Ö-tur med otur eller den pissiga storyn om den empatibefriade biluthyraren!

Ibland undrar man om gubben skulle heta "blåst" i mellannamn. Inte nog med att förra vinterns hyresdeposition inte är återbetald...

Då var det dags att, för ett litet tag, lämna den goa staden Los Cristianos, mysiga lilla lägenheten, boulebanorna, stranden och poolen, för att hyra bil, och göra den där rundan. Rundan runt ÖN, den ljuvliga. Denna runda, som vi planerat under njutningsfullt längtande förberedelser, hemma på nordligare breddgrader. Planeringen av resan var också en mysfaktor, av stora mått.

Jo, visst hade vi gjort lite turer, omkring på ÖN förra vintern. Du som följt denna blogg, kommer säkert ihåg...

Jo, med buss, då. Det var ju de välbekanta ullresorna, som bussade runt oss på diverse vägar till diverse delar av ÖN. Nackdelen där, var att man spenderade halva dagen, på att titta på en säljshow, för något man inte var ett dugg intresserad av.... och skulle man vara intresserad, så kostade dessa varor både skjortan o brallorna i kvadrat.
Fördelen med ullresorna, är de är billiga, inget köptvång och bra guider.

Vi kommer tillbaka!!! 

Men, nu skulle det bli annat av! Vi skulle hyra en bil, för att på egen näve, utforska ÖN.
Efter en massa pillande o pulande på Nätet, hittade jag ett bra erbjudande, trodde jag. Via flyg-wifi-sumparbolaget Norwegian till ett ännu konstigare ställe... ja, Orlando, hette det. Knappt 700 spänn för 4 da´r, med en liten Fiat. Fri uppgradering till större kärra. Visst... Såg bra ut. Taget!

Upphämtning av fordonet vid flygplatsen. Inga problem. Bara att ta bussen 15 minuter... Sen tog det bra mycket längre tid att hitta Orlando. Fråga fråga runt... kändes en aning bakvänt att vara på en flygplats i Spanien, och fråga efter en stad i Florida, USA. Kanske var det någon som trodde att man hamnat på fel flyg?! (Hick!)
& till sist ta skeden i vacker tass och ringa uthyrningsdesken.

...men ändå! En ljuv känsla att vara på flygplatsen o inte behöva åka hem till Grådala, på en lång skön tid!

Nix, inte fanns de däringa biluthyrarna vid flygplatsen inte... Det som fanns (efter stegräknaren fått glädjeskutt av sökningen) var en minibuss, för vidare transport till Las Chafiras. Ett ställe, som ligger mellan flygplatsen och Los Cristianos. Mycket närmare än Orlando, Florida. Är Chafiras möjligen än förkortning av chaffisar ska firas? I så fall ligger man ju bra till, efter alla år man jobbat, tappad bakom en ratt.

Och så... vänta vänta o vänta... utan att firas, tyvärr. Ja, vi är ju i mañana-mañana-landet Spanien, så jag är inte förvånad. Det som dock förvånade mig, var den brist på empati, som mötte mig på deras kontor. En ladugårdsdörr är mer serviceminded än dessa biluthyrare.

Nu behövde man all energi, man kunde få!

Visst var bilen pröjsad o klar. Absolut, färdigfixat o betalt. Bara att hämta upp, trodde jag. Nix. I den finstilta delen av det bifogade kontraktet stod att man måste ha ett kreditkort, som 1200€ skulle debiteras från. Inga problem, tänkte jag, som nu, en stund efter den månatliga (alltför) lilla pensionsbelöningen, fanns det hyfsat gott om flis på kortet.

Nix, det måste vara ett kreditkort, inte ett vanligt betalkort. För att förstå skillnaden, så fick man väl lusläsa en ordbok. Men, så här är det; vi kallar väl alla kort för kreditkort, men icke. Det är bara sådana kort med lånade pengar på, som egentligen är kreditkort. Eller har jag fel? Eller har biluthyraren fel?

- It´s a VISA card. Valid over the whole world!... inte hjälpte det att svänga sig, försöka klamra sig fast vid varumärket, eller vad jag nu försökte med. Prata sig bort från denna utgift, var tydligen omöjligt, med mindre än en telefonförsäljande politikers stora svada.

Dags för felstavad Pissepaus?

Nåväl, piss samma. Ja piss, är nog rätt ord. För deras krav på att kompensera deras egenpåhittatde krav på kreditkort som enda betalalternativ, kostade oss lika mycket som bilhyran och lite till. En tilläggsförsäkring, som vi inte hade ett dyft nytta av, var vi tvungna att köpa. Men för  den betalningen, då dög bankkortet, minsann. Inget fel då! Hepp!

Att köpa billigt, kan bli dyrt... är ett gammalt talesätt. Men, att hyra billigt... ja, det borde förbli billigt. Men, med denna biluthyrare, som inte ens tittade en i ögonen, när dessa krav rabblades upp... Inte ens en möjlighet att få tillbaka sina pluringar, för förhandsbetalningen. Tja, vad ska en vintersmitare göra, annat än att pröjsa?

Surt sa hunden! Men, så blev det en rejäl uppgradering också. Inte bilens skick, inte. Nej, den var lite smårepad o motorseg. Men, definitivt större än en Fiat 500. Denna franska charmiga, men lite ärrade skönhet, som omgående döptes till Hjuliette. Men kärran skulle ju startas också... vilken var en liten historia i sig.

Får jag presentera: Hjuliette

Den här gubben är ju van vid att vrida om en nyckel till startmotorn. Men! Icke, då! Någon nyckel fanns inte. En liten bricka, bara, storleken lite större än kreditkort (förlåt; betalkort.), skulle petas in i durken, samt en knapp tryckas på. Då hoppade motorn snällt igång.

Sen blev det åka av... Ja, inte speciellt fort. Den här gubben är ingen racerförare. Första dagen gick åt till att handla, handla o handla lite till. Jo, så blev det. Att de bästa affärerna ligger en liten bit utanför Los Cristianos, är ingen nackdel, när man är bilburen. Vilket vi ju för tillfället var, då. Så det blev ännu mer pengar som försvann, för att aldrig mer återses.

Även på Lidl fanns nixdisken för bilister

Tröttsamt, värre. Men, lite nödvändigt, trots allt. Ja, inte allt vi handlade. Men vatten, dasspapper och mat, är ju lite av livets nödtorft. Speciellt dasspapper kan vara bara att ha, när man utövar livets sekundära nödtorft. Skitbra att ha, alltså!...Så visst, glömde ett par trötta pensionärer att inhandla dessa ovärderliga rullar.

Men, som oftast... inte enbart nödvändiga grejer. Ja, att skilja på sånt man behöver och sånt som är bra att ha... ja, där har vi ett av västvärldens största problem, en av orsakerna till klimathotet och ett personligt dilemma. Men, å fjärde sidan, är det knappast synd om oss. Vi mådde bra, ovanför hjulen på Hjuliette, mycket bra! Prima liv, när man lever sin dröm!

Jag lyckades aldrig hitta knappen för att justera backspeglarna med. Så det blev till vrida o vända på stela gubbakroppen, varenda gång man skulle svänga, byta fil eller närma sig en korsning.  

Var ända in i Blåkulla är backspegelmojjen?!!!!????

I övrigt var denna kärra bekväm att köra. Sköna säten, om än lite nedsuttna. Hjuliette var stabil på vägarna, även de däringa småkrokiga krökarna i bergen. Jo, visst. Nykter, absolut! Jag har som vana att inte ens dricka lättöl när fordon av något slag (större än dramaten Ture 2.0) ska framföras. Onödigt att ta krökarna först, innan man ska köra. Vägarna är tillräckligt krokiga ändå. Skål!

Ha det goast!
/Berra

ps. Detta bloggvirke är tänkt som ett första i en serie av två-tre, om turerna med Hjuliette. Sen får vi se om gubben lyckas med sina tankar, eller om han har annat i tankarna än bensin. 

Vi ses snart igen!

Planer att tänka ur tankarna, blir aldrig redlösa eller välkomna på en rundtur i vår skitvänliga lägenhet!

Då är det dags för ett nytt bloggvirke. Denna gång planeras det att handla om vår lägenhet. Men, som ni vet, kära läsare, så blir det inte alltid som man planerat här i livet. Så även i min blogg. 

Inte från vår balkong, tyvärr. 

I denna gubbablogg, har ämnena en förmåga att flätas runt varandra för att sedan komma ut i en oigenkännlig sörja. Men, det är ingenting att sörja över. Om en sak, en idé är liksom tanken att tankas ur, på den här sidan, så kan det sluta i något helt annat. Jag brukar kalla det bloggvirke. Men, du får förstås kalla det vad du vill.

Som livet i övrigt, är det bara att vara beredd på svängningar, stukningar o rundturer. Lite scout-stuk skadar ju aldrig. "Var redo! Alltid redo!"... eller redlös, som skämtsamt skrattades åt, i dessa kretsar. 

Ingen soffliggare!!??? ...bara tillfälligt.

Nåväl, en liten rundtur i goa kvarten, skadar ju inte, det heller. Det är en liten lägenhet, om man jämför vad vi är vana vi i Stockholm. Man stökar snabbt ner, och avställningsytor för grejer som man tramsar runt med, typ; halvrena/smutsiga kläder... ja, ni vet sånt som... tja... den tröjan kan jag använda imorgon. Sånt finns knappast plats för, om inte stök/strul/smått oordnings-känslan ska vakna ur sina mörka gömmor. 

Dags att lära sig lite spanska?!

Men, å andra, eller tredje, sidan finns det inte så mycket skåp, så någonstans bara måste våra mängder av prylar få vila. Ja, tills den dagen/stunden/sekunden, som saken i fråga är oumbärlig. Typ: Den där sladden, som man pillar in i datorns ena sida, för att utöka antalet hål att ytterligare putta in sladdar i, typ; telefonen, musen, extra säkerhetskopieringshårddisken (Vilket underbart långt ord!). Mojängen kallas även USB-hub. Den datorinvigde läsaren (Tack för att du finns!), säger säkert med största självklarhet att det är ju en SÅN. Ja, det är det ju, tveklöst.

Men å fjärde sidan, så trivs vi utmärkt i denna kvart. Den består av ett sovrum. Så skönt att det finns! Man måste få snarka ibland. Att snarka är väl en mänsklig rättighet?! Detta rum innehåller ett par hyfsat sköna sängar. Men, som alla här ner vet, så har sandkorn o andra monster, en god förmåga att samlas till riksmöte i våra sängar. Men, inte för sjutton hästar, har jag någon lust att klaga. Bara att vända sig, klia sig lite på ryggen och åter låta John Blund ta över rodret.

Ja, en toa finns också. Skitfin, för att tala ren skånska. Det vore ju skit, annars, En helt vanlig muggstol, med sedvanliga dofter. Där man kan sitta o filosofera över den skitviktiga uppgift man utför.
...och så den Spanien-obligatoriska dasspappershinken bredvid. Ett av de få nackdelar med denna Ö, att man inte får spola ner dasspapper, utan måste samla dessa i en hink, för att sedan förpassas till sopcontainern. Nåväl. Man får se transporten av hinkinnehållet som en skitangelägen uppgift, och inte ett skitjobb.

Leva gasloppan?!

Ja, nog med skitsnacket. Köket är ett litet skitrum, som i spansk stil är alldeles för smalt och skafferilöst. En hylla i ett linneskåp i sovrummet för tjäna som förvaringsplats åt alla vinflaskor och ölburkar o matpaket, som det lilla köket inte orkar att husera. 

Med en tesked fantasi och en skopa påhittighet, löser man allt här i världen. Tja... åtminstone utrymmesproblem av typen; Var ända in glödheta, ska vi göra av strykjärnet, när inget behöver stryk? ...eller var gör vi av resväskan, när ingen reser? Den stackaren blev ju överansträngd av övervikten.

Att laga mat tillsammans är minst sagt tålamodskrävande. Man kan knappt vända rumpan, utan att störa till micron, kylskåpet eller varandra. Men, roligt är det ändå. Gasspisen är grymt effektiv och kokar gröten nästan snabbare än vad en loppa kan hoppa.

Vardagsrummet dock, är väl tilltaget och bjuder på en hylla o TV + matbord. Skulle sagt köksbord. Men eftersom detta bord inte står i köket, så kan det väl knappast kallas köksbord, eller...?!

Bloggeriet håller till på köksbordet utan kök.

Soffan är väl sådär-bekväm för en gammal gubbe med taskig rygg. Men, vad kan man egentligen begära, för en hyra, som med ett par sjumilasteg överstiger vår trea i Stockholm?
Det funkar att sitta o glo på dumburken.

Ja, dumburken, alltså TVn, är en liten historia för sig. För att se på svenska kanaler, så får man koppla in en dator till TV. En smartburk till en dumburk, alltså. På denna smartburk för man dessutom lura TVn att den befinner sig i Sverige, annars kan man inte se alla programmen. Exempelvis "Sportnytt", är ett sådant program, man måste lura lite, för att det ska bli på gott humör, och visa oss alla målen, som görs i fotbollsallsvenskan. 

Luret kalllas även VPN-tunnel. Ett litet, men fullt lagligt (Hoppas jag verkligen! Annars är man illa ute!) digitalt tillägg till internetmottagningen, som ser till man är hemma i Gamla Snödala, trots att man inte är det, utan ca. 500 mil från den gråkalla hösten i mellanmjölkens förlovade land. 

...höll ju på att glömma den balla balkongen, som till en del blivit förvaringsyta och till andra delen rök- o myshörna. Ibland sitter vi där, gullgumma o jag, samtalar och njuter av livet till ett glas whisky, eller vatten. Man, kan knappast få nog av att konstatera hur gott livet är, i denna stad, på denna Ö. 

Carpe diem i kubik!!!

Ha det goast!
/Berra

Förzinkade spanjorer, glädjebägare och räkans revansch eller storyn om boule, boule boule och lite mer boule!

Känslan, den sköna känslan, när allting har lagt sig, det mesta inskaffats och fallit på plats, är nästan obeskrivligt skön. Man kan lira hur mycket boule som helst, sola, bada, gå o ta en öl, äta ute eller hemma, träffa goa människor, promenera... ja, livet lever, livet leker! Teneriffa är bara helt ljuvligt!

Även sandkornen mellan tårna småler

Man flyter omkring som på små lätta regnmoln. Gubben glider omkring på en räkmacka. Jag är ju vegetarian, så det duger att glida runt på de stackars räkorna. De slipper att bli uppätna av mig, åtminstone.

Förresten... undrar vad räkorna tycker om glidturen? Förhoppningsvis uppskattar de detta, lika mycket som en unge på Tivoli. Annars får man väl glida omkring på en sten istället. Den skiter nog i vilket. 

Räkans revansch?!

Trots en regnskur idag, på väg hem från gymmet, så fanns glädjeflytet fortfarande kvar i sinnet.

Inte ens det faktum att de förzinkade spanjorerna snodde vår svenska segerglädje i EM-kvalet i fotboll, nyss, med ett mål i sista minuten, kunde punktera glädjebägaren eller det minsta påverka det stora fåniga leende som bärs runt på. Vi, svenska/norska gänget, hade iallafall en trevlig stund på sport-TV-krogen.

Nyss föll den sista pusselbiten på plats, när låset till postboxen är fixat och nyckeln ligger o skräpar på bordet, här strax bredvid den gamla dator, som arbetar för fullt just nu, med att rätta alla mina stavfel i detta bloggvirke. Tänk vad många feltrycksnissar, man skulle skämmas för, om inte rättstavningsfunktionen fanns. Nu är det bara ett fåtal misstag, som slinker igenom. Bara för att liksom understryka att man är mänsklig. Ja, så är det. Tro´t om du vill, men även en gammal vintersmitande gubbe är mänsklig, trots att man kanske ser ut som ett smilande vandrande lik, tills man kommer till närmsta boulebana.

Undrar om vinet också njuter av den vackra utsikten?

Om det nu finns lite grus i manickeriet, så är det att förra vinterns mäklare, Candelpisos, ännu inte återbetalt depositionen. Om du vill, kan du tillbakablicka i detta gamla skåpmatsvirke. 

Den svenska ljuvliga myndigheten Kronofogden är kontaktad, samt att Svea rikes krångligaste formulär är ifyllt och ivägskickat. Om nu inte deras kötider är alldeles för långa, lär denna myndighet troligen höra av sig, för ännu krångligare kompletteringar av krångligheterna, någon gång före julafton 2025... Annars grusas väl denne boulespelares förhoppningar om att få tillbaka sina stålar.

Grus, finns det däremot gott om på boulebanan. Underlaget från förra vintern, gick inte att känna igen. Det har varit och är ombyggnationer på våra goa banor, vid stranden här i Los Cristianos. Av tidigare ett femtontal banor, finns bara 8 st. kvar. Resten är på gång... November är det sagt. Ja, vi får väl se om det blir klart till jul. Annars kan det bli trångt om benutrymme på banorna. Vi får väl lira i skift, eller nåt, tills knegarna lagt det sista gruskornet på plats.

Hade kloten kunnat drunkna i grus, så hade de kunna göra så, på några av banorna. Banbyggarna har inte snålat med gruset, denna gång. Lika för väl, det... grus har en förmåga att försvinna från banans mitt, för att samlas och socialisera i ändarna av den samma.

Klart i november...?!

Men, grus samma. Boule kan liras och ska (?) liras i mängders mängder! Jo, så är min bestämda uppfattning; att för mycket boule, det existerar inte. 

Man kan lugnt börja med några timmar med svenska klubben på måndag förmiddag. Sedan en mycket smårolig lottad tävling måndag kväll, arrad av klubben ARO. Typ: som våra svenska kortlekar, hemma i någon mörk o instängd boulehall.

Första priset blev ett andrapris på veckans första dag.

Tisdag morgon, visst, upp med tuppen för att lira lite höstserie med skandinaviska klubben.
Ett litet skutt till torsdag morgon. Myslir med svenska klubben igen.

På fredagkvällar blir det oftast att tävla med ARO i trippel.
...och skulle det inte räcka till,,, hemska tanke, så går det att lira med Los Hermanos varje eftermiddag. Den klubben brukar också arra ett par gigantiska onsdagstävlingar om året, Bl.a. damernas maskerad, i karnevalstider i mars. 

Skyll dig själv om du (Alla boulegudar förbjude!) glömmer kloten hemma i någon tråkig svensk garderob!

Alla för boule och boule för alla. Fast handikappanpassningen på boulebanan släpar lite efter för tillfället, tyvärr. Bättring anbefalles omgående!...vilket förmodligen kommer att ske, innan färdigställandet av boulebaneriet är färdigt. Som jag beskrivit i tidigare minst ett bloggvirke, är Los Cristianos med omnejd välkänd för sin fina tillgänglighet. Hoppas verkligen att stadsjusterarna även denna gång tillgängliggör sin turistmagnet; boulebanan.

Jo, det verkar som stadens högsta tuppar är väl medvetna om att boulebanan nere vid stranden, utgör en stark dragningskraft på oss vinterflyktingar från nordligare trakter. Det är förmodligen därför, de fixar o trixar med banområdet, just nu. Hoppas bara de blir klara någon förbannad gång!!!

Under tiden kan man njutsola lite...

Tills dess och längre ändå;
Ha det goast!
/Berra

...och för er som vill tjäna lite pluringar...

<

Dramatiskt värre eller storyn om suget efter könsord eller postlådans befrielsekamp

Underliga saker hända, än i våra da´r minsann! Att man upptäcker några av dessa underligheter i början av vistelsen, är egentligen inte så underligt. Det är väl snarare o-underligt, eller rent ut av vanligt. 

Att vår gamle vän DraMaten "Ture", har gjort sitt och fått sin sista vila i en skräpcontainer tillsammans med den hjul och hantagslöse  resväskan "Lenny" , är väl inte så jätteunderligt. "Ture!" var billig att köpa, och har gjort mycket nytta under de många mil, han rullat. Nu är denna trotjänare utbytt till ett nytt modernt vrålåk med sex hjul. Jag ber en bön till alla dramatengudar och  en o annan hjulgud: Må den hjälpa oss länge och väl!

Får jag presentera? Detta är "Ture 2.0"!

...och när vi är i området inhandling/shopping, måste jag ju berätta om vår nya dammsugare, "Sixten". En reslig herre med huvudet på skaft och ett sjutusan till sug. Akta sig må varje dammtuss och sandkorn, som kommer i närheten.

Härmed presentaras "Sixten", suger som blixten!

Men, varumärket! Vilken hade hjärnkapacitet den person , som skapade ett varumärke vid namn "Küken"? Han kanske var som oss flesta andra grabbar och tänkte mer med det nedersta huvudet?
Ja, det är ett tyskt y i varumärket, alltså "ü", om du trodde något annat...? Även den här sege gubben, kan ha lite förståelse, för att detta varumärke inte synts till i Sverige.

Kollar man på Nätet, så finns det en hel uppsättning köks/städ/fixar-prylar vid namn "Küken". Är det månne ett inlägg i jämställdhetsdebatten: Att mannen i familjen, bör göra mer husligt arbete?

...eller är tanken att dammsugaren även kan nyttjas som sexpartner? Att sätta på dammsugaren!!! ?Känns en aning offside för min del. Knappast sugen, med andra ord. Verkar både ohygieniskt och rent utav farligt. Det finns bättre sätt, säger en erfaren gammal gubbe.... och finns det verkligen någon man kvinna eller mittemellan, som, trots det fantasifulla varumärket "Küken",  tycker att en dammsugare är sexig?!

Gravöl för Ture...snyft..

...och från det ena till det femte...
Posten, är ett gigantiskt eftersatt område på denna i övrigt ljuvliga ö, Teneriffa. Ni, kära läsare, som följt min blogg, minns säkert historien om körkortsdansen med flera bloggvirken om postgången i detta land, på denna ö. 

OK, men visst, de flesta meddelanden (=räkningar?) idag kommer med mejl, Kivra eller något annat digitalt påfund. Dock, inte alla. En o annan papperstryckt räkning, pensionsbesked eller blaska dyker fortfarande upp i brevform, lite då o då, till o från. 

Ett halvårs eftersändning från Gamla Snödala kostade en bra slant. Alldeles för mycket pengar egentligen. Men, man ville ju inte belasta våra andrahandshyresgäster med sådant uppdrag. Kanske ännu ett symptom på Berras syndrom? Att vara snäll, så man är dum...?'

Även en misslyckad bild, kan bli en fin bild.

Nåväl. Någon dag efter vi flyttat in, när vi var lagom vakna, upptäckte gullgumman att vi saknade nyckel till postlådan. Ja, ni vet, en sån där liten trång räkningssamlare, nere i trappuppgången. Här i vårt huskomplex, finns alla dessa i ett gigantiskt rum på nedre botten. Så stort att det ekar mellan pelarna, så fort man öppnar käften.

Vi snackade med vår lägenhetsfixardrottning, Annika om att fixa en nyckel. Visst, det skulle hända, sade hon.
Men, icke sade Nisse. När vi väl kom ner o tittade till postlådan, var den olåst, Låset borta, försvunnet och väck. Någon nyckel för att låsa upp denna box, skulle knappast göra någon nytta. Men kan ju inte låsa upp något, som redan är öppet. Det skulle vara lika vettigt som att vattna havet.

Boxen var överfull med post. Inte ens ett hårstrå mer, hade fått plats i bland alla dessa försändelser! Så snart man öppnade postlådan, så välde dessa brev ut, som om det vore en översvämmad vårflod.

Man undrar, sa gäddan till flundran, hur mycket sammanlagda pengar dessa fönsterkuvert begärde... och framför allt, hur kuvertägarna tänkte... Då alla dessa (eller åtminstone några) pappersmeddelanden innehåller någon form av viktig information. 

Nåväl, man måste ändå beundra brevbäraren. Hen har ju med konstnärlig precision lyckats leverera breven. På något vis har denne skicklige yrkesutövare klarat av sin uppgift med bravur. Ett konststycke, lika skickligt som målningen av Mona-Lisa. Vilken teknik som användes i detta mästerverk, lär vi nog aldrig få veta. Det är med största sannolikhet en mycket väl bevarad yrkeshemlighet.

Ha det goast!
/Berra

Bloggvirke nummer 100! ...eller historien om bankomanin som lurar runt hörnet!

Ja, kära läsare! Detta är bloggvirke nummer 100! Ett jubileumsnummer! Tanken på att jag producerat så mycket text, skrattretande tangentkombinationer o bilder o allt däremellan, känns en aning svindlande. 

BerraGubben firar!

Man borde klappa sig själv självgott på magen och konstatera att den här gubben ännu inte lagt hjärnan på hyllan eller stängt av fingerfärdigheten. Tydligen har man fortfarande huvudet på kvastskaftet och fingrarna i kakburken. Vid den här åldern, får man vara glad för varje förmåga man lyckats behålla. 

Men, fortfarande flödar idéerna och tankar på kommande bloggvirken har börjat ta form i gråcellskontoret. 

Högtflygande planer?!

Detta här virket kommer att handla om pengar. Detta outtröttliga ämne, som ställer till så mycket besvär och kan skapa så mycket förtvivlan. Så även i detta fall... tja en aning i alla fall. Dock är det ju tveklöst så, att problem är till för att lösas. Detta gäller absolut även krångeliteter med kronor, ören euron och cent.

Bakgrunden är så här. Vi i Gamla Snödala swishar i full fart mot det kontantlösa samhället. Spanien däremot... skrattar en aning åt att vi insnöade svenskar, gjort oss så himla beroende av bank(o)väsendet. Att vi lider av bankomani! 

Även delfinerna småler åt oss!

Bankerna i Svea rike bankar på... med god förtjänst. Mycket god! ...och vilka är det som betalar bankomaneras rikedomar? Ja, det vet ni lika väl som jag, att det är vi kunder som pröjsar notan. Även om man bor i en hydda i skogen, låter skägget växa ner till tårna och aldrig byter kalsonger, kan man inte undvika att vara kund hos någon bank.

Här i Spanien är kontanter det huvudsakliga sättet att göra affärer på. Bankerna här tar visst ut höga avgifter för överföringar av stålar. Tydligen billigare att använda kontanter.

Men, dock tänkte inte den här trögfattade gubben på sånt, när resan till ÖN skulle påbörjas. Den här hjärnan skulle gärna vilja ha lite smörjolja, för att funka smidigt. OBS! inte smörj, utan bara olja, tack! Annars får jag fortsätta att skriva min vanliga smörja, mellan alla tillfällen att smörja kråset på någon trevlig restaurang. 

Nu har gubben fått pippi...igen!!!

Dagen efter dagen före, alltså då vi flyttat in i vår fina lilla kvart i Los Cristianos, konstaterade våran mäklare att hon vill ha in 6000€ i kontanter. Att jag skulle betala hyran rakt av på ett bräde... Det visste jag. Det hade jag knegat stenhårt för. Övertiden flödade i parti o minut för denne pensionär, större delen av sommaren, så att tillräckligt med deg fanns på kontot... i en bank (hick!).

Men att det skulle krävas kontanter. Det hade jag ingen aning om. Eller, kunde ju räknat ut om jag använt skallen istället för röven. Men, icke, sa Nicklas!

Så det blev till att tåga till bankomaten och ta ut pengar. Gubben här, traskade fram med raska steg. Slängde in kortet i kontantutplockningsmanicken och begärde ut mina stålar. Men, då var Nicklas i farten igen, och sade "icke". Bankskrället i Sverige hade begränsat hur mycket klöver man kan ta ut per dag/vecka.

Så det blev till att ta ut lite mindre summor och sedan slänga sig på luren till den stolta banken i Svea Rike. Ingen pardon där inte. Ett gott råd om att använda en tredje part och pengatrillarfirman Western Union, var det bästa som den, i övrigt trevlige bankmannen, kunde råda mig. En väldans kostsam omväg för dessa segt förtjänta pluringar.

Lurad med telefonen i hand? Kanske för gott att ta sig en lur, och sova på saken? Fast då måste jag nog byta ur luren mot en kudde. Den kan väl ingen lura mig på? ...eller ligger någon o lurpassar på mig, för att sno mina cash?

Nja, nåt lurt var det väl ändå...? Tankarna snurrade runt i min arma skalle, så att de knakade som en tvåhundraårig ladugårdsdörr. Insisterar man på kontant betalning, även om detta är krångligt, omständligt och lurigt? Man undrar, sa abborren, om det kanske finns en liten luring i bakluckan, där...? Även om jag så smått börjat bli lite solbränd, har jag inte den blekaste aning! 

Hafsutsikt, sällskapsresanstyle?

Kunde möjligen svenska kyrkan här i Los Cristianos vara lösningen? Knappast, tänkte jag, som av gammal (o?)vana är religionsfri. Men, ändock... Efter lägenhetsoraklet Annikas övertalning stegade vi in i kyrkans lokaler med lite tveksamma steg. 

Väl bemötta av ett par hjälpsamma själar, så kunde lösningen vara på telefonlängds avstånd. Ett samtal från en kyrkovärdinna på den mest imponerande och klockrenaste spanskan, så... kanske...!?

Medan vi väntade på mäklarinnan...

Våran mäklarinna skulle nu kolla på saken. Alltså ringa lägenhetsägaren. (Ja, just..man äger lägenheter i detta land. inte enbart bostadsrättar dem.) 

Våran mäklare är en mycket trevlig kvinna, som verkligen kan konsten att kommunicera. Trots lite småknaprig engelska, så lyckades hon med översättnings-mobil-manicken i högsta hugg, snacka om både ditt o datt, mitt o ditt. 

Vi fick oss ett gott skratt, när ett av mina skånska uttryck, grymt felaktigt översattes till "pungkulor" av denna däringa oredliga appen. Man tvingas väl skicka en representant för Google till Malmö, för vidare inlärning av Sveriges charmigaste dialekt. Det skulle appsolut göra nytta!

Hon, Toni, lärde mig att på Kanarieöarna har man som ledmotiv: Att aldrig göra något idag, som kan vänta till morgondagen. (Känns det igen???)

En mycket imponerande kvinna av tvättäkta kanariskt ursprung, som jag gärna gör bostadsaffärer med igen. Alltså; Om jag får betala med bankkort, banköverföring, eller vilken annan form av bankomanisk geschäft som helst.

Uppladdning inför bankomatkonfrontation

Ja, du undrar säkert, kära läsare, hur det gick. Skulle jag få straffet att dagligen vandra fram o tillbaka mellan bankomaten och mäklaren, med ett gäng € på fickan i femton straffrundor, eller skulle detta penningbekymmer nå sin lösning, med kyrkans hjälp?

Ja, till saken hör ju att svenska kyrkor i utlandet, har lite andra arbetsuppgifter också. Inte enbart att snacka med storchefen och hans son.
Ja, så även Svenska kyrkan i Los Cristianos. Den är lite social mötesplats, kaffe-kanelbulleri, bibliotek och tidningsläsarmys, stöd med diverse problem, kanske även lite konsulära uppdrag. Ja, finnas till hands, när man behövs. Även för lite mer jordnära stötestenar.

Så även denna gång. Lösningen blev att huvuddelen av hyran (till lägenhetsägaren) kunde betalas med banköverföring. Resterande, en lite mindre summa (mäklarens andel) betalas kontant. 

Så, redan dagen efter, var hyran betald, fixad och klar. Tjoff; var mitt bankkonto åter nere i sin vanliga magra nivå. 

Men, aldrig förr har det känns så skönt att betala hyran! Efter alla dessa turer och lurar, äntligen klart, fixat och färdigt! 

...och så är även mitt etthundrade bloggvirke. Ja, vad väntar ni på? Sätt i gång att hurra nu!

Ha det goast!
/Berra