. Tiden flyger ju!
För ett år sedan fick jag ett bra erbjudande att hyra lägenhet i Los Cristianos, som svar på en annons.

Priset inte alltför oöverkomligt. Lägenheten såg ut som en dröm på bilderna... inte mardröm, alltså.

Våran kåk

Vi slog till. Pyntade in en massa € till denna mäklare. En månadshyra + lika mycket i deposition. Dagen vi flyttade in, försvann också större delen av våra besparingar, eftersom vi var tvungna att pröjsa hela hyran bums, genast o på stört. Surt kommunalarbetar-förvärvade slantar, bara lämnade kontot som flyttfåglar en regnig höst.

Nåväl! Vi skulle njuta av ÖNs alla goa dagar i ett helt halvt år.... och Candelpisos, lägenhetsmäklaren, hade gjort ett fint intryck på oss. De hade fixat ny säng, handdukar, lakan och skickade sedan dit en elektriker, när varmvattnet fick kontaktsvårigheter.

Njutning i 190!!!

Kära läsare och följare av detta stora lilla äventyr. Som du sett i tidigare bloggvirken, var det en fin lägenhet... och allt gick bra.

Vi njöt i 190 av sol, boule och bad med mycket mera, i 180 dagar. Jovisst, hörde vi av mäklarfirman ibland. Dock, inte enbart för att fråga om vi trivdes. Men, om vi kunde släppa in en eventuell köpare, som var intresserad att flytta in efter oss.
Vi bestämde tid ett par gånger... Inte ens Bill Gates eller prinsen av Saudiarabien eller någon annan penningstinn tjockplånboksägare, dök upp för att inspektera denna tvåmiljonerslägenhet.

Gullgumman packad, men ändå nykter!

När dagen för hemfärd till svinkalla Sverige började närma sig, städade vi som två svettiga elefanter. Resultatet blev enastående. Lägenheten var i bättre skick, än när vi först anlände. Allt var helt o rent...även bakom kylskåpet o sånt... som var skitigt, när vi flyttade in.
De få grunkor vi klantade itu, blev ersatta med finare saker.

Ja, i vår enfald, trodde vi att Candelpisos, skulle betala tillbaka summan för deposition snarast. Men, ack vad vi bedrog oss. I skrivande stund, har de ännu inte skickat oss våra pengar. För att ha bruna ögon, har man kanske varit alltför blåögd?!

Är det här vi får leta efter våra pengar?

Så det blev ett par fattiga månader, i kylans förlovade land, innan min första lön dök in. Ja, ni vet... svenska pensioner är inget man sjunger lovsånger till.

Så nu undrar man om ljuset har slocknat hos Candelpisos... som Elton Johns "Candle in the wind"? ...och/eller: Har vi blivit blåsta???!

...eller om alla mina mejl o mess, har någon effekt...?

Håll gärna dina tummar, att vi snart får våra pengar tillbaka.

Samt att det fortfarande finns någon tillit kvar i denna värld!

Ha det goast!
Berra

Grusade förhoppningar eller storyn om den överblommade utbrändheten!

Nu har det snart gått två månader sedan flyget från Teneriffa, landade hem oss till Gamla Snödala igen. 

Men! Jag gillar ju regn, säger tulpanknoppen!

Lika säkert som regn på midsommar, har värken och stelheten, som min knasiga reumatiska sjukdom bjussar på i kyligt vädersällskap, så smått börjat att återvända till min gamla rygg, knän och en massa andra kroppsliga förbindelsehakar, typ axlar. tåleder och handleder. 

För en gammal boulespelare, som den här tangentbordsplågaren är, innebär detta en liten olägenhet. Armen, lever ibland sitt eget liv, och vägrar då att lyda sin chef. De signaler som huvudkontoret sänder ut, kommer inte alltid fram i helskinnat skick. Att exempelvis, när den här gubben beordrar armen att skjuta bort ett motståndarklot, så försvinner istället klotet vid sidan om. Vilket oftast innebär poängförlust. För att tala ren svenska: SKIT!

Grusade förhoppningar?!

Men, det är sådana smällar man får ta, i den här branschen, skulle man kunna säga. Eller att träning ger färdighet. Om man nånsin blir färdig med träningen, förstås. 

En dag, på träningsbanans grus går det så jäkla bra, att man känner sig som världsmästare. För att nästa dag, då flyger kloten kors o tvärs och överallt. Det är då man undrar om det verkligen var jag, som kastade dessa kassa kast...!?

Det är bara att hoppas att det blir en bra varm o solig dag, då jag ska försöka försvara mitt svenska mästerskap. Ja, det skulle inte skada med lite fler varma dagar innan dess, också. Annars får man med all rätt påstå att; Sommaren - det är då de kalla dagarna är längre och ljusare.

Dags att åter igen blomma ut... som boulespelare?!

Sommar, som är ett av de vackraste orden i svenska språket... Den kan också göra en helt förtvivlad, om den regnar bort. Om sommarens viktigaste utrustning är väl impregnerade regnkläder. Då har man enbart lust att flyta bort till Teneriffa igen. 

Den som säger att: "Det finns inga dåliga väder, enbart dåliga kläder.", har aldrig haft en reumatisk sjukdom. Jag vill med kraft påstå, att det finns både ock! Dock att kombinationen; dåliga kläder i dåligt väder, är rena mordvapnet, mot en sådan som den här gubben. 

Välkommen hem!

Hittills i år, har inte Sveriges rike bjudit på något som kan kallas för stabilt och varmt sommarväder. Men, hoppet finns, om en sommar liknade förra årets underbart ljuvliga rekordvärme. Jag kommer att, åter igen, må som en Teneriffaprins, om så blir fallet. 

Istället för värme, har detta vackra land bl.a. skänkt oss ett brända bilar på hemmagatan. Blott tio meter från min egen gamla kärra. Pust! I och för sig varmt o skönt under brasornas varande, tyckte väl pyromanen. Men, knappast någon god känsla för de stackars grannar, som fick se sina fordon utbrända till oigenkännlighet.

Skönt att man ännu inte är lika utbränd...!

+ ett EU-val, som gick som vanligt... Alltså att ingen vald ledamot, kämpar för att olagligförklara temperaturer under 20 grader. 

Ju kallare vädret är, ju mer längtar man tillbaka till ÖN. Vilket ju inte är så konstigt. Varje gång man ser en väderprognos på TVn, sneglar man ner bakom meteorologens rumpa, för att spana in det Kanariska vädret. Knappast förvånande att se att det förespås solsken o 24-25 grader, där. 

Är man själv också snart överblommad!?

Men, dock, tids nog så kommer den här frusne gubben och hans (nästan lika) frusna gullgumma att återvända till Los Cristianos, med ett stort leende på våra läppar. Alla planer går som smort. 

Varning för övertid!

Övertiden står som spön i backen, vilket gör att slantarna flyger in på kontot... Och tiden... ja, den flyger som vanligt. Inte konstigt att man blir äldre. 

Ha det goast!
/Berra 

När elefanten vill dansa, då får myrorna snällt maka på sig!...eller den sanna storyn om en datumstöld.

Går det att stjäla ett datum? en dag? eller två? en helg?
Jo, det verkar så. Tro´t om du vill. Så har det faktiskt gått till. 

För att göra en lång historia, ännu längre... så vill jag börja från början. Typ; ett  drygt halvår sedan, eller nåt. Då beslutade den bouleklubb, som jag lirar i, att lägga sin tävling den 31 augusti + 1 september. 

Beslutet förankrades i sedvanlig ordning med förbund, distrikt och i samarbete med andra tävlingsarrangerande klubbar. Allt enligt gällande lagar o regler. Det är på ett ungefär, sådär, samma datum som vi tidigare haft. 

Så långt, allt väl. Planering o förberedelser är igång. Det är en riktigt massa jobb att göra, inför, under och efter en bouletävling. Det är inte enbart att ställa ut ett par gubbar på en grusplan, ge dem klot och skrika "Kasta!". 

Men, det gör oss inget... vi är flitiga som myror i våran förening. Precis lika flitiga som så många andra frivilligt arbetande föreningsmänniskor. Underbara, härliga, fantastiska män och kvinnor i så många föreningar i så många sporter o i så många andra sammanhang, som finns i detta vinterkalla land. Vad vore Sverige utan dessa eldsjälar? Förmodligen inte ens ett ljus i decembermörkret, skulle synas, utan dessa ljuvliga själar. Inte en sammankomst, inte en fest, inte en match, inte en tävling eller träning i någon som helst idrott.

Alla dessa mängder av jättegoa föreningsmänniskor och deras jättegoa insatser, bör ju naturligtvis hyllas. Dessa fantastiska själar, som verkligen brinner för sina sporter/klubbar/organisationer borde hissas till skyarna, hurras för och bada i champagne, dagligen! ...ja, eller åtminstone Cava.  

Men, som ni alla säkert vet, är det inte så. Tyvärr finns det bovar också. Ja, riktigt skurkaktiga individer, som inte ser föreningsverksamheten med blida ögon. 

Föreningar är demokratiskt uppbyggda. medlemmarna väljer styrelse. Årsmötet bestämmer inriktning på verksamheten. 
Företag, där är det ägaren som bestämmer, och demokratin gör halt vid entrédörren. En person kan bestämma över tusentals anställda. Om chefen säger att du ska gräva upp golvet på kontoret, så är det bara att gå o hämta en spade...
Företag är gjorda för att tjäna pengar. Föreningar har verksamheten som huvudmål.
Detta känner du förstås till. Det vet vi alla om. 

Men, plötsligt en dag, såg jag att vårt datum, våran helg hade blivit stulen. Det stora klumpiga elefanten, företaget Boulebar, är tjuven. Detta finns bevisat på en av deras sidor på Facebook. Ja, klara tydliga bevis finns på att de slår undan de ekonomiska fötterna på oss föreningsaktiva, med en stor brakfis (förlåt ...fest) av stora kommersiella mått.

Därmed har vi fått vårt datum stulet. Detta har häromåret även drabbat den tufft kämpande bouleklubben Kajutan i Nynäshamn, som då tvingades att ställa in en tävling. 

Tyvärr finns det ingen domstol, polis eller annan hjälpande myndighet, som kan bestraffa tjuven och återlämna detta datum till oss i bouleklubben Boulesjevikerna. Vi får helt enkelt uppmana dig som är boulespelare att anmäla ditt lag till vår tävling, BSJ cup. Därmed stödjer du inte enbart vår förening. 

Du tar parti för föreningslivet kontra företagselefanten. 
Du stödjer demokrati gentemot ägandemakt. 
Du vänder ryggen gentemot den fräcka datumtjuven. 

Låt den tjuvaktiga företagselefanten bröla för tomma läktare!

Ha det goast!
/Berra (som också brukar vara tävlingsledare i BSJ cup)

ps. Detta är mina ord, enbart mina o ingen annans.

Fantastiska väggmålningar ackompanjerar återkramar och återlängtan!

Det stora återléendet ligger nu i färskt minne. De flesta av våra goaste vänner, släkt, klubbkamrater och bekanta är nu åter hjärteligen omkramade. Det kändes otroligt härligt att återse och återkrama alla dessa underbara människor, som vi känner och tycker om. Tack för att ni finns på denna planet och i detta vinterkylans förlorade/förlovade land!

Jätteväggtavla i Las Galletas

Nu har det gått en dryg månad, sedan gullgumman och jag lämnade den underbara ÖN, Teneriffa. Skägget har vuxit en aning, liksom toleransen mot kyla (=Ett av svenska språkets fulaste ord!).

Jag måste tillstå att en viss tillbakalängtan gör sig påmind i vänstra stortån... liksom resten av kroppen + den där knoppen strax ovanför halsen. Sex vintermånader i den underbara staden Los Cristianos har inte lämnat den här gubben oberörd. Tvärtom, så känns det som det mesta av ens ansträngningar idag, ligger i att planera och säkra återresan och återövervintrandet på ÖN.

Ännu mer väggtavla... från Las Galletas

Visst kommer man att njuta av den svenska sommaren också. + Naturligtvis också alla bouletävlingar, som DM, SM och seriespel m.m. Just nu ser jag fram emot att åka till Sundsvall, denna helg, för att kämpa i landslagskvalet för veteraner.

Dock ser jag inte fram emot att lira i norrländsk vårkyla. Men, det är såna smällar man får ta, i den här branschen. Prognosen säger 1-6 ynkans plusgrader. Det blir att lira i långkallingar och toppluva, om vi inte kommer att spela inomhus. Vilket både jag o mitt värmehungrande reumatiska åbäke till ryggskrälle, hoppas innerligt.

Visst är Sverige underbart! ...och visst är man lite svenskt-lagom tossig, som frivilligt utsätter sig för regn, blåst och oväder. Men! I avsaknad av soligt ljuvlig hetta, får man ta boulekloten i vacker hand o kasta bäst man kan. Om inte nävarna fryser till is eller kulorna får frossa, så kommer det säkert att gå bra.

En del av en annan väggmålning i... just det: Las Galletas.

En sommar, likt den förra, skulle kännas underbart för den här gamle värmeknarkaren. Men, den här sommaren kommer troligen att - till största delen - spenderas bort sittande bakom en ratt, oavsett väder o vind.

Pluringarna till den alltför höga hyran för vår goa nya lägenhet i den goa staden på den goa ön, måste betalas. Därför... ja, utsätter jag mig ännu en gång, ännu några månader, för arbetsmarknaden väl o ve.

Vi väntar fortfarande på att depositionen för den förra lägenheten ska återbetalas. Flera digitala texter har slängts iväg, som påmint mäklarföretaget om deras plikt att återbetala denna summa. Ca. 6-700€, som verkligen skulle behövas i vår plånbok, just nu. Hoppas de får lite eld i brallan och skickar hit stålarna, snabbare än tåget (utan rälsbrott, signalfel eller inställda avgångar).

Tro´t om du vill, men väggmålningen finns i Las Galletas.

Så till något nästan helt annat. Förr i världen, eller rättare sagt = tiden, så ägnande jag första maj åt att: på stadens gator och skrika om rättvisa och jämlikhet. Men, detta år, på arbetarnas frihetskämpardag, spelade jag en bouletävling istället.

Helt avsaknad av röda fanor, politiska slagord och rimmande ordramsor, lyckades man ta sig igenom både regn o kyla. Några klot hamnade rätt, andra klot... inte. Men, roligt ändå, förstås. Det är ju boule! Spelet där man får tänka, skratta, taktiklira och fokusera. 

Ha det goast!
/Berra