Himmelsblåa paketdrömmar eller storyn om sjuttioåringen med tomtar på loftet!

Vet inte riktigt vad som flugit i den här sege gamle gubben. Men nu sitter man här igen o plågar sina stackars tangenter, med att försöka få till ett nytt läsvärt bloggvirke, Jo, det var ett tag sen sist... Lite drygt två år. Men, den som säger "Bättre sent än aldrig", kanske har rätt ibland. Eller kanske inte. Det får du snart bli varse om, kära läsare, när du förhoppningsvis ögnar vidare i mina rader. 

Lätt att hitta rätt i Los Cristianos?

En dag, då det var som allra varmast, här på goaste ÖN, Teneriffa. Caliman hade tagit ett formidabelt stryptag om termometern o skickade upp kvicksilvret till ca. 40 grader. Då, mellan svettdropparnas floder, satte jag mig vi datorn, och fick ett av mina många tossiga infall. 

Kanske var det för att luften omkring oss stekte, dessa två första veckor i oktober, som jag beställde en luftstekare (kallas även airfryer på svengelska eller luftfritös om ska vara korrekt). Dock är korrekthet en nivå, som den här gamle vintersmitaren sällan når upp till. Inte ens på boulebanan. Men å andra sidan; vem är 100%... och vad tråkigt det skulle vara, om man eller någon var fullkomlig.

Bara tossige gubben bakom datorn som saknas.

Nåväl, datorn var ute o tafflade på den stora mediala marknaden på norra sidan av ön, som av någon anledning bytt namn i Sverige, så att det kan misstolkas att vara ett energibolag. Visst, när åren börjar räknas o kännas, finns det visst behov av extra energi allt som oftast. Men, troligen riktar sig inte detta tyska (tror jag) bolag, enbart till oss gamla snubbar o tanter.

Nåväl. Infallet att beställa en luftfritös, berodde inte heller på att den här gubben söker efter en fri tös, fri som luften. Jag har ju min Lilla goa SöderBöna, som följer denna sege o tacksamme gubbe i vått o torrt, med kärlek o värme. 

Den egentliga orsaken till inköpet av denna pryl, är fortfarande dolt i dunkelmjöl. Men, det är rätt roligt att spekulera om det. Att vi enbart har två kokplattor i denna nya, men formidabelt ljuvliga, lägenhet, kunde ligga någonstans o gro i baken. Dock, har vi en väl funkande ugn, så... jag kommer ingen vart med denna begrundan, heller.

Väl. då! Mojängen beställdes den 13 oktober. Någon dag senare, kom ett mejl från transportföretaget. Ja, vi kan kalla dem AlltidFörsentAB. Ca. kl. 13 skulle paketet komma nästa dag. Bra, där tänkte jag o stannade hemma för att ta emot leveransen. Precis som när man köper online i Gråkalla Mellanmjölkens land, kom det en länk att följa leveransbilen med. Först (enligt den spanska översättarmaskinen i min webbläsare) stod det fem stopp innan paketet skulle landa här. Sedan ett stopp...sedan ett stopp.... sedan ett stopp.... sedan ett stopp. På följa-bilen-kartan sågs det att bilen svanhoppade mellan Las Americas och Los Cristianos. Men inte hit!!!

Då hade klockans visare tickat vidare ordentligt. Framåt 17-tiden, förstod jag att paketet inte skulle hitta fram till oss. Då var bilen på väg norrut på motorvägen mot Santa Cruz. Jo, hade bara varit upp till paketet att bestämma, så hade det säkert hittat. Men, föraren måste ju vara kompetent att ratta bilen rätt och finna min adress. Just i detta fall, misstänkte jag att den kompetensen inte fanns tillgänglig, varken i förarutrymmet eller under motorhuven. Jag tror inte att det var ett UFO, som skulle åka via Andromedias femtonde måne, för att sedan runda Jupiter o åka snålskjuts på Saturnus ringar, innan den levererade till min adress i Los Cristianos. Men, man vet ju aldrig... 

Då började en period, då jag skrev o klagade o ett försök till gjordes o jag skrev o klagade o ett försök till gjordes... och så vidare. Ett femtontal gånger, både hem och till deras upphämtningsställe, gjordes misslyckade leveransförsök. Nu, när jag satt o räknade mejlen som skickats fram o tillbaka till inkompetenta Transportföretaget och MediaKraftbolaget... så var jag tvungen att sluta räkna vid femtio (50!), för att slippa få korslagda ögon eller ännu tokigare sinne. Men en sak var i alla fall lika säkert som ett hänglås i Fort Knox. Det var första och enda gången, som jag beställde något online, här på ÖN. 

Kalla mig inte Ferdinand, för då blir jag korkad!

Jag blir, tack o lov, inte förbannad speciellt ofta. Men, denna gång rök det nästan ur öronen, ögonen stod ut som pistiller och då ville jag bara ösa galla över transportbolaget. I ett mejl hotade jag med att gödsla Facebook och övriga Internet med denna galna galla, så att hela världen skulle få veta hur illa de sköter sina jobb, 

DÅ! DÅ! DÅ!!! Tog det hus i Helsingland! Det verkade som de drog åt sig öronen och sina få geniknölar. De fick tummen loss ur det beryktade hålet, hela ändalykten ur vagnen,,, och äntligen! Den 18 november, Fem (5!) veckor, en dryg månad efter beställningen, så kom det ett ytterligare mejl om att denna vara skulle levereras till deras upphämtningsställe. Jag var precis på gång att dra på mig mina sedvanliga gubbakläder, för att ge mig i väg dit, så ringde det på porttelefonen. Och under över alla under, så var det transportbolaget, som stod utanför dörren med vårt saknade paket. Gissa om man blev överraskad! Det var som om Tomten hade kommit!...dock med lastbil o pirra istället för renar o dragkärra. 

Ja, det råder ju krig i världen, misär, orättvisor och elände finns det massor av, tyvärr. Så, här sitter jag o klagar på en knasigt sen leverans av en (nästan) onödig pryl. Jo, egentligen har vi det jättebra, Lilla Bönan o jag, här på den ljuvliga ÖN, Teneriffa. Njuter så gott som varje dag av sol, värme, uteserveringar, trevligt sällskap och boule (förstås!)

Att spela boule, kasta kula i solens sken här på ÖN, är en ljuvlig bit annorlunda än att någon/några gånger i veckan, frysande ta sig till en alltför liten boulehall, lira lite. För att sedan ännu mer frysande, ta sig hem i mörkret. Här på ÖN kan man, om man vill, spela/träna varje dag. Långfillingar, handskar o mössor behövs knappast.. o på tal om behöver, så behöver man verkligen inte frysa. Boulehallar är lyckligtvis onödiga och utbudet på tävlingar o spel är väldans stort. Se gärna min facbookgrupp: Boule på Teneriffa.

Dekorerat i med himmelsblått, förstås!

En annan höjdare, denna höst, var min fan-ta-mig-tastiska sjuttioårsdag. Mitt älskade fotbollslag Malmö FF, säkrade guldet i allsvenskan denna dag. För denne föråldrade skånepåg, mer eller mindre uppväxt på Malmö stadion, var detta en jublande förfest på min bemärkelsedag, som verkligen hette Duga. Det enda eventuella gruset i guldmaskinen, var ett litet gång icke-fotbollsälskande stadionbesökare, lika intelligensbefriade som ett porträtt av Åsa-Nisse, som brände nät o sina pyrotekniska uppmärksamhetskrävande facklor. Skicka alla bengalabrännare till Bengali. Så kan alla vi andra, både stadionbesökare och TV-burkstittare, få njuta av den finfina sporten fotboll, utan matchabrott. rök o onödiga brandlarm.

Sedan en rejält härlig fest, med ett ljuvlig stort gäng, firande att den här lille gubben fyllde 70 bast, utan bastkjol. Jag är så glad för att alla dessa härliga människor vad där o festade. Sång o dans, prat, mat o dricka. Man ville inte att festen skulle ta slut. Men, det gjorde den... och jag somnade lycklig, Snarkade säkerligen med ett leende över hela flabben, hela natten. Tyvärr blev det en hel del flarror med go-dricka över. Undrar vad jag ska göra med dem?

Ha det goast!
/Berra