Storyn om den utsmugglade guden eller coronavirusets avslöjande om vem som jävlas mest!

"Det ska gudarna veta"! eller "Det vete gudarna!" är ett gammalt härligt sätt att säga att man överlåter vetskapen till högre svävade väsen. Även folk som jag, som inte har (eller vill ha) någon gud att åberopa, kan använda sig av sådana uttryck, lite då och då.

Då kan man fråga sig vilka gudar, som åberopas. De gudar som i allmänhet dyrkas idag; pengar, mobilen och TVn, är knappast så besjälade varelser, som uttrycken ovan vill påskina. Inte ens Melodifestivalen!

Den kristna guden kan ju också uteslutas från dessa fraser. Hen har ju klart påpekat att hen inte tolerera att någon annan tar hens plats, om man nu tror på de bibliska tio budorden.

Här ungefär, landade spanska flottan, tror jag...

Då återstår bara de gudar, som eventuellt finns här på ÖN. Teneriffas historia, före spanska invasionen lyckades ca. år 1497, verkar vara höjd i dunkel. Jovisst, har det funnits en urbefolkning. Absolut. Guancherna, som befolkade ön, hade dessutom ett jordnära sätt att förhålla sig. Det fanns varken mobiler, fibernät, eller kontokort på den tiden. De levde tydligen ett stenåldersliknande liv, helt isolerade från omvärlden.

Man undrar i historiens skrifter, hur de kom hit till ÖN. Vingresor, Norwegian eller Tui hade inga turer på varken norra eller södra flygplatsen, då, före den spanska flottan spydde ut en massa våldsamma män med svärd och rustning, för att erövra Teneriffa.
Inte heller visar historiska fynd, att guancherna hade kunskaper om hur man gör och kör båtar. Inte ens en liten vattenskoter!

Så, det vete gudarna, hur de där människorna ur berbiskt ursprung, fixade förflyttningen från norra Afrika. Inte ens den allra starkaste Calima, skulle kunna orka blåsa över en massa människor, de ca. tio milen från Marockos kust. Vi får allt nöja oss med en massa sandpartiklar och annat skit, som flyger hit, under dessa varma sandstormar.

Calima i Los Cristianos

Ursprungsbefolkningen, vars gener fortfarande kan påträffas hos en o annan härboende, härstammare, de dyrkade gudar, även de. Ock i dessa dagar finns ett sällskap, som klamrar sig fast vid deras religiösa höjdare. Chaxiraxi (vilket underbart namn!), solens moder och jungfrun av Candelaria var en av dessa, kanske den viktigaste.

Hur hon nu bar sig åt, för att vara en jungfru efter att fött en hel sol. Ja, det framgår inte av historiska fakta, tyvärr.  

Hälsa morsan o tacka!

Acháman skapade allt annat, förutom solen. Jord, luft, vatten, människor, och stängde dessutom in stygge djävulen, Guayota, i berget Teide.  Fast jag undrar om den där lille jäkeln, skapats sig en underjordisk väg till Sverige, där han jävlats så mycket som möjligt med alla stackars människor i detta gråkalla land. Man kan fråga sig om det är han, Guayota, som skapat vinter, snökaos, halka, svinkyla, slask och SD-politiker, samt hindar skapandet av en ordentlig boulehall i Stockholm?! Den djävulen!!!

SD-politiker käkar invandrare?!

Solen och ljuset gud, Malec, verkar ju också varit en trevlig kille. För vem, här på ÖN, gillar inte hans två skapelser? När man ligger där på stranden och njuter av sol och värme, blir brunare och brunare i våra skinn, så borde man kanske skicka en lite tacksamhetstanke till denna gud?!

Är det ingen som kan packa ner honom i en resväska och ta med honom till kalla Norden? Där skulle han göra som mest nytta! Undra om man skulle torska på övervikt, då, om man försökte smuggla hem en gud till Gamla Snödala istället för en flaska whisky?
Det vete gudarna!

Även boulens värld, här på Teneriffa, bär lite av historiens vingar. Gullgummans serielag kallar sig för AOC Chinerfe. Vilket, med lite snälla ögon, kan härledas till ett gammalt namn på ÖN: Chenerfe.  Ett annat lag i damserien, kallar sig för Chaxiraxi. Fast, sist jag såg dem, spelade de knappast som gudinnor, utan fick känna på förlustens bittra känga.

Mitt eget serielag, kallar sig för AOC Amazigh. vilket, med ännu snällare ögon, kan fås att vara namnet på ursprungsbefolkningen, eller en del av dem.  Dock, eftersom vårt lag enbart består av utbölingar, så är det knappast passande, annat än att vi lirar som gudar och leder serien. (AOC är klubbens namnförkortning. Aro Olympic Club. Kaxigt värre, eller hur?) 

Ibland lirar man som en gud...

Men, det ska gudarna veta, att det är ljuvligt att ligga i solen o mysa av värmen! En månad kvar på denna paradisö. En månad kvar att njuta, innan det är dags att packa sig norrut igen. Gudars skymning, vad vi ska njuta, ända till det är dags att dra sin gudabenådade och överfulla resväska till flygplatsen.

Inte ens ett utbrott av det av massmedia överomsvärmade coronaviruset, på ett hotell, ca. 6-7 km bort, ska få hindra oss att njuta i fulla muggar. Vi fick, förresten, just veta att några av dessa hotellgäster nu är symptomfria och utsläppta i det fria, efter att varit isolerade i några dagar.

Hjälp! Ett coronavirus!

Läser man expertutlåtanden från högsta smittoskyddshönsen, som en o annan vettig journalist berättar om, så verkar inte detta virus vara värre än en helt vanlig flunsa. Dödligheten är dessutom lägre, fast detta faktum säljer ju inga blaskor...

Det vete gudarna, om man inte hellre ska "köpa" experternas mummel i skägget, än massmedias hajp.

Nej, nu, goa vänner, kära läsare, är det dags att gå ut i solen och ta en bira. Det ska bli gudagott!

Ha det goast!
/Berra

ps. Det är inte ofta jag anger källor till mina bloggvirken. De är ju knappast några forskningsuppsatser och det går ju inte att doktorera i bloggopati. Men här kommer ett par länkar för dig som eventuellt vill fördjupa ditt brinnande intresse:

Svenska magasinet om coronaviruset i Spanien

Wikipedia om guancherna

Mer Wikipedia om Teneriffa

Den nakna sanningen om ett par latmaskar på äventyr i äventyret eller storyn om när vi blev utskällda av en ödla!

Efter snart fem månader på ÖN, hade vi äntligen kommit till den punkten, då man fick ur tummen ur det berömda hålet. Ja, du vet, där solen aldrig skiner, men ändå är brunt. 

Ja, det var nog med skitsnack, och äntligen dags att ta skeden i vacker fot, och göra... ja, verkligen göra det som vi planerat, som vi dragit oss för och som sopats under mattan, sedan den dagen vi landade på Teneriffa. 

Vi hade, en regnig dag där hemma i Svedala, köpt oss en bok. En bok om vandringsleder på ÖN, den vackra. Denna nyttiga utgåva, hade stått på hyllan och samlat ett par kilo damm, några hekto latmaskar och en hel drös med ursäkter. Minst ett ton!

Nåväl, som det står på gymmet; "Ursäkter bränner inga kalorier!" Det var alltså dags att öppna boken och hitta någon lämplig stig, där vi kunde lufta våra svettiga fötter och göra en ordentlig vandring. Ja, fast inte så väldigt ordentlig, att vi riskerade att falla ner i något tråkigt stup eller bryta några ben eller så.

Alltså hitta en väg där mina gamla skruttiga knän och Gullgummans taskiga balans kunde komma överens med. Inte så lätt... många av stigarna i denna ljuvliga bok, såg ut som rena bergsklättringarna. Sådana äventyr, lämnar vi åt friska fina unga våghalsiga människor. Vi är varken helt friska, unga eller våghalsiga. Men, fina! Det är vi! Det skulle vi också fortsätta att vara efter att vandringen var fullbordad. 

Den breda vägen, som till Arbrigo bär.

Efter ett par evigheters letande i denna mysiga vandringsbok, hittade vi ett par alternativ. Det vettigaste av dem, var en liten lagom vandring på 6 km, mellan småstäderna El Medano och Los Arbrigos.

...eller den smala vägen, som till Arbrigo bär.

En smygtitt på kartan, avslöjade att det såg en aning längre ut... Men, vad tusan! På med vandringsdojorna och iväg med bussen. Några småskutt extra skadar väl aldrig?!

Bussen stod inne på sin hållplats o väntade på oss. En bra början på en ljuvligt fin promenad, tyckte vi. En dryg timme senare och några euro fattigare, befann vi oss i El Medano igen. Denna lilla jättemysiga stad, som vi bevistade med bil, för några veckor sedan. 

Den här gången struntade vi dock i Röda torget och Putin. Men, glassen, den kunde man ju inte bara strunta i. Det blev en sådan godsak, även denna vackra dag. Ja, man måste ju ha några kalorier extra att bli av med, när man skulle ut o gå....eller!!!?

En träbelagd strandpromenad, tog oss vidare till sandstrand och vindsurfingparadis. Massvis av ståseglare, guppade vackert där ute, på böljan den blå. 

Brädad?!

Även ute i naturen, gör sig naturen påmind. Jo, av naturen, så blir vi människor kissnödiga, lite då och då. Men att hitta något bra ställe att göra sina behov på, var inte det lättaste. Det blev till att vandra en bra stund, innan vi hittade ett gammalt ruckel, att krypa bakom. Ett par ödlor fick dock bli stå ut med att bevittna vårt strålande glada naturbehov. Stackarna blev säkerligen inte glada, åt att vi trängde oss in på deras territorium, med vårt vattenkastarbehov. Hade jag varit ödla, så hade jag skällt ut oss två efter noter. 

De snyggt anlagda, stenkantade stigarna tog oss vidare. Lätt att gå, varmt o soligt, o gott. En underbar dag på en underbar Ö. Men, det visste du säkert att jag skulle säga, kära läsare.

Näck häck, kanske, men ingen vattensäck.

Då smög vi oss förbi naturisternas strand. Ja, som påklädd både över och under, är man troligen inte särskilt välkommen i nakenbadarnas område. Inte för att vi såg så många dinglande snoppar eller guppande bröst, men kändes ju ändå som ett litet intrång. Nästa gång, får man väl kasta av sig plaggen och göra dem sällskap i nakenheten. Att bada/sola naken ger en underbar frihetskänsla. Liksom likhet, jämlikhet, eftersom du inte har en aning om den som solar vid sidan av är penningstinn direktör,  en vårdkrämande riskkapitalist eller en helt vanlig professor. 

Rätt väg!!!

Nåväl, inte skulle vi stanna o njuta av nakna kroppar, inte. Det skulle vandras vidare, med både kläder och skor på. Tänk om vi alla hade varit nakna, i städer och på torg. Hade vi haft ett naturligare umgänge, varit mer jämlika, varit sannare människor...eller bara trista naturister?! En fråga att ställa, god som någon.

Vi lullade sakta, men säkert på den i boken väl beskrivna stigen. Ja, boken hängde med i ryggsäcken. Lite då o då, slet jag upp den, och kollade karta och text, för att se om vi gick rätt. Och under över alla under, så gjorde vi det... oftast. Men, visst. Du väntar säkert på det. Vi gick fel, också. 

Inte bara vi, var felande länkar. Vid ett smalt parti av stigen, hade en bil kört in. Det var ingen bilväg och ingen vändplats. Så den stackars bilisten fick ratta, ratta o ratta, för att kunna komma loss från kaktusarna i kanten av stigen. 

Vägskylt för oss snurriga!?

Vid en av de otaliga badplatserna längs vägen, gick liksom en avsats och en gång till höger. Den tar vi, tyckte jag. Lena, var dock lite mer tveksam.  Men, envis som en röd gris, travade jag på... tills det tog stopp, slut och finito. Ett oöverkomligt stort buskage vid ett djupt dike. Stopp, halt och belägg. Bara att vända på rumpan och gå tillbaka, utforska boken igen... Inte heller var det någon vacker omväg.

Nå. Stigarna slutade att vara sådär väldigt snälla och platta. Det blev att knappa på småsten och småbranta sluttningar. Tungt ibland. Men, med lite stöd av varandra, så fixade vi det. 

Jag har ju dålig kondis. Men, gullgumman min, har möjligen ännu sämre. Så helt plötsligt sade hon "Nu orkar jag inte mer!. Vi får ta taxi, hitta en busshållplats, eller nåt." 

Shit, ungefär, tänkte jag, som helst ville knalla vidare till målet. Men, någon väg, med bussar o taxibilar på, det fanns inte i vår närhet, just då. Så, vi satte oss på en sten, drack lite vatten, pustade ut en liten stund. Så var Lenas värsta trötthet över, och vi kunde sikta in oss på att fixa alla stenskrällen, som dök upp i vår väg.

En mental spark i baken, så var vi vidare. Fast lite småtjat, fick man stå ut med. Men, vad gör det, när man är ute o njuter av att knalla på en av världens goaste öar?

Med lite stöd i uppförslut och trappor, så gick det vägen, hela vägen fram till Los Arbrigos. Äntligen! Men visst tusan var det längre än sex kilometer. De tröttkörda fötterna sade att det var minst det dubbla. Stegräknaren sade elva km. Fast, denna telefoninklistrade manick, struntar ju i om man går fel eller ej. Sanningen lär vi aldrig få veta.

Väl framme i denna förtjusande lilla stad, yrade vi runt ett tag. Naturligtvis! Annars hade vi ju varit helt vanliga människor.... och vem vill vara vanlig?

Till sist hittade vi dock det vi letade efter. Ett lovande näringsställe. Den här gången, en helt ovanligt vanlig pizzeria. Den var så vanlig, att den även hade öl. Och gissa om den ölen smakade gott! Efter detta knalleri, över stock och sten, strand och land, samt lite vattenbrist på slutet, kändes det som ett magiskt trolleri, att få hälla en kall öl nedför strupen. Det var ungefär samma blask, som brukar serveras i Los Cristianos. Men, ack så god, denna gång. Skål, att vi kommit i mål!

Pizzan slank ner utav bara farten. Aptiten hade vi vandrat oss fram till. Ock, ack vad skönt det kändes att bara sitta o koppla av. En syssla, som det annars inte är någon brist på, när man är på Teneriffa. 

Intet är som väntans tider...

Koppla av, det fick vi verkligen göra efter denna måltid. Det var minsann inget annat val, eftersom det tog en timme innan bussen hem, behagade att dyka upp. 

Vi var helt ense om; att se till att tummen loss och ändan ur vagnen lite oftare. Då kanske vi kan få lite oftare njuta av moder natur, och nya små stora äventyr.

Ha det goast!
/Berra

Privilegierad före detta skitunge eller storyn om streck, stjärnor och gräsliga hjärnor!

Den här gubben, har naturligtvis inte alltid varit en gubbe. Även jag har en gång i tiden, varit en liten skitunge, som trampade omkring på stadens gångvägar med min pojkcykel och busade. 
Och visst, har man varit en småfjunig ungdom, som med hormonerna sprutandes ur öronen, försökt flirta med tjejer. 

Dimmigt värre, även i skallen?!

Dock var jag inte speciellt lyckad, varken som snorunge, eller som ung Casanova. Jag var alltför feg, för att ställa till något riktigt busstreck och alltför blyg, för att få någon pangbrud på kroken. Jag fick helt enkelt nöja mig med att vara ute o cykla, även under mopedåldern. 

Jag blev aldrig någon stjärna i fotboll eller pingis. Men, roligt ändå. Jo, hyfsad i pingis, ja. Men, långt, minst 200 mil från "Hammaren" och Hasse Alsér i landslaget.

Simma lugnt! Det blir snart bättre...

När sedan skoltiden var slut och knegartiden skulle börja, fick jag nöja mig med diverse skitjobb, lite här o där. Tunga kneg på ex. lager eller tråkiga som tusan på ex. fabrik. 

Så kom den, då obligatoriska, tiden i uniform. Militärtjänsten var en hemsk tid i mitt liv. Lumpen var verkligen lumpen. De där befälen, några av dem i alla fall, var de hemskaste människor jag någonsin träffat. Men, jag lyckades ta mig fram i MUCK, utan att förvandlas till ett hulkande nervvrak. Ingen var gladare än jag, den dagen jag släpptes ut från kaserngården och fick återgå till ytterligare ett skitjobb.

Visst fanns den även fina människor i befälsskrud. Absolut! Jag har träffat mycket goda och förstående människor, även med detta underliga yrke. Men, de uslingarna till underbefäl som jag hade närmast över mig, stämde mycket väl på devisen man rabblade då, under värnplikten: "Istället för hjärnor, fick de streck och stjärnor." Det skulle inte förvåna mig, om de idag är aktiva i SD eller något annat rasistiskt dyngparti. 

De skulle bara veta att det var en kommande två gånger svensk mästare, nu innehavare av sex stycken SM-medaljer, som de mobbade och jävlades med. Fast å fjärde sidan, så visste jag inte det heller, då...

Så fortsatte resten av mina glada dagar och nätter, på ett ungefär. Någon form av mittemellanliv. Varken på toppen av den sociala stegen eller i botten. Jag har ju, tack o lov, sluppit att vara uteliggare, så som några av de stackare man ser här på ÖN. Fast å nionde sidan, om man tvingas vara så fattig och utblottad att man måste sussa under stjärnorna, så är nog den fina staden Los Cristianos på Teneriffa ett av de bättre ställena på denna planet.  

Uteliggarnas högkvarter!?

Att vara privilegierad, är totalt nytt för mig. Att det kan finnas folk, som ser på en med lite avund i ögonen, är den här gubben definitivt inte van vid. De som vill göra som oss, men inte vågar, vill eller kan. Att känna dessa ögon i det obefintliga nackhåret, är ett litet privilegium. Detta trots att det inte alls är min mening att göra någon sjuk, inte ens avundsjuk.

Inte så att man har pengar som gräs. Skulle varit trevligt att vara riktigt Joakim von Anka-rik. Men, icke. Man är inte ens i närheten! Inte ens i samma kvarter, stad, land, planet eller universum, som de oanständigt knösusrika. Man går näppeligen omkring i gyllene badbrallor, med fickorna fulla av tusen-euro-lappar. 

Gräsligt!!!

Det bor knappast någon kapitalist eller något fett bankkonto i min värld. Det är definitivt inte på det ekonomiska planet man är privilegierad. Pensionen man får ut, är ett oförskämt skämt. 

Pensionärsbostad?!

Inte heller är man innehavare av en helt frisk kropp, tyvärr. Det ganska nog ganska få gubbar, som är lyckligt helfriska i min ålder. Dock, hade varit gott att slippa smärtor på heltid. Men, icke. Den här gubben får stå ut med sina krämpor till  "the bitter ända". Men, visst. Inte så fasligt illa, att man lullar omkring på stadens gator som ett raglande halvdött lik. Man är frisk nog att kunna lira boule på en hyfsad nivå, krama gullgumman och ta sig en bers ibland. Inte illa! Inte alls!

"Landskampen". En rolig begivenhet på boulebanan.

Sjukdomen, Bechterews, den där förbenade, förbannade, förbaskade &%¤&#! smärtan, som härstammar från helvetets mörkaste nordvästra vrå, är faktiskt även en stor orsak till att man sitter där man sitter, och njuter av vara privilegierad nog att lite här och nu, känna att den Kanariska värmen lindar pinan.

Inte heller är man någon högt ansedd medborgare, kändis eller berömd på något som helst sätt. Mer ökänd än välkänd, skulle jag tro. En o annan boulespelare, känner säkert till mig, och kanske även har en aning respekt. Vilket ju i o för sig, känns en aning privilegierat... även om jag själv oftast tycker att jag missar för många klot.

...och så har jag ju min gullgumma, Lena. Vilket kan kallas ett privilegium. Även för henne, hoppas jag!

...och visst känner man sig privilegierad att du läser och uppskattar mina tangent-ords-klyverier. Jättemysigt att få gillaknappar, beröm och bekräftelser!

Men, och detta är ett stort MEN! Det är att leva på denna ljuvliga Ö, Teneriffa, övervintra o leva o njuta med i svängarna. Att vara i varm o skön miljö. Att många gånger bara vara människa. Liksom bara flyta på värmeböljan och surfa vidare i det lyckliga livet med dagarna som vågor.

Det är DET, som är det stora privilegiet. Den stora fördelen...och förmodligen det som någon annan människa kan känna lite avund för. Den kungliga svenska avundsjukan, kan ju även drabba våra medmänniskor.

Dock, är det helt och hållet vår egen förtjänst, och vårt eget svettigt arbete/planerande som ligger bakom detta faktum, att vi lever ett fördelaktigt liv. Att vi drar fördel av möjligheten, utan att för den delen förfördela någon annan. 

Ha det goast!
/Berra

Äventyr i fullmånens sken eller storyn om den godsaksbortkollrade boulematchen!

En hel arena var full av stående frågetecken, med klot i hand. Enbart fåglarna visste vad domaren gjorde. Hon hade startat spelet, trodde vi alla. Men, icke dock. De få klot vi hade kastat var kasserade, bortslösade och lika onödiga, som efter ett toalettbesök.

En lååååång stund senare, dök denne domare upp och blåste igång spelet. Ja, det var nog inte längre än tio minuter. Men, för en hel plan full med klotkastarsugna herrar, kändes det som en evighet. Akut järnbrist!?

Under denna väntetid, kom spekulationerna igång. Vad har hänt? Varför blev det så? Vad menas med det här? Ja, vi undrade o funderade o snackade, och funderade lite till. 

Ung, lovande lirare, Killian, med sina lagkamrater

Den femte spelaren undrade: Var det möjligtvis så illa att vår kära domare, blivit hastigt sjuk, kanske? Svalt en katt? Fått akut allergi mot gubbar? Brutit foten på ett måttband? Fått röda utslag av resultatrapporteringen?

Den trettiofjärde spelaren undrade: Är det möjligen så illa med jämställdheten på norra Teneriffa, att tjejen innanför domarkläderna, hade ett tvunget behov av att ge styra och ställa och ge order till män? Att få gubbar, karlar och pojkar att stå stilla i tio minuter? Var hon därmed nödgad att springa runt knuten, för att kunna gapskratta åt denna komiska situation?

Goa klubbkamraterna: René, Bernhard och Gonzalo

Den femtiosjätte spelaren undrade: Var det möjligen så att denna domare tyckte att vi var för heta på gröten, denna svalt blåsiga kväll?

Därom får vi aldrig veta. 

Domare är ju också människor. Så det kanske ligger någon helt mänsklig faktor bakom dröjsmålet. Typ: Kissnödighet, misstänkte den femtiosjunde spelaren.

Vår härlige lagkapten: Flemming

Denna mystiska kväll, när fullmånen belyste ung som gammal, klot som lille, inträffade en helt annan oförklarlig händelse. Vårt spelschema visade klart och tydligt att vi skulle möta ett lag (Lag A), med spelstart kl. 17:30. Samt ett annat lag (Lag B) med spelstart kl. 19:30.

Då vi stod där på den mjukt grusade planen, uppvärmda och klara, och skulle inleda vår första match...Ja, då....DÅ!... fick vi plötsligt reda på att förändringar lagt in i spelschemat, och att vi skulle inte spela denna match. Lag A och Lag B lirade dock... Det var bara vi som fick ta kloten i vacker hand, och stå över tills nästa visselstart.

Härliga lagkamraterna: Wilfried och Henk

En aning småbesvikna och mycket boulesugna, vandrade vi iväg från spelplatsen till ett närbeläget fik. Inte vilket fik som helst, inte! Bakom disken dignade diverse bakade sötsaker. Bakelser, tårtor, glassar, kakor och ännu mer kakor. Åsnan mellan hötapparna hade bara ett mikroskopiskt problem, jämfört med denne gottegris. 

Det vattnades i munnen, så att det nästan stänkte på golvet. Snålvattnet rann, samtidigt som läckergommen ville ha precis allt, där bakom disken. Förnuftet däremot, ville dra ut mig på gatan igen. Som du säkert känner till, kära läsare, så har dessa godsaker, en förmåga att lägga sig bakom bältet, som en extra blytung kudde. 

Farligt, farligt, men härligt, härligt!

Nåväl, nåt litet bakverk, kan man väl unna sig, utan att baken värker?! Så, blev det också. Fast en redig bit, ändock. Att åka på en oväntad walkover, kostar energi,. Så då fick man äntligen något att skylla på, då och där, när man njutningsfullt inmundigade den där chokladdränkta sockerbomben.

Att mina lagkamrater och jag, hade en intressant diskussion om boulens alla förträffligheter, blev ju ytterligare en bra sak att skylla kaloriintaget på.

När väl kondisbesöket var avverkat och vandringen tillbaks till banan avklarad, blev det åter en uppvärmning. Inte bara rörelser, inte, utan även ett par kilo varma kläder. Jo, när väl solen lagt sig till ro bakom horisonten, blev det kyligt. 

Denna goa bouleanläggning, låg på hög höjd och en bra bit norrut. Tabajoste, som den kallas, var verkligen kall på kvällen. Jag räknade till fyra tröjor och en vindjacka... Ja, som den här frusne skåning fick ta på sig, för att slippa skakande tänder och stelfrusna leder.

Jo, efter cirka 3(!) timmars väntan, fick vi äntligen komma igång och lira boule. Denna gång var domaren snäll o go, och blåste igång oss så snart som möjligt var. 

Leende o lyckliga, kunde vi äntligen få kasta våra klot i gruset. Åt av bara farten, så vann vi första matchen, lätt som en pannkaka. Flög sedan fram till 9-4 i den andra matchen, innan soppan tog slut. 

Ja, den där interna boulesoppan, energin, som man liksom lever klotkastarlivet på, behövde återtankas. Efter att visslan för tidsgränsen gått och sista omgången var spelad, hade de #¤%& ! motståndarna ätit upp våran ledning. 

Matchen var helt jämn, och en helt avgörande omgång skulle omgående spelas. Motståndarna var i gasen, efter upphämtat underläge. Vi var lite avgasiga, efter tappad ledning. 

Så, en massa peptalk, ryggdunkar och kom-igen-rop, så var vi åter på banan igen. Vi gjorde en fantastisk omgång med flera stannskott och monsterlägg. Så motståndarna var aldrig i närheten av att vinna denna sista avgörande runda. Tack för det! 10-9, slut och hemfärd! Pust!

José var inte domare denna gång. Men glad ändå!

Även våran domare och fullmånen hade ett litet leende på sina läppar, när vi var på väg att packa in våra grejer i bilen. 

Jo, vi är lite utav pionjärer. Gullgumman och jag är de första(?) och enda svenskarna som lirar i den Tenerifianska ligan. Lena kämpar i damligan och den här gubben slänger sina klot i herrligan, division 2. 

Lenas lag ligger på fjärde plats i serien. Mitt lag leder just nu. Inte illa pinkat av ett par gamla trähästar, eller hur?

Det är en del i det stora lilla äventyr, som denna blogg lirar runt med. Visst slirar jag runt på lite (o)roliga sidospår ibland. Men äventyret funkar som ett huvudspår mellan mina tangenter, i så gott som varje bloggvirke. Hoppas du hänger med!

Ha det goast!
/Berra