Har vi blivit blåsta, lurade och bedragna av lägenhetsmäklaren? Eller... vem kan man lita på?

Vem kan man lita på, egentligen? Ställer en gammal mans livserfarenhet till så mycket knas, att man till sist enbart kan lita på sig själv och sina närmaste vänner?

Att det finns fina väggmålningar i Las Galletas, det kan du lita på!

"Vem kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band en gång i min ungdomstid. Skulle man litat lyssnat mer på deras underfundiga text...?

Är det så illa i denna värld, att vi alla människor roffar åt sig allt vi kan, så att vi sedan smita till någon isolerad lyxbemängd klippa o sitta där räkna våra pengar? Finns det kanske en liten Joakim von Anka i var o en av oss?
...eller finns det fortfarande goa människor, som går att lita på?

Rent, helt, snygg o fint på tråkiga hemfärdsdagen

Så, för att göra en lång historia ännu längre, vill jag börja från början. Kanske frestar det på ditt tålamod att läsa några rader till. Men, jag ska förhoppningsvis göra det läsvärt för dig.

Vi går tillbaka några månader i tiden. Ingen fara. Tiden flyger ju!
För ett år sedan fick jag ett bra erbjudande att hyra lägenhet i Los Cristianos, som svar på en annons.

Priset inte alltför oöverkomligt. Lägenheten såg ut som en dröm på bilderna... inte mardröm, alltså.

Våran kåk

Vi slog till. Pyntade in en massa € till denna mäklare. En månadshyra + lika mycket i deposition. Dagen vi flyttade in, försvann också större delen av våra besparingar, eftersom vi var tvungna att pröjsa hela hyran bums, genast o på stört. Surt kommunalarbetar-förvärvade slantar, bara lämnade kontot som flyttfåglar en regnig höst.

Nåväl! Vi skulle njuta av ÖNs alla goa dagar i ett helt halvt år.... och Candelpisos, lägenhetsmäklaren, hade gjort ett fint intryck på oss. De hade fixat ny säng, handdukar, lakan och skickade sedan dit en elektriker, när varmvattnet fick kontaktsvårigheter.

Njutning i 190!!!

Kära läsare och följare av detta stora lilla äventyr. Som du sett i tidigare bloggvirken, var det en fin lägenhet... och allt gick bra.

Vi njöt i 190 av sol, boule och bad med mycket mera, i 180 dagar. Jovisst, hörde vi av mäklarfirman ibland. Dock, inte enbart för att fråga om vi trivdes. Men, om vi kunde släppa in en eventuell köpare, som var intresserad att flytta in efter oss.
Vi bestämde tid ett par gånger... Inte ens Bill Gates eller prinsen av Saudiarabien eller någon annan penningstinn tjockplånboksägare, dök upp för att inspektera denna tvåmiljonerslägenhet.

Gullgumman packad, men ändå nykter!

När dagen för hemfärd till svinkalla Sverige började närma sig, städade vi som två svettiga elefanter. Resultatet blev enastående. Lägenheten var i bättre skick, än när vi först anlände. Allt var helt o rent...även bakom kylskåpet o sånt... som var skitigt, när vi flyttade in.
De få grunkor vi klantade itu, blev ersatta med finare saker.

Ja, i vår enfald, trodde vi att Candelpisos, skulle betala tillbaka summan för deposition snarast. Men, ack vad vi bedrog oss. I skrivande stund, har de ännu inte skickat oss våra pengar. För att ha bruna ögon, har man kanske varit alltför blåögd?!

Är det här vi får leta efter våra pengar?

Så det blev ett par fattiga månader, i kylans förlovade land, innan min första lön dök in. Ja, ni vet... svenska pensioner är inget man sjunger lovsånger till.

Så nu undrar man om ljuset har slocknat hos Candelpisos... som Elton Johns "Candle in the wind"? ...och/eller: Har vi blivit blåsta???!

...eller om alla mina mejl o mess, har någon effekt...?

Håll gärna dina tummar, att vi snart får våra pengar tillbaka.

Samt att det fortfarande finns någon tillit kvar i denna värld!

Ha det goast!
Berra