Gå på lina under vilda protester eller storyn om de bevattnade fötterna och den osmittade elektronen.

Att handla på lina, tar musten ur mig! Ja, ibland sitter vi där, gullgumman o jag, framför den gigantiska bildskärmen. 

Det ska va' gott att leva!

Egentligen är det en gammal TV, som jag trollat om till datorskräm. Den protesterade vilt, när den inte längre fick visa nyheter, filmer och sport. Men, efter ett tag, så anpassade den sig. Det tog en massa sladdande kraftödande svordomar och ännu fler sladdar, innan den hade assimilerats av datamaskinen. Jovisst! Sant, att jag slänger på några Youtubefilmer, för att smickra skärmen. Lite då o då, bara. Ja, man ska väl inte skämma bort sin skärm alltför mycket, eller hur?

Där, framför den charmiga skärmen, är vi beväpnade med en lista. Ja, en sådan där handskriven inköpslista... Just, en sådan lista man skriver för att inte spontanköpa halva affärens utbud och glömma den andra hälften. När man väl kommit fram till mjölkhyllan, upptäcker man att man antingen tappat bort det där förskrynklade lappskrället eller att den ligger längst ner i varukorgen eller vagnen. Att man är skåning, gör väl kanske att man har svårt för lappar?!

När vintern får återfall i maj, sitter man gärna framför datorn.

Att handla mat online, är det egentligen ännu värre än att gå i en fysisk, riktig affär, med riktiga kundvagnar, flaskor, inplastade varor och fruktdofter?
Ja, man kan ju undra. Vi lyckas dock dra ut på tiden och snacka lite hit o dit o fram o tillbaka om vad vi behöver och vill ha... under tiden vi sitter o glor på mataffärens webbsidor. 

I vanliga fall, så sitter jag i bilen o väntar medan gullgumman shoppar loss. Hon vill helt enkelt inte ha med den här gubben in i affären. Varför, undrar ni säkert. Jo, jag är väl butikshatare, eller nåt. Kanske tillhör jag den minoritet, som lider av shoppingallergi ("Kassus kundus" på latin)? Inte så att jag går omkring o skakar galla, varje gång som handelsbodar dyker upp i min närhet eller ens släpper en brakfis, när jag handlar skor. Men, jag vill så vara effektiv, att jag slipper tillbringa mer tid än 02,15 sekunder innanför affärsportarna. 

Ingen affär så långt ögat når!!! :-)

Att handla ska vara att gå rakt in o hämta sin vara, betala och gå. Det är min taktik. Gullgumman är precis tvärtom. Hon vill känna, klämma o studera, kolla prisläget, komma ihåg allt och jämföra med allt annat... Jo, det är säkert rätt taktik. Men, jag skulle gå bananer om jag ens försökte. Mina fötter skulle brinna upp, tillsammans med skallen och mjälten. Så mycket tålamod som skulle försvinna i tomma intet, finns inte att få tag på på denna jord. Inte ens för en triljon dollar.  

Så det är nog säkrast att jag sitter i bilen, lyssnar på radion och pillar mig i naveln, kliar mig på den mjällfria flinten eller bara seglar lite snett på min telefon. 

Intet är som väntans tider...Lugnt o skönt!

Ja, dock, du som handlat med hjälp av Internet, vet ju att det är lite som att dansa på lina och att man ibland behöver lite tålamod, även i detta görande. Jovisst. Fast, man kan ju sitta i naken eller i alla fall byxlös, i morgonrocken mitt i natten eller iklädd värsta finkostymen med slips och hatt. Ingen skulle märka skillnaden. 

Nåväl, man slåss med sviktande datakraft i mataffärens webb. Man uppdaterar alltsomoftast, så att hela beställningen försvinner eller bara ändras utan man märker nåt. Eftersom många idag gör som vi, går det ibland det så segt, att man har lust att gå ut och putta på. Man undra lite lätt, om någon hällt sirap eller möjligen bromsolja i onlineaffärens linor. Varför har ingen döpt om Internet till Intertrött? 

Sen är det ju omöjligt att veta om bananerna är gröngula eller gulgröna. Detta och skicket på alla övriga beställda färskvaror, får bli som en stor överraskning, Förhoppningsvis inte allt för stor...! Men, visst känns det som lilla julafton, varje gång man packar upp den beställda maten. 

Datornörden i mig, kan ju vara bra att ha till hands, när man sitter vid en dator. Det är ju ändå nödvändiga saker som inköps, som till exempel mjölk, bröd, frukt och choklad. Ja, hur skulle man kunna leva utan choklad? Man skulle bli topp tunnor galen, om all världens choklad skulle rinna ut i ett svart hål. 

Ändock, att handla på Nätet är inte en dans på tulpaner. Det tar lång tid, det är också tålamodskrävande och lätt att göra fel. Ja, som den gången jag trodde att jag beställde ett kilo lök, men bara fick en enda liten uslig lök. Lökat, värre!

Dock, emellertid och men! Det finns definitivt inga Coronavirus i datatrådarna. Man kan inte få Covid -19 via Internet. Man, behöver inte tänka på att hålla det det eländiga vettiga tvåmeters säkerhetsavståndet. Man kan nysa, hosta, prutta och skratta hur mycket man vill, utan att riskera att ens smitta en endaste liten elektron. 

Nej, dags för en liten paus! Skål!

Så man sitter säkert som i ett kasst skåp, där bland bilderna på tvättäkta skurpulver, klämmiga klementiner och flaxiga flingor till hisnande extra extrapriser.

Den där pluringräknaren, den där uslans kassa kassapparaten som lyser rött där upp i hörnet på billigaste matkasseskrytarens webbplats... Den räknar alldeles för rätt och för fort försvinner den knapra pensionen. Det där goa slantarna försvinner lika snabbt som man suttit på värstingkrogen på Östermalm, och skålade för att vägen tillbaka till ÖN, det ljuvliga Teneriffa, känns väldigt lång. 

Gissa vem!?

Det ser mer o mer ut, som om vägen till det nya äventyret, blir ett äventyr i sig. Ett ekonomiskt äventyr! Ja, ni vet, pengar o sånt där. Typ; pluringar, klirr i kassan eller monetära enheter... Sånt där som, liksom bra att ha, och som liksom måste till, för att man ska kunna leva. 

Det är ju ett av målen med att återvända till ÖN, för att för tredje gången övervintra i den spanska solen. Att kunna leva, inte enbart överleva. 

Vi jobbar vidare. Men, dock, emellertid blir det ganska så kämpigt att få ihop tillräckligt med stålar, energi och livskrut, för att kunna återvända i oktober. Ja, 
om nu flygen går som de ska och Norwegians nya kineser inte fått Coronahicka igen, och
om det inte kostar både skjortan, slipsen och brallorna att flyga, och
om Spanien vill ta emot oss värmeknarkare från kylans förlovade land i norr, utan att skita i brallorna av Covid-skräck, och 
om den andra vågen inte sköljer över de underbara Kanarieöarna, som en taskig virusstinn tsunami, och
om...
Man kan ju alltid låtsas att "om" inte finns. I så fall är det nog dags att ta sig i dalen och tänka om.
Hur det går i den kampen (=krampen!?), kan du få följa i framtida bloggvirken. 

Gissa staden!?

Dock, just nu, när livet här i Coronadrabbade Stockholm liksom går på tomgång och man är mer eller mindre i tvångsrutig skjorta. Då letar sinnet efter ljusglimtar. En superfin värmande vårsol, är en de större. Man ger sig ut i naturen, för att snubbla över gräsrötter och stenblock, få små grymma gruskorn i dojorna och stånka sig fram i ännu grymmare uppförsbackar, alldeles frivilligt. Dessutom med ett fånigt snett vårleende på sina läppar.  

Man plockar fram kloten, och tränar i de friska vårvindarna, så att fingrarna bli både blåa, gula och stela som blomsterpinnar. Träna, träna, träna... 

Tänk på hastighetsbegränsningen!

Jo, man vill ju vara i god form till SM och seriespel. Det kan ju hända att det faktiskt blir en klotsäsong, även detta knasiga år. Fast oddsen för detta är nog ganska så skyhöga. Just i denna stund, då dessa tangenter maroderas, har Folkhälsomyndigheten rekommenderat att enbart resa 1-2 timmars biltid. Det tar ju tre timmar till den stolta SM-staden Jönköping, såvida man inte sätter en reamotor och vingar på min stackars lilla bil, och bryter mot alla tänkbara, okränkbara och otänkbara trafiklagar och bestämmelser. 

Och, en liten tanke jag närt på ett tag... Hur ända in i blåheta Småland, ska man kunna hålla det där säkerhetsavståndet på två långa meter, under ett SM-spel? Banorna ligger ju oftast så tätt och är så smala att man knappt får plats att stå och titta, när motståndarna förhoppningsvis kastar bort sina klot?! Det blir jag inte klot på!

Om man vattnar fötterna, växer man då som boulespelare?

Den hemkörda lilla gänget med hantlar, får komma till nytta och försöka bygga upp gamla gubbakroppen, eller åtminstone hålla ryggsmärtorna i schack. Det är nog enbart kroppens ägare som blir matt. 

Egentligen dumheter, när det är betydligt mysigare att sitta på balkongen med en kall bers. Fast å andra sidan, kan man ju lugnt säga ett av mina favoritcitat då: "Det ena utesluter ju inte det andra!" Inte för att det är speciellt behagligt att gå på skogsstigar, styrketräna, teknikgnugga OCH halsa bira samtidigt. Men, när avslutat hemmasvettiga träningen, man har klotkastat färdigt eller efter en svettstänkande naturpromenad. Då, minsann! Då smakar den där skummande ölen som bäst. Då har man ju också gjort sig förtjänt av denna njutning. 

Ja, kära läsare, nu kommer den här tangentbordstorsken med ytterligare en sensmoraliserande pekpinne: Glöm inte bort att njuta av livet! Även i dessa tider, kan man emellanåt gotta sig, mysa och må goast. Jag hoppas att detta bloggvirke har bidragit till detta.

Ha det goast!
/Berra 

Är gammal musik det nya guldet?!
Ta en titt!

Ta fast tjuven!... eller storyn om de musikaliska lådan och de fajtande sandalerna!

Skumt!, sa ölen. Dumt!, sa smittskyddsläkaren. Otroligt!, sa gubben. Men, helt plötsligt var ett stort gäng av mina bloggvirkesbilder försvunna, borta och puts väck.

Nalla inte gullgummans goa bullar också!

Istället för bilder fanns ett ruttet vägmärke. Knappt ens en färgsnutt. Totalt intetsägande. 

Detta vägmärke, kallas ju "Infart förbjuden", för oss som ibland är tappade bakom en ratt. Intet kunde ju vara mer fel än ett tillträdesförbud till min blogg. Alla är välkomna att köra in blickarna och njuta av mina tangent-ords-fladdrerier....och bilder!? 


Detta vägmärke används oftast för att markera att vägen är enkelriktad. Kanske, är det någon av googles personal, som tyckte att jag är lite för enkelspårig i mina delade tankar. Nåväl, det kan ju vara sant. Men, ingen orsak att stjäla mina bilder. Jag tror och tycker själv, att jag är välnyanserad och ger en bra bild av äventyret. Min egen bild, alltså. Den bilden är i alla fall inte knyckt, tack o lov!

Så till bildtjuven har jag bara ett ord att säga: Dra åt nordpolen, där vindarna piskar dina tjuvaktiga kinder rosenröda. blåa och vita. Jo, det blev ju många ord. Men, sån är jag. Ordrik, men pengafattig.

Nåväl. Jag har troligen lyckats med att ersätta de flesta bilderna i mina senaste bloggvirken, med egna säkerhetskopior. Om dessa vackra fyrkantiga foton har hamnat i fel ordning eller sammanhang, beror det enbart på mitt taskiga gubbaminne. Men, det är ju sådana smällar man får ta, i den här branschen.

En god gammal vän, har kommit till heders igen-

Ja, på tal om bransch. Så har jag åter gett mig in i musikkrängarligan, för att försöka få lite stålar att dryga ut den oförskämt skämtsamt lilla pensionen med. 

Du som älskar musik, vill hålla skivan i handen, känna skapelsen, se omslag och verkligen njuta av "The real thing" Hålla en riktig skiva i originalutgåva, och inte enbart spotyfierade versioner, kommer verkligen att hamna rätt, när du klickar på denna länk: 

Berras onlineska musikkrängarlåda! Här finns lite pop, lite rock, lite gosvaj o lite godaj, och en massa go blues. Jädrar i min låda, vad ni är välkomna!

Det är nytt i min lilla låda, är att man nu även kan betala med Bitcoin. Fast det går ju bra med de vanliga stålarna också, typ € $ o SEK o sånt där, förstås. 

Från det ena till det fyrtioelfte... Så är ju även detta gubbskrälle drabbat av Corona-samhälls-kraschen, i och med att mitt arbete har fått frånvarovirus och försvunnit. Ja, inget jobb, alltså. Tanken var ju att tjäna in lite pluringar till nästa äventyr, övervintringen i värmen. Nu får vi se om det blir någon resa tillbaka till ÖN, det ljuvliga Teneriffa och den goaste staden, Los Cristianos.

Men, som alltid, är det enbart att ge sig attans på att nå målet. Det är en sådan idrottsmannainställning, typ; vinnarskalle, som behövs för att åter fixa sig själv och gullgumman tillbaka till ÖN. Så, det blir till att gå ner i källaren och plocka fram ett par kilo bävrar-anamma, en halv kubik tålamod, ett par tusen liter sparsamhet och sist men inte minst: 25000 uppfinningsrika idéer. 

Här finns det mycket bävrar-anamma!

Från det andra till det fyrtiotolfte, kan man ju undra om inte Coronaskiten, även fört något gott med sig. Jo,  jag såg på nyheterna att flera avgasbetyngda städer, återfått lite bättre luft. Från att ha levt i ständig dimma, till att kunna se klart igen. Fantastisk!

Från ÖN, har jag sett glädjesprutande rapporter på fejjan, om hur ljuvligt härligt det är att bli tidsbegränsat utsläppt igen, efter den långa husarresten. Man kan inget annat än njuta med er alla. Så gott att se! Vi tänker på er, har er i våra sinnen, goa vänner som är kvar på ÖN, lika väl som de vänner vi har här i Gamla Snödala.

Skönt att träder slipper betala hyra!

En snabb titt på hyresmarknaden på ÖN, visar att priserna gått ner. En stor fördel för oss, som vill ha någonstans att sussa i Los Cristianos i vinter. När sedan snötunga skyar åter hänger i luften och höststormarna jäklas med kropp o själ, får vi se om dessa lite lägre hyror har återvänt i ockerläge, eller ej. 

Det verkar också som det marina livet gillar att vi människor håller oss borta från diverse stränder och bad. Valar med full sprutt och delfiner m.m. har tydligen synts till, strax intill våra vattenplaskarplatser. Hoppas bara att dessa befenade vänner inte leker runt i poolen, bara. Jag är tyvärr inte fena på att leka med sådana djur. Men, när vi väl kommer tillbaka till ÖN, så kommer vi säkerligen att skrämma bort dessa vackra djur, med vår blotta närvaro. 

När?

Ja, när.... det är idag iden stora frågan. När kommer vi åter att kunna flyga tillbaka till ÖN? Hotellen verkar redan ha öppnats lite på glänt, men ingen är tydligen tillåten att turista där, i tangentpetande stund. I mina öron, låter lite smått komiskt, att öppna hotellen, men inte släppa in turisterna. Vem ska då bo på hotellen? Knappast lär väl ursprungsbefolkningen, Guacherna, återuppstå, för att köpa sig hotellnätter. Inte heller tror jag att valarna och delfinerna i Atlanten är speciellt intresserade. Skulle se konstigt ut annars, om en val ringde rumservice efter en gin o tonic, eller en delfin prutade på rumspriset... 

Ja, kära läsare. Du undrar säkert vad gubben sysslar med, där hemma i småkyliga våren. Sången "Sköna maj välkommen" kan ta sig i dalen. Ännu så länge har inte vårvärmen nått fram till den här frusne gammelpågen i den kungliga huvudkommunen.

Så, som sagt, jobbet i vänteläge, liksom vårvärmen. Bouletävlingarna lyser med sin frånvaro i dessa tider. De är naturligtvis inställda, även om ett fåtal (alltför?!) friska människor inte inser att Covid-19 är en livsfarlig sjukdom, och försöker dra ihop folk till spel. Förvisso i begränsad omfattning, med vissa försiktighetsåtgärder, men ändå...!

Jo, visst. Jag tränar bouleteknik. Lägg, skott, spela in spela ut, plombera, skruva... ja, allt vad man nu kan tänkas att använda, för att de framtida motståndarna ska få färre poäng än det egna laget. Hemma i kvarten körs lite styrketräning med hantlar och gummiband. Skogen får ofta besök av den här gubben, som stånkar sig fram på långa sköna promenader.

Så man kommer säkerligen att snart vara i toppform, till ingen nytta alls. 

Fast å fytiotrettonde sidan, så har min goa dispens för att få lira i sandaler försvunnit, den också. Ja, det finns en (minst sagt) småtossig regel i bouletävlingar, om att man måste ha heltäckande skor. En regel, som är lika onödig som en färdigpinkad hanhund, efter han 1114 gånger stänkt ner lyktstolpar.

Eftersom den här gubbens reumatiskt betyngda knasiga fötter, känns som brinnande köttklumpar efter en liten boulestund (eller bara när jag står stilla ett tag), så har denna dispens varit lika mycket värd som vatten i den hetaste öknen. Visserligen gillar jag värme, men någon måtta får det ju vara. 

Men, nu är dispensen borta, efter att en oförstående domarkommitté gett avslag på min förlängningsansökan. Surt, sa geten. Dumt, sa gubben. Detta kan äventyra mina möjligheter att lira tävlingsboule, vilket är något av det roligaste jag vet. Något jag levt, kämpat och tränat för i flera år, med väldans goda framgångar (mellan förlusterna).

Domarkommittén ute o cyklar, eller vad fiskar de efter egentligen?

Vad jag kan göra åt detta faktum, är ännu så långe skrivet i stjärnorna. Någonstans långt borta från tid och verklighet, känns detta beslut. Jag kommer naturligtvis inte sätta mig ner och passivt vänta på, att någon hög potentat ska ta sitt förnuft till fånga. Såvida ingen hinner uppfinna skor med inbyggd AC, ska jag naturligtvis att kämpa vidare med näbbar och klor, för att få lira vidare mot nya framgångar, trots att jag har en obehaglig sjukdom. Synd bara att det är det egna förbundet, som jag måste fajtas med.

Bänkad, men inte uppgiven!

Nåväl, i övrigt är det rätt så bra med oss två, gullgumman och mig. Vi lever liksom livet på sparlåga. Dock hittills osmittade och fina, tack o lov! Hoppas att detta kommer att fortsätta länge till för oss och alla ni, som läser detta bloggvirke!

Håll dig friskast!
Ha det goast!
/Berra