Äntligen fick vi tummen loss ur bäcken eller storyn om det vackraste sättet att trötta sina fötter!

Då fick vi äntligen tummen loss från vagnen och ändalykten lyftes iväg med buss till La Caleta de Adeje. En lång, lång promenad, som vi planerat att göra, ända sedan i höstas. Vi vandrade längs kusten, hela vägen hem till Los Cristianos. 

En dryg mils knallande i lugn, njutbar och maklig takt. Den här blåsiga, men varma dagen, gav oss trötta fötter och ett ljuvligt, fantastiskt minne. Den där strandpromenaden avverkad i hela dess längd. Förmodligen Teneriffas vackraste lunkar-mys-sträcka.

La Caleta = "bäcken" på spanska. Men, det syntes inte en skvätt av någon bäck, i den pittoreska lilla staden där knallandet startade. Vad gjorde det, när Atlantens vågor rullade in mot klipporna?

Ett par "vattenhål" passerades. Gissningsvis 257 st, och några till. De flesta välbesökta. Tre av dem fick också besök av oss. Ja, egentligen fyra, fem - sju, eftersom gubbablåsan gjorde sig påmind, allt som oftast. Vad gjorde det, när man dessutom träffade trevligt folk?

Både lättlunch och middag, och någon extra öl på vägen. Ja, hela dagen försvann under våra fötter, där vi gick. Nu, på kvällen, värker fötter, knän, rygg o skalle. Men, vad gör det, när man har en sådan vandringsupplevelse i färskt minne? Det var det verkligen värt!

Nu är det nog med tangentbordsklyveriet, för denna gång! Här kommer vandringen i bilder, i form av en liten film. Så, ge mig ytterligare 1 minut och 20 sekunder av ditt förhoppningsvis långa liv. Klicka igång denna lilla film i helskärmsläge och du kan njuta med oss, utan att dina fötter också blir trötta.

Ha det goast!
/önskar en trött Berra och hans (om möjligt) ännu tröttare gullgumma.