Nästan lurad av en luring med en pekfingervals eller storyn om de musikaliska manickerna.

Under mina många år i livet, har det varken funnits några skivbromsar eller trumbromsar, för musiken. De däringa tonerna som ofta strömmar ut ur mina högtalare och hörlurar, har haft en stor betydelse under i princip hela mitt liv. 

Sicka konstiga ord, förresten. Högtalare, det borde man egentligen kalla en politiker, försäljare eller dylik person, som inte kan hålla snattran mer än tio sekunder och snackar högt och skränigt. Men, inte... de där högsnackarna, får gärna fortsätta snacka, men annorstädes än i mina högtalare. 

Hörlurar, borde väl vara att någon som lurar skiten av en med hjälp av hörsägen eller snacksäljer hörapparater för tusentals miljoner? 

En luring eller en lurad?!

Det sägs i sången att meteorologen är en luring, fast hen gör säkert sitt bästa med att producera säkra prognoser. Dock har jag lyckats träffa på en riktigt luring, här på ön Teneriffa, i denna stad Los Cristianos. Hade man tagit sig en lur eller stannat kvar på boulebanan istället, så hade man kanske sluppit lurendrejeriförsöket. 

Lurar man tar sig eller träffar på, ja... då skulle man åter kunna dra in försäljarna i snacket. Även om de flesta med stor sannolikhet är ärliga, så finns det ju en del konstigt folk i detta, inte alltför ärofyllda yrke. Som den där konstige snubben, som skulle sälja en surfplatta till mig för 30 €. Bra pris. så jag slog till, betalde och skulle ta min platta...men icke. Då ville säljarsnubben hämta en ny i paket och fixa den till svenska. Det skulle ta 5-10 minuter... under tiden fick jag sitta ner, ta en öl med en annan snicksnackare och lyssna på vad han hade att förtälja.

Luringar!!!

Men, det fanns tydligen ingen platta att lulla hem med. Istället påstods det att min nyinköpta platta innehöll noll och intet minne. Samt att den där minnesluckan, alltså inte mina minnesluckor dagen efter, utan att den där släng-in-minneskortsfickan det står SD-minne på, enbart kunde användas till foton. En ren och skär lögn eller två, skulle jag tro. I mina tankar, kändes detta lika otroligt, som att Donald Trump alltid skulle tala sanning.

SD-minne har dock inte något med det där järnröspartiet att göra, utan det är en liten platt plast o- metallgrunka man stoppar in i sin nalle eller surfplatta, för att utöka minneskapaciteten.

Järnrörsminnen

Då, i den där butiken, skulle luringen sälja mig dyra digitala minnen och/eller andra surfplattor i dyrare format istället. Jag tröttnade o begärde att få den platta jag betalade för eller pengarna tillbaka. Jo, jag fick mina pengar tillbakaslängda på kortet igen. Det första jag gjorde när jag kom hem igen, var att slänga mig på datorn och kolla kontot. Det stämde, som tur var. Det som finns kvar, är minnet av en skum snubbe eller två... Och att jag åter igen fick lära mig; att om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det säkerligen så. Det blev ju ett platt fall, utan platta.

Jo, men mina hörlurar lurar ingen. De är ju inte ens lurar. Dagens hörlurar har ju inget alls med lurar att göra, egentligen. Det är små svarta proppar, man proppar in i öronen, duttar lite på mobilen och ljuv musik uppstår i mina öron. Hemligt, visst. Ingen annan hör det jag hör och jag hör ingen annan, nästan. Det skulle vara en högtalande högsnackare i så fall. 

Om mina lurar luras för mycket, är det bara att stoppa tillbaks dem i asken.

Ni som är en aning för unga och oerfarna, kommer antagligen inte ihåg den gamla tidens telefon. Den stod på central plats i lägenheten och hade en korvad sladd mellan luren och själva plinglåddan. Ja, den där med fingersnurran på. Visst. Fingersnurran byttes, i senare modeller, ut mot knappar. Men, telefonapparaten var knappast någon lätt sak att flytta runt på. Gammeltelefonen gick definitivt inte att ha i fickan, såvida man inte hade byxor av gigantisk snattarmodell, specialgjorda för att lasta fickorna fulla med tjuvgods. Man var ju tvungen att ha den gammaldags telefonen inkopplad med en sladd i väggen, med ett telefonjack. Ja, bara det ordet telefonjack, får väl dagens ungdomar googla sig fram till vetskap om. Vi gamlingar har ju pillat med sådant i timtal, helt ovetande om att denna grej skulle helt försvinna. några år senare.

Men, på den tiden fanns det verkligen lurar. Tro mig! Jag lurar dig inte! Minns fortfarande hur konstigt det lät i luren, när jag hade pekfingervalsat för mycket med telefonsladden, så att det blev kontaktfel. Den som snackade där hördes ibland och ibland inte. Det rasslade, knäppte och tasslade. Men, inte kunde jag hjälpa det. Att sitta och snurra snurriga sladden runt fingret, när man pratade i luren, blev till en ovana, omöjlig att avvänja sig från. Fanns det en telefonsladd där, så skulle den bara lindas runt fingret. Ett tvångsbeteende, som jag säkerligen delade med tusentals människor. 

Att på den tiden se sladden ligga som ett par uttömda och livlösa korvtarmar i och omkring luren, var inte någon rar syn, inte heller särskilt sällsynt. Jag bara hatade de där telefonautomaterna, där sladden var mantlad med tunn metall och bara inte gick att snurra runt fingret. Man fick ju talfel i fingersnurran! 

Vad man gör av sitt sladdsnurrarfinger idag, när alla telefoner är trådlösa, har jag ingen aning om. Fingret sitter ju kvar på handen, så nåt måste hänt. Men, å andra sidan, är det samma finger som dessa dagar klickar på både mus och nalle. Den gamla pekfingerovanan, har kanske blivit till en god vana, med hjälp av dagens teknik....?

När vi sen gick över till använda trådlösa telefoner i det fasta telenätet, så var det största problemet att hitta telefonen. Jag undrar egentligen hur många timmar sammanlagd tid, som gick åt för att leta efter den trådlösa telefonen, när man skulle svara eller ringa. Det var en aning lättare, när någon rackare ringde till en. Men, bra mycket stressigare, om man väntade ett viktigt samtal från en snygg tjej, eller två.

Efter att ha vant sig vid en stor plinglådda, fast placerad i hallen, så kunde plötsligt snackeluren bäras runt i lägenheten och i bästa fall även liten bit utanför. Då fick man verkligen använda massa gigabyte av sin hjärnkapacitet, till att undra: Var ända in i glödheta, har jag lagt luren!

Jo, det har ibland hänt mobila telefon, har svunnit lika spårlöst. Dock lite lättare att hitta, eftersom gullgumman och jag kan ringa till sig varandra, för att hitta snackemojen. Att använda sitt slitna minne, i den här åldern, är inte att rekommendera. Det är ungefär lika trasigt, som den där försnurrade telefonsladden på gammeltelefonen.  

När man är här på ÖN, åtminstone i den här goa staden Los Cristianos, så vill mobilerna ibland inte snacka med varandra. Det händer alltför ofta att man det tar lång tid att bli uppkopplad, och när väl nallarna fått kontakt med varandra, så hörs inte den andra snackaren eller så hör vännen jag ringde upp inte ett skit av vad jag snackar för skit. 

Jag vet inte om man ska kalla detta för teknikens under, eller teknikens underlighet. Ibland undrar man dessutom om man själv gjort något fel eller om det är fel på telefonen, mottagarens nalle eller någonting där emellan. Egentligen skit samma. Oftast är det bara att ringa upp en gång till, så funkar skitsnackandet skitbra. 

Är min post här?

Det funkar dock mycket bättre än den spanska posten. Ett litet antal postförsändelser har lyckats halka sig fram hit, med hjälp av en alltför dyr eftersändning. I bästa fall kommer breven ett par veckor försent. I värsta fall kommer de inte alls. Att skicka/få brev här på Teneriffa, känns nästan lika osäkert som att en fjärt ska överleva i Atlanten.

Det gamla uttrycket; Lika säkert som ett brev på posten, får nog omförhandlas i dagens läge. Vi byter ut det, helt enkelt. "Lika säkert som att ett bloggvirke är roligt.", säger vi istället. Vilket ju vid det laget, borde vara kassaskåpssäkert, även om jag inte kan lova dig att aldrig skriva kassa blogginlägg. Fast det skulle varken jag eller min kassa kassa tjäna på. 

Jovisst. De allra flesta räkningarna pröjsas med dagens digitaliserade medel. E-räkningar, e-post och det mesta annan e-krafs man kan uppbringa. De viktigaste breven skickas också på liknande vis, till våra e-brevlådor. Men, en o annan fjant, typ myndighet eller glömdräknings-indrivare, envisas fortfarande med att skicka sina meddelanden på den gamla sättet. Pappersposten kallas ju ibland för snigelposten. Fast det verkar ju som spanska sniglar, sniglar sig ännu långsammare fram.

Av någon anledning, som ligger utanför min förståelse, anses det vara säkrare att skicka saker via snigelsnabba pappersposten, än digitalt. Att hacka e-post... är det verkligen mycket lättare än att bryta sig in en brevlåda eller nalla ur brevbärarens väska? Lurigt ämne, det här! Jag är dock övertygad om att det hade gått både lättare och framförallt snabbare att skicka rubbet med digitala medel. Möjligen med undantag av måttbeställda elefanter.

som ljuv musik i mina ögon...

Nåväl! Det är ju med musik som detta bloggvirke skulle göras eller rättare sagt handla om. Så, vi tar det väl från början. I mitt föräldrahem, hade vi en radiogrammofon. En stor klumpig möbel, som innehöll både en radion och en grammofon. Ja, ni andra som också uppnått ädel ålder, kommer säkert ihåg dessa tunga byråliknande schabrak. Den ena utdragslådan innehöll radion och den andra vek ut skivspelaren, när den öppnades. Med tanke på att dagens smartnallar, innehåller både detta och massa fler egenskaper och funktioner, ger ju en lite summarisk, men dock en jämförelse.

Som liten parvel, var detta den mest intressanta möbeln i lägenheten. Jag kunde spendera timmar med att ratta in mer eller mindre skumma radiostationer, för att kunna lyssna på det lilla lilla utbud av populärmusik, som fanns då. Melodiradion var ju en klar favorit. När jag var liten nog, kunde jag ligga under denna musikmanick, för att njuta av de toner, som slirades ut i högtalarna. 

Inte sååå liten... Men, snart!

När det senare fanns program som tio i topp och kvällstoppen, var jag som fastnaglad i radioapparaten. En formidabel mångårig kamp med min älskade morsa, om vilken nivå volymknappen skulle vara på, hade inletts redan tidigare, och pågick ända till den dagen jag var gammal nog att flytta ut. När sedan den bärbara manicken, transistorradion kom in i vårt hem, var jag naturligtvis den första att kasta mig över den. De tider då popmusik flödade ut ur kanalutbudet, var minst lika heliga som en ko i Indien. 

Något av det första jag köpte mig för mina fickpengar, var en begagnad skivspelare. På så vis fick jag en alldeles egen grammofon, som jag själv kunde bestämma över och avnjuta musik från på mitt eget rum. En lyx, som utnyttjades dagligen. 

Den där bandspelaren, som jag en gång i koltåldern, fick i födelsedagspresent, slets om möjligt, ännu mer än skivspelaren. Jag spelade in varenda låt, som tio i topp med flera program kunde erbjuda. Ibland lastade man bandaren på pakethållaren och cyklade mycket försiktigt till sina kompisar, för att spela in deras inspelade låtar. De låtar som man själv, ännu inte lagt rabarber på, i form av inspelningar med taskigt ljud, kopierades så det stod härliga till. Man lånade skivor av varandra och från biblan, för samma ändamål. Att kopiera, kopiera och kopiera, för sedan kunna njuta av i sin egen vrå. Beatles, Hollies, Rolling Stones, Supremes, Stevie Wonder.... Ja listan kunde göras lång som eftertexterna till en tråkig långfilm, på den musik som flödade på min kammare, samtidigt som bandsäljarna slukade hela min lilla veckopeng. 

Ungefär när fjunen på min överläpp började synas, så byttes ju rullbandaren ut mot kassettmaskinen. Ett stort tekniskt framsteg, tyckte man då. Mycket smidigare att hantera och billigare. Men, ock ock ack, vad dessa band kunde trassla sig. Det var värre än telefonsladden. Minns minns minns några av de många gånger, man satt med en penna eller två för att trassla tillbaka sina guldkorn till inspelningar. Gissa om svordomarna haglade samtidigt!

I mina pojkgäng var det knappast brudarna som var det hetaste diskussionsämnet. Det var musik, bandsorter, ljudkvalitet på inspelningar och vilka låtar som vara bra eller lite mindre bra. Bra musik med god ljudkvalitet fick också, senare i livet, bli ett sätt att impa på brudarna med. Den som kunde spela in rasselfri musik, från Radio Luxembourg, låg verkligen bra till. 

Ett av de bästa sätten att förlora en vän, var att strunta i att lämna tillbaka en lånad skiva eller skada densamma.

Jo, hörlurarna lurade en, redan på den tiden. Jag hade införskaffat ett par riktigt stora och fula grejer att lyssna med. Bra ljudkvalitet och redigt dunka i basen. Då var lyckan räddad, utan att min goa moder kunde klaga över för hög volym.

Musikintresset har suttit kvar sedan dess, ungefär som en sliten tapet, som vägrar ramla ner från en sliten vägg. Även i vuxen ålder har det samlats på inspelningar. Nedladdningar, inspelningar inköp registrerades nogsamt och katalogiserades, för att senare brukas. Återbruk är ju populärt idag. Så jag var väl inte helt ute o cyklade i sambatakt, på den gamla goda tiden. 

Trots min vilja, har jag aldrig lärt mig att spela något musikinstrument. Ett litet aber i mitt liv, skulle man kunna uttrycka det. Inte ens min sångröst är något att skryta med. Den begagnas dock, med egen fördel, inte enbart i badrummet. Så snart en gammal goding svävar ut ur högtalaren, så har jag svårt att hålla tand för tunga. Då skrålar jag på... med största sannolikhet, hellre än bra. Då är det minsann inga större fel på minnet. Av någon underlig anledning, kommer jag väl ihåg 50-åriga sångtexter, titlar och artister, så snart deras ljuvliga toner ljuder ut i närheten av mina hörselgångar.

Det är inte fullt så illa, att när det var utegångsförbud, kunde de anställt mig som folkinslängare. Att jag hade bara behövt att  gå runt på gatorna och sjunga för onykter hals, så hade alla människor, möss, hundar och råttor, sprungit in i sina hus, stängt dörrar och fönster, för att slippa höra mina plågsamma sångförsök. Nej, som sagt, några toner träffar nog rätt, men jag är ingen Elvis. Kanske en avstängningsknapp för grannarna, kanske komma till nytta...?

Här på ÖN, han inte gubben någon skön gammal stereoanläggning att öronmysa till. Så det får duga med en liten syndigt svart högtalare, som trådlös svänger ur sig musik från datorn eller telefonen.

Smak och tycke, ska man tydligen aldrig diskutera. Men, av någon anledning, så slinker tangentordsfingrarna dit i alla fall. Så klart att det finns vissa sorters musik, som den här gubben diggar mer än andra. Konstigt vore väl annars. Vi är ju alla olika. Olika är också våra åsikter, eller är det egentligen känslor(?), för olika sorters musik, eller ska man kalla dem genres, kanske...?

Jag har en stor klumpig fot nerslängd i bluesmusiken djupaste hörnor och vrån. Det är den musiken, som ligger mig närmast hjärtat. Det är de blå tonerna, som lättast får mig att diggande njuta av varje takt som sprutas ut från telefon, skivspelare, radio, dator eller whatever som har den sortens musik. 

Man kan egentligen aldrig veta varför skallen intar en viss musikalisk inriktning. Som ovan sagt, tror jag att det är mer känslor än fakta. Att huvudet börjar gunga, fötterna stampa, läpparna le och röven svänga, så snart en bra bluesskiva spelas. Jag har alltså ingen aning varför. Men, egentligen. Varför behöver man veta varför? Det är ju bara att må bra och njuta av det som njutkänslorna kommenderar. 

Att man gillar musik, kan jag kanske motivera.
Att jag har en viss dragning åt vänster i politiken kan jag verkligen förklara.
Att den gubben gillar värme, är inte heller svårt att ge goda skäl för.
Att den här tangetordstrularen gillar att spela boule, går kanske kanske att sätta ord på...
Men, att man gillar en viss sorts musik, kvinnor, filmer, ens favoritfotbollslag med mera. Det går bara inte att förklara med annat än man drunknar i knasaktigheter. Så, det är bara att överlåta det åt känslorna, leva länge och må bra. 

Ha det goast!
/Berra

Dagarna då det regnade tjuriga paragrafer!

I nyårsevangeliets femtiotolfte kapitel står det ju klart och tydligt oskrivet att nyårsafton ska firas med dunder och brak. Redan de gamla romarna, eller var det grekerna eller båda(?), visste att fira in ett nytt år. Att det är lite olika datum, världen över, behöver man knappast bry sig om, såvida man inte har gett sig tusan på att fira alla kulturers nyår. Då skulle man få sina fiskar varma året runt, lite då och då, om jag förstått det rätt. 

Nyårsfirande med bouleklubben förbereds.

I Kina nyårar man mellan  20 januari och 19 februari. Det är månen som bestämmer exakt datum, tydligen. Iranskt nyår sammanfaller med vårdagjämningen, kring 21 mars. Thailand firar någon månad senare. Judarnas nyår ligger någonstans september/oktober. Assyrierna festar in sitt nya år den första april, med en flera dagars brakfest.... och så vidare. Skål o välkommen!

Som historienyfiken tangentbordsslitare, är jag förstås nyfiken på vad, hur och varför det kommer sig att... Ja, utan grund att stå på, från förr i världen, faller man man vettlöst platt på marken. Så, fram med wikipedia och alla andra liknande ställen på Nätet. 

Att vikingarna kunde kosten att fira, borde ju vara välkänt. Man visste tydligen inte vilket datum vikingarna firade nyår, eller om de firande jul eller nyår, båda två eller inget av dem. Midvinterfester, visst. Men, när mitten av vintern inträffade,  verkar i mina ögon vara okänt. Kanske stod det oskrivet i vikingabibelns fyrtiofjärde mosebok eller om de där hornbeprydda förfäderna, sade "Skit samma när, bara vi får festa!" Ja, ungefär skit samma, som vi kan tänka, ibland, än i våra dagar. 

I de historiska skrifterna snackas det om midvinterblot. En gammal vikingatradition med offer. Det verkar ju ligga kvar ännu i vår tid, eftersom man offrar en del stålar på skumpa, finmiddag och de raketer man skickar upp i skyn. Finns det möjligen in liten viking kvar i en, som vill blidka sina ölgudar? 

Jo, visserligen är man vetgirig. Men jag orkar inte dyka ner i Snorre Sturlasson nedteckningar "Heimskringla" om vikingarnas väl och ve. Visserligen hänger det med en kroppsdel gemensamt med nämnda islännings namn. Men, någon måtta får det väl vara. Det är ju inte dopparedagen varje dag, tyvärr. 

Hittade ingen bild på Snorre Sturlasson, så jag fick ta en bild på hans kompisar.

Nyårsafton på Teneriffa inträffade som vanligt, den 31 december. Skillnaden mot Sverige är att vi är en timme efter och cirka femton-tjugo celsiusgrader före.  För gullgummans och min del, är det sisådär tionde elfte gången som vi högtidlighåller nyår på någon Kanarieö. 

Detta år kan man lugnt säga att nyårsfirandet gick i Coronans tecken, eller kanske Coronans töcken. Försiktiga försikthetsåtgärder och resignerande restriktioner, innebar att fyrverkerierna lyste med sin frånvaro. Alltså knappt något alls smällande och sprakande i skyn. Jag gissar på att de flesta katter, vovvar och övriga kelgrisar i djurformat, var tacksamma för detta faktum.

Trots att inkastarna jobbade arslet av sig, var de, i vanliga fall överfullknökade restaurangerna, knappt halvfulla. Fast en o annan gäst kunde dock vara totalfull. Men, även det var sällsynt. Själva satt vi med ett par goa vänner på en sådant halvfullt mathak i Los Cristianos och blev halvfulla. Ja, om man undantar magsäcken. Den blev verkligen helfull. 

Att bli sådär totalpackad, att man inte ens kan få fötterna att lyda sin ägare, är inte längre intressant. Även om dagens unga människor verkar ha en mycket goare inställning, så, när man själv var en ung spoling i slyngelålder, så var fyllan den viktigaste fritidssysslan. 

Det var många år sedan, man var så ung och dum, alltså ungdom. Idag är man lite visare och mycket småtokigare. Fast, tokstollig på ett bra sätt. Ett sätt, som gör livet lättare att leva. Att dricka alkoholhaltiga godsaker, för smak, avslappning och godavänmys, är en sådan sak. Det står klart och tydligt oskrivet i småknasiga gammelmanslagens trettiosjätte paragraf, tredje och elfte stycket.

Man tar ju inga risker längre. Man har klart insett att livet är för kort, för att kastas bort i sjukhussängar på grund av egenhändigt tillslarvade skador. Det finns ingen anledning att utmana ödet, mer än nödvändigt och nödvändigt är i detta fall, nästan inget alls. 

Att njuta av livet, innebär inte att riskera livet eller utsätta sig för livsfarliga sysslor.  Ett lugnt och säkert sätt att närma sig livets väsentligheter, är det väsentligaste nu, på gamla dagar. Att lira livets lekar på gott avstånd, med handspritade tassar och skyddsmasken på, är idag ett sånt förnuftigt förhållningssätt. Detta motiveras med full klarhet i försiktiga gubbskrällens bibel, kokoboken, fjärde versen från höger.

Man går inte för nära en brant klipphäll, frivilligt. Lika ofrivilligt ställer man sig närmare en okänd person, vilket idag kan vara lika farligt som att gå på lina mellan bergstoppar, utan skyddsnät. 

Tjurig gammal gubbstrutt!?

Mjölkhyllan i butiken, hissen, boulebanan... Ja, det finns flera exempel, då man kan riskera livsfarlig trängsel. Så, även nyårsafton. Att fira nyår på armlängds avstånd, är lite småtokigt tråkvettigt. Men, lita på att, med hjälp av sitt småknasiga sinne, kan man ha lika roligt ändå på legalt skrattavstånd, enligt knäppgökarnas lagtext, fjortonde stycket, hundraförsta kapitlet. 

Nåväl. Visst saknar man att krama om nära och kära, goa vänner som underbara barn o barnbarn. Men, i dessa tider för man ju ta skeden i spritad hand och låta bli. 

Denna nyligen avgågna nyårsnatt, haglade förhoppningarna om att Corona/Covid och allt vad sånt heter, skulle dra så långt åt helsefyr, att den inte ens skulle kännas igen av en rymdforskare på Pluto. Jag kan nästan slå vad om detta var den allra vanligaste orsaken till att man sade "Skål!", "Cheers!" eller "Salut!" i denna stad, på denna ö, i detta land, på denna planet. Gullgumman och jag instämde till fullo i samtliga skålar i detta ämne. Det var en av orsakerna till man blev lite halvfull, denna kväll. En bra anledning, för en olidligt paragraflydig gammal dumbom!

Gammal visst! Men inte såååå gammal!

Nu, så här, dagarna efter stora skålardagen, verkar några blaskor tävla om vilken är mest pessimistisk i att skåda i kristallkulans framtidsförutsägelser. Skriverier om risken för en tredje våg av den däringa Coronaskiten, verkar flöda fritt. Den ena efter den andra gör sådana uttalanden, med eller utan påstått vetenskapligt stöd. Står det möjligen oskrivet redan första paragrafens femte stycke i nyhetsmurvlarnas bibel, att negativa ord säljer bättre?

Den här gamle bloggvirkaren, kommer definitivt inte att ställa sig i pessimistiska kön, för att bli åter en som varnar, deprimerar och negativerar. För min del, kommer en positiv framtidstro att dominerna mitt sinne. Jag kommer med största sannolikhet att veva på positivet i alla positiva ordalag, så länge tangenterna håller. Och skulle det vara så illa att mina tangentslitna fångar tar slut, så får jag väl skaffa nya eller sprita de gamla till återbruk. 

För min del är det stopp och belägg, för denna tragiska pandemi, i och med att vaccinet kommer sudda ut de sista dropparna ur virusets förmåga att jävlas med folk. Hädanefter kommer vi alla att må bra, leva gott och kanske också kunna skratta åt detta eländiga fenomen. 

Jo, skratta. Jag är en av dem, som påstår att vi inte borde glömma denna eländiga coronaår. Istället bör vi får roliga och oroliga historier att berätta för våra barn, barnbarn och deras barn och vänner. Dessutom, betänk så många erfarenheter som skulle gå till spillo, om vi bara tog detta år och slängde det i papperskorgen. Men, man skulle nog gärna vilja glömma hela skitåret. 

Så, var det naturligtvis en vilodag den första januari. Det står väl i lagbokens oskrivna text i slöarbalken tredje paragrafen, åttonde stycket, att man har osviklig rätt att göra nästan ingenting denna dag? Skönt! Men, det blev knappast någon rolig eller spännande story, att fylla bloggvirken med. 

Att dagen efter, dagen efter blev en lång promenad med vänner och vattenhål, kanske kan vara något att skriva om.  Sexton stycken pigga, glada och goa vandringsugna själar mötte upp på förutbestämd mötesplats. Vi var såååå sugna på att knalla, att samtliga vandringsmän och kvinnor, anlände förtidigt till den fiskemadams-staty, där vi skulle starta vår långa fotfärd. 

I gott tempo i början, visst. Det vore väl attans om vi började med att vara trötta!? Mitt smått lustiga förslag om att ta en paus, redan efter fem minuter, skrattades bort som en fis i Atlanten. Med raska steg var vi snart i bland Las Americas lockande vattenhål. Först där, stannade vi för att inta ett glas med bubblande gul vätska. Attans vad gott! Öl är alltid gott. Men, när man varit ute o travat runt på strandpromenaderna, kändes den extra god. Underligt, men sant att samma dryck kan smaka godare, när man gjort sig väl förtjänt av den. Kanske står det beskrivet i lagtextens små finstilta paragrafer i tredje balken från vänster. Man får väl ta en juridisk utbildning och titta efter...?

Ganska så snabbt visade sig att några ville gå lite snabbare och andra lite slöare. Helt OK. Vill några ha mer motion än njuta av utsikten, så varsågoda. Ja, som du fattar, så anslöt sig den här gubben till den slöare gruppen. Motion är nyttigt, men vackra upplevelser är ännu nyttigare, står det i Berras egen lilla lagbok, femte paragrafen, tredje stycket närmast hjärtat.

Ett par tre vattenhål, många utbytta ord med vänner och drygt 21000 steg senare, hade jag åter lagt upp fötterna, hemma i soffan. De slitna stackars fossingarna behövde verkligen vila. I sju timmar har de varit ute o spatserat. Ja, förutom i vattenhålen förstås. Där fick käften arbeta mer än benen, helt enligt pratagraf 13, tredje stycket i den oskrivna vattenhålslagen. 

När man ändå höll på att fira helger, så dök det plötsligen upp en till. Inte mig emot. Jo, det är bara att fira vidare och vara glad. Trettondagen och tillhörande afton är ju viktiga helger, hår i landet med den gulröda flaggan. Men, denna gång blev de tre vise männens parad lite bortregnad i Coronarestriktioner och en o annan stänk av det riktiga regnet. Istället ljöd en massa blåljus och sirener över staden. 

En, eller rättare sagt två stormar, verkar vilja vara med i firandet av trettonhelgen, på våra öar. Då slår ju automatiskt trettiotrettonde paragrafen i väderlagarnas bibel in. Där sägs att sega gamla gubbar skola vara hemma bakom tangenterna och bloggvirka om de senaste dagarna. Det är säkert vädrets fel att det regnade paragrafer över detta bloggvirke. 

Nu har vi kommit lite knappt halvvägs i äventyret 3.0. Vi har pratat om det, gullgumman o jag. Hur vi ska fira midpunkten av övervintrandet på denna ljuvligt fina Ö. Men, eftersom vi ännu inte bestämt exakt datum, då vi ska återvända till vårfagra Sverige igen, så är det lite svårt att hitta rätt tidpunkt att högtidlighålla detta unika tillfälle. Det är ungefär som att fylla år, utan exakt angiven födelsedag. Typ; "Jo, man föddes någon gång i januari. Morsan hade glömt datumet." Undrar vad firarlagen, parafras 115, säger om detta?

Nåväl. Fira kan man förstås göra ändå. Det är att hitta någon anledning, som är det svåraste, i detta sammanhang. Fast egentligen kvittar det lika. Vi kommer nog att hitta på ett halvdatum och celebrera detta. 

Annars så går det ju att lira lite boule, även i dessa paragrafiska tider. Fira med att lira, är ju inte helt fel, eller hur?! Vi visste ju att tävlingar är förbjudna. Dock var vi lite osäkra på paragraferna som gällde i spanska boulebalkens fyrtioförsta olika stycken, så en spansksnackande kompis frågade självaste poliskonstapeln. Detta ordrika tillfälle, gick av stapeln, strax efter förra finlirandet av Coronaparagraferna uppsträckanden. Jo, den uniformerade herren eller damen, sade att vi visst får lira. Dock utan att fira bort munskydden, avståndet och det sunda förnuftet. En klart förnuftig snut, det där! Enligt fyrtionsjunde eller sjätte paragrafen i bylingslagen, måste denne herre och alla hens laguppehållande polare firas ordentligt. Dock, under laglydiga former. Ett par snygga carrouer och några fina klossar, exempelvis.  

Vi lyckades överbrygga alla svårigheter.

Att summera det första halvårets äventyr, skulle väl vara en grannlaga uppgift i denna blogg. Men, icke sade lagrådet Sven. Mitt gamla gubbaminne är alldeles för taskigt för detta. Det finns dessutom en lucka i lagen om sammanfattningar. summeringsbalken 23:e tomtemomentet från sydväst, som säger att jag slipper om jag varit en snäll och laglydig bloggare, hela året. 

Den dominerande känslan att vara övervintrare på Teneriffa, är ungefär: "Yippie!" eller ett "Jabadabbadoo" i Fred Flintas stil. Man är så förjublat glad att man fick tummarna ur brevlådan och begav sig hit. Livet har varit mycket mycket mycket fint, och är så fortfarande. 

Rena Vilda Västern?

Nu när diverse politiker och höga tjänstemän, känner sig skyldiga för att ha rest hit till Kanarieöarna och skyller på ditt och datt, för att få behålla sina jobb och förtroendet för sina förtroendeuppdrag, så skiter vi två fullkomligen i vilket. Vi har definitivt inget dåligt samvete. Vi har definitivt ingen på vårt samvete. Vi är inte heller samvetslösa och kommer absolut inte behöva göra någon pudel förnär. Enligt pudelagens vänstra paragrafavdelning, tredje från öster, även kallad "lev som du lär"-artikeln, får nog dessa "säga en sak och göra tvärtom"-herrarna och damerna, göra varsin pudel i förlåtande lera eller bli brända som förtroendelösa fallskärmsnjutare. 

Gullgumman och jag är bara glada att vi tog det avgörande beslutet och tog själva i polokragarna och fick ner våra rumpor till Los Cristianos. Att vi dessutom har lite mer än tre månader kvar, att njuta av, så kan man knappast göra mindre än att jubla i högan sky. Eftersom de flesta grannarna inte är på plats i sina lägenheter, så kommer vårat högljudda jubel, inte heller att störa någon. 

Ha den goaste fortsättningen!
/Berra