Hur man tolkar sitt munskydd lagom äventyrligt eller om 31 avslöjade hemliga agenter!

Äventyret 3.0 är påbörjat. Det har i denna tangentplågande stund, gått ett niotal dagar, sedan vi landade oss och våra sedvanligt överfyllda väskor på Teneriffas södra lufthamn. Vi har alltid som föresats i våra resor, att väskorna ska vara packade, men inte ägarna.

Ni, kära läsare, ska veta att denna resa föregåtts av drygt 200 kilo diskussioner innanför väggarna i vårt hem i Stockholm. Gullgumman o jag har flera gånger, ibland ett tiotal gånger om dagen, tvivlat på att vi kan, bör och får resa. Ibland väger ord tyngre än bouleklot, om jag tolkat det rätt.

Vi har båda två kärleksfullt ventilerat våra åsikter och tvivel, nästan så att gardinerna fladdrat loss från stängerna. Detta snackarbete har varit ganska tungt, men långtifrån gräligt. Tvivlen har varit förståeligt många i dessa osäkra tider, om jag tolkat det rätt.

Men, nu när vi väl inlett äventyret, känns det som om det var värt varenda bokstav och varenda klotkast (även missarna (hick!)), om jag tolkat det rätt.

Nej, nej nej! Inte sååå äventyrligt!

Det var kanske inte därför som lägenheten i den svenska huvudkommunen, var svårare att hyra ut, än tidigare år. Det kändes segt som tusenårigt tuggummi. Inte alls lika stor mängd av intresserade, hörde av sig. 

Man kan åter som flundran, slänga ut en undran. Varför blev det så här? Varför verkar bostadsmarknaden vara en aning mer mättad är de senaste två åren?

Om jag tolkat det rätt, kan det knappast bero på att det byggs en massa billiga hyreslägenheter i den kungliga svenska huvudkommunen. Det är nog fortfarande en bristvara, tyvärr. Inte heller kan det bero på att bostadsrätter inte längre kostar miljontals surt förvärvade kronor. Det gör de, om jag tolkat det rätt.

Kom o fynda! Enbart en massa miljoner för en lägenhet! 

Efter kontakt med en ung herre på blocket, som verkade vara upplyst, om jag tolkat det rätt, kom vi fram till att orsaken till detta kan vara Coronan... eller rättare sagt alla nedstängningar av gränser, som denna baskelusk ställt till med.

Det kommer helt enkelt inte så många människor utlandsifrån till Sverige, just nu. Det är fortfarande stängt med lås o bom på en massa landsgränser, om jag tolkat det rätt.

I ren desperation, slängde jag ut annonser på en massa ställen på Nätet. Det ena underligare än det andra. Bostadlistan, bostad direkt, blocket, facebook..... Ja, listan på de alla olika sajter på Internet, som vår bostad fick pryda, är lång som en majstång.

Emellertid, när vi - en (1!) vecka före avfärd, lyckades hitta en bra hyresgäst, jublade vi av ren o skär glädje. Det var det sista hindret, som vi därmed tog oss över med ett leende, om jag tolkat det rätt.

Som ni alla kan förstå, är detta äventyr annorlunda än de tidigare två. Det har åtminstone börjat i Coronans spår. Denna hemska sjukdom och alla dess mer eller mindre galna och ogalna följder och åtgärder, har rivit stora sår i allt vad turism heter på denna fantastiska planet, om jag tolkat det rätt. 

De verkar vara seriösa, de där spanjorerna. Det finns en massa Coronarestriktioner här. Inte enbart tvång att bära munskydd. Folksamlingsbegränsning på tio pers. Rökförbud på uteserveringar. Inget alkoholdrickande på offentliga platser. Social distans på en & en halv till två meter. Krav på att sprita tassarna, när du går o shoppar med mera, om jag tolkat det rätt.

När man gräver lite i diverse googleöversatta spanska regeltexter, ser man massvis av paragrafer om massvis av hygieniska regler. Om jag skulle redogöra för allt i detta bloggvirke, skulle inte fingrarna räcka till, tangenterna skulle bågna av förskräckelse och den här bloggtjänsten skulle få hicka och spader, om jag tolkat det rätt. 

Ett exempel jag hittade om anläggningar: Jag tolkar denna reglering; att man måste hålla anläggning, under tiden inkluderade arbetare mäter exponerad kapacitet och respekterar att människor är icke-sammanboende på egna parkeringsplatser. Eller var det tvärtom?! I vilket fall, öppet för tolkningar... och tro´t eller ej, så kan jag ha tolkat fel

Om nu någon av er skulle få en ilande stark lust att läsa tonvis av regler, så är det bara att titta här. Skulle du somna under lästiden eller rent utav få dåndimpen, blir jag inte förvånad... och dessa förhållningar är enbart för Kanarieöarna! Om nu någon av er, goa läsare, skulle förstå innebörden av dessa krumelurer, är det bara att gratulera, om jag tolkat det någorlunda rätt. 

Agent 007, med rätt att skriva ut böter!

Våran kommun Arona; rapporterar 575 överträdelser av trösklar, eller om det var hygienbestämmelser, kanske... 470 munskyddslösa, 78 förverkande av otillåtet inmundigade flaskor och 17 sanktioneringar av nattlivsverksamheter. Det var som sjutton, vad den lokala polisen varit aktiv! ...Om jag tolkat det rätt.  

...och se upp där om du skulle slarva med maskerandet, dricka alkohol på allmän plats eller festlokala efter kl. 00! Kommunen har anställt trettioen nya agenter, om jag tolkat det rätt.

Agent 008, med rätt att skriva ut ännu mer böter!

Man undrar mycket lätt, om det är hemliga agenter utklädda i civila kläder och beväpnade till tänderna med bötesblock och penna, som gömmer sig buskarna, för att dyka fram så snart munskyddet halkat ner eller vinpavan plockats fram? I så fall, får ni se upp, där på gator, boulebanor och torg, om jag tolkat det rätt!

Man undrar ännu lättare, om dessa böter och bestraffningar egentligen får livet här på ÖN att kännas en aning tryggare, Det tvistar nog de lärde om fortfarande. Inte är det så att man tycks sitta i Covid 19-säkert kassaskåp, precis, men ändå rätt så lugnt, om jag tolkat det rätt. 

Man vet ju inte om alla dessa regleringar missförstås, följs eller åsidosätts. Det man egentligen vet är att spanjorerna är väldigt måna om att Teneriffa ska vara så säkert som möjligt för oss besökande och boende, om jag tolkat det rätt. 

Som sagt; är det ingen turistrusning till denna varma sköna Ö, trots att det känns betydligt tryggare här än hemma i mellanmjölkens hemland. Ja, tryggheten är en känsla. Den kan ju försvinna vid minsta lilla ifrågasättande eller händelse. om jag tolkat det rätt.

Idag är innevånare i flera länder orekommenderade att resa till Spanien. Danmark, Finland, Grekland, Italien, Norge med flera. Vilket ju oftast innebär att de stackarna får sitta i karantän när de kommer hem igen, om jag tolkat det rätt. Kanske gäller inte heller sjukförsäkringar o sånt... Så man kan ju förstå att de håller sig på hemmaplan.

För oss från svinkalla Svedala, finns idag inga sådana regler, just nu, om jag tolkat det rätt. Vi får tacka o bocka och hoppas att det fortsätter så, ända till den dagen, då vi ska packa ner livets tillbehör i våra koffertar, för att ta oss tillbaka till Stockholm igen.

Man får, vid sjutton gubbar och gummor, verkligen hoppas att inget skit händer oss och att vi får vara friska och fina, hela vägen hem till boulebanan vid Rådhuset i Stockholm i april. Annars behöver jag en tolk!

Ha det goast!
/Berra

PS. Det är inte jag som ritat bilderna. Sånt är jag inte så bra på. Jag är betydligt bättre på att rita med ord. Jag har enbart justerat några av teckningarna en aning, De är tagna från diverse gratis clipart-ställen på Internet. Stort tack för lånet!

Den ännu ovissare framtiden eller storyn om flygkris i munskydden trots valfläsk!

Man känner igen sig i Los Cristianos. Men, det är inte riktigt som att komma tillbaka till staden vi lämnade i våras. Jo, staden står kvar. Ännu så länge har ingen stark rackare flyttat bort den. Tack och lov för det!

Precis som vi trodde, är ett gäng affärer och restauranger igenbommade. Om de är stängda för gott eller enbart i väntan på att penningstinna turister med gyllene plånböcker, ska äntra lokalen och spendera massvis av Euro eller om dessa etablissemanger är fimpade för gott. Det får framtiden utvisa. 

Den där framtiden, är alltid oviss. Men i dessa ovissa tider känns framtiden mer oviss än vanligt. Men, som nästan alltid eller oftast får man leva på hoppet, som en glad groda. 

Hittar nog inga nya skor här...

Men, tveklöst är det så, att det finns både butiker, barer och mathak så att det räcker och blir över. Man kan lätt välja på att käka/dricka/handla både här och där. Man får lätt magen full med gott käk, strupen full med öl och/eller vin och matkassarna fulla med mums. Inga problem, där! 

Priserna på diverse mumsiga ting är ungefär det samma, som när vi lämnade ÖN i våras. Tyvärr inte lägre. Man får vara nöjd att många varor är billigare än hemma i fattigpensionärernas förlorade land: Sverige. 

Jisses! Vilken trängsel!

Inte är det så fullt med folk på promenadstråken, att man måste springa slalom mellan turister och innevånare. Det är nästan alltför lugnt på stadens gator och torg. Betydligt färre människor än tidigare år. Lite tråkigt, men ändå skönt på något vis. 

Våra goa vänner och bekanta har till största delen, ännu inte dykt upp. Några höjdarvänner finns att snacka/dricka/käka med. Tur är väl det!? Annars skulle man väl åka på någon social sjuka, typ ordbrist eller vänknapphet. Hemska tanke!

Boulespelet är ju kraftigt decimerat. Inga tävlingar!!!! En lokal regel på högst tio personer/samling, omöjliggör att lira tävling. Trist, men man står ut. Det finns nu en viss vana av tävlingsbrist från denna tävlingsknappa sommar i Sverige. Men! Bara man får träna lite, kasta lite och njuta med kulor i hand, så mår man gott och slipper lida järnbrist. Bara kloten rullar, så....!

Boulebanorna ser ungefär ut som när vi lämnade dem i mars. Fortfarande är avsaknaden av ett dass jättestor. Inte ens en minimalt kissehål eller ens ett litet avgasrör finns att tillgå. Men, å andra sidan är det skitkul att spela boule. 

Nya fina poängtavlor. Najs! Det är ungefär den enda skillnaden. De fina på-pappret-planeringar som finns för parken, baren och resterande banor har inte ännu blivit realitet, annat än på pappret. Vi får väl hoppas att den här gubben fortfarande är vid liv, då dessa fina idéer tagit form i verkligheten. 

Munskydden dominerar nästan gatubilden. Antingen har folk lyckats placera dem rätt, så att de täcker näsa och mun eller så hänger den där tyg/pappersstumpen under hakan. Några enstaka struntar totalt i att gömma sig bakom masken och vissa andra har lyckats hitta munskydd i diverse roliga färger och mönster. Själv har jag köpt ett munövertäcke med stjärnmönster. Passande för en bloggstjärna som jag.  (Hick!)

Munskyddsshopping

Det kan vankas dryga böter om munskyddsskrället halkat ner eller bort. Men, för att utfärda böter, behövs ju kontrollerande myndighet av typen polis. Ännu så länge har jag inte sett till någon munskyddskontrollant. 

Men, det finns kanske någon munskyddspolis, som gömmer sig i de obefintliga buskarna och spanar efter munskyddslösa med laser, radar och kikarsikte....?! Kanske finns det någon småsnurrig drönare där uppe i skyn, som bevakar oss alla och bombar oss stackars tillfälliga lagbrytare med böter och bannor!?

Lycklig blomma som slipper bära munskydd.

Själva känner vi en viss ovana att bekläda sig i munskydd. Det känns varmt och krångligt och brillorna immar igen. Men, det är ju klart bättre än att vara hemma i gråkalla Stockholm. 

Man får ju, tack o lov, ta bort masken när man ska dricka eller käka. Det skulle kännas krångligt som bara tusan, att försöka peta i sig en pizza via munskyddet. För att inte tala om ölen. Det skulle minst sagt bli kladdigt. Tröjan (och dess innehåll) skulle bli till en kakafoni av mat- och dryckesrester. Ett klart fall för tvättmaskinen.

Våra banor!!!!

Strax innan jag satte mig ner vid datorn, för att strula med den här texten, var jag nere på banan och tränade boule iklädd ett munskydd. Det var munskyddsdebut! Inte illa att i grymt mogen ålder åter få göra något för första gången. Som att bli av med oskulden eller börja nytt jobb, ungefär. Stökigt, trassligt och bökigt. Men, någon gång kommer man väl att vänja sig att vara maskerad utan att gå på maskerad?!

Tänk om man för ett år sedan skulle knalla in på en bank, maskerad med munskydd! Då hade personalen säkerligen trott att man skulle råna haket. Idag är det fullt normalt, åtminstone här i Spanien. 

Långt mellan strandraggarna...också.
Men, vad vet en gammal gubbe om sånt?!

Att poolområdet är nedstängt... tja... inte så kul. Det är en fint ställe att ligga o slöa på och njuta av värmen och tillvaron under den finfina kanariska solen. Men, med ett par starka armas stenkast till strand och hav, så står man ju ut med detta. Det blir till att få sand mellan tårna, innanför kallingarna och bakom öronen istället. Men, vad vore livet på en pinne, om man inte hade något att klaga på? Det är knappast synd om oss!

Men, visst! Det känns väldans skönt att vara "hemma" på Teneriffa igen. Det är varmt och skönt. Ryggskrället är lite snällare mot den här gubben och livet leker. Så, med andra ord... Yippie! (ungefär) Vi gjorde rätt! Vi är här nu och vi trivs med livet, ungefär som en valfisk i Atlanten. (Det är ju bara vi människor som utsätts för valfläsk. För valarna är det ju naturligt.)

Att ta sig hit till Teneriffa hade ju sina avigsidor, som du säkert sett i förra bloggvirket. Att hitta en funkande flygtur, innebar tänka lite utanför boxen. Inte så svårt egentligen, eftersom boxen är rätt liten i dessa konstiga Coronabetyngda tider. Speciellt vad gäller flygbranschen. Den verkar vara ett sammelsurium av undanhållna ersättningar, inställda flighter och bedragande marknadsföring.

Det tog många timmars tid vid datorn, för att hitta rätt bland alla resor/resetjänster och sajter som kan påträffas på Nätet. Det finns massor! Hälften hade varit för många. Google gick varm, så att det hettade till ordentligt i trådarna. Nästan så att man kunde koka te på Internetroutern. 

Inte ens regnet ställde in flighten!

För dig som eventuellt tänkt dig att flyga hit till underbara ÖN, förbered dig på att kolla, kolla och titta och sedan kolla igen. Man vet ju inte i förväg vilka flygningar som kommer att ställas in. Det är nog största problemet.  

Flygbolagen verkar vara lika pålitliga som den lede själv. Det där norska skräpföretaget, som vi oftast använt oss av, har ställt in flygningar till höger och vänster. Det där bevingade och förnicklade resebolaget som puttade hem oss för tidigt i våras, har fortfarande inte hostat upp stålarna vi förlorade på kuppen. Ärendet är inlämnat till allmänna reklamationsnämnden. Om något år eller tre, får vi väl svar på denna fordran. Jag gissar på att vi knappast är ensamma om att ställa krav på pluringar från diverse aktörer i denna krisande bransch.

Så! Vi hade förmodligen en rackans tur som slapp lida av inställda flygningar eller ändrade flighter, denna gång. Vi är ju grymtande glada att det funkade, att vi lyckades ta oss tillbaka till denna fantastiska Ö. 

Ha det goast!
/Berra

Storyn om historiens längsta rökfattiga resdag i jetfart med Londondimma i marknadsföringen!

När man inte vet om man ska skratta eller gråta, så föredrar man naturligtvis att skratta. Att skratta sig ur något skumt och konstigt här i livet, är nog det absolut bästa och roligaste sättet att överleva/genomleva en tung situation. Ja, som när vi var på Heta Radens flygplats, för byte av luftskuta. 

Där på den jättegigantiska flygplatsen i den jättegigantiska staden London, fanns inte ett enda ställe att röka. Europas största och världen sjunde största flygplats, helt utan ens den mista lilla rökruta. Skam går på torra land och till havs! Förbenade, lömska skurkar! Att stjäla en rökruta är inte bara fräckt. Det är urbota förargligt för en dum stackars rökare.

Den där lufthamnen, Heathrow, var så fan-ta-mig-tastisk stor, att man fick lulla sig igen kilometerlånga gångar, för att hitta rätt till sin terminal. Ja, stegräknaren i telefonen fick nästan fyllehicka av glädje! 

Det var en gång en gång, som var lång.

Alltför sent upptäckte att det fanns en transportfunktion mellan terminalerna. Fast egentligen var det samma nummer på terminalen. Vi skulle ”bara” förflytta oss från del C till del A, eller om det var tvärtom. Man kanske skulle kontaktat Bill Gates för att hitta rätt gate? Han har nog råd att ge oss några goda råd.

Sen, när man skulle hitta sig något att käka, fick man knalla lite till och lite till för att leta ett billigare ställe och sedan lite till för att hitta till muggen ...och så allt detta letande efter den icke existerande rökrutan. Fötterna sjöng mig en lovsång, när man väl fick slänga sin rumpestump i flygstolen.

Lite hjälp på traven

Men, om du har sett en skrattande grymt röksugen skallig gubbe i engelska flygplansparken... Då vet du att du har sett en glimt av mig. Bloggvirkaren på väg till ÖN. Att virka en blogg är inte samma som att virka ett par vantar. Men, hantverk som hantverk, kanske man kan säga. 

Den här gubbskrället tycker att det är mycket roligare att blogga än att tråda sig sig igenom livet. Jag skulle troligen ändå bara trassla till alla trådar och garnstumpar och tappa den röda tråden, så att den tilltänkta virkade vanten förmodligen skulle skämma ut både mig och sig i formen av en mångfärgad trasselboll. Om någon liknelse i denna skapelse överhuvud taget kommer att finnas, så blir det mest likt ett kaos.

Gissar vem som verkligen kan virka!?

Så det är nog säkrast att jag håller mig till tangenterna och trasslar till bokstäver och skiljetecken i stället. I bästa fall, blir det något som - en liten stund - kan roa läppen av dig en aning.

Men, det hade verkligen inte skadat med ett litet loft ut i den londonska dimman, där man kunde få göra dimman ännu dimmigare, med sina cigarettpuffar. Nix, Trots att en enda puff på en enda cigarett, skulle kännas som en kalaspuff, så blir det inte av. Man kände sig som en irriterad dåre, som egentligen skulle slutat röka för många år sen. Helst redan innan den första ciggen antändes, en gång i ungdomens dumma dagar. Man får väl skylla sig själv, helt enkelt. Det finns ingen annan att lägga skulden på. Inte ens Donald Trump.

Rökig whiskey istället för cig?!

Nåväl! Den här resan började alldeles utmärkt. Ja, om man nu klarar av att undanta det faktum att väckarklockskrället skrällde bort mina drömmar redan kl. 03:00 denna morgon. Att ögonen kändes sega, är bara ett litet förnamn till verkligheten.

En god gammal vän, några år yngre än jag, körde oss till Arlanda i sin egen tjusiga taxi. Bättre och pålitligare skjuts gick inte att uppbringa om ens med hundra hästar, ett tjog med kungar och några presidenter. Tack Micke! Jättetrevligt att stjäla sig till en anledning att träffa dig och få en liten pratstund.

Lilla Arlanda, kändes som en droppe i havet.

Det luftiga luftskeppet av stål, som tog oss till London i jetfart, var verkligen luftigt. Inte för att fläktarna hade fått spader i ventilationssystemet ombord, utan att denna flygande skuta var nästan helt tom. Vi var bara en handfull med resenärer eller tre, som steg ombord.

Så pass få passagerare, att man – inte för intet – började undra om flygbolaget brittiska luftvägar gjort sig en dålig affär och börjar närmar sig ruinens brant. Tack o lov, hann vi komma till engelska huvudkommunen innan detta eventuella faktum eventuellt skulle bli verklighet. Nåväl, eventuella faktum lär ju inte existera ens i min småknäppa verklighet. Så, det är bara att sätta sig i flygplansfåtöljen och göra som bakterierna: Njuta medans det varar. Skål!

Trångt värre?!

Den där marknadsförföringen, som flygbolaget British Airways använde sig av, var inte av denna värld. Ett troligt fall av utomjordisk påverkan, gjorde att de – några dagar före avfärd – påstod att det enbart fanns två platser kvar samt höjde priset. En så ren och grisskär lögn, att inte ens den vildaste rasist skulle kunna komma på en bättre förvrängning av sanningen.

Det var nästan så tomt, så det ekade mellan flygstolarna. Ett tjugo/trettiotal passagerare på flyget till London och några fler på skutan till från London. Det var allt!!!

Londondimma i marknadsföringen?

Vi hade ju definitivt inget emot att flygbolaget brittiska luftvägar, hade gett felaktiga siffror för innehållet i deras skutor. Det kändes bara skönt. Färre människor, färre risker för smitta.

Dock ska samma bolag får en eloge för att bägge luftfarkosterna var i tid. Jo, visserligen lite färre plan i luften, nu, jämfört med före Coronan. Men, ändå, kände vi oss grymtande tacksamma att åter få sätta våra svettiga fötter på Teneriffas mark. Att resa på detta vis, med en mellanlandning och väntetidernas väntetid, är väl inget att rekommendera för eventuellt andra nordiska värmelängtande frusna stackare. Men, det funkade. Vi kom fram!

Våran skuta!

En resdag som varade ungefär en evighet var äntligen över, när vi åter kunde ta vår härliga lilla Los Cristianoslägenhet i besittning. En måltid senare, satt vi åter på ljuvliga balkong och njöt av en liten virrepinne, för att fira att vi klarade av denna dag. Att påstå att vi var trötta, är denna dags oinskränkta sanning. Vi somnade alldeles ovaggade och vaknade dagen därpå till gatsoparnas maskiner. Som ljuv musik i våra leenden.

Ha det goast!

/Berra

Brexit i öronvaxrevolutioner eller storyn om den onödige terrotisten!

Nu börjar det dra ihop sig. Spänningen stiger och nervositeten gör sig påmind och magen trasslar. Så pass mycket att ett nytt bloggvirke pressas ut ur denna vintersmitande och vinterhatande gubbe. Tja...pressas o pressas, är nog fel ord. Tankarna som slängs fram i och mellan dessa rader, har vilat i mitt sinne ett bra tag. Så det är äntligen dags att dela med mig av dem. Varsågoda och njut!

Njutbart, underbart, munskyddbart?

"Billetten" till en flygande stålfågel, är inköpt. Eller rättare sagt två st. stålfåglar ska frakta oss tillbaka till Teneriffa, den ljuvligt goaste ÖN. Direktflygningarna lyser lika mycket med sin frånvaro, som medmänsklighet hos en rasist eller alla stora goa bouletävlingar denna sommar. Så det blir till att byta plan i den stolta jättestaden London. På den (antagligen) gigantiska flygplatsen Heathrow. 

Där kommer vi att sitta och uggla i fyra timmar i väntan på nästa "fågel" av märket British Airways. Men, strunt samma egentligen. Vi kommer ju tillbaka till ÖN. Det är ju det som är det viktiga, även om det kommer att ligga ett tunt dammlager över oss, efter denna kommande långa flygplatsvistelse. Undrar om denna jättelika aeroplansparkering är stor nog att rymma en boulebana? Skulle kännas kul, att kasta några klot i mellantiden. 

SM-final 2018. Ett gott minne!

Nån gång ska väl vara första... Ja, faktiskt en debut i mogen (väldigt mogen!) ålder väntar. Det blir alltså första gången i mitt - i övrigt - någorlunda händelserika liv, som ett flygplansbyte kommer att upplevas. Egentligen inte så märkvärdigt, men lite pirrigt känns det, ändå. 

Undrar egentligen vad som händer med bagaget...? Behöver man plocka ut sina övertyngda jätteväskor från bandet i London, för att åter checka in och slänga dem på samma band igen? Eller finns det någon snäll väskängel där i Ängland, som puttar över vårt tunga bagage till rätt stålfågel? I så fall, lovar jag att inte hata vänstertrafik, på åtminstone tre veckor.

Väskan packad, men inte ägaren

En sak har jag ju lärt mig, efter en massa år inom människotransportbranschen; Att väntetider måste planeras. Annars lär man få spott o spader, av att bli tossig. Bara sitta o titta på att klockan ska gå, är ännu långtråkigare än att gå o fika med en ordfattig politiker. Om nu sådana ens existerar på denna planet...?

Så nåt kul får vi väl hitta på? Mat och dryck är med största sannolikhet lika dyrt på engelska flygplatser, som på svenska. Så, man får väl smuggla med lite egen skaffning, för att överleva tiden mellan stålfåglarna. 

Inte heller kan man ju lulla omkring i taxfree-butiken i fyra timmar. Personalen skulle säkert titta under lugg och tro att man är en terrorist, som när som helst kommer att släppa en brakfis. 

Knappast någon tid att åka till Liverpool, för att hälsa på återstoden av The Beatles. Men, det skulle väl varit sammalunda där, att varken Paul eller George skulle vilja ägna en enda sekunds uppmärksamhet åt en gammal Beatlesbeundrare, som snackar tafflig engelska med skånsk brytning.

Fyra timmar är ju dessutom för kort tid för att hinna med att besöka Elisabeth på Buckimhampalatset. Inte heller tror jag att hon skulle uppskatta ett oannonserat besök av en skånsk ordtricksande bloggvirkare. Man skulle nog bli tagen i örat av en engelsk polisman, om man ens försökte. Fula gubbar finns det kanske gott om i England också.

Rusningstrafik!?

Lite småskumma är dock detta flygbolag, som skickar tre fåglar till samma goa destination inom tre timmar. Fick dessutom höra att det finns en till avgående stålpippi, tio minuter efter våran flight. Massor av skutor till samma plats, från samma ställe, nästan samtidigt. 

Finns det möjligen nå' lort i agendan, eller är det enbart så att det finns tjogvis av engelsmän och engelskvinnor, som är lika sugna som oss, på att njuta av en kall bers på strandpromenaden i Los Cristianos? Må det vara dem väl förunnat!

Nu när vi ställt in oss på att resa, hoppas vi verkligen att planet inte ställs in. Istället måste man hoppas att inställningen hos stålfågelbolagets alla aktörer - låga som höga - är att kundvänligt nog transportera oss, och alla andra värmetörstiga människor till Teneriffa, snabbt som ögat och för en billig penning. 

Ett annat, inte så litet, orosmoln är ju karantänsrisken. Finns det möjligen någon liten fara att man skulle bli inlåst i Buckinghampalatsets mörkaste källare, Tower of London, vaxkabinettet eller något annat skumt ställe, trots ett halvår av oklanderligt restriktionsföljande, beskylld för att komma med flera kubikmeter baskelusker från Anders Tegnells förlovade land?

Eller har man sån oflyt att munskyddsklädda engelska agenter från MI5 kastar en ner i Themsen och låter denne skallige gubbe sakta flyta tillbaka till nordliga breddgrader? Hoppas verkligen att den risken inte ens är ett litet dugg överhängande. Då skulle mina obefintliga hårstrån krullas av förfäran. 

Har denna förfärliga risk minskat nu, när svenska UD hävt avrådan för onödvändiga resor till Stora Britanien, och att svenskar numera slipper sitta o skaka galler i karantän? Kanske, förhoppningsvis och eventuellt har även den engelska polisen på Scotland Yard minutiöst följt varenda rörelse, som Hälsovårdsmyndigheten gjort.

OBS! Detta är inte Anders!

En annan farhåga är... mina öron. Ja, de där sakerna som kantar skallen och vill fladdra i vinden. De där grunkorna som gör att man hör allt som flygvärdinnorna berättar om säkerheten ombord. Samma hörselgrunkemojjer, som slår lock vid landning och knappt släpper igen en susning till hörbart läte, samtidigt som de där fladderfängda hörseluslingarna smärtar en med något som känns som en instoppad fyrahundrakilos leksaksvaxelefant, eller två.

Kommer det här gubbskrället att få öronvaxrevolution två gånger på vägen till ljuvliga ÖN, eller kommer behovet att hörapparater komma springande, lika säkert som ett mejl på datorn? Man kanske skulle ta sig tid med ett besök på Madame Tussauds vaxkabinett i alla fall? Undrar om det kommer att hjälpa mot öronhicka vid landningar?

Vi hoppas snarare att få göra vår egen Brexit i lugn o ro, ombord på luftfarkosten som riktar sin nos mot det soldränkta Teneriffa.  

Brexit!!!!

Farhågorna har stått som spön i backen. Denna resa har föregåtts av en massa "Tänk om"-diskussioner här hemma. Typ; Tänk om spanjorerna åter igen stänger ner hela landet och tvingar in oss alla i våra hem! Då skulle man kanske få besök av Ågrens blåaste nyanser och köra huvudet i väggen, mellan alla TV-serier, filmer och såpor....eller kanske städa lägenheten 114 gånger i timmen, för att få lite motion?!

Eller tänk om vi inte får vår lägenhet i Stockholm uthyrd! Just nu ligger annonsen ute, och hugade spekulanter gör sig redo att kontakta oss, där de skryter om hur skötsamma, duktiga och stabila de är. Bra! Ju mer smör, ju bättre! Om du, kära läsare eller någon vän/släkting/kollega, är ute efter att någonstans att sussa gott och bo lagom flott under vinterhalvåret, så skicka gärna ett mejl.  

Hem ljuva hem uthyres!

Eller tänk om vi får Corona där nere o måste läggas in på ett sjukhus, där de enbart snackar spanska, eller kanske bara blir polisbevakat isolerade i vårt spanska hem! Skulle man då kanske plötsligen bli lagbrytare, och smita ut för att spela lite boule...?! Troligen skulle man dock vara snäll EU-medborgare, som bara kommer att skicka ett skriande nödrop genom fönstret "Utan boule, vi förtvinas till hö på denna Ö!" 

Olaglig smitare!??

Eller tänk om turistbristen gjort många teneriffianer till brottslingar, för att klara sin familjs vardag? Så pass att de vill knycka minsta lilla ostkant, man skaffat hem till skafferiet!? Det vore fasligt illa! Skulle det behöva 117 lås på ytterdörren och femton på balkongen? Skulle man vilja bo i ett kassaskåp, då? Eller kanske räcker det med att ha några kassa skåp i lägenheten?

Nej, nej. Detta är ett bra skåp!!!

Kanske är det tillräckligt att istället då, sätta upp en skylt på dörren, motsvarande anti-reklam-lappen som sitter på vår nuvarande lägenhetsdörr? Typ: "Tjuvar - Nej tack!"

Eller tänk om UD skulle återställa sin avrådan om onödiga resor till Spanien, i samma stund, som vi sätter våra fötter på den varma spanska asfalten! Skulle man då vända tillbaka in i planet och be på sina bara knän, om att åter få resa till mellanmjölkens och kylans förlorade land?
Eller enbart gå på toaletten tretton gånger, innan landning? Enbart för att försäkra sig om att verkligen är onödig, när man går ner för trappan från flygmaskinen.

Helst av allt skulle man ta alla farhågor och stoppa dem i en gammal hösäck. Där efter kasta denna säck så långt väck att inte ens vinden kan få den att vända. 

Om man skulle rätta livets kappa efter alla farhågors vindar, skulle man bli så snurrigt i skallen att man omgående borde läggas in på närmaste pippi-knas-institut.

Så, varför inte istället ta den vänliga sleven i hand, och hoppas på det bästa. Det är ju hoppet man lever på, sägs det....och så kärlek och boule, förstås. Vi får hoppas att detta recept gör, att vi kan åka slalom mellan farhågorna och leva gott där nere, på ljuvlighetens fina Ö.

Go' o gla' ska människan va'!

Ha det goast!
/Berra

Negativa anti-kroppar i kroppkö hanterar coronatristessen eller den nakna sanningen om att obducera en tepåse!

Är man halvvägs tillbaka till Teneriffa, just nu? Ena benet i Stockholm och andra i Los Cristianos? Sjumilastövlar skulle sitta bra! 
Ja, lite sådär-ungefär knappt tre månader till målet; Att åter övervintra på ÖN, den varma ljuvliga, åter bli som flyttfåglar till varmare trakter, åternjuta. 

I dessa dagar, vet man lika lite som en inlagd gurka, om hur verkligheten kommer att se ut i oktober, då vi hade tänkt att återvända till ÖN. 

Även om kampen mot vårt mål går vidare, så är det inte så kämpigt. Ja, om man nu inte ser ovissheten som lika svåröverkomlig, som en elefant i motljus.

Litet lätt orosmoln?!

Men, som ni alla säkerligen känner till, är det ju Coronan och alla dess efterverkningar som styr vår värld. Knappast är det någon som vet hur detta covidiala sjukdomsskrälle kommer att (ur?)arta sig. Även om flertalet blaskor och nyhetsprogram är fulla av diverse profetior, så har man inte en susning. Det finns kanske nitton olika sätt, och inget av dem är säker, eller...? 

Man kastas mellan hopp och förtvivlan, för var och varannan nyhetssändning. Det tjatas om risken för en andravåg och klustersmitta, samtidigt som siffrorna går ner. Man blir knappast klokare än innevånarna i en gurkburk. Ändock! Man måste ju följa nyhetsläget och vara grymt källkritisk för att få något som helst hum om vad och varför. 

Snurrig gammal stofil

Visst är man en småsnurrig gammal stofil. Men! Just nu, i samma stund som dessa tangenter petas ner, har man inte en endaste aning, om hur framtiden kommer att ta sig eller te sig. Inte ens om jag tar en kopp te till, så vet man hur coronaläget eller flygplanerna kommer att te sig. Inte ens den bästa kristallkula eller spåtant, skulle kunna ge oss förutsättningarna för att återvända till ÖN i oktober. Kanske ska man ge sig på att tolka en kaffesump? ....eller för oss tedrickare, återstår väl enbart att obducera en väl begagnad tepåse?

Det är väl bara att skicka upp en bön till alla virus-gudar och restriktions-halvgudar, om att allt kommer att arta sig till det bästa tänkbara. Vilket ju vore halverad hyra och utrotad corona. Men, hur man positiv än är i sitt tänkande, så är en symptomfri framtid det bästa man kan drömma om. 

Länge leve rörelsefriheten!

Sverige kallas ibland "Mellanmjölkens förlovade land". Men, vi har ju haft en helt annorlunda approach till hanteringen av pandemin, än andra länder. Det verkar ju vara välkänt i hela världen. Är vi månne inspirerade av våra fantastiska svenska låtskrivare? T.ex: Tommy Nilssons "Öppna din dörr" eller Uffe Lundells "Öppna landskap"? Inte tusan, är det någon mellanmjölk i den svenska coronahanteringen!  

Orsaken till att vi i gamla Snödala inte drabbats av någon form av Spanienliknande "lockdown", tror jag inte beror på att vi haft färre virus-baskelusker eller lydigare medborgare. Rörelsefriheten och mötesfriheten i fredstid finns ju inskriven i grundlagen. Den kan inte ändras över en fikapaus, precis. Kolla in här, om du inte tror mig!

Med andra ord, har inte Sverige haft möjlighet stängas ner. Man undrar å det underligaste om egentligen andra länder inte har motsvarande grundlagar. Känns en aning skakigt att/hur demokratiska länder som ex. Frankrike, Italien, USA och Spanien, kan/får stängas ner helt eller delvis.
Ät det månne bara Sverige och några fåtal länder till, som har dessa grundlagsstadgade rättigheter? Det låter lika otroligt, som att tomten skulle åka tunnelbana mellan skorstenarna på midsommarafton.

Nåväl, jag tänker inte bli någon paragrafryttare på gamla da'r. Lagar och paragrafer är inget man kan göra något åt, heller. Som medborgare i regntyngda Svea rike och vinterboende gäst i Spanien, är man knappast herre över bestämmelser och förordningar. Man får ta det som det kommer och rätta munnen efter magsäcken eller bädda som man ligger. 

Inte heller tänker jag besvära dig, kära läsare, med en diskussion om Spanien och/eller Sverige gjort corona-rätt eller fel. Jag diskuterar hellre om tvättmaskinen snurrar till höger eller vänster, eller vovven kommer att lyfta på höger eller vänster ben, annars lär jag väl bli utskälld. 

Så många kroppar i kö till anti-kroppstest!

På tal om utskälld, så är jag fortfarande chefslös, alltså inget jobb. Det är en ren o skär pensionär, som sitter o skriver, just nu. En hemmasittande, tidsrik och lyckligtvis osmittad gamling. Ja, men, eftersom vi var sjuka i någon form av en dunderflunsa, redan i december-januari, så var vi o testade oss för anti-kroppar. 

Inte för att vi är så negativa till kroppar. Vi försöker sköta om våra, så att de ska må bra och leva lite längre... Även om gullgumman och jag inte får krama om släkt och vänner, just nu (snyft), så kan vi alltid krama om varandra. 

Gullgumman ordentligt testad!

Ändock, blev detta test negativt. Vi har inga anti-kroppar. Så fortsatt försiktighet och avstånd gäller. Så det blir till att ta avstånd till samtliga medmänniskor, även de som man helst vill krama om. 

Det hade varit mycket lättare att ta avstånd, om alla andra varit SD:are samt rasister. Men, så är det ju lyckligtvis inte. 

Det märktes; inte minst vid de demonstrationer mot rasism, som Black-Lives-Matter-rörelsen gjorde. Att med eget liv och hälsa som insats, demonstrera för en så fin sak: Modigt och vackert gjort! All min respekt och beundran! Jag hoppas verkligen att er tapperhet, kommer att göra verkan i att minska rasismen, ett av mänsklighetens värsta skithål. 

Jo, ni som känner denne tangetbordsgnällige gubbe, vet säkert att jag skulle testas positivt för anti-kroppar mot rasism. Även ett allergitest, skulle bli positivt. Om det är något jag är negativt inställd mot, så är det människor som tror att den egna etniciteten eller nationaliteten är överlägsen alla andra. Att andra medmänniskor inte har samma värde.

Nej, nu är det dags att ta en funderare om det är dags att fundera på annat. Det finns mycket i denna värld att fundera på. En sak, som kanske inte är en lösning på världspolitiken största problem, är hur man löser corona-tristessen. Hur man får livet att kännas lite roligare, än att titta på hur fort den här gubbens hår blir gråare. 

Ja, ett antal saker, har för min del (och gullgumman, förstås) hjälpt till en aning. Naturistbadet i Ågesta är en favorit, inte enbart för att det finns en boulebana där. Att sola o bada naken, ja, att bara vara naken, ger en viss frihets och jämlikhetskänsla. 

Det är naturligtvis fotoförbud på ett naturistbad. Men, jag garanterar att det är enhetlig klädsel på boulebanan.

Ett nästan-måste är att utnyttja den svenska sommarens få soliga dagar, med att promenera, bada och sola. Att träna hemma (så att man slipper sitta mer än etthundrafemton timmar om dagen framför TVn och datorn) och framför allt tänka framåt, har underlättat tristessen lite mer än en aning. 

Två hantlar och åtta träningsgummiband, har fått den här gubbakroppen att så smått börja ta form igen. 

Dags att lägga lite tyngd bakom orden?!

Men, visst har det flutit bort några timmar framför dumburken och smartburken. En TV-serie kan jag också rekommendera. Det är ovanligt att jag gör så, men nån gång får väl även denne gubbe krypa till korset (Dock ej bokstavligen. Det skulle göra för ont i mina taskiga knän.) och bjussa på ett TV-tips till er, härliga bloggvirkesnjutare. Blå ögon på SVT-play. Det är en spännande och intressant liten TV-serie. Kolla gärna, men glöm inte att läsa ett o annat gammalt bloggvirke också. Det är utmärkt sommarunderhållning.

I övrigt, då, visst. En massa timmar framför datorn, absolut. Mina digitalt saluförda gamla skivor försvinner i alltför sakta mak, en i taget. De har sålts iväg till Ryssland, USA, Frankrike och Tyskland med flera. Jag även fått förfrågan ända ifrån Australien. Men posten går tyvärr ej dit, på grund av Coronasituationen. En massa go musik finns dock kvar. Ta gärna en titt!

Även om ovissheten dominerar, just nu, kan man ju alltid planera för en solljus framtid och plocka fram lite jädrar-anamma. 

Nu har jag satt ner foten!!!!

Så har jag förstås gjort med min dispensansökan till bouleförbundet, om att få fortsätta spela i sandaler. Ja, ni goa människor som följer denna blogg, har säkert sett att jag av någon outgrundlig anledning fått avslag på denna ansökan. 

Men, med en envishet som skulle få den största åsnan att bli grön av avund, fortsätter jag enträget att åter ansöka om att få fortsätta lira boule. Eftersom mina fötter har blivit ännu sämre och "brinner" tidigare och oftare, så riskerar ett nytt avslag att få mig att motvilligt lägga kloten på hyllan. 

Ett nytt fräscht läkarintyg från en ny fräsch läkare, skrivet lite mer mitt i prick, är inskickat. Alla mina etthundranitton tummar hålls (även de jag har mitt i handen), för att få igenom dispensen. Så, boulevänner och alla klotlösa vänner; Håll gärna ett par tre tummar, för att ni åter ska få se denne gubbe kasta klot i tävlingar. Att inte bouleförbundet blir bouleförbudet.

Nej. Det är inte lillar som växer på vår balkong. Det är tomater.

Att lira boule är något av det roligaste som finns. 
Att känna spänningen i tävlingar. 
Att åka iväg med goaste klubben, stötta och pusha varandra till nya höjder.
Att kunna höja sin nivå, när det som bäst behövs. 
Att få mäta sin klotkastarskicklighet med de bästa. 
Att få missa och träffa. 
Att få jubla vid seger eller lära sig vid förlust. 
Det är något som borde vara alla förunnat. Även oss, som drabbats av någon tokig sjukdom.

Ha det goast!
/Berra

Är gammal musik, det nya guldet?