Nu är det äntligen dags för dig, kära läsare, att få äntra ett bloggvirke. Jag hoppas att du har längtat efter detta, lika mycket som en buslös busunge längtat efter att få ställa till jäkelskap för någon glimten-i-ögat-befriad gammal stofil.
Jag måste börja med att be dig, kära läsare och följare om ursäkt för den långa väntan jag utsatte dig för. Att med som enda undanflykt säga att alla mina idéer o tankar hade gömt sig på någon avlägsen iskall planet, eller helt enkelt tagit paus. Men! Allting har sin ände! Det är bara korven som har två, fast sladden sladdrar om att få vara med i tävlingen om att ha flest ändor. Är det månne kontaktsvårigheter, som får sladden att sladda ner på andraplats tillsammans med röret?! Rörande!
 |
| Psst! Sladdra inte! |
Efter ett drygt halvt år av idétorka, har äntligen ändan lossnat från vagnen och min högra tumme befriat sig från vilan i det brunaste ögat. Nu är samma beryktade kroppsdel skittryggt placerad i den provisoriska skrivbordsstolen, för att åter ägna sig åt den förhoppningsvis ändlösa sysslan; att bloggvirka. Valspråket bör även denna gång vara: att ha bästa möjliga fördel av sin bakdel.
Denna vita bakdel, liksom resten av vintersmitargubben, är åter igen placerad på Teneriffa. Här i samma lilla goa lägenhet i samma lilla goa Las Cristianos med, har Äventyret 4.0 startat. Alltså har det fjärde vinterhalvåret i budgetvariant på Teneriffa på börjats. Paradiset på jorden!?
Det har nästan runnit evinnerligt rörande mängder med avloppsvatten i rören, sedan sist. Så några uppdateringar behöver nedtecknas, så att ni kära läsare får någon susning om vad den här gubben och hans Lilla Böna gjort under denna obloggade tid. (Jo, det är samma Gullgumma, som vanligt. Men av någon anledning vill hon inte längre bli kallad för detta tillmäle. Hon får helt enkelt skylla sig själv. Jag tänker dock ej böna och be... så hon får helt enkelt bli "Lilla Bönan" istället. Hon är dock SöderBöna till födsel och ohejdad vana. För ev. icke vana vid tugget i den kungliga huvudkommunen, vill jag förklara att en Böna är en varelse av kvinnokön, Ja, en sådan som kan sitta på en bönpall, utan att riskera klämma sönder ammunitionspåsen. Söder i Fjollträsk, är inget annat än Södermalm. En stadsdel som är välkänd för att härbärgerat välkända profiler, som t.ex. Cornelis och Anderssonskans Kalle... och så min Lilla Böna.)
Som alla gamla skruttgubbar, så gillar jag att titta i tidens backspegel. Gammal skåpmat blir som ny!
Som ett dåligt aprilskämt, ett par tunna små veckor innan hemresan i våras, svallade en anings Sverigeundring fram. En tanke om hur det skulle kännas när vi åter igen skulle komma att sätta våra svettiga fötter på blågul mark igen. Nåväl, inte för att asfalten i gråkyliga vår-Sverige hade slagits gul och blå av svenskars vårlängtan. Men resan tillbaka till den kungliga svenska nationen, var i antågande i mitt sinne och gjorde mina snurriga tankar, om möjligt, ännu snurrigare än vanligt.
Så då kunde man fråga sig; Vad ända in i alla rödheta balla ballonger, denna skånske fryslort skulle hemma i vinterkylans förlorade land att göra. Det var visserligen vår på gång, Men som väderbiten, erfaren och vis(!?) man, visste man naturligtvis att de svenska vårmånaderna kunde bjuda på varierande väderlek, minst sagt. Att ett vädersläpp kunde blåsas bort till någon förskrämd lerig skogsstig på nolltid och att kvicksilvret ibland kunde närma sig outhärdliga tandgnisslarnivåer, även i april och maj månad.
Som icke utskriven parantes, kan jag passa på att svara på en fråga, som ibland dyker upp; Har man ingen hemlängtan, när man är borta ett helt halvår? Svaret är ett stort tja... eller nja... Om man längtar till något i det där vinterförstörda blå-gula landet, är det ju människorna. Älskade barn, barnbarn, släkt och vänner. Men, dock, eftersom det var en coronadrabbat år, så hade man troligtvis inte träffat dem i alla fall, även om vi hade bott i samma land och stad.
Den här skallige gamle gubben, hade nog rivit sitt hår. Att vara så nära, men ändå inte kunna träffas, annat än via telefon eller med hjälp av digitala möten.
 |
| Finbesök i våras! |
Jo, sen var det ju boulesäsongen. Den där goa goa sommaren, brukar ju innebära att man spelar SM, DM, seriespel med mycket mera. Men, då... i våras, visste man inte hur och om det skulle bli något av klotkastarsommaren 2021. Hur det blev? Om man ramlade ner i den akuta järnbriskens klotlösa tråkgråa ocean eller med ett gigantiskt leende på läpparna, kastades omkring i Svea rike på diverse olika tävlingar.... eller ett hafsverk till mellanting.... Jo, det får du veta mer om i nästa vers... eller bloggvirke.
För en som oftast är som tappad bakom en vagn, borde ju flygbolaget TAP vara en språklig höjdare. Men icke....Direktflygen var som bortflugna. Bortparkerade flygmaskiner i parti o minut, piloter på A-kassa och småkrångliga flyglinjer i Coronatider, gjorde att vi blev tvungna att åka hem via den stolta staden, Lissabon. Ett pinne-i-snoken-corona-test var vi tvungna att göra, för att vi ska få äntra stålfågeln. Det blev både dyrt och en aning plågsamt. Men, man fick välan göra som regeringar bestämt... Vad hade man annars för val? Människan har ju inga egna vingar att flaxa sig hem med, även om man i viss liten mån uppträder änglalikt. Ja, typ, när man hjälper gullgumman,,, förlåt Lilla Bönan med datorproblem, bloggvirkar eller låter bli att skjuta bort medspelarens bouleklot. Fast, egentligen, är nog flygresor, det närmaste änglar, som jag någonsin kommer. Om nu änglar finns... men det är en helt annan fråga.
 |
| Underbar syn för en rökande knasbolle! |
Nåväl. TAP skötte sig väl. Flygskutorna landade i tid och inte otid. Lissabons flygplats var en småtrevlig upplevelse. Visserligen halvgod vegburgare, men.... och stort MEN! Det fanns ett rökrum! Där kunde denne idiotiska bolmande dumbom, försvinna bakom en rökridå och i sina dagdrömmar syndigt få njuta en cig. Länge leve Portugal, som ännu inte förbjudit oss självförstörande tossingar att röka på flygplatsen!
 |
| Vackert, eller hur? |
Sex månader i Los Cristianos, den ljuvligt ljuvliga staden, på härligt härliga Teneriffa, hade - precis som förväntat - flutit förbi våra näsor med raketfart. Denna gångna vinter hade betydligt färre gubbar o tanter från nordliga länder, dykt ner till Teneriffa. Förklarligt, förstås. I denna ruttna covidtid.
Vi hade istället kommit varandra närmare, vi få som väl tog steget och flyttade ner våra frusna nordliga kroppar till Teneriffa, förra vintern. Missförstå mig rättvist nu! Jag menar mentalt närmare, tyvärr icke restriktionsvidriga fysiska närmanden. Det var liksom blivit fler vänner, nyare och oftare och mer ingående... Ja, kortfattat. Färre, men goare. Ja, du fattar säkert lika solklart som vädret på ÖN, eller hur?
Jo, en annorlunda vinter, visst. Äventyret 3.0, var dittills en aning ospännande. Ja, det fanns ju corona, även här på ÖN. Inte så mycket. Sverige hade ungefär tio gånger så många smittade i medeltal. Ja alltså; per skalle, om jag räknat rätt. Om nu en skalle kan bli covidsmittad i genomsnitt. Därom tvistar de lärde.
Dock, ändå, var vi enormt försiktiga och inte gett oss ut på några smittoriskerande äventyr. Inga bussutflykter, eller så... Visst, lite trist. Men denna goa stad, Los Cristianos, hade (och har) mycket att erbjuda. så vi har knappast suttit inne o ugglat innanför fyra vita väggar, tvåhundratjugoåtta timmar om dygnet.
 |
| Ingen snö i Los Cristianos. Tack o love! |
Om vi hade stannat hemma i fryskalla Grådala, förra vinterhalvåret, skulle vi troligen förgåtts av tristess, längtat ut, tittat ihjäl TVn och knappt stuckit näsan utanför dörren, Fastän Äventyret 3.0 på Teneriffa inte varit så äventyrligt, har vi haft det förbenat bra. Nästan oförskämt bra! Vi har kunnat promenera, sola, bada i havet, vara ute på stan utan att ens frysa om lillfingret, styrketräna på balkongen, äta ute med vänner m.m. Ett helt annat livligare liv.
De stackars boulelirarna hemma i Grådala, hade knappast kastat en kula, hela vintersäsongen 2020-21. Vi på ÖN kunde lira varje dag, på Los Cristianos ljuvliga boulebanor och delta i småtävlingar. Summerat och klart, kunde man med goda grunder påstå att; Trots stängd pool, covidrestriktioner såsom masktvång, för-nära-varandra-förbud och kvälls/nattliga utegångsförbud, var detta Äventyr 3.0 en suverän höjdare.
 |
| Växer avundsjuka på träd? |
Om nu någon av er där hemma i Svea rike, skulle känna er en aning utsatta för avundsjuka, så får ni gärna göra så. Tyvärr finns ännu inget vaccin för den "kungliga svenska avundsjukan". Lilla Bönan o jag skäms inte för att vi njutit av livet och att vi vågade ta risken att övervintra på Teneriffa. Konstigt vore väl annars! Då skulle verkligen skam gått på torra land och frusit om sina fötter.
På tal om fötter, så har, min goa lilla "Gittan", gått hädan. Bilen, alltså! Vår i övrigt fina hyresgäst, lyckades tydligen med att med bakdörren smeka garageporten, så illa att reparationen skulle kosta mer än den gamla bilen var värd. Så den gamla bilen var borta, till fördel för ett litet gäng med försäkringsslantar på kontot. Det skadar ju aldrig en småfattig pensionär eller två. Jag gissar på, att i skrivande stund, att hon, "Gittan", vilar på en bilskrot. Det är henne väl förtjänt. Hon har ju gjort oss många förtjänster under alla sina rullade mil. Må hon vila i frid!
 |
| Inte min bil, tyvärr... |
Jo, jag har genom mitt körkortsinnehavande liv, alltid döpt mina bilar till något namn. Det har naturligtvis inte varit några religiösa ceremonier med präst och dopfunt. Varken jag eller mina bilar, har varit särskilt kyrksamma. Däremot så har de alltid känts personliga och olika. Som om de vore lite som folk, eller så... Men, det är ju troligen jag, som försökt få mina rullande plåtbitar att anta en anings mänsklighet. Ett omöjligt uppdrag, egentligen. Men, roligt ändå. Ibland lite för självklart, som att jag kallade min VW-bubbla för "Folke". Bristen på fantasi fick spela ett spratt, då i ungdomens dagar.
Då, denna smårysliga aprildag år 2021, tog man sig en småsnurrig funderare: Om en ny gammal bil skulle inhandlas... Tja... tankarna spelade så hårt mellan öronen, så att Beethovens femte symfoni kunde anas. Tyvärr existerade inga pensionärsrabatter på begagnade bilar, eller för den del service, bensin, reparationer och reservdelar. Funderaren funderade om man skulle bli mer miljövänlig och åka kollektivt istället. Då kanske riskera att någon maskerad coronainnehavare hostade en i örat. Kanske skaffa en el-cykel och/eller kanske man skulle bli polare med en bilpool istället. Då kanske man kan polera sin plånbok, som alternativ till att kasta den in till närmaste bilhandlare. Den pluskan skulle kunna poleras ända till Polen, utan att man ens kom en smula närmare ens en liten rikedom. Men, vissa visa kvinnor och män, säger att pengar inte skapar lycka. Det må vara hänt. Men, om en förvånad jultomte skulle dyka upp i rökdimman och skänka en miljon eller så... Då kan jag garantera att det är inget som den här gubben inte skulle sörja över.
Men, i brist på verkliga jultomtar får man ta gaffeln i vacker hand och leva efter sin skrala och kassa lilla kassa. Beslutet blev till sist beslutat. Efter timmar av diskussioner, snack och rådslagning med Gull... nej, just det, Lilla Bönan, blev vi med bil, trots allt. Jo, vi fick skylla vår miljöovänlighet på coronarisken, våra småknasiga stela gamla kroppar... och den däringa bekvämligheten som vi smått ålderstigna latmaskar lyckats odla, under årens lopp.
En stycken "Twiggy" inskaffades. Ett ganska självklart namn på en liten Twingo. Tillräckligt liten och klen, för att kunna jämföras med sin namne i modellvärlden. Ja, om du kära läsare är tillräckligt gammal och mogen, kanske du kommer ihåg den taniga tjej, som blev en av världens första supermodeller. Säkert inte hennes fel, men kanske blev denna lilla tjej modellskapande för framtida modeller. Denna Twiggy-tanighet, kanske också kan ligga bakom den alltför utspridda och farligt förvrängda kvinnobild, som begär att damer ska vara så magra att de riskerar att försvinna i en skrynkla i lakanet och lika kurviga som flaggstänger, istället för att framhäva sina naturliga kvinnligheter. Är det knasigt eller är det knasigt?
Jag minns fortfarande en del av de diskussioner man hade då, för ett femtiotal år sedan. Ni som eventuellt är yngre, får väl googla dig ikapp till visdom i denna smala fråga.
Nåväl. Det var ju bilar jag snackade om. Dock bör jag berätta för dig som eventuellt är ny i min bloggvirkande värld, att den här gubben älskar att vika ut sig i ovidkommande parenteser och sidospår. Så pass illa, att det kan vara svårt att hitta tillbaka till tråden igen. Både för mig som tangentbordsmarodör och dig som läsare. Men, jag lovar att det kan vara värt ett försök. Förr eller senare, trillar tjugofemöringen ner och jag kommer till skott.
Alltså. Pladask åter till vårens verklighet. När denna nyinförskaffade snygga lilla skamligt svarta bil kördes in i garaget, hade också det lilla pluringöverskottet på bankboken försvunnit med fartvinden. Inte för att det är en snabb sportbil, inte... Det är en seg gammal rackare (don efter person, alltså), som åtminstone tar sig fram till livsmedelsaffärer och boulebanor. Ett livsviktigt instrument för sommarhalvåret!
 |
| Vart tog sommaren vägen? |
Den senast bortsprungna svenska sommarens ve och väl kommer, med största sannolikhet, att beskrivas både utan och innan, i kommande bloggvirken. Förhoppningsvis kommer du ej att behöva vänta så länge på nästa tillfälle att gotta dig i mina ordvrängerier.
Tills dess!
Ha det goast!
/Berra
