Feg vingklippt smitare tar äventyret bakifrån eller storyn om de rostiga klotens vippande från Slarvistan

Att smita från vintern till Teneriffa, som en frusen sketen liten fegis: Var det verkligen värt allt besvär, pengar och risker? Det är en fråga som liksom pluppar upp i sinnet, nu när man är hemma med halmen igen.

Fegisen!!!

För en vecka sedan, si så där på ett drygt ungefär, landade vi i hemmets lugna vrå. Detta äventyr, att övervintra på Teneriffa, äventyrades inte av att det blev lite äventyrligt på slutet. Ja, ni har säkert hört talas om ett litet virus. Ja, vad hette det nu igen? Ja, just det Corona-Covid någon siffra...

Välkommen hem!?

Påsken står för dörren och Äventyret 2.0 bör summeras och läggas till handlingarna. Men, ett sakligt, formellt och byråkratiskt korrekt handläggande, är inte riktigt min stil. Så, det skiter jag högaktningsfullt i. Egentligen, kära läsare, rekommenderar jag att friska upp era minnen, genom att bläddra tillbaka i tidigare bloggvirken. En rolig syssla i dessa oroliga tider.

För att göra det ännu (o)roligare, så tar vi äventyren bakifrån. En klar favoritställning, i bloggvirket alltså. Vad trodde du?!

Vingklippta nog att få plats i kojan?

Vi blev alltså vingklippta av Ving. Som du säkert sett i tidigare bloggvirke, så fick vi två, i all fly flängande hast, slänga oss ifrån ÖN. Resebyrån Ving, hade slängt stress-byrålådan i ansiktet på oss. Vi var tvungna att kasta ner alla prylar resväskorna o bege oss hemåt, snabbt som tusan.

En massa merkostnader, förstås. En väl beskriven, osaltad och väl underbyggd räkning är skickad till detta flygbolag, som inte längre flyger. Jag får hoppas att de har högtflygande planer att pröjsa oss för dessa obehagliga extra utgifter, som de orsakade med sin vingklippning av vår tid på ÖN.  Annars kan de flyga o fara!

Inte vårt hem, men fint ändå i Leksand.

Att hyra ut sin lägenhet, med alla prylar o grejer man är rädd om, har ju sina risker. Det kunde blivit fyrtio rövare från Ali Babas gäng, som levde rullan och förstörde vår kvart och vår vattenkokare. Men, så blev det inte, tack o lov.

Vattenkokaren hade fått spader ändå. Den kom inte riktigt överens med jordfelsbrytaren. Så det blev till att nyanskaffa en vattenbubblande kokare för 99 spänn, så att man kunde få en hederlig kopp te eller tre. 

Ordfelsbrytaren bryter ihop!?

Jordfelsbrytaren är ju en sån där mojäng i proppskåpet, som slår av strömmen för allt och inget, så snart den märker något fel. Alltså en aja-baja-knapp, som klickar ut om någon osäker elektrisk skitgrej från Slarvistans svarta marknad kopplas in på elnätet.

Ja, proppskåpen ser ju inte ut som förr. Istället för proppar finns det ju nu små vippknappar att vippa tillbaka om något skit händer. Det är ju egentligen skönt att slippa få sig en propp, när man ska byta. Ännu skönare att slippa köpa nya proppar. Som erfaren och fredlig gammal man, vet man på ett ungefär vem som skulle förtjäna att få sig en tiovoltare mitt i nian. Men, man har ingen som helst lust att dela ut sådana proppar, ens till någon som är full av skit. Så, dagens säkringsskåp känns säkrare. De gamla propparna var ju lite skruvade. 

Men, tillbaka till äventyret. Det var annorlunda detta år. I och för sig inte konstigt. Inget år är sig likt, år från år, Inte ens två dagar i ens liv, ter sig exakt lika. Även om arbetsdagar till synes kan vara så, om man har en enformigt jobb.

För att citera en annan vis gammal man: Ett glas whisky kan förkorta livet med en minut. En cigarett kan förkorta livet med två minuter. En arbetsdag förkortar livet med minst åtta timmar.

Detta äventyr förlängde förhoppnings livet med ett minst ett halvt år. Men, det var ett av de ljuvligaste halva åren, denne tangentbordsdemolerare varit med om. 

Lägenheten i Los Cristianos, denna gång, var bättre än året innan. Inte större, tvärtom. Läget var bättre, nästan mitt i händelsernas rörliga centrum. Huset var bättre, med mysiga poolområdet och mäklaren mycket mer tillförlitlig. Vi har redan bokat samma goa lilla kvart, till nästa säsong.

Inte ens under våra isolerade dagar, på slutet, lyckades gullgumman och jag med att gå varandra på nerverna. Att sitta i karantän tillsammans, måste väl vara det ultimata testet av ett förhållande? I så fall, kan man säga att vi lyckades bra, och gör det fortfarande, hemma i vårblåsiga Gamla Svedala.

Balkongmys på ÖN

Men, dock, snart är det dags att gå ut i vårsolen och kasta lite klot, här... Det blir ju inte lika gott och roligt, som boulespelet var på ÖN. Som boulespelare, måste jag verkligen tillstå, att Teneriffa var en höjdare. 

Ja, vädret är ju liksom grejen med ÖN. Ett av den här planetens goaste och jämnaste klimat, gör att boulehallar är synnerligen onödiga. Inte underligt att boulespelare från övriga Europa, kommer till ÖN för att kasta kula och må gott.

Ja, kortfattat (ska försöka, men du vet säkerligen hur det brukar gå) kan man säga att bara få möjlighet att lira alla veckans dagar, är en sån självklar höjdare, att inget flygplan ens kan nå så högt. Knappt ens en rymdraket. Att göra detta på solens förlovade Ö och på Los Cristianos trevliga banor, är knappast något man behöver svära över. (Såvida man inte missar nåt klot... Hemska tanke, Bort!).

Tävlingar och andra liknande former, ett par dagar i veckan. Varje vecka! Ja, man måste inte vara med på allt. Men, det vill man ju....! Så, blev det ju också lite framgångar. Roligt värre!

Berra, Flemming och Martin. Norra Europas bästa Teneriffalag.

Ligan, som tidigare sagt, var också en höjdare. Ett fantastiskt unikt tillfälle, att få lira serie, även på Teneriffa. Roligt att lira med, och lära känna nya goa lirare och goa människor. Att åka runt till diverse mer eller mindre frusna hålor i bergen, för att lira skiten ur inhemska eller uthemska lag. Kan du tänka dig något roligare!? Känner mig minst sagt lite småstolt över vårt lag, som ledde serien med flera poängs försprång, när Corona-isoleringen effektivt stängde boulens alla möjligheter.

Att vara boulespelare på Teneriffa, är att levande nästan nå paradisisk höjd. Den dagen då "Lockdown" upphör och livet på ÖN återgår till det normala, hoppas jag att klotkastarliret återtar sin vanliga form igen.

På tal om form... Lite träning skadar ju knappast. Tyvärr blev det för lite egen träning på ÖN. Enbart någon dag i veckan. Det få ju kompenseras här hemma. Den svenska tävlingssäsongen verkar att bli vingklippt (även om flygbolagen kanske klarar sig från konkursens stupa brant) eller helt försvinna på grund av Coronasmittorisken. Då får man träna upp sig, så att man är i form för nästa säsong på ÖN. Så, nu blir det att ta kloten i vacker tass, och ge sig ut i snålblåsten, alla vårens dagar. Ja, de dagar det inte regnar, blåser och solen vågar visar sig. De blir förhoppningsvis många.

Det gamla vanliga turistiga, då? Strandpromenaden, sandstränderna och barerna. Jovisst. De besökte vi också, och de kunde avnjutas med gott mod. Absolut. Men, som långliggande turist, blir man lite tristare för den verksamheten, än vanliga veckoturister. Lite, visst, men inte varje dag i veckan. Man njuter av solen på olika vis. Poolen, stranden, boulebanan och promenader m.m. Samt ibland går man ut o käkar i goda vänners lag. Det är det nästan lag på!

Men, dock ingen stress. Den lugna känsla, som sade att det blir antagligen lika gott väder nästa dag. Den omfamnade man stort. Man tog seden dit man kom, alltså. Mañana, mañana, som det så vackert heter på den vackra spanska språket.

Ja, på tal om spanska, så blev det ju en härlig kurs i detta (minst sagt) krångliga språk. Tillsammans med goa vänner, försökte vi bland annat reda ut hur verben böjs i trettioelva former och vilken av dessa som skulle användas vid vilket tillfälle. En roligt litet äventyr i äventyret. Och, visst... gubben lärde sig massor. Om, nu, man bara kommer ihåg hälften, så har man berikat sig ordentligt i det främmande språket. Men, det är långt kvar innan jag ens kan säga "En halv flaska äter en brakfis." på detta tungomål.

Ja, berika sig på slantar, skulle inte skada heller. Men, å sjunde sidan, så är det inte sådär jätte-dö-dyrt att övervintra på ÖN, den ljuvliga. Jo, hyran förstås. Den svider i våra plånböcker, när den gräver hål stort nog att förlora en elefant i. Nästan så, att man kan kalla den för ohyra.

Men, eftersom vi hyr ut vår lägenhet i Stockholm under denna tid, så fick vi in i det närmaste lika mycket som (o)hyran kostade i Los Cristianos. Jo, hade kunnat få ut lite mer i andrahandshyra, gissar jag. Men, man vill gärna följa regler o lagar, och inte begära någon ockerhyra.

Dock, är det i övrigt billigare att leva på ÖN. Eller rättare sagt, det VAR billigare. Hur det blir efter att Coronakrisen är över, får framtiden utvisa. Dock, ändå, maten... Man kom ut från favvoaffären med två dramatenvagnar överfulla med mat och dryck, utan att behöva lämna ens halva pensionärslönen.

Kläder och skor, halva priset, ungefär. Vin och öl, ännu mindre, liksom ciggen. Att äta ute är också möjligt att göra för en pensionerad kommunalare, om man inte går till värstinghaken, värsta turistfällorna, oftare än lite då o då. Att åka buss kostar mycket lite. Att åka taxi, bara lite lite mer. Solen och värmen är gratis.

Med andra ord, så kan man säga som den stackars diarreplågade snubben gjorde, efter att satt sig ner med  brallorna fulla av lort. "Det jämnar ut sig." 

För att sluta med skitsnacket, så behöver man inte ha en plånbok i Joakim von Anka-klass, för att kunna övervintra på Teneriffa. Men, å åttonde sidan, skulle det ju inte skada med lite mera stålar. Det som är problemet, är att man helst ska pynta hela halvårshyran bums, dagen efter man landat i lägenheten på Teneriffa. Det blir mycket pengar, det!

En massa goa människor har vi träffat här nere, både på och utanför boulebanorna. Det, har varit, och är, en av de största höjdpunkterna med resan. Det har varit besökande vänner hemifrån kalla Norden och förstås folk man träffat där nere, på goaste ÖN. Detta varma fina människor, har också förgyllt vårt övervintrande, så att det glittrar ikapp med solen. 

Nu blir det att jobba på att komma tillbaka till ÖN i höst. Det blir slitsamt, jobbigt, roligt och tråkigt. Allt på en gång, ungefär. Får jag jobba, så gör jag det. Annars blir det väl till att försöka kränga av min gamla musiksamling, tugga onlineinkomster och käka rester, tills den dagen vi åter sitter på något av våra favvohak i Los Cristianos, med en stor öl i hand.

...och på frågan om det var värt allt besvär, knegande, pengasparande med mera, att få övervintra på ÖN, är svaret även denna gång ett tveklöst: JA, för tusan!
Men, om kan rekommendera dig, detta, vete fiskarna. Skulle det bli alldeles för många gubbar och gummor, som vill göra samma äventyr, så kanske hyran skulle stiga oss över öronen. Så jag låter väl bli, då, fast jag gärna vill.

Detta var bara andra vintern, som den här fege gamle gubben smet ifrån. Det ska bli många, många, många gånger till. Feghet är väl en mänsklig rättighet?!

Glad påsk!
Håll dig frisk!
Ha det goast!
/Berra

Hem Ljuva Badkar! Eller Äventyret avslutades i sorg... Eller storyn om gubbens korkade längtan.

Nu är Äventyret 2.0 fullbordat. Ja, som ni säkert sett, kära läsare, blev det ett litet Äventyr 2.1; När tiden på ÖN blev vingklippt av Ving.  

Och ett Äventyr 2.2 också; Då vi ytterst tillfälligtvis lyckades låtsa att vara dalkulla o mas. Så, nu efter två veckor i Rättviks sköna famn, är vi hemma igen. Ett helt halvt år har gått sedan vi hörde vår småknarrande ytterdörr öppnas. Cirkeln var sluten. Vintersmitningen var färdig, för denna gång, precis som gubben... helt färdig!  

Välkommen till Sverige!
(Det är ju väl att handsprit är tillåten.)

Fyra olika sängar, fyra olika täcken, fyra olika lakan, fyra olika kuddar under cirka två veckor. Det känns en aning förvirrat, när man vaknar på morron... Var är jag nånstans? En titt runt bingen, avslöjar säkerligen sanningen. 

Fast, den där knoppen som sitter ovanför halsen, är ju en aning svajig ändå. Beror säkert på åldern, eller den allmänna snurrighet som gubben i övrigt oftast innehar. Tur att man har gullgumman vid sin sida, som fast punkt. Annars vete fåglarna, hur det skulle gå... Får väl ut o fråga de där kvittrande varelserna, nån dag. Tomtarna på loftet, ger säkert lika fina svar, även om det är långt kvar till jul.. 

Dock, just denna dag, fick den där jämrans vintern ett återfall, av det rejälare slaget. Vädret där utanför fönstret, här i Svinkalla Snödala, har verkligen fått aprilnoja. Så, en titt ut genom fönstret avslöjar den bitterljuva sanningen; att man är hemma med halmen igen. 

Nåväl, man måste se det positivt. En o annan fördel med kölden finns ju. Det är fritt från mygg, getingar och så röker gubben lite mindre. Ja, det är ju dunderkallt att sticka ut näsan, ens för det där goa blosset. Då minskar man ju på gångerna, som man utsätter sig för skräckkylan.

Sex månaders flykt från vintern, är avslutad. Inte för att det var så mycket sträng eller svinkall vinter, att fly ifrån. Men det var cirka sjuhundratrettiotre gånger skönare, att njuta av Teneriffas sol, än att grämas åt solfattigheten i Sverige. 

Inte ens några dagar i husarrest, två veckors påtvingad förtidig hemfärd och vidare Coronaförsiktighet, får minnena att blekna från denna ljuvliga eskapad, sex månader på solens förlovade Ö, Teneriffa.

Känslan är dock grymt blandad. Längtan tillbaka bleknas en aning av att det fortfarande råder utegångsförbud i Spanien. Det skulle inte kännas alltför jättegoast att åka ner nu, för att stänga in sig i en lägenhet. Även, om de vänner jag har kontakt med på ÖN, verkar ta det med mycket gott mod, finfin påhittighet och gott humör.

Men, dock, emellertid. längtan till det som varade i drygt fem månader. är stor. Solen, boule, stranden, vännerna och lite mer boule... Ja, då och där kunde man verkligen leva livet, som livet ska levas. Ute, njuta och mysa...

Idag får man glädja sig åt att... man har ett badkar, element i lägenheten och en stor TV. Men, det är ju hemma. Så det är bara att skrika ut: Hem, ljuva badkar!

Stockholm börjar dock gå med storsteg mot våren. Det är åtminstone mestadels snöfritt, även om varken solvärme, mygg eller tulpaner syns till ännu. Men, det är ju bara en tidsfråga.

Kanske blir det fler goa gubbar i sommar?!

En annan tidsfråga, är ju om man kan få njuta av våren/sommaren i goda vänners lag, eller om Coronabegränsningarna fortsätter. Det ser just nu ut, som vi kommer att behöva sätta skyddskläder och ansiktsmask över tomtens skägg, eller åtminstone skydda midsommarsnapsen med plasthandskar och dansa runt midsommarstången med två meters säkerhetsavstånd.

Men, så länge det behövs inskränkningar i vår rörelsefrihet, för att rädda liv, så kommer åtminstone denne tangentbordsmarodör att följa alla påbud och instruktioner, trots att de pluppar upp lika ofta som maskrosor på försommaren. Jag vill helt enkelt inte se att fler vänner, kompisar eller medmänniskor försvinna till de sälla boulebanorna, på grund av detta helvetesvirus.

På vägen hem från Dalarna, satt gullgumman och pillade på telefonen, som oftast. Då fick vi veta att en av mina vänner, en före detta klubbkompis och medspelare har fått gå detta öde till mötes. Den där hemska, förnicklade, förbannade, för djävliga, för... (=)&%#! Coranan hade tagit hans liv. Tråkigast möjliga slut, på ett i övrigt riktigt ljuvligt äventyr.

Leif Eckerman, var en mycket varm människa, som tvingades lägga boulekloten på hyllan alldeles för tidigt. Jag hade gärna sett hans vänsterslägga skjuta bort motståndarklot, många gånger till. Men, tyvärr. Vi får mötas igen, i boulens himmel. Tack, för att jag fick träffa dig, spela med dig och träffa dig som den fina människa du var, Leif. Stor saknad. Mycket stor!

En av de speciella små saker, som jag minns: Efter en miss, på frågan om vi ska skjuta igen, brukade Leif ofta säga: Klotet ligger ju kvar...

Vi som lyckas leva vidare ett tag till, har fått sig en vidunderlig ordentlig eftertanke. Du, kära läsare, liksom gullgumman och jag, måste ta ytterligare ett steg mot försiktighet och noggrannhet i skyddet mot smittan, om vi inte redan vill göra Leffe sällskap uppe i himlavalvet. Så, på ren svenska säger jag: För hundra tunnor och ännu fler repslagare: Stanna hemma! Håll avstånd! Tvätta tassarna!...o.s.v. Tänk på att jag vill gärna träffa er igen, efter Covid-19.

"Landskampen" Skandinavien mot resten. En av alla höjdpunkter...

Ja, det är livet, här hemma. Man vågar sig visserligen ut och promenera, handla i affärer på tvåmeters avstånd och köra bil. Men, tankarna går förstås till Teneriffa.... och alla höjdpunkter man fick vara med om.

Detta äventyr blev lite annorlunda än förra året Det var nog tack vare att vi engagerade oss i att lira boule för AOC, Teneriffaklubben med stort K, Jättestort! Det var riktigt roligt att lira med dem, att åka ut till diverse små skumma ställen, och iklädd klubbkläder, kasta kula i Teneriffaligan. Trevligt, intressant och ibland lite struligt. Ja, organisationen är inte som man är van vid här i ordentliga Sverige. Matchdatum och sånt... Ja, "planering" är ett svårstavat ord. Och i skrivande stund vet man förstås inte om hur ligan kommer att sluta. Om den ens kommer att spelas färdig eller bara avbrytas och läggas ner.

Det är ju liknande problem för så många andra ligor i så många andra länder och i så många andra sporter. Här i Svinkalla Svedala, är det naturligtvis samma sak. Man, vet ju inte om detta coronaelände, kommer att påverka, DM, SM och seriespel. Det enda man kan göra nu, är avvakta och se.

Rulla tummarna, tja... det är är ju inte min favvosyssla, även om jag gör så ibland. Så, när vädret i mellanmjölkens förlorade land, åter kommer upp i någorlunda behagliga grader, kommer jag nog att återväcka kloten, för att gå ut o träna. Dock, långt ifrån alla människor. Långt ifrån ära och redlighet. kommer jag att stå på en undanskymd P-plats eller grusplan, för att äntligen få göra något åt min oerhörda bouleabstinens. Det ser jag verkligen fram emot. Men, tills dess, får jag nöja mig med att sitta framför datorn och peta tangenter.

Är det ingen som kan trolla hit lite sol från Teneriffa? En stund i solen, med klot i hand, är vad jag längtar efter just nu. Ja, just det, förutom att återkrama goa vänner och träffas och hänga med dem igen, förstås. 

Tills dess, och även efter;
Håll dig friskast!
Ha det goast!
/Berra

Coronakluven gamling blir knappast klyftig eller storyn om tillträdesförbudet för virusjäklarna!

Man är liksom kluven som skalet på en stackars uppäten kräfta. De olika hjärnhalvorna vill liksom gå olika håll. 

Rätt väg för fel hjärnhalva?

Dessutom vill sinnet vill ha frisk luft, kasta kula och ha roligt, mysa och leva livet. "Tänk att åter få spela boule i solens varma sken!" Medans minnet kommer ihåg lite av vad experter och andra TV-predikanter säger: "Sätt livet på paus! Stanna hemma, för att slippa bli smittad!" Trist, men klyftigaste valet.

Överbrygga virusproblemet på världens kanske längsta insjöbrygga?

Nu när man är hemkommen till mellanmjölkens förlovade land igen, vet man varken in eller ut i dessa Coronatider. På Teneriffa, hade man inget val. Man var tvungen att stanna hemma i lägenheten. Man fick inte gå ut och promenera eller kasta kula, om man inte ville ha böter stora nog att enbart Joakim von Anka har råd att betala dem.

Så vitt jag känner till är det fortfarande så. Allt utom apotek och matbutiker stängda, utegångsförbud och inneslutet. På nyheterna sägs att det kommer att förlängas till den 12 april. Hoppas alla ni goa vänner på ÖN, fortfarande har det gott och lyckas med uppfinningsrikedom och påhittighet göra det bästa av denna situation. Men framför allt att ni, liksom vi här i Sverige, förblir friska och överlever.

o hör sen virusjäklar!!

Denna situation med coronavirusskiten är ju helt ny. Det har inte hänt tidigare. Makthavare och deras rådgivare är säkert minst lika kluvna som en själv. Troligen har de ännu värre kval. Samtidigt kämpar de sanna hjältarna i sjukvården, häcken av sig, för att vi och våra medmänniskor ska överleva. Miljarder tack till dem! Jag sjunger deras lov!

Det är i tangentbordspetande stund, omöjligt att avgöra om den lite mer lössläppta svenska linjen eller den betydligt tuffare spanska är den rätta, om ens någon av dem. Det får framtiden utvisa. För egen del tror jag att den svenska linjen, är rätt, åtminstone för Sverige. Speciellt om det drar ut på tiden, så blir det ohållbart i ett demokratiskt land med utegångsförbud och/eller andra rörelsebegränsningar. Folk skulle väl klättra på väggarna och börja käka mattludd. Landets ekonomi skulle falla platt till marken, som en använd och överkörd kondom. 

Här i Dalarna, kan man ju göra ungefär som man vill, utan att riskera böter. Men, frågan är; om man går ut och riskerar att bli smittad eller - hemska tanke - smittar någon annan, om man nu skulle ha denna hemska smitta dold någonstans under skosulorna eller i södra armvecket.

Livet i Dalarna verkar vara som vanligt, ungefär. Inte för att gatorna är fullpackade med folk, som det kan vara här i Rättvik när det är gammelbilssamling, mitt i sommarn. Då blir den här lilla staden lika fullsmockad med folk och bilköer, som den värsta storstad. 

Inte heller är det lika tomt på gatorna som i Los Cristianos.  Vi i Sverige har (ännu?) inte några värstingrestriktioner om att vara ute. Men, sanning att säga, så är vi två mest hemma i stugan, ändå. Visst vi kan gå ut o njuta av naturen och den friska Dalaluften. Det gör vi också. Ute i skogen finns minsann inget virus! 

Dock har luften här ibland alltför bråttom. Nästan som om alla besökande stockholmare smittar ner luften med sitt storstadstempo. Men, det är ju sånt som kallas friska vindar. Alltså sådana vindar, man kan bli sjuk av. Temperaturen är alldeles för låg, för att kännas behagligt. Den där kombinationen, kalla grader och stressad luft, är dock det sämsta.

Önsketänkande, kära gullgumman!

Man, ser ju till att inte fastna i TV-soffan mer än sjutton timmar om dagen. Någon gång om dagen får man ta tjuren vid pungen och ge sig ut och bli blåst. Annars skulle väl våra gamla kroppar skrumpna i hop som ett par småsolbrända russin.

Oresjön är lika frusen som denne skåning

Ja, den snygga solbrännan, har försvunnit, nästan. Efter en vecka i Svinkalla Svedala, börjar man se ut som en helt vanlig solfattig Svensson.

Det har liksom blivit ett mellanting. Så här lite lagom, mitt i Landet Lagom. Man går ut lite grann. Så där lagom, för att få kroppen att fortsätta funka. Så där lite lagom för att må bra. Så där lite lagom, att förhoppningsvis inte riskera något.

Gissa landskapet!?

Kluvenheten går vidare, när man inte riktigt vet om man man tillhör någon så kallad riskgrupp eller ej. Visst går man med stormsteg mot sjuttioårs ålder. Men, ännu så länge ett par tre Teneriffaresor ifrån detta jubileum.
Sjukdomar, visst. Det finns. En reumatisk sjukdom håller en på backen, med sin dagliga smärta. Idioten där inne i skallebenet, gör att man fortfarande är rökare, trots att alla nackdelar är välkända och så gott som alla mina vänner och bekanta fimpat för länge sedan.
Så även i denna fråga är man också kluven, men knappast klyftig.

Lagom glad?!

Men, å femtiofjärde sidan, sägs det ju här i Sverige; att lagom är bäst. I resten av världen, så är bäst det bästa alternativet. Ja, tänk om man skulle vara nöjd med en femtiofjärde plats i en bouletävling med drygt hundra lag. Det är ju en lagom placering, visst. Men det är långt i från bäst och jag skulle inte vara nöjd. Men, så är man ju också en vinnarskalle. Långt ifrån lagom, som det står på mina arbetskläder i Botkyrka.

Ja, man kan ju alltid diskutera, spekulera och argumentera. Det är väl så man kommer fram till en slutsats... ibland. I detta fall, blir slutsatsen ganska lagom. Ingen är nöjd. Men, å andra sidan är ingen missnöjd heller. Undrar om coronan också inser att det är bäst att låta bli att smitta alla oss lagom-människor. För det finns säkert fler, som kommit fram till ungefär samma slutsats som jag. 

Att ta det lugnt, inte hetsa upp sig och definitivt inte låta rädslan ta över. Visst. Coronan är farlig. Man får ta det varsamt, vaska tassarna stup i kvarten, undvika närmare kontakter med sina vänner och se till att folk i allmänhet inte kommer närmare än på lagom hostavstånd. Så att deras eventuella baskelusker inte når fram till en och ens egna håller sig i schack i den egna kroppen.

Samhälleligt sett, kanske även medmänskligt, så kan rädslan för coronan vara förödande. Kanske kanske ännu värre än sjukdomen i sig. Jo, alltså om man låser in sig totalt i sin räddhågsliga kvart. Struntar i motion, rätt näring och kontakter med andra. Man bara sitter framför TVn och blir matat med alla andras rädslor. Då kanske man skakar tänder och blir sjuk enbart av rädslan.

Så, kanske lagom är bäst, ändå. Fast inte på boulebanorna. Då ska jag minsann kämpa hårdast och vinna så mycket som möjligt. Inte heller att vill man vara lagom källkritisk i dessa tider. Jag tror att den sidan av hjärnan, borde vara som mest aktiv, just nu, och gärna även i den Coronafria framtiden också. Någon gång, ska väl skiten vara över och vi kan gå på gatorna utan att riskera smittas av detta skitvirus. Då kanske livets pausknapp kan kastas bort...?!

Men, tills dess, och efter (hoppas jag), kan du (källkritiskt?!) njuta av detta och kommande bloggvirken. Ja, inte ens en gammal gubbe, med tonvis av livserfarenhet, kan du blint lita på. Det kan jag inte ens göra själv, ibland. 

Hoppas att du, kära läsare, mår bra, är vid gott mod och inte packat ner ditt goda humör i någon mörk gammal säck.

Ha det goast!
/Berra