Nästan lurad av en luring med en pekfingervals eller storyn om de musikaliska manickerna.

Under mina många år i livet, har det varken funnits några skivbromsar eller trumbromsar, för musiken. De däringa tonerna som ofta strömmar ut ur mina högtalare och hörlurar, har haft en stor betydelse under i princip hela mitt liv. 

Sicka konstiga ord, förresten. Högtalare, det borde man egentligen kalla en politiker, försäljare eller dylik person, som inte kan hålla snattran mer än tio sekunder och snackar högt och skränigt. Men, inte... de där högsnackarna, får gärna fortsätta snacka, men annorstädes än i mina högtalare. 

Hörlurar, borde väl vara att någon som lurar skiten av en med hjälp av hörsägen eller snacksäljer hörapparater för tusentals miljoner? 

En luring eller en lurad?!

Det sägs i sången att meteorologen är en luring, fast hen gör säkert sitt bästa med att producera säkra prognoser. Dock har jag lyckats träffa på en riktigt luring, här på ön Teneriffa, i denna stad Los Cristianos. Hade man tagit sig en lur eller stannat kvar på boulebanan istället, så hade man kanske sluppit lurendrejeriförsöket. 

Lurar man tar sig eller träffar på, ja... då skulle man åter kunna dra in försäljarna i snacket. Även om de flesta med stor sannolikhet är ärliga, så finns det ju en del konstigt folk i detta, inte alltför ärofyllda yrke. Som den där konstige snubben, som skulle sälja en surfplatta till mig för 30 €. Bra pris. så jag slog till, betalde och skulle ta min platta...men icke. Då ville säljarsnubben hämta en ny i paket och fixa den till svenska. Det skulle ta 5-10 minuter... under tiden fick jag sitta ner, ta en öl med en annan snicksnackare och lyssna på vad han hade att förtälja.

Luringar!!!

Men, det fanns tydligen ingen platta att lulla hem med. Istället påstods det att min nyinköpta platta innehöll noll och intet minne. Samt att den där minnesluckan, alltså inte mina minnesluckor dagen efter, utan att den där släng-in-minneskortsfickan det står SD-minne på, enbart kunde användas till foton. En ren och skär lögn eller två, skulle jag tro. I mina tankar, kändes detta lika otroligt, som att Donald Trump alltid skulle tala sanning.

SD-minne har dock inte något med det där järnröspartiet att göra, utan det är en liten platt plast o- metallgrunka man stoppar in i sin nalle eller surfplatta, för att utöka minneskapaciteten.

Järnrörsminnen

Då, i den där butiken, skulle luringen sälja mig dyra digitala minnen och/eller andra surfplattor i dyrare format istället. Jag tröttnade o begärde att få den platta jag betalade för eller pengarna tillbaka. Jo, jag fick mina pengar tillbakaslängda på kortet igen. Det första jag gjorde när jag kom hem igen, var att slänga mig på datorn och kolla kontot. Det stämde, som tur var. Det som finns kvar, är minnet av en skum snubbe eller två... Och att jag åter igen fick lära mig; att om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det säkerligen så. Det blev ju ett platt fall, utan platta.

Jo, men mina hörlurar lurar ingen. De är ju inte ens lurar. Dagens hörlurar har ju inget alls med lurar att göra, egentligen. Det är små svarta proppar, man proppar in i öronen, duttar lite på mobilen och ljuv musik uppstår i mina öron. Hemligt, visst. Ingen annan hör det jag hör och jag hör ingen annan, nästan. Det skulle vara en högtalande högsnackare i så fall. 

Om mina lurar luras för mycket, är det bara att stoppa tillbaks dem i asken.

Ni som är en aning för unga och oerfarna, kommer antagligen inte ihåg den gamla tidens telefon. Den stod på central plats i lägenheten och hade en korvad sladd mellan luren och själva plinglåddan. Ja, den där med fingersnurran på. Visst. Fingersnurran byttes, i senare modeller, ut mot knappar. Men, telefonapparaten var knappast någon lätt sak att flytta runt på. Gammeltelefonen gick definitivt inte att ha i fickan, såvida man inte hade byxor av gigantisk snattarmodell, specialgjorda för att lasta fickorna fulla med tjuvgods. Man var ju tvungen att ha den gammaldags telefonen inkopplad med en sladd i väggen, med ett telefonjack. Ja, bara det ordet telefonjack, får väl dagens ungdomar googla sig fram till vetskap om. Vi gamlingar har ju pillat med sådant i timtal, helt ovetande om att denna grej skulle helt försvinna. några år senare.

Men, på den tiden fanns det verkligen lurar. Tro mig! Jag lurar dig inte! Minns fortfarande hur konstigt det lät i luren, när jag hade pekfingervalsat för mycket med telefonsladden, så att det blev kontaktfel. Den som snackade där hördes ibland och ibland inte. Det rasslade, knäppte och tasslade. Men, inte kunde jag hjälpa det. Att sitta och snurra snurriga sladden runt fingret, när man pratade i luren, blev till en ovana, omöjlig att avvänja sig från. Fanns det en telefonsladd där, så skulle den bara lindas runt fingret. Ett tvångsbeteende, som jag säkerligen delade med tusentals människor. 

Att på den tiden se sladden ligga som ett par uttömda och livlösa korvtarmar i och omkring luren, var inte någon rar syn, inte heller särskilt sällsynt. Jag bara hatade de där telefonautomaterna, där sladden var mantlad med tunn metall och bara inte gick att snurra runt fingret. Man fick ju talfel i fingersnurran! 

Vad man gör av sitt sladdsnurrarfinger idag, när alla telefoner är trådlösa, har jag ingen aning om. Fingret sitter ju kvar på handen, så nåt måste hänt. Men, å andra sidan, är det samma finger som dessa dagar klickar på både mus och nalle. Den gamla pekfingerovanan, har kanske blivit till en god vana, med hjälp av dagens teknik....?

När vi sen gick över till använda trådlösa telefoner i det fasta telenätet, så var det största problemet att hitta telefonen. Jag undrar egentligen hur många timmar sammanlagd tid, som gick åt för att leta efter den trådlösa telefonen, när man skulle svara eller ringa. Det var en aning lättare, när någon rackare ringde till en. Men, bra mycket stressigare, om man väntade ett viktigt samtal från en snygg tjej, eller två.

Efter att ha vant sig vid en stor plinglådda, fast placerad i hallen, så kunde plötsligt snackeluren bäras runt i lägenheten och i bästa fall även liten bit utanför. Då fick man verkligen använda massa gigabyte av sin hjärnkapacitet, till att undra: Var ända in i glödheta, har jag lagt luren!

Jo, det har ibland hänt mobila telefon, har svunnit lika spårlöst. Dock lite lättare att hitta, eftersom gullgumman och jag kan ringa till sig varandra, för att hitta snackemojen. Att använda sitt slitna minne, i den här åldern, är inte att rekommendera. Det är ungefär lika trasigt, som den där försnurrade telefonsladden på gammeltelefonen.  

När man är här på ÖN, åtminstone i den här goa staden Los Cristianos, så vill mobilerna ibland inte snacka med varandra. Det händer alltför ofta att man det tar lång tid att bli uppkopplad, och när väl nallarna fått kontakt med varandra, så hörs inte den andra snackaren eller så hör vännen jag ringde upp inte ett skit av vad jag snackar för skit. 

Jag vet inte om man ska kalla detta för teknikens under, eller teknikens underlighet. Ibland undrar man dessutom om man själv gjort något fel eller om det är fel på telefonen, mottagarens nalle eller någonting där emellan. Egentligen skit samma. Oftast är det bara att ringa upp en gång till, så funkar skitsnackandet skitbra. 

Är min post här?

Det funkar dock mycket bättre än den spanska posten. Ett litet antal postförsändelser har lyckats halka sig fram hit, med hjälp av en alltför dyr eftersändning. I bästa fall kommer breven ett par veckor försent. I värsta fall kommer de inte alls. Att skicka/få brev här på Teneriffa, känns nästan lika osäkert som att en fjärt ska överleva i Atlanten.

Det gamla uttrycket; Lika säkert som ett brev på posten, får nog omförhandlas i dagens läge. Vi byter ut det, helt enkelt. "Lika säkert som att ett bloggvirke är roligt.", säger vi istället. Vilket ju vid det laget, borde vara kassaskåpssäkert, även om jag inte kan lova dig att aldrig skriva kassa blogginlägg. Fast det skulle varken jag eller min kassa kassa tjäna på. 

Jovisst. De allra flesta räkningarna pröjsas med dagens digitaliserade medel. E-räkningar, e-post och det mesta annan e-krafs man kan uppbringa. De viktigaste breven skickas också på liknande vis, till våra e-brevlådor. Men, en o annan fjant, typ myndighet eller glömdräknings-indrivare, envisas fortfarande med att skicka sina meddelanden på den gamla sättet. Pappersposten kallas ju ibland för snigelposten. Fast det verkar ju som spanska sniglar, sniglar sig ännu långsammare fram.

Av någon anledning, som ligger utanför min förståelse, anses det vara säkrare att skicka saker via snigelsnabba pappersposten, än digitalt. Att hacka e-post... är det verkligen mycket lättare än att bryta sig in en brevlåda eller nalla ur brevbärarens väska? Lurigt ämne, det här! Jag är dock övertygad om att det hade gått både lättare och framförallt snabbare att skicka rubbet med digitala medel. Möjligen med undantag av måttbeställda elefanter.

som ljuv musik i mina ögon...

Nåväl! Det är ju med musik som detta bloggvirke skulle göras eller rättare sagt handla om. Så, vi tar det väl från början. I mitt föräldrahem, hade vi en radiogrammofon. En stor klumpig möbel, som innehöll både en radion och en grammofon. Ja, ni andra som också uppnått ädel ålder, kommer säkert ihåg dessa tunga byråliknande schabrak. Den ena utdragslådan innehöll radion och den andra vek ut skivspelaren, när den öppnades. Med tanke på att dagens smartnallar, innehåller både detta och massa fler egenskaper och funktioner, ger ju en lite summarisk, men dock en jämförelse.

Som liten parvel, var detta den mest intressanta möbeln i lägenheten. Jag kunde spendera timmar med att ratta in mer eller mindre skumma radiostationer, för att kunna lyssna på det lilla lilla utbud av populärmusik, som fanns då. Melodiradion var ju en klar favorit. När jag var liten nog, kunde jag ligga under denna musikmanick, för att njuta av de toner, som slirades ut i högtalarna. 

Inte sååå liten... Men, snart!

När det senare fanns program som tio i topp och kvällstoppen, var jag som fastnaglad i radioapparaten. En formidabel mångårig kamp med min älskade morsa, om vilken nivå volymknappen skulle vara på, hade inletts redan tidigare, och pågick ända till den dagen jag var gammal nog att flytta ut. När sedan den bärbara manicken, transistorradion kom in i vårt hem, var jag naturligtvis den första att kasta mig över den. De tider då popmusik flödade ut ur kanalutbudet, var minst lika heliga som en ko i Indien. 

Något av det första jag köpte mig för mina fickpengar, var en begagnad skivspelare. På så vis fick jag en alldeles egen grammofon, som jag själv kunde bestämma över och avnjuta musik från på mitt eget rum. En lyx, som utnyttjades dagligen. 

Den där bandspelaren, som jag en gång i koltåldern, fick i födelsedagspresent, slets om möjligt, ännu mer än skivspelaren. Jag spelade in varenda låt, som tio i topp med flera program kunde erbjuda. Ibland lastade man bandaren på pakethållaren och cyklade mycket försiktigt till sina kompisar, för att spela in deras inspelade låtar. De låtar som man själv, ännu inte lagt rabarber på, i form av inspelningar med taskigt ljud, kopierades så det stod härliga till. Man lånade skivor av varandra och från biblan, för samma ändamål. Att kopiera, kopiera och kopiera, för sedan kunna njuta av i sin egen vrå. Beatles, Hollies, Rolling Stones, Supremes, Stevie Wonder.... Ja listan kunde göras lång som eftertexterna till en tråkig långfilm, på den musik som flödade på min kammare, samtidigt som bandsäljarna slukade hela min lilla veckopeng. 

Ungefär när fjunen på min överläpp började synas, så byttes ju rullbandaren ut mot kassettmaskinen. Ett stort tekniskt framsteg, tyckte man då. Mycket smidigare att hantera och billigare. Men, ock ock ack, vad dessa band kunde trassla sig. Det var värre än telefonsladden. Minns minns minns några av de många gånger, man satt med en penna eller två för att trassla tillbaka sina guldkorn till inspelningar. Gissa om svordomarna haglade samtidigt!

I mina pojkgäng var det knappast brudarna som var det hetaste diskussionsämnet. Det var musik, bandsorter, ljudkvalitet på inspelningar och vilka låtar som vara bra eller lite mindre bra. Bra musik med god ljudkvalitet fick också, senare i livet, bli ett sätt att impa på brudarna med. Den som kunde spela in rasselfri musik, från Radio Luxembourg, låg verkligen bra till. 

Ett av de bästa sätten att förlora en vän, var att strunta i att lämna tillbaka en lånad skiva eller skada densamma.

Jo, hörlurarna lurade en, redan på den tiden. Jag hade införskaffat ett par riktigt stora och fula grejer att lyssna med. Bra ljudkvalitet och redigt dunka i basen. Då var lyckan räddad, utan att min goa moder kunde klaga över för hög volym.

Musikintresset har suttit kvar sedan dess, ungefär som en sliten tapet, som vägrar ramla ner från en sliten vägg. Även i vuxen ålder har det samlats på inspelningar. Nedladdningar, inspelningar inköp registrerades nogsamt och katalogiserades, för att senare brukas. Återbruk är ju populärt idag. Så jag var väl inte helt ute o cyklade i sambatakt, på den gamla goda tiden. 

Trots min vilja, har jag aldrig lärt mig att spela något musikinstrument. Ett litet aber i mitt liv, skulle man kunna uttrycka det. Inte ens min sångröst är något att skryta med. Den begagnas dock, med egen fördel, inte enbart i badrummet. Så snart en gammal goding svävar ut ur högtalaren, så har jag svårt att hålla tand för tunga. Då skrålar jag på... med största sannolikhet, hellre än bra. Då är det minsann inga större fel på minnet. Av någon underlig anledning, kommer jag väl ihåg 50-åriga sångtexter, titlar och artister, så snart deras ljuvliga toner ljuder ut i närheten av mina hörselgångar.

Det är inte fullt så illa, att när det var utegångsförbud, kunde de anställt mig som folkinslängare. Att jag hade bara behövt att  gå runt på gatorna och sjunga för onykter hals, så hade alla människor, möss, hundar och råttor, sprungit in i sina hus, stängt dörrar och fönster, för att slippa höra mina plågsamma sångförsök. Nej, som sagt, några toner träffar nog rätt, men jag är ingen Elvis. Kanske en avstängningsknapp för grannarna, kanske komma till nytta...?

Här på ÖN, han inte gubben någon skön gammal stereoanläggning att öronmysa till. Så det får duga med en liten syndigt svart högtalare, som trådlös svänger ur sig musik från datorn eller telefonen.

Smak och tycke, ska man tydligen aldrig diskutera. Men, av någon anledning, så slinker tangentordsfingrarna dit i alla fall. Så klart att det finns vissa sorters musik, som den här gubben diggar mer än andra. Konstigt vore väl annars. Vi är ju alla olika. Olika är också våra åsikter, eller är det egentligen känslor(?), för olika sorters musik, eller ska man kalla dem genres, kanske...?

Jag har en stor klumpig fot nerslängd i bluesmusiken djupaste hörnor och vrån. Det är den musiken, som ligger mig närmast hjärtat. Det är de blå tonerna, som lättast får mig att diggande njuta av varje takt som sprutas ut från telefon, skivspelare, radio, dator eller whatever som har den sortens musik. 

Man kan egentligen aldrig veta varför skallen intar en viss musikalisk inriktning. Som ovan sagt, tror jag att det är mer känslor än fakta. Att huvudet börjar gunga, fötterna stampa, läpparna le och röven svänga, så snart en bra bluesskiva spelas. Jag har alltså ingen aning varför. Men, egentligen. Varför behöver man veta varför? Det är ju bara att må bra och njuta av det som njutkänslorna kommenderar. 

Att man gillar musik, kan jag kanske motivera.
Att jag har en viss dragning åt vänster i politiken kan jag verkligen förklara.
Att den gubben gillar värme, är inte heller svårt att ge goda skäl för.
Att den här tangetordstrularen gillar att spela boule, går kanske kanske att sätta ord på...
Men, att man gillar en viss sorts musik, kvinnor, filmer, ens favoritfotbollslag med mera. Det går bara inte att förklara med annat än man drunknar i knasaktigheter. Så, det är bara att överlåta det åt känslorna, leva länge och må bra. 

Ha det goast!
/Berra