Ligger Lindome eller midsommar halvvägs till Paradiset?

Halvvägs tillbaka, eller halvvägs borta, eller halvvägs hemma igen. Så kan man identifiera dagens datum. En halvmesyr, eller en milstolpe på vägen tillbaks till Teneriffa. Kära läsare! Du får själv avgöra!

Ibland ser man en o annan pärla, även på arbetstid.

Nu har halva rattslavstiden gått. Tre månader bakom en ratt, körandes hit o dit o fram o tillbaka. Tre månader kvar att slita o släpa in tillräckligt med pengar, för att åter kunna pensionärsnjuta av sex långa korta sköna månader på ÖN. 

Men, visst, det är ett bra och trivsamt jobb. Tänker inte klaga... eller rättare sagt: Tusan: vad segt det är för en gammal gubbe att jobba 65-års-övertid. Men, ändå trivsamt, nyttigt, ibland roligt. Mer tvekänsligt kan det nog inte bli. 

Pengarna trillar in som de ska, förutom depositionen för förra boendet (se senaste bloggvirket). 

Ett nytt mycket lovande projekt att tjäna pengar online, är påbörjat. Kanske inte i Joakim von Anka-klass, men en del goa stålar kommer med största sannolikhet att trilla in i pluskan. Nu blev du säkert nyfiken. Mer om detta kommer i framtida bloggvirken. "Stay tuned", som de säger i Donaldland.

200 meter från vårt boende. Vackert!

Det har ju hänt roliga grejer i Gamla Snödala också. Tveklöst! Även om det största syftet med den här perioden i Sverige, är att dra ihop stålar till vintern i Paradiset på Teneriffa, så måste man ju leva också. Här och nu!

Gullgumman o jag var på en hejdundrade rolig fest på midsommarafton. Ljuvligt att åter få njuta av god mat, snapsvisor, öl och framför allt goda vänners lag. Med det här underbara vängänget blir det alltid roligt, aldrig oroligt.

Men, tänker du kanske.... Har inte gubbskrället spelat boule, då. Jovisst! Seriespelet var den stora boulehändelsen. Vi åkte till Lindomes tuffa banor och lirade i våran veteranelitserie. En del av bilderna du ser i detta bloggvirke, kommer från denna spelhelg. (Tack Susanne!)

Att lira veteranelitserien är stentufft. Definitivt inget för veklingar. Man måste ha femton kilo bra kondition, sexton kilo tålamod och 120 kilo vinnarskalle, kryddat med en stor skvätt sammanhållning och en näve klubbkänsla. Bra kastteknik, skadar inte heller...

Man åkte från huvudkommunen, med glatt humör på fredag eftermiddag. Slängde oss in i ett hyrt hus, förberedde spelet, frukosten, avkopplingen, och kopplade av så gott man kunde. 

Susanne o Hannele efter morgondoppet

Ofta sussar man lite halvtaskigt, så där femtio mil hemifrån gullgummans goa kramar. Ändock ska man prestera bra på boulebanan i (minst sagt; växlande väder), från kl. 09 till sena kvällen i två ljuvligt långa dagar. För oss gubbar o gummor är åtta-nio-tiden senkväll o sovtid (ibland). 

Det är inte vilket lir som helst. I Veteraneliten är motståndet tufft. Taktiken och dagsformen måste sitta som en smäck, annars kommer förlustsiffrorna att inkasseras, lika säkert som en regnskur på västkusten.

Blöta men inte sura klubbkamrater

Det allra tyngsta dock, är hemfärden. Efter kl. 21, nån gång på söndagskvällen, var det bara att ratta hemåt genom natten. Vi trötta lirare fick bytas av bakom rattarna i våra två bilar, stanna ofta, fika och snacka. På så vis blev hemresan, lite lättare. 

En underlig sak, är också... att ju fler poäng man har i bagaget, ju lättare känns återresan till den kungliga huvudkommunen. Den här gången lyckades vi ta sex av tolv möjliga poäng. Vilket kan ses som en rätt fin framgång, med tanke på att vi inte tillhör favoriterna i denna serie.

Harry, Susanne, Pelle o Sten

Det är ett förbenat trevligt gäng! Vi har roligt tillsammans, på och utanför banorna. Det är en ljuvlig höjdpunkt på bouleåret, att få åka iväg med dessa fantastiska människor. Alla är (nästan) lika nördiga i boulespel, som denne gamle bloggare. Så ni kan säkert gissa, vad vårt första, viktigaste och roligaste samtalsämne var. 

Alltid är det så att en massa berättelser om tidigare bedrifter och matcher, flög genom bil och rum. Det finns många meriter, tonvis med medaljer och erfarenheter i detta goa gäng. 

Björn, Sten och jag. Goa o glada gubbar efter en vinst.

Nästa resa blir enbart 20 mil. Det är SM som hägrar bakom knuten. Om ett par veckor, står vi på någon dammig grusbana i Linköping, för att åter kämpa tillsammans mot nya medaljer och framgångar. 

Det sak bli grymt roligt att försöka försvara min titel. Det kommer att bli tufft, mycket tufft. Men, jag ska kämpa brallorna av mig, och förhoppningsvis en o annan motståndare också. 

Roligt också att åter träffa sina boulekamrater från norr o söder. Svenska mästerskapet i boule är en enda lång kämpande boulefest. De spelare som ännu inte varit med på ett SM, vet inte vad hen gått miste om. 

Att ha barnasinnet kvar... gör kanske tre poäng/match...?

Nej, nu har jag inte tid att skriva längre. Måste ta kloten och ut o träna stenhårt.

Vi ses på SM, hoppas jag!

Ha det goast!
/Berra

Har vi blivit blåsta, lurade och bedragna av lägenhetsmäklaren? Eller... vem kan man lita på?

Vem kan man lita på, egentligen? Ställer en gammal mans livserfarenhet till så mycket knas, att man till sist enbart kan lita på sig själv och sina närmaste vänner?

Att det finns fina väggmålningar i Las Galletas, det kan du lita på!

"Vem kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band en gång i min ungdomstid. Skulle man litat lyssnat mer på deras underfundiga text...?

Är det så illa i denna värld, att vi alla människor roffar åt sig allt vi kan, så att vi sedan smita till någon isolerad lyxbemängd klippa o sitta där räkna våra pengar? Finns det kanske en liten Joakim von Anka i var o en av oss?
...eller finns det fortfarande goa människor, som går att lita på?

Rent, helt, snygg o fint på tråkiga hemfärdsdagen

Så, för att göra en lång historia ännu längre, vill jag börja från början. Kanske frestar det på ditt tålamod att läsa några rader till. Men, jag ska förhoppningsvis göra det läsvärt för dig.

Vi går tillbaka några månader i tiden. Ingen fara. Tiden flyger ju!
För ett år sedan fick jag ett bra erbjudande att hyra lägenhet i Los Cristianos, som svar på en annons.

Priset inte alltför oöverkomligt. Lägenheten såg ut som en dröm på bilderna... inte mardröm, alltså.

Våran kåk

Vi slog till. Pyntade in en massa € till denna mäklare. En månadshyra + lika mycket i deposition. Dagen vi flyttade in, försvann också större delen av våra besparingar, eftersom vi var tvungna att pröjsa hela hyran bums, genast o på stört. Surt kommunalarbetar-förvärvade slantar, bara lämnade kontot som flyttfåglar en regnig höst.

Nåväl! Vi skulle njuta av ÖNs alla goa dagar i ett helt halvt år.... och Candelpisos, lägenhetsmäklaren, hade gjort ett fint intryck på oss. De hade fixat ny säng, handdukar, lakan och skickade sedan dit en elektriker, när varmvattnet fick kontaktsvårigheter.

Njutning i 190!!!

Kära läsare och följare av detta stora lilla äventyr. Som du sett i tidigare bloggvirken, var det en fin lägenhet... och allt gick bra.

Vi njöt i 190 av sol, boule och bad med mycket mera, i 180 dagar. Jovisst, hörde vi av mäklarfirman ibland. Dock, inte enbart för att fråga om vi trivdes. Men, om vi kunde släppa in en eventuell köpare, som var intresserad att flytta in efter oss.
Vi bestämde tid ett par gånger... Inte ens Bill Gates eller prinsen av Saudiarabien eller någon annan penningstinn tjockplånboksägare, dök upp för att inspektera denna tvåmiljonerslägenhet.

Gullgumman packad, men ändå nykter!

När dagen för hemfärd till svinkalla Sverige började närma sig, städade vi som två svettiga elefanter. Resultatet blev enastående. Lägenheten var i bättre skick, än när vi först anlände. Allt var helt o rent...även bakom kylskåpet o sånt... som var skitigt, när vi flyttade in.
De få grunkor vi klantade itu, blev ersatta med finare saker.

Ja, i vår enfald, trodde vi att Candelpisos, skulle betala tillbaka summan för deposition snarast. Men, ack vad vi bedrog oss. I skrivande stund, har de ännu inte skickat oss våra pengar. För att ha bruna ögon, har man kanske varit alltför blåögd?!

Är det här vi får leta efter våra pengar?

Så det blev ett par fattiga månader, i kylans förlovade land, innan min första lön dök in. Ja, ni vet... svenska pensioner är inget man sjunger lovsånger till.

Så nu undrar man om ljuset har slocknat hos Candelpisos... som Elton Johns "Candle in the wind"? ...och/eller: Har vi blivit blåsta???!

...eller om alla mina mejl o mess, har någon effekt...?

Håll gärna dina tummar, att vi snart får våra pengar tillbaka.

Samt att det fortfarande finns någon tillit kvar i denna värld!

Ha det goast!
Berra

Grusade förhoppningar eller storyn om den överblommade utbrändheten!

Nu har det snart gått två månader sedan flyget från Teneriffa, landade hem oss till Gamla Snödala igen. 

Men! Jag gillar ju regn, säger tulpanknoppen!

Lika säkert som regn på midsommar, har värken och stelheten, som min knasiga reumatiska sjukdom bjussar på i kyligt vädersällskap, så smått börjat att återvända till min gamla rygg, knän och en massa andra kroppsliga förbindelsehakar, typ axlar. tåleder och handleder. 

För en gammal boulespelare, som den här tangentbordsplågaren är, innebär detta en liten olägenhet. Armen, lever ibland sitt eget liv, och vägrar då att lyda sin chef. De signaler som huvudkontoret sänder ut, kommer inte alltid fram i helskinnat skick. Att exempelvis, när den här gubben beordrar armen att skjuta bort ett motståndarklot, så försvinner istället klotet vid sidan om. Vilket oftast innebär poängförlust. För att tala ren svenska: SKIT!

Grusade förhoppningar?!

Men, det är sådana smällar man får ta, i den här branschen, skulle man kunna säga. Eller att träning ger färdighet. Om man nånsin blir färdig med träningen, förstås. 

En dag, på träningsbanans grus går det så jäkla bra, att man känner sig som världsmästare. För att nästa dag, då flyger kloten kors o tvärs och överallt. Det är då man undrar om det verkligen var jag, som kastade dessa kassa kast...!?

Det är bara att hoppas att det blir en bra varm o solig dag, då jag ska försöka försvara mitt svenska mästerskap. Ja, det skulle inte skada med lite fler varma dagar innan dess, också. Annars får man med all rätt påstå att; Sommaren - det är då de kalla dagarna är längre och ljusare.

Dags att åter igen blomma ut... som boulespelare?!

Sommar, som är ett av de vackraste orden i svenska språket... Den kan också göra en helt förtvivlad, om den regnar bort. Om sommarens viktigaste utrustning är väl impregnerade regnkläder. Då har man enbart lust att flyta bort till Teneriffa igen. 

Den som säger att: "Det finns inga dåliga väder, enbart dåliga kläder.", har aldrig haft en reumatisk sjukdom. Jag vill med kraft påstå, att det finns både ock! Dock att kombinationen; dåliga kläder i dåligt väder, är rena mordvapnet, mot en sådan som den här gubben. 

Välkommen hem!

Hittills i år, har inte Sveriges rike bjudit på något som kan kallas för stabilt och varmt sommarväder. Men, hoppet finns, om en sommar liknade förra årets underbart ljuvliga rekordvärme. Jag kommer att, åter igen, må som en Teneriffaprins, om så blir fallet. 

Istället för värme, har detta vackra land bl.a. skänkt oss ett brända bilar på hemmagatan. Blott tio meter från min egen gamla kärra. Pust! I och för sig varmt o skönt under brasornas varande, tyckte väl pyromanen. Men, knappast någon god känsla för de stackars grannar, som fick se sina fordon utbrända till oigenkännlighet.

Skönt att man ännu inte är lika utbränd...!

+ ett EU-val, som gick som vanligt... Alltså att ingen vald ledamot, kämpar för att olagligförklara temperaturer under 20 grader. 

Ju kallare vädret är, ju mer längtar man tillbaka till ÖN. Vilket ju inte är så konstigt. Varje gång man ser en väderprognos på TVn, sneglar man ner bakom meteorologens rumpa, för att spana in det Kanariska vädret. Knappast förvånande att se att det förespås solsken o 24-25 grader, där. 

Är man själv också snart överblommad!?

Men, dock, tids nog så kommer den här frusne gubben och hans (nästan lika) frusna gullgumma att återvända till Los Cristianos, med ett stort leende på våra läppar. Alla planer går som smort. 

Varning för övertid!

Övertiden står som spön i backen, vilket gör att slantarna flyger in på kontot... Och tiden... ja, den flyger som vanligt. Inte konstigt att man blir äldre. 

Ha det goast!
/Berra 

När elefanten vill dansa, då får myrorna snällt maka på sig!...eller den sanna storyn om en datumstöld.

Går det att stjäla ett datum? en dag? eller två? en helg?
Jo, det verkar så. Tro´t om du vill. Så har det faktiskt gått till. 

För att göra en lång historia, ännu längre... så vill jag börja från början. Typ; ett  drygt halvår sedan, eller nåt. Då beslutade den bouleklubb, som jag lirar i, att lägga sin tävling den 31 augusti + 1 september. 

Beslutet förankrades i sedvanlig ordning med förbund, distrikt och i samarbete med andra tävlingsarrangerande klubbar. Allt enligt gällande lagar o regler. Det är på ett ungefär, sådär, samma datum som vi tidigare haft. 

Så långt, allt väl. Planering o förberedelser är igång. Det är en riktigt massa jobb att göra, inför, under och efter en bouletävling. Det är inte enbart att ställa ut ett par gubbar på en grusplan, ge dem klot och skrika "Kasta!". 

Men, det gör oss inget... vi är flitiga som myror i våran förening. Precis lika flitiga som så många andra frivilligt arbetande föreningsmänniskor. Underbara, härliga, fantastiska män och kvinnor i så många föreningar i så många sporter o i så många andra sammanhang, som finns i detta vinterkalla land. Vad vore Sverige utan dessa eldsjälar? Förmodligen inte ens ett ljus i decembermörkret, skulle synas, utan dessa ljuvliga själar. Inte en sammankomst, inte en fest, inte en match, inte en tävling eller träning i någon som helst idrott.

Alla dessa mängder av jättegoa föreningsmänniskor och deras jättegoa insatser, bör ju naturligtvis hyllas. Dessa fantastiska själar, som verkligen brinner för sina sporter/klubbar/organisationer borde hissas till skyarna, hurras för och bada i champagne, dagligen! ...ja, eller åtminstone Cava.  

Men, som ni alla säkert vet, är det inte så. Tyvärr finns det bovar också. Ja, riktigt skurkaktiga individer, som inte ser föreningsverksamheten med blida ögon. 

Föreningar är demokratiskt uppbyggda. medlemmarna väljer styrelse. Årsmötet bestämmer inriktning på verksamheten. 
Företag, där är det ägaren som bestämmer, och demokratin gör halt vid entrédörren. En person kan bestämma över tusentals anställda. Om chefen säger att du ska gräva upp golvet på kontoret, så är det bara att gå o hämta en spade...
Företag är gjorda för att tjäna pengar. Föreningar har verksamheten som huvudmål.
Detta känner du förstås till. Det vet vi alla om. 

Men, plötsligt en dag, såg jag att vårt datum, våran helg hade blivit stulen. Det stora klumpiga elefanten, företaget Boulebar, är tjuven. Detta finns bevisat på en av deras sidor på Facebook. Ja, klara tydliga bevis finns på att de slår undan de ekonomiska fötterna på oss föreningsaktiva, med en stor brakfis (förlåt ...fest) av stora kommersiella mått.

Därmed har vi fått vårt datum stulet. Detta har häromåret även drabbat den tufft kämpande bouleklubben Kajutan i Nynäshamn, som då tvingades att ställa in en tävling. 

Tyvärr finns det ingen domstol, polis eller annan hjälpande myndighet, som kan bestraffa tjuven och återlämna detta datum till oss i bouleklubben Boulesjevikerna. Vi får helt enkelt uppmana dig som är boulespelare att anmäla ditt lag till vår tävling, BSJ cup. Därmed stödjer du inte enbart vår förening. 

Du tar parti för föreningslivet kontra företagselefanten. 
Du stödjer demokrati gentemot ägandemakt. 
Du vänder ryggen gentemot den fräcka datumtjuven. 

Låt den tjuvaktiga företagselefanten bröla för tomma läktare!

Ha det goast!
/Berra (som också brukar vara tävlingsledare i BSJ cup)

ps. Detta är mina ord, enbart mina o ingen annans.

Fantastiska väggmålningar ackompanjerar återkramar och återlängtan!

Det stora återléendet ligger nu i färskt minne. De flesta av våra goaste vänner, släkt, klubbkamrater och bekanta är nu åter hjärteligen omkramade. Det kändes otroligt härligt att återse och återkrama alla dessa underbara människor, som vi känner och tycker om. Tack för att ni finns på denna planet och i detta vinterkylans förlorade/förlovade land!

Jätteväggtavla i Las Galletas

Nu har det gått en dryg månad, sedan gullgumman och jag lämnade den underbara ÖN, Teneriffa. Skägget har vuxit en aning, liksom toleransen mot kyla (=Ett av svenska språkets fulaste ord!).

Jag måste tillstå att en viss tillbakalängtan gör sig påmind i vänstra stortån... liksom resten av kroppen + den där knoppen strax ovanför halsen. Sex vintermånader i den underbara staden Los Cristianos har inte lämnat den här gubben oberörd. Tvärtom, så känns det som det mesta av ens ansträngningar idag, ligger i att planera och säkra återresan och återövervintrandet på ÖN.

Ännu mer väggtavla... från Las Galletas

Visst kommer man att njuta av den svenska sommaren också. + Naturligtvis också alla bouletävlingar, som DM, SM och seriespel m.m. Just nu ser jag fram emot att åka till Sundsvall, denna helg, för att kämpa i landslagskvalet för veteraner.

Dock ser jag inte fram emot att lira i norrländsk vårkyla. Men, det är såna smällar man får ta, i den här branschen. Prognosen säger 1-6 ynkans plusgrader. Det blir att lira i långkallingar och toppluva, om vi inte kommer att spela inomhus. Vilket både jag o mitt värmehungrande reumatiska åbäke till ryggskrälle, hoppas innerligt.

Visst är Sverige underbart! ...och visst är man lite svenskt-lagom tossig, som frivilligt utsätter sig för regn, blåst och oväder. Men! I avsaknad av soligt ljuvlig hetta, får man ta boulekloten i vacker hand o kasta bäst man kan. Om inte nävarna fryser till is eller kulorna får frossa, så kommer det säkert att gå bra.

En del av en annan väggmålning i... just det: Las Galletas.

En sommar, likt den förra, skulle kännas underbart för den här gamle värmeknarkaren. Men, den här sommaren kommer troligen att - till största delen - spenderas bort sittande bakom en ratt, oavsett väder o vind.

Pluringarna till den alltför höga hyran för vår goa nya lägenhet i den goa staden på den goa ön, måste betalas. Därför... ja, utsätter jag mig ännu en gång, ännu några månader, för arbetsmarknaden väl o ve.

Vi väntar fortfarande på att depositionen för den förra lägenheten ska återbetalas. Flera digitala texter har slängts iväg, som påmint mäklarföretaget om deras plikt att återbetala denna summa. Ca. 6-700€, som verkligen skulle behövas i vår plånbok, just nu. Hoppas de får lite eld i brallan och skickar hit stålarna, snabbare än tåget (utan rälsbrott, signalfel eller inställda avgångar).

Tro´t om du vill, men väggmålningen finns i Las Galletas.

Så till något nästan helt annat. Förr i världen, eller rättare sagt = tiden, så ägnande jag första maj åt att: på stadens gator och skrika om rättvisa och jämlikhet. Men, detta år, på arbetarnas frihetskämpardag, spelade jag en bouletävling istället.

Helt avsaknad av röda fanor, politiska slagord och rimmande ordramsor, lyckades man ta sig igenom både regn o kyla. Några klot hamnade rätt, andra klot... inte. Men, roligt ändå, förstås. Det är ju boule! Spelet där man får tänka, skratta, taktiklira och fokusera. 

Ha det goast!
/Berra

Ekorrhjulet rullar igen, trots att gubbabommen är nerfälld över kulhålen!

Då är man igång igen. Dagarna är som förr. Jobba, äta, alltför tidigt i säng för att ha ett liv. Väckarklockan skräller alltför tidigt varje morgon och rycker upp en ur de allra goaste drömmarna om återvintring på ÖN. Den goaste ÖN, Teneriffa. En dröm som SKA bli verklighet igen!

Väggmålning i Las Galletas

Att jobba efter man fyllt 65, är verkligen övertid. Pensionen, den nästan oförskämt magra, kan väl ses som övertidsersättning. Som alla annan övertid, känns den totalt onödig, men ändå nyttig. Nyttigt för plånboken och nyttiga arbetsuppgifter. Trevligt jobb!

Tanken var att jobba ett par dagar/vecka, lite lugnt. Men, det har blivit mer. Nästan heltid. Så man är tillbaka i ekorrhjulet igen. Jobba, äta, sova...jobba, äta, sova... Den där spiralen, som under en massa år, aldrig tycktes komma till något slut.

Man var ju dömd till (straff?)arbete, under sitt verksamma liv: Åtta timmar om dagen/fyrtio timmar i veckan. Skulle man smita från denna arbetsplikt, så kommer samvetspolisen o tar en, och sätter dit en för löneslaverismitning. Straffet blir vatten o bröd i fattigt hem, om ens något. Knappast kunna unna sig något gott.

Skogspromenader... Pensionärens belöning?!

Pensionen borde ju vara belöningen för allt slit man lagt ner under de dryga 40 år, som arbetsmarknaden njutit av ens arbetsinsatser, och alla skattepengar som rullat in till skattmasen. Eller om vi kan kalla hen för skrattmåsen, eftersom jag, liksom många andra pensionärer, är mer eller mindre tvingade till att arbeta övertid; efter att gubbabommen slagits ner, vid fyllda 65 år.

Man är ju gammal, men inte utsliten. Ännu kan man göra en massa nytta. Erfarenheten hjälper ju en att göra rätt. Det taskiga minnet, stjälper ju en till eftertänksamma och retfulla småmissar. Man glömmer koder, namn och gator.

Dock, är det så, att arbetet ibland bjuder på några luckor. Någon avbokning, eller så. Dessa gluggar i körschemat, brukar jag kalla för "kulhål". Just beroende på att jag har boulekloten med på jobbet, och kan åka ut o kasta dem på valfri grusbelagd yta. Det må vara en grusplan, parkering eller skogsväg. På så vis kan dessa "kulhål" hålla igång min träning och förhoppningsvis höja min forn inför landslagskval, DM, SM och seriespel.

Min favorityta är en P-plats till en kyrka Det är väldigt sällan så många besökare i denna kåk, att ens skymma mer någon kvadratmeter av denna tuffa träningsyta. 

Visst har den här gubben lirat mycket boule på ÖN. Los Hermanos boulebanor bjöd på många tävlingar, tuffa banor och motståndare. En ljuvlig erfarenhet, som är lätt att bära med sig i den mentala ryggsäcken. 

Så, det finns mycket roligt och spännande i den närmaste svenska framtiden. Jag hoppas få återkomma med berättelser om bouleframgångar, även härifrån nordligare breddgrader. 

Gullgumman o jag ute o luftar oss i skogen.

En annan sak som också är lite småspännande, är om gullgumman och jag lyckas spara ihop 6000€ till hyran av den goa lilla lägenheten i Los Cristianos, som vi bokat in oss på. Hyr man på mindre än ett år, ska tydligen hela hyran betalas på ett bräde. 

Så, kära läsare, om ni håller era tummar, korsar fingrar och tår, så kommer vi att - med ert ljuvliga stöd i ryggen - att fixa detta mål. 

Ha det goast!
/Berra

Körkortet hamnade inte i Mälaren, tack o lov!

ps.  till er kära bloggföljare som läste om körkortdansen i vintras: Körkortet är nu äntligen i hamn; d.v.s. i min pluska! 

En vecka i kylans förlovade land eller om minnen kan värma en rumpa...?

Sverige är kallt! Samtligt som vinteröverlevande svenskar njuter av vårsolen, så fryser den här gamle vintersmitaren röven av sig. Tankarna går naturligtvis tillbaka till Teneriffa, solen och värmen. Att åter få fröjdas åt att denna ädla kroppsdel (+ alla andra mindre ädla delar) åter ska få gotta sig i värmen. 

Minnen kan inte ens värma en stortå, tyvärr.

Att njuta av minnen är naturligtvis inte samma sak, som att vara på plats... Men, man kan ju alltid försöka. Ljuvliga minnen kan värma en frusen själ. Men det är svårare med rumpan.

Att säga att vi har haft ett fantastiskt halvår på Teneriffa, är en grov underdrift. Det har varit helt otroligt underbart. Minnena är fortfarande underbara. Nu satsar vi, gullgumman och jag, på att komma tillbaka till Los Cristianos i oktober, för att åter igen smita från nästa vinter. 

En hel hög med pengar måste sparas in. Den däringa uthyrningstjofräsen, vill ha in hela vinterhyran på en gång, i samma stund som vi sticker in våra näsor i nästa lägenhet. Sex månaders hyra på ett bräde. Så, det blir till att jobba o slita o snåla. 

Dock, tänker varken gullgumman eller gubben enbart genomlida den svenska sommarn. Att klaga på alltför höga matpriser i detta blå-gula land. Det får någon annan göra. Jag tänker inte ens klaga på att vinet kostar minst tre gånger så mycket eller att ciggen är lika svindyra. Klagomuren är härmed igenmurad!

Mascadalen. Otroligt vackert!

Det kommer att bli mycket och många roliga grejer att göra. Boulen ska ju ha sitt SM, seriespel, landslagskval m.m. Bara att hoppas att den goda Teneriffaformen håller i sig, och att framgångarna fortsätter...

Det finns massvis av goa människor att träffa. Vi kommer att njuta i goda vänners lag, även här i kylans förlovade land.

En vanlig fråga här hemma, är; "Vad gjorde ni där nere?"
Att svara på detta spörsmål, med en enda mening eller två, är helt omöjligt. Men, ni kära följare av denna blogg, vet ju väldans väl, vad vi har hittat på. 

En kall öl och varm kvinna. Vad mer kan en gubbe önska sig?

För att göra en kort och segt halvtråkig summering, ännu tråkigare, kan jag påstå att boulespelet, alla besökande och våra nyfunna vänner var det absolut roligaste och mest givande. 

Livet där nere på ÖN, var helt annorlunda än hemma i Gamla Snödala. Man tog dagen som den kommer, solade o badade, promenerade, träffade folk, lirade boule... Ja, vi var och liksom bara var där, närvarande i stunden.

En lunch med goa vänner, kunde ta flera timmar. För att inte tala om middagen på den där mysiga restaurangen. 

Rekommenderas!!!

För den som undrar; Skulle jag rekommendera andra goa pensionärer att göra samma sak; smita från vintern till Teneriffa...? Svaret är tveklöst: JA! Men, du måste vara beredd på att det innebär en massa jobb. 

Att hyra ut sin lägenhet i Sverige, kräver både mod och tillstånd från hyresvärden. Men, tack o lov har detta gått alldeles utmärkt. Vi kom hem till en mycket välstädad och hel lägenhet. Stort tack till våra fina andrahandshyresgäster!

Om du, som jag, lider av en knasig reumatisk sjukdom eller liknande avskräde, vill jag absolut rekommendera att leva i värme, under våra kallaste månader. Under dessa sex månader som jag varit på ÖN, har ryggskrället varit så snäll med mig, att jag inte behövt att äta en enda värktablett.

Barraquito. En av gullgummans favoriter på ÖN.

Jovisst. Jag rekommenderar absolut att övervintra på ÖN, och bli en till som konkurrerar om de alltför få och alltför dyra lägenheter som finns där. Men, visst. Välkommen, du också! Det är bara att fråga Berra, hur man gör.

Även det snöblandade regnet välkomnade oss hem!

Efter att tacksamt mottagit alla goa människor, som välkomnat oss tillbaka (Tusen Tack!), så sitter den här frusne gubben hemma, vid sin vanliga slöa gamla dator. Ja, jag är ju också gammal o slö. Alltså; Don efter person. Men, någon dag, kommer jag väl att rensa ut lite gammalt skräp från den här burken, alternativt slänga den djupt ner i en elskräpscontainer, den dagen då tålamodet tar slut.

Men, ännu duger den att plita ner bokstäver på. Det är vad den här tangentbordsplågaren behöver. Då är hans lycka gjord. Jag hoppas att du också blir en aning glad, av att läsa dessa rader.

Ha det goast!
/Berra

Att solen stiger upp imorgon, är nästan lika säkert som att vi kommer tillbaka till ÖN i höst.

PS. Jag kommer att (troligen sporadiskt) försöka hålla liv i den här bloggen, även under sommarhalvåret. Hoppas att du, kära läsare, kommer att följa med på våra förberedelser till nästa vinter, samt många goa njutbarheter fram tills dess.