Ekorrhjulet rullar igen, trots att gubbabommen är nerfälld över kulhålen!

Då är man igång igen. Dagarna är som förr. Jobba, äta, alltför tidigt i säng för att ha ett liv. Väckarklockan skräller alltför tidigt varje morgon och rycker upp en ur de allra goaste drömmarna om återvintring på ÖN. Den goaste ÖN, Teneriffa. En dröm som SKA bli verklighet igen!

Väggmålning i Las Galletas

Att jobba efter man fyllt 65, är verkligen övertid. Pensionen, den nästan oförskämt magra, kan väl ses som övertidsersättning. Som alla annan övertid, känns den totalt onödig, men ändå nyttig. Nyttigt för plånboken och nyttiga arbetsuppgifter. Trevligt jobb!

Tanken var att jobba ett par dagar/vecka, lite lugnt. Men, det har blivit mer. Nästan heltid. Så man är tillbaka i ekorrhjulet igen. Jobba, äta, sova...jobba, äta, sova... Den där spiralen, som under en massa år, aldrig tycktes komma till något slut.

Man var ju dömd till (straff?)arbete, under sitt verksamma liv: Åtta timmar om dagen/fyrtio timmar i veckan. Skulle man smita från denna arbetsplikt, så kommer samvetspolisen o tar en, och sätter dit en för löneslaverismitning. Straffet blir vatten o bröd i fattigt hem, om ens något. Knappast kunna unna sig något gott.

Skogspromenader... Pensionärens belöning?!

Pensionen borde ju vara belöningen för allt slit man lagt ner under de dryga 40 år, som arbetsmarknaden njutit av ens arbetsinsatser, och alla skattepengar som rullat in till skattmasen. Eller om vi kan kalla hen för skrattmåsen, eftersom jag, liksom många andra pensionärer, är mer eller mindre tvingade till att arbeta övertid; efter att gubbabommen slagits ner, vid fyllda 65 år.

Man är ju gammal, men inte utsliten. Ännu kan man göra en massa nytta. Erfarenheten hjälper ju en att göra rätt. Det taskiga minnet, stjälper ju en till eftertänksamma och retfulla småmissar. Man glömmer koder, namn och gator.

Dock, är det så, att arbetet ibland bjuder på några luckor. Någon avbokning, eller så. Dessa gluggar i körschemat, brukar jag kalla för "kulhål". Just beroende på att jag har boulekloten med på jobbet, och kan åka ut o kasta dem på valfri grusbelagd yta. Det må vara en grusplan, parkering eller skogsväg. På så vis kan dessa "kulhål" hålla igång min träning och förhoppningsvis höja min forn inför landslagskval, DM, SM och seriespel.

Min favorityta är en P-plats till en kyrka Det är väldigt sällan så många besökare i denna kåk, att ens skymma mer någon kvadratmeter av denna tuffa träningsyta. 

Visst har den här gubben lirat mycket boule på ÖN. Los Hermanos boulebanor bjöd på många tävlingar, tuffa banor och motståndare. En ljuvlig erfarenhet, som är lätt att bära med sig i den mentala ryggsäcken. 

Så, det finns mycket roligt och spännande i den närmaste svenska framtiden. Jag hoppas få återkomma med berättelser om bouleframgångar, även härifrån nordligare breddgrader. 

Gullgumman o jag ute o luftar oss i skogen.

En annan sak som också är lite småspännande, är om gullgumman och jag lyckas spara ihop 6000€ till hyran av den goa lilla lägenheten i Los Cristianos, som vi bokat in oss på. Hyr man på mindre än ett år, ska tydligen hela hyran betalas på ett bräde. 

Så, kära läsare, om ni håller era tummar, korsar fingrar och tår, så kommer vi att - med ert ljuvliga stöd i ryggen - att fixa detta mål. 

Ha det goast!
/Berra

Körkortet hamnade inte i Mälaren, tack o lov!

ps.  till er kära bloggföljare som läste om körkortdansen i vintras: Körkortet är nu äntligen i hamn; d.v.s. i min pluska! 

En vecka i kylans förlovade land eller om minnen kan värma en rumpa...?

Sverige är kallt! Samtligt som vinteröverlevande svenskar njuter av vårsolen, så fryser den här gamle vintersmitaren röven av sig. Tankarna går naturligtvis tillbaka till Teneriffa, solen och värmen. Att åter få fröjdas åt att denna ädla kroppsdel (+ alla andra mindre ädla delar) åter ska få gotta sig i värmen. 

Minnen kan inte ens värma en stortå, tyvärr.

Att njuta av minnen är naturligtvis inte samma sak, som att vara på plats... Men, man kan ju alltid försöka. Ljuvliga minnen kan värma en frusen själ. Men det är svårare med rumpan.

Att säga att vi har haft ett fantastiskt halvår på Teneriffa, är en grov underdrift. Det har varit helt otroligt underbart. Minnena är fortfarande underbara. Nu satsar vi, gullgumman och jag, på att komma tillbaka till Los Cristianos i oktober, för att åter igen smita från nästa vinter. 

En hel hög med pengar måste sparas in. Den däringa uthyrningstjofräsen, vill ha in hela vinterhyran på en gång, i samma stund som vi sticker in våra näsor i nästa lägenhet. Sex månaders hyra på ett bräde. Så, det blir till att jobba o slita o snåla. 

Dock, tänker varken gullgumman eller gubben enbart genomlida den svenska sommarn. Att klaga på alltför höga matpriser i detta blå-gula land. Det får någon annan göra. Jag tänker inte ens klaga på att vinet kostar minst tre gånger så mycket eller att ciggen är lika svindyra. Klagomuren är härmed igenmurad!

Mascadalen. Otroligt vackert!

Det kommer att bli mycket och många roliga grejer att göra. Boulen ska ju ha sitt SM, seriespel, landslagskval m.m. Bara att hoppas att den goda Teneriffaformen håller i sig, och att framgångarna fortsätter...

Det finns massvis av goa människor att träffa. Vi kommer att njuta i goda vänners lag, även här i kylans förlovade land.

En vanlig fråga här hemma, är; "Vad gjorde ni där nere?"
Att svara på detta spörsmål, med en enda mening eller två, är helt omöjligt. Men, ni kära följare av denna blogg, vet ju väldans väl, vad vi har hittat på. 

En kall öl och varm kvinna. Vad mer kan en gubbe önska sig?

För att göra en kort och segt halvtråkig summering, ännu tråkigare, kan jag påstå att boulespelet, alla besökande och våra nyfunna vänner var det absolut roligaste och mest givande. 

Livet där nere på ÖN, var helt annorlunda än hemma i Gamla Snödala. Man tog dagen som den kommer, solade o badade, promenerade, träffade folk, lirade boule... Ja, vi var och liksom bara var där, närvarande i stunden.

En lunch med goa vänner, kunde ta flera timmar. För att inte tala om middagen på den där mysiga restaurangen. 

Rekommenderas!!!

För den som undrar; Skulle jag rekommendera andra goa pensionärer att göra samma sak; smita från vintern till Teneriffa...? Svaret är tveklöst: JA! Men, du måste vara beredd på att det innebär en massa jobb. 

Att hyra ut sin lägenhet i Sverige, kräver både mod och tillstånd från hyresvärden. Men, tack o lov har detta gått alldeles utmärkt. Vi kom hem till en mycket välstädad och hel lägenhet. Stort tack till våra fina andrahandshyresgäster!

Om du, som jag, lider av en knasig reumatisk sjukdom eller liknande avskräde, vill jag absolut rekommendera att leva i värme, under våra kallaste månader. Under dessa sex månader som jag varit på ÖN, har ryggskrället varit så snäll med mig, att jag inte behövt att äta en enda värktablett.

Barraquito. En av gullgummans favoriter på ÖN.

Jovisst. Jag rekommenderar absolut att övervintra på ÖN, och bli en till som konkurrerar om de alltför få och alltför dyra lägenheter som finns där. Men, visst. Välkommen, du också! Det är bara att fråga Berra, hur man gör.

Även det snöblandade regnet välkomnade oss hem!

Efter att tacksamt mottagit alla goa människor, som välkomnat oss tillbaka (Tusen Tack!), så sitter den här frusne gubben hemma, vid sin vanliga slöa gamla dator. Ja, jag är ju också gammal o slö. Alltså; Don efter person. Men, någon dag, kommer jag väl att rensa ut lite gammalt skräp från den här burken, alternativt slänga den djupt ner i en elskräpscontainer, den dagen då tålamodet tar slut.

Men, ännu duger den att plita ner bokstäver på. Det är vad den här tangentbordsplågaren behöver. Då är hans lycka gjord. Jag hoppas att du också blir en aning glad, av att läsa dessa rader.

Ha det goast!
/Berra

Att solen stiger upp imorgon, är nästan lika säkert som att vi kommer tillbaka till ÖN i höst.

PS. Jag kommer att (troligen sporadiskt) försöka hålla liv i den här bloggen, även under sommarhalvåret. Hoppas att du, kära läsare, kommer att följa med på våra förberedelser till nästa vinter, samt många goa njutbarheter fram tills dess.