I nyårsevangeliets femtiotolfte kapitel står det ju klart och tydligt oskrivet att nyårsafton ska firas med dunder och brak. Redan de gamla romarna, eller var det grekerna eller båda(?), visste att fira in ett nytt år. Att det är lite olika datum, världen över, behöver man knappast bry sig om, såvida man inte har gett sig tusan på att fira alla kulturers nyår. Då skulle man få sina fiskar varma året runt, lite då och då, om jag förstått det rätt.
Nyårsfirande med bouleklubben förbereds.
I Kina nyårar man mellan 20 januari och 19 februari. Det är månen som bestämmer exakt datum, tydligen. Iranskt nyår sammanfaller med vårdagjämningen, kring 21 mars. Thailand firar någon månad senare. Judarnas nyår ligger någonstans september/oktober. Assyrierna festar in sitt nya år den första april, med en flera dagars brakfest.... och så vidare. Skål o välkommen!
Som historienyfiken tangentbordsslitare, är jag förstås nyfiken på vad, hur och varför det kommer sig att... Ja, utan grund att stå på, från förr i världen, faller man man vettlöst platt på marken. Så, fram med wikipedia och alla andra liknande ställen på Nätet.
Att vikingarna kunde kosten att fira, borde ju vara välkänt. Man visste tydligen inte vilket datum vikingarna firade nyår, eller om de firande jul eller nyår, båda två eller inget av dem. Midvinterfester, visst. Men, när mitten av vintern inträffade, verkar i mina ögon vara okänt. Kanske stod det oskrivet i vikingabibelns fyrtiofjärde mosebok eller om de där hornbeprydda förfäderna, sade "Skit samma när, bara vi får festa!" Ja, ungefär skit samma, som vi kan tänka, ibland, än i våra dagar.
I de historiska skrifterna snackas det om midvinterblot. En gammal vikingatradition med offer. Det verkar ju ligga kvar ännu i vår tid, eftersom man offrar en del stålar på skumpa, finmiddag och de raketer man skickar upp i skyn. Finns det möjligen in liten viking kvar i en, som vill blidka sina ölgudar?
Jo, visserligen är man vetgirig. Men jag orkar inte dyka ner i Snorre Sturlasson nedteckningar "Heimskringla" om vikingarnas väl och ve. Visserligen hänger det med en kroppsdel gemensamt med nämnda islännings namn. Men, någon måtta får det väl vara. Det är ju inte dopparedagen varje dag, tyvärr.
Hittade ingen bild på Snorre Sturlasson, så jag fick ta en bild på hans kompisar.
Nyårsafton på Teneriffa inträffade som vanligt, den 31 december. Skillnaden mot Sverige är att vi är en timme efter och cirka femton-tjugo celsiusgrader före. För gullgummans och min del, är det sisådär tionde elfte gången som vi högtidlighåller nyår på någon Kanarieö.
Detta år kan man lugnt säga att nyårsfirandet gick i Coronans tecken, eller kanske Coronans töcken. Försiktiga försikthetsåtgärder och resignerande restriktioner, innebar att fyrverkerierna lyste med sin frånvaro. Alltså knappt något alls smällande och sprakande i skyn. Jag gissar på att de flesta katter, vovvar och övriga kelgrisar i djurformat, var tacksamma för detta faktum.
Trots att inkastarna jobbade arslet av sig, var de, i vanliga fall överfullknökade restaurangerna, knappt halvfulla. Fast en o annan gäst kunde dock vara totalfull. Men, även det var sällsynt. Själva satt vi med ett par goa vänner på en sådant halvfullt mathak i Los Cristianos och blev halvfulla. Ja, om man undantar magsäcken. Den blev verkligen helfull.
Att bli sådär totalpackad, att man inte ens kan få fötterna att lyda sin ägare, är inte längre intressant. Även om dagens unga människor verkar ha en mycket goare inställning, så, när man själv var en ung spoling i slyngelålder, så var fyllan den viktigaste fritidssysslan.
Det var många år sedan, man var så ung och dum, alltså ungdom. Idag är man lite visare och mycket småtokigare. Fast, tokstollig på ett bra sätt. Ett sätt, som gör livet lättare att leva. Att dricka alkoholhaltiga godsaker, för smak, avslappning och godavänmys, är en sådan sak. Det står klart och tydligt oskrivet i småknasiga gammelmanslagens trettiosjätte paragraf, tredje och elfte stycket.
Man tar ju inga risker längre. Man har klart insett att livet är för kort, för att kastas bort i sjukhussängar på grund av egenhändigt tillslarvade skador. Det finns ingen anledning att utmana ödet, mer än nödvändigt och nödvändigt är i detta fall, nästan inget alls.
Att njuta av livet, innebär inte att riskera livet eller utsätta sig för livsfarliga sysslor. Ett lugnt och säkert sätt att närma sig livets väsentligheter, är det väsentligaste nu, på gamla dagar. Att lira livets lekar på gott avstånd, med handspritade tassar och skyddsmasken på, är idag ett sånt förnuftigt förhållningssätt. Detta motiveras med full klarhet i försiktiga gubbskrällens bibel, kokoboken, fjärde versen från höger.
Man går inte för nära en brant klipphäll, frivilligt. Lika ofrivilligt ställer man sig närmare en okänd person, vilket idag kan vara lika farligt som att gå på lina mellan bergstoppar, utan skyddsnät.
Tjurig gammal gubbstrutt!?
Mjölkhyllan i butiken, hissen, boulebanan... Ja, det finns flera exempel, då man kan riskera livsfarlig trängsel. Så, även nyårsafton. Att fira nyår på armlängds avstånd, är lite småtokigt tråkvettigt. Men, lita på att, med hjälp av sitt småknasiga sinne, kan man ha lika roligt ändå på legalt skrattavstånd, enligt knäppgökarnas lagtext, fjortonde stycket, hundraförsta kapitlet.
Nåväl. Visst saknar man att krama om nära och kära, goa vänner som underbara barn o barnbarn. Men, i dessa tider för man ju ta skeden i spritad hand och låta bli.
Denna nyligen avgågna nyårsnatt, haglade förhoppningarna om att Corona/Covid och allt vad sånt heter, skulle dra så långt åt helsefyr, att den inte ens skulle kännas igen av en rymdforskare på Pluto. Jag kan nästan slå vad om detta var den allra vanligaste orsaken till att man sade "Skål!", "Cheers!" eller "Salut!" i denna stad, på denna ö, i detta land, på denna planet. Gullgumman och jag instämde till fullo i samtliga skålar i detta ämne. Det var en av orsakerna till man blev lite halvfull, denna kväll. En bra anledning, för en olidligt paragraflydig gammal dumbom!
Gammal visst! Men inte såååå gammal!
Nu, så här, dagarna efter stora skålardagen, verkar några blaskor tävla om vilken är mest pessimistisk i att skåda i kristallkulans framtidsförutsägelser. Skriverier om risken för en tredje våg av den däringa Coronaskiten, verkar flöda fritt. Den ena efter den andra gör sådana uttalanden, med eller utan påstått vetenskapligt stöd. Står det möjligen oskrivet redan första paragrafens femte stycke i nyhetsmurvlarnas bibel, att negativa ord säljer bättre?
Den här gamle bloggvirkaren, kommer definitivt inte att ställa sig i pessimistiska kön, för att bli åter en som varnar, deprimerar och negativerar. För min del, kommer en positiv framtidstro att dominerna mitt sinne. Jag kommer med största sannolikhet att veva på positivet i alla positiva ordalag, så länge tangenterna håller. Och skulle det vara så illa att mina tangentslitna fångar tar slut, så får jag väl skaffa nya eller sprita de gamla till återbruk.
För min del är det stopp och belägg, för denna tragiska pandemi, i och med att vaccinet kommer sudda ut de sista dropparna ur virusets förmåga att jävlas med folk. Hädanefter kommer vi alla att må bra, leva gott och kanske också kunna skratta åt detta eländiga fenomen.
Jo, skratta. Jag är en av dem, som påstår att vi inte borde glömma denna eländiga coronaår. Istället bör vi får roliga och oroliga historier att berätta för våra barn, barnbarn och deras barn och vänner. Dessutom, betänk så många erfarenheter som skulle gå till spillo, om vi bara tog detta år och slängde det i papperskorgen. Men, man skulle nog gärna vilja glömma hela skitåret.
Så, var det naturligtvis en vilodag den första januari. Det står väl i lagbokens oskrivna text i slöarbalken tredje paragrafen, åttonde stycket, att man har osviklig rätt att göra nästan ingenting denna dag? Skönt! Men, det blev knappast någon rolig eller spännande story, att fylla bloggvirken med.
Att dagen efter, dagen efter blev en lång promenad med vänner och vattenhål, kanske kan vara något att skriva om. Sexton stycken pigga, glada och goa vandringsugna själar mötte upp på förutbestämd mötesplats. Vi var såååå sugna på att knalla, att samtliga vandringsmän och kvinnor, anlände förtidigt till den fiskemadams-staty, där vi skulle starta vår långa fotfärd.
I gott tempo i början, visst. Det vore väl attans om vi började med att vara trötta!? Mitt smått lustiga förslag om att ta en paus, redan efter fem minuter, skrattades bort som en fis i Atlanten. Med raska steg var vi snart i bland Las Americas lockande vattenhål. Först där, stannade vi för att inta ett glas med bubblande gul vätska. Attans vad gott! Öl är alltid gott. Men, när man varit ute o travat runt på strandpromenaderna, kändes den extra god. Underligt, men sant att samma dryck kan smaka godare, när man gjort sig väl förtjänt av den. Kanske står det beskrivet i lagtextens små finstilta paragrafer i tredje balken från vänster. Man får väl ta en juridisk utbildning och titta efter...?
Ganska så snabbt visade sig att några ville gå lite snabbare och andra lite slöare. Helt OK. Vill några ha mer motion än njuta av utsikten, så varsågoda. Ja, som du fattar, så anslöt sig den här gubben till den slöare gruppen. Motion är nyttigt, men vackra upplevelser är ännu nyttigare, står det i Berras egen lilla lagbok, femte paragrafen, tredje stycket närmast hjärtat.
Ett par tre vattenhål, många utbytta ord med vänner och drygt 21000 steg senare, hade jag åter lagt upp fötterna, hemma i soffan. De slitna stackars fossingarna behövde verkligen vila. I sju timmar har de varit ute o spatserat. Ja, förutom i vattenhålen förstås. Där fick käften arbeta mer än benen, helt enligt pratagraf 13, tredje stycket i den oskrivna vattenhålslagen.
När man ändå höll på att fira helger, så dök det plötsligen upp en till. Inte mig emot. Jo, det är bara att fira vidare och vara glad. Trettondagen och tillhörande afton är ju viktiga helger, hår i landet med den gulröda flaggan. Men, denna gång blev de tre vise männens parad lite bortregnad i Coronarestriktioner och en o annan stänk av det riktiga regnet. Istället ljöd en massa blåljus och sirener över staden.
En, eller rättare sagt två stormar, verkar vilja vara med i firandet av trettonhelgen, på våra öar. Då slår ju automatiskt trettiotrettonde paragrafen i väderlagarnas bibel in. Där sägs att sega gamla gubbar skola vara hemma bakom tangenterna och bloggvirka om de senaste dagarna. Det är säkert vädrets fel att det regnade paragrafer över detta bloggvirke.
Nu har vi kommit lite knappt halvvägs i äventyret 3.0. Vi har pratat om det, gullgumman o jag. Hur vi ska fira midpunkten av övervintrandet på denna ljuvligt fina Ö. Men, eftersom vi ännu inte bestämt exakt datum, då vi ska återvända till vårfagra Sverige igen, så är det lite svårt att hitta rätt tidpunkt att högtidlighålla detta unika tillfälle. Det är ungefär som att fylla år, utan exakt angiven födelsedag. Typ; "Jo, man föddes någon gång i januari. Morsan hade glömt datumet." Undrar vad firarlagen, parafras 115, säger om detta?
Nåväl. Fira kan man förstås göra ändå. Det är att hitta någon anledning, som är det svåraste, i detta sammanhang. Fast egentligen kvittar det lika. Vi kommer nog att hitta på ett halvdatum och celebrera detta.
Annars så går det ju att lira lite boule, även i dessa paragrafiska tider. Fira med att lira, är ju inte helt fel, eller hur?! Vi visste ju att tävlingar är förbjudna. Dock var vi lite osäkra på paragraferna som gällde i spanska boulebalkens fyrtioförsta olika stycken, så en spansksnackande kompis frågade självaste poliskonstapeln. Detta ordrika tillfälle, gick av stapeln, strax efter förra finlirandet av Coronaparagraferna uppsträckanden. Jo, den uniformerade herren eller damen, sade att vi visst får lira. Dock utan att fira bort munskydden, avståndet och det sunda förnuftet. En klart förnuftig snut, det där! Enligt fyrtionsjunde eller sjätte paragrafen i bylingslagen, måste denne herre och alla hens laguppehållande polare firas ordentligt. Dock, under laglydiga former. Ett par snygga carrouer och några fina klossar, exempelvis.
Vi lyckades överbrygga alla svårigheter.
Den dominerande känslan att vara övervintrare på Teneriffa, är ungefär: "Yippie!" eller ett "Jabadabbadoo" i Fred Flintas stil. Man är så förjublat glad att man fick tummarna ur brevlådan och begav sig hit. Livet har varit mycket mycket mycket fint, och är så fortfarande.
Rena Vilda Västern?
Nu när diverse politiker och höga tjänstemän, känner sig skyldiga för att ha rest hit till Kanarieöarna och skyller på ditt och datt, för att få behålla sina jobb och förtroendet för sina förtroendeuppdrag, så skiter vi två fullkomligen i vilket. Vi har definitivt inget dåligt samvete. Vi har definitivt ingen på vårt samvete. Vi är inte heller samvetslösa och kommer absolut inte behöva göra någon pudel förnär. Enligt pudelagens vänstra paragrafavdelning, tredje från öster, även kallad "lev som du lär"-artikeln, får nog dessa "säga en sak och göra tvärtom"-herrarna och damerna, göra varsin pudel i förlåtande lera eller bli brända som förtroendelösa fallskärmsnjutare.
Gullgumman och jag är bara glada att vi tog det avgörande beslutet och tog själva i polokragarna och fick ner våra rumpor till Los Cristianos. Att vi dessutom har lite mer än tre månader kvar, att njuta av, så kan man knappast göra mindre än att jubla i högan sky. Eftersom de flesta grannarna inte är på plats i sina lägenheter, så kommer vårat högljudda jubel, inte heller att störa någon.
Ha den goaste fortsättningen!
/Berra
God fortsättning! Fantastisk tillvaro ni har. Att få kasta klot utomhus i t-shirt och kortbrallor. Ha det gott! 🙂
SvaraRaderaTack det samma!
RaderaVisst! Vi lever gott och mår bra, på och utanför boulebanoan.