Teneriifas historia eller hysteria eller om hitskeppade rövare och banditer?!

"När fan blir gammal, så blir han religiös." är ett uttryck, som är lika ålderstiget som falskt. Nu, när den här skallige mannen bakom tangenterna, börjar bli en aning till åren kommen, är det istället historian som blivit intressant. 

Inte undra på det. Den här gubbens ögon har sett den snabbaste utvecklingen, som någonsin drabbat jordens yta. Tekniken. På femtiotalet, med stora klumpiga radioapparater, som tog ett par minuter att värma upp sig, innan det skräniga ljudet kom ut genom högtalaren. Det var också då, på den tiden, vi fick hem den första TVn, som innehöll en enda svensk TV-kanal.

Det har runnit mycket vatten under sittringarna, sedan dess. Dagens smarta TV-apparater med hundratals digitala kanaler, har ju sin bakgrund i gårdagens teknik.

Var är stenåldern?

Så, den här gubben, kunde inte hålla sina slitna gamla tassar borta från att gräva i Kanarieöarnas bakgrund. Det har hänt en hel del under årens lopp. Dock är mina tangentbordsfingrar alltför lata, för att ge dig en fullständig historisk bakgrund. 

Så jag tar istället med dig, kära läsare, på en liten krusning av vattenytan till några av Teneriffas historiska händelser. Märk väl, att jag skrev historiska och inte hysteriska. Fast, när du läst klart, kanske det går att diskutera...?!

Atlantis sista suck?!

Den tidigaste, naturligtvis odokumenterade händelsen, att Kanarieöarna varit en del av den mytomspunna, men nersjunkna kontinenten "Atlantis". Även myter kan ju vara sanna, även om chansen är liten. Enligt sägnen var ju Atlantis paradiset på jorden. Där finns det finns ju viss likhet, med dagens Kanarieöar. Ett paradis för oss frusna skåningar, åtminstone!

Ursprungsbefolkningen på Teneriffa med flera kanariska öar, ska visst ha blivit hitskeppade av romarna från norra Afrika. De var tydligen rövare och banditer, eller annat oönskat "pack", som inte sågs med blida ögon av Romarikets högsta höns (=tuppar?).

Slaget om bananerna stod här?!

Detta "pack" verkade ha gjort sig ett eget liv på ÖN. De högväxta och blondlockiga guacherna, levde i sju olika kungadömen på Teneriffa, tills några av oss européer ville sno deras land. Den spanska soldathögen fick dock mycket tufft motstånd.

Vi vet dock alla hur det gick. Från slutet på 1400-talet och fram till dagens datum, tillhör dessa underbara sju öar Spanien. 

Upplysningen skiner över hysteriska historiker?

Varför är denna historia så intressant (och historia som ämne överhuvudtaget), kan man fråga sig... Att veta, eller kanske rättare sagt, ana om orsaken till att det är som det är idag. Varför det blev som det blev...!?

Vet man inget om sina bakgrunder och är "historielös", så kanske man riskerar att ramla in i samma misstag, som våra förfäder och förmödrar gjort. Nazism, rasism, främlingsfientlighet och liknande skit, typ Sverigedemokraterna, är ett klart bevis på sådant.

Källor till ovan lagom tolkade fakta om Kanarieöarnas historia, är ett par reseguider + den fenomenalt välfyllda sajten kanarieoarna.nu. Om du nu, mot förmodan, kan slita dig från denna goa blogg, så rekommenderas en liten titt på denna sajt.

Glöm aldrig att dina medmänniskor är lika mycket människor som du, oavsett om de är bruna, bleka, röda eller blåa i skinnet, tror på nån gud eller ej, har nåt kön eller glömt det hemma, är stora som hus eller små som gulliga barnvagnsinnehåll, kommer från sydvästra Mesopytanien, har nitton stortår, eller vem de kramar i sin säng!

Ha det goast!
/Berra

Boulen paradislunkar mellan hem och efterlängtad vinst!

Nu har det börjat hända lite grejer!

Nu, när man kommit in i lunken...Boulelunken rättare sagt; Just nu (tror jag) har vi lagt oss till med ett lite inrutat bouleliv. Klotkastandet är inbokat fem dagar i veckan(!). Det är den schemalagda delen av det ljuva livet. Varje måndag och fredag kväll, är det tävling. Nåväl, inte varje gång. Det är ju mänskligt att behöva ställa in ibland. (Lyckligtvis, bara ibland!)

Solnedgång över boulebanorna

Visst myser vi varje dag, här i (boule-)paradiset på Teneriffa. Men, det är lite speciellt mysigt med tävlingarna. De senaste veckorna, har vi verkligen inte varit ensamma som svenskar på dessa tävlingar. Thorells bouleresor har dragit hit lite folk. + att några andra klotkastare från gamla Svedala, firar sin sedvanliga semester här i Los Cristianos och på Los Hermanos boulebanor.

Nästan hela publiken gapar av förvåning!

Det innebär ju att det blir en del prat mellan matcherna. Lirare från ditt o datt i Europa är oftast inte lika bra på svenska, som svenskar. Knappast underligt. Det känns dock lite småkonstigt att möta svenskar, och speciellt då stockholmare, när man är ca. 500 mil hemifrån. Det har ju även hänt vid två tillfällen, att gullgumman o jag har fått möta klubbkamrater. Men, det är jätteroligt att de kommer hit!

Dock, denna kväll, slapp vi att möta alltför många av dem...i de första tre matcherna. Den fjärde och sista, dock mot en stockholmare o en skåning. Precis, nästan som vi själva.

Inte på lyset... trots billiga drinkar

Den här kvällen var det ljuset som var det enda problemet. Det var tydligen någon knivig person, som skurit av en sladd. Sen dock, när det "varde ljus", så spelade vi som gudar! För första gången i dessa tuffa tävlingar lyckades vi vinna fyra dubbelmatcher. Bra spel och bra taktik, är ungefär allt man behövdes. YES! YES! YES!, för att uttrycka sig på lagom svenska.

Hem!

Så denna kväll, gårdagen vid tolv-halv ett-tiden... lunkade vi hem till vår lilla goa lägenhet i extra sakta mak, extra glada. Vilket man blir när gjort, det där lilla extra. Inget extrapris denna gång. Men ett bra gäng med extra poäng, till årets samlade sådana. Efter ett visst antal vinster, så får man tydligen priser. Ska bli intressant att se, när vi väl kommer dit. För vi kör på. Ända in i kakan! ...eller åtminstone till mållakritssnöret är demolerat.

Köpa vingar för pengarna...

Ja, det är inte det enda som hänt, denna dag. Vi var först erbjudna en lägenhet i "Albratos". Men, när vi väl kom dit o tittade, så såg vi att man förmodligen måste ha vingar för att kunna ta sig upp till lägenheten. Eftersom vi är helt vanliga gamlingar, med helt vanliga knäsmärtor, så insåg vi att trapporna förmodligen skulle ta livet av oss. Jo, man förstår varför det kallas för Albatross. Det skulle krävas fågelliknande egenskaper, för att ta sig hem. Vi tittade vidare på andra erbjudanden...

Nästa hem!

Dock! DOCK!!!! Nu är det däremot färdigt med att boka ny lägenhet till nästa vinter. En fin liten kvart på 50 goa kvadratmeter, har vi pyntat deposition för. Så alla ljuvliga vinter-teneriffianer. Nu blir ni inte av med oss, i första taget! Hoppas ni gillar detta faktum, lika mycket som vi. 

Ha det goast!
/Berra

Maestro Matthias dirigerar bouleorkestern eller barnens klotdebut i leendets sken!

Vi boulespelare är ett åldrande släkte. Av någon underlig anledning har sporten boule, blivit betraktad som en sysselsättning enbart för oss gamlingar. Det är falskt! Lika falskt som att påstå att Donald Trumph är medlem i miljöpartiet eller att Elvis Presley fortfarande lever. 

Boule ÄR en sport för alla, som överhuvudtaget kan kasta en kula, oavsett ålder, kön, längd, storlek på näsan, religion, nationalitet, rationalitet eller hudfärg. 

Då kan du säkert förstå, att denne gamle inbitne klotkastare, gläds oerhört när man ser en skolklass - med glädje - lära sig detta (kanske) ädlaste av spel. 

Är det inte min tur snart!!!!?

Svenska skolan här, i Los Cristianos på Teneriffa, är en liten skola. Det går just nu ett åttiotal elever i allt från nollan till nian. Både bofasta och tillfälligt boende barn, får lära sig allt vad skoverket verkat fram i sina läroplaner. + en massa spanska, förstås. Även förskola finns att tillgå, för minstingarna. Denna skola funkar som en livsbetingelse för de barnfamiljer, som bor och verkar här på ÖN. 

Maestro Matthias dirigerar

Förutom detta har dessa barn den stora förmånen att få lära sig spela boule, med den eminente boulemaestron Mathias Thorell som lärare. Klass efter klass av svenska skolungar fick sig en rejäl dos boulekunskap, serverade på Los Hermanos boulebanor. 

Rektor Tommy jobbar hårt!

Barnen i den klassen, som jag bevittnade, var väldans läraktiga och duktiga. De kan säkert bli bra boulespelare, om de fortsätter att träna med någon bouleklubb. Dessutom förvånansvärt disciplinerade och följsamma i undervisningen. Kanske berodde det på att rektorn, Tommy Isaksson i egen hög person, var närvarande för att dokumentera elevernas debut i petanque. 

Ett inlägg i skoldebatten?

Nåväl, det måste väl tillstås att alla inte var nya i spelet. Mathias egen son såg ut som ett proffs i bland de övriga. Undra på det. Han har ju boulen i blodet!!

Så, denna dag gick till historien, med ett större leende än vanligt. Att se barn och ungdomar glädjefullt leka med lägg och skott, är något som får den här gubbens mungipor att förflytta sig till öronhöjd.

Att ett gott skratt förlänger livet, är välkänt. Men, även små leenden har god effekt på våra livsandar. Leendet är en av livets viktigaste beståndsdelar! Sker det även ett leende med bouleklot i hand, så är din lycka gjord!

Om du vill veta lite mer om Svenska skolan i Los Cristianos, rekommenderas deras hemsida och Facebooksida. 

Ha det goast!
/Berra

Körkortsdansen vindlar vidare bland Teide, sandaler och en slurk doping!

Körkortet dansar en ny dans. Ja, kära följare, ni kanske kommer ihåg mitt tidigare bloggvirke "Körkortet dansar runt i Europa..."? Om inte, så ta gärna en liten titt. Annars, grattis till ditt osedvanligt goda minne!

Har körkortet fallit platt för den vackra utsikten?

"Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla." Tack Hasse Alfredsson för dessa rader, och alla andra fantastiska sånger, sketcher och texter. Må de leva för evigt! 

Den lilla valsen i foxtrottakt, passar precis för att beskriva mitt körkorts vidare tango, genom Europa. För två månader sedan (!!!!!) skickade jag in körkortsunderlaget. Ja, ni vet det där med ett grymt gräsligt foto och en namnteckning som ingen levande själ kan läsa. 

Bara att bärga sig och ta skeden i skitig tass!

Trots att denna tid gått väldigt snabbt. - Ja, som sagt tidigare, så springer inte tiden här på Teneriffa. Den flyger i värsting-jet-fart, minst. Varje timme går på högst en kvart. - har inte detta eländiga brev kommit fram till Transportstyrelsen!

Man undrar om det fastnat i en brevpress i Berlin, tagit en omväg om Teide, för att njuta av utsikten, ute o roar sig på Reperbahn i Hamburg eller tar sig "en lille en" i Köpenhamn...?

Klättra upp o hämta ditt körkort nu, Berra!

Att ett brev på mer än två månader, fortfarande inte lyckats ta sig sträckan mellan Los Cristianos och Örebro, får en att undra om det fått fötter... alltså promenerar hela vägen hem till Sverige. Det skulle nog ta sin lilla tid, slita ut ett par-tre par skor och gett körkortsunderlaget tillräckligt med kondition, för att orka klättra upp för Mount Everest. 

Det är kanske där jag tvingas hämta ut mitt körkort? Bara att hoppas att tjänstemannen i postluckan, känner igen mig, när jag har syrgasmask på och stånkar o stönar som en etthundratioåring i säng med snygga grannfrun. 

Har brevet åkt UFO, där upp på himlavalvet?

Nåväl, igår kom ett brev från ovan nämnda transportstyrelse. Denna ursvenska myndighet påstod att jag, inom 30 dagar efter brevet skickats, ska inkomma med nytt underlag för körkortet. Brevet tog 29 dagar att eftersändas fram till denna trevliga adress i denna härliga stad, Los Cristianos. Som du säkert räknat ut, så hade jag en endaste liten dag på mig. 

Under denna dag, skulle jag då: 
0. Låna en skrivare, för att skriva ut körkortsunderlaget.
1. Plåtografera mig igen
2. Skriva under skiten.
3. Flyga hem till Stockholm. 
4. Ta racertåget till Örebro
5. Lämna in skräpet till Transportstyrelsen. 
5½. Allt detta, utan att glömma det förbenade lappskrället i fickan, på flyget, hemma eller på tåget.
6. Pust!

Så beslutet är lätt. Jag stannar på Teneriffa, för att körkortlös njuta av denna underbara Ö. Sedan, när jag kommer hem till kyliga vårSverige, så kan jag ta tag i saken igen. Alternativet är förstås att be någon stackare, som ska åka till snöiga gamla Svedala snart, att posta brevet någonstans inom Svea rikes gränser. 

Behöver jag dopa nästa brev till Sverige?

Nog har posten i Sverige sina avigsidor och märkvärdigheter (vem har inte det, förresten?) Men, att lita på spanska posten. Nej!  - Då kan man lika gärna leka ryska posten. Det kan ju vara trevligt, värre. Men, ger mig troligtvis inte något giltigt körkort.

Don efter person? 

Fast, egentligen... är jag lika glad för det. Det är dock inte mina sandaler. De är snart utslitna, av allt vandrande och boulespelande, här på ÖN. Då är det dessa sköna skodon, som skickas till sophögen, inte jag. Kanske kan jag leva några minuter/timmar/dagar/år längre, tack vare de tjänster som dessa goa dojor givit mig. Man tackar & bockar!

Ha det goast!
/Berra

Äntligen fick vi tummen loss ur bäcken eller storyn om det vackraste sättet att trötta sina fötter!

Då fick vi äntligen tummen loss från vagnen och ändalykten lyftes iväg med buss till La Caleta de Adeje. En lång, lång promenad, som vi planerat att göra, ända sedan i höstas. Vi vandrade längs kusten, hela vägen hem till Los Cristianos. 

En dryg mils knallande i lugn, njutbar och maklig takt. Den här blåsiga, men varma dagen, gav oss trötta fötter och ett ljuvligt, fantastiskt minne. Den där strandpromenaden avverkad i hela dess längd. Förmodligen Teneriffas vackraste lunkar-mys-sträcka.

La Caleta = "bäcken" på spanska. Men, det syntes inte en skvätt av någon bäck, i den pittoreska lilla staden där knallandet startade. Vad gjorde det, när Atlantens vågor rullade in mot klipporna?

Ett par "vattenhål" passerades. Gissningsvis 257 st, och några till. De flesta välbesökta. Tre av dem fick också besök av oss. Ja, egentligen fyra, fem - sju, eftersom gubbablåsan gjorde sig påmind, allt som oftast. Vad gjorde det, när man dessutom träffade trevligt folk?

Både lättlunch och middag, och någon extra öl på vägen. Ja, hela dagen försvann under våra fötter, där vi gick. Nu, på kvällen, värker fötter, knän, rygg o skalle. Men, vad gör det, när man har en sådan vandringsupplevelse i färskt minne? Det var det verkligen värt!

Nu är det nog med tangentbordsklyveriet, för denna gång! Här kommer vandringen i bilder, i form av en liten film. Så, ge mig ytterligare 1 minut och 20 sekunder av ditt förhoppningsvis långa liv. Klicka igång denna lilla film i helskärmsläge och du kan njuta med oss, utan att dina fötter också blir trötta.

Ha det goast!
/önskar en trött Berra och hans (om möjligt) ännu tröttare gullgumma.

Med Elvan genom gränder, på kanelen eller kamelen, eller en kärlekssång till Los Cristianos

Den här fina staden, Los Cristianos, på Teneriffa, är tveklöst föremålet för vår senaste förälskelse. Det är en liten stad. Man kan ta sig överallt med den så kallade "elvan". Alltså; de där två bruna pinnarna som sticker upp ovanför de utslitna sandalerna. Nåväl, efter ett gäng goa gympass och ett annat gäng med sköna promenader, är inte benen så spinkiga längre. 

Elvan går med största nöje genom solskenet till strand, affärer och boulebanor. Den här staden är rätt liten. Men, sammanbyggd med Las Americas, som i sin tur verkar sammanväxt med Costa Adeje, som i sin tur... 

Gullgumman myser på stan.

Ja det växer så det knakar, säger man, trots att det egentligen bullrar mer än så, när byggjobbarna dra på. Det lär visst finnas mer än 500 hotell. Det märks! Kosmopolitiskt, skulle man kunna säga. Man bryr sig mer om människan än nationen hen kommer ifrån. Det är "bara" de språkliga barriärerna som ska överbryggas. Kanske inte alltid lätt som en pannkaka. Dock, lätt att man faller platt, för denna ljuvliga stad.

Svårt, om man är på kamelen...

Att få fram aktuella fakta om antalet innevånare i denna stad, är lite som att leta efter en kamel i höstack, eller kanske något mindre. Kanel, kanske? Nåväl, även om man inte är på kamelen, så verkar aktuella siffror försvinna i cyberrymdens gråa horisont, så snart muspekaren närmar sig. Att uppskatta antalet, får någon annan göra. Det bor åtminstone färre här än i New York, men fler än Säffle.

Delad glädje är dubbel glädje.

Däremot är historien om denna stad intressant. Pirater som har härjat här, kan man inte se något spår av idag. Möjligen försäljaren av ballongsvärd, som klätt ut sig till Captain Jack Sparrow.

Har man valt den smala vägen, som till himmelen bär...?

Andra Los Cristianska begrepp, som tillhör svunna dagar är; Fiskeläge, jordbruk och industrihamn. Visst kan man se några fiskebåtar lägga ut. Absolut! Man kan lukta sig till dem i hamnområdet. Men, inte odlas det någon större mängd gröna saker här, inte. Det hotellen som växer bäst. De vattnas av resebolagen och gör säkerligen goda affärer.

Gran hotell. Ett grant hotell att bli granne med?

Det är ju vi nordbor, som startade den turistnäring som idag är den ekonomiska pelare, som ser till att staden mår som en prins i solen. Vi har också blivit hedrade med gatunamn. Avenida de Suecia för att ta ett exempel. 

Att gå runt i staden, ger uttryck för en massa intryck. På bara några hundratal meters spatserande, kan man se ruffiga gränder o hus, ofärdiga byggnationer (= hål med högvis med bråte), pittoreska gränder, starkt trafikerade vägar, massvis av restauranger och affärer, samt vackra byggnader med stiliga fasader och mäktiga hotellkomplex. Allt i en salig blandning. 

Svårt att välja? Välj då en annan butik!

Det känns lite som om någon bara kastat ut gator, torg och kåkar, som det vore kort från en kortlek. Finns liksom ingen rim o reson. Men, det är också en stor del av charmen. Man vet aldrig vad som döljer sig, bakom nästa hörn.

Trettondagshelgen var folkrik på stan.

Los Cristianos är inramat av mäktiga berg. Ja, det finns även en rejäl kulle, nästan mitt i stan. Detta tillsammans med vackra stränder, härliga strandpromenader, finfina boulebanor, festliga festivaler, sommarväder så gott som året runt och en handikappanpassning som skulle få vilken stadsplanerare som helst, i varje annan stad på jorden att slita sitt hår ner till skallebenet, är vad man kan njuta av i denna stad.

Så nästa gång det är allsång, så bör det låta så här: "Los Cristianos i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu!"

Ha det goast!
/Berra

Kan Kanarieöarnas värme bota knasiga ryggar eller blir det en björntjänst?

¡Hola! alla goa värmegudar på Kanarieöarna! Kan ni möjligen bota reumatiska gamla ryggar, knän och andra leder? I så fall skulle den här gubben, evigt tacksam och gå i kyrkan stup i halvtimmen. 

Botad nu?

Att ha en reumatisk sjukdom, innebär en massa ont, ont, aj, aj. Speciellt under vintertid. Ja, ni vet, den tiden då det är kallt, snöigt och halkigt. Då man helst vill gå i ide, som en björn, och vakna upp igen när liljekonvaljerna blommar.

Men, det är tyvärr inte oss människor förunnat, att kunna sova bort en hel vinter. Men, å andra sidan, är en björnpäls alldeles åt lingonskogen för varm att bära, här i Los Cristianos.

Ingen björnpäls i sikte. Inte ens en svinpäls!

Minns en sång, man redan i lekskola skrålade: Björnen sover... Ja, det hette ju lekskolan, då. Ett förskott på det som senare kallades för dagis och förskola. Barnomsorgen utvecklas, men björnar är fortfarande björnar. Tack o lov för det!

...bara man är varlig, fortsätter sången... Jo, det bör man vara med ett ryggskrälle (alltså; det snöret som rumpan hänger i), vars ägare är allergisk mot vinter, framför allt kyla. Det är en av orsakerna till man nu är på varmare breddgrader, medans snöstormarna yr i Sverige.

Hur är det då, frågar du kanske. Är ryggen, lederna, knäna m.m. friska nu, när kylan är flera hundra mil bort? Det är flera som har frågat. Svaret är nej, men ändå inte helt nej, alltså. Nej, smärtan o besvären har inte helt trollats bort av det Kanariska solskenet, tyvärr. Men, det är sju resor bättre, minst.

Gullgumman mår som en drottning!

Det är inte bara värmen, som gör susen. Det är ett annorlunda liv, här. Rörligare, man är oftare utomhus, lättare att ta sig till gymmet, går ut o vandrar, spelar boule mm. Jo, en aning rörigare också, men mycket roligare och framför allt härligare. 

När smärtan och stelheten är lindrad av solpiller och promenadtabletter och dylika symptomfria mediciner, är livet mycket mysigare att leva. Man orkar helt enkelt att ta del av alla aktiviteter, som kan benämnas som; livet.

Ett sjumilakliv från sjuksängen!

Så, med andra ord: Dock blir man inte helt frisk, ens av värmen på denna ljuvliga ö. Men, vinterlivet på Teneriffa innebär ett åttamilakliv åt rätt håll. 

Man får nöja sig med det, och vara glad åt, att man är tillräckligt frisk i huvudet. Det är ju liksom huvudsaken (förutom kepsen då, förstås). Man är tillräckligt huvudstark, småfjantig och jädrar-anamma-besudlad, för att tänka ut sådana här bloggvirken.

Jag är dessutom övertygad om att det kommer många många fler bloggvirken, innan mina grå celler dammat igen för gott. Hoppas att du följer med!

Framtidsutsikter!

Den här gubben kommer säkerligen aldrig att hålla med om att pensioneringen är livets nerförsbacke. 

Kan en småskruttig gammal reumatisk gubbe tänka framåt med positivt sinne. Då kan säkert du också!

Ha det goast!
/Berra

Teneriffa - Sverige 10 - 1 i halvlek, trots att badbyxorna får vila, bland begravd stress!

Då har det gått drygt tre månader. Andra halvlek har börjat. Ställningen är Teneriffa - Sverige 10 - 1.

Livet på Teneriffa, har gett en två bruna ben. Det tredje benet måste man tyvärr skymma för solens strålar och eventuellt nyfikna ögon. Om det nu skulle vara någon som är nyfiken på vad en småskrynklig gubbe har att bjuda på, från de nedre regionerna. Tveksamt, ytterst tveksamt. Hade man varit fyrtio år yngre, så kanske....

Mig veterligt finns det inget naturistbad i Los Cristianos. Tyvärr, vill jag påstå. Det är en väldans god frihetskänsla att få bada o sola naken. Men, inte klagar man i paradiset. Dock är det så, att badbrallorna får vila, oftare än man trodde. 

Vädret är väldans fint, men inte perfekt. En o annan mulen dag, men de flesta dagarna bjuder på soligt o fint väder. Tjugo grader och några till, oftast. Konstigt nog, så fryser man lite om kvällarna, som kan vara ca 15-18 grader varma. Man har väl bott in sig i den goa värmen.

Men, man gör ju annat också, än att sola o bada. Lägenheten kan ju inte stå o förfalla i ett dammoln. Kläderna tvättar inte sig själva och maten behöver ju lite omsorg för att bli ätbar. Dessutom har vi bouleklot, som kräver sina kast och våra två kroppar behöver motioneras ibland. + vila, förstås. Det kan man ju inte slarva med. Då skulle gubben knappast orka att slänga ur sig detta gigantiska ordberg, på denna blogg. 

På tal o vila... Ett måste, här på Teneriffa, är naturligtvis att njuta av att göra ingenting. Alltså; Inte ingenting att njuta av, utan njuta av att göra ingenting. Trycka på pausknappen och bara vara människa. Inget annat. Det är oundvikligt måste i livet på Teneriffa! Det är också de dagarna/stunderna/tillfällena, som gör att en människa kan vara människa. Stressen är för länge sedan kastad i papperskorgen, glömd och djupt begraven i den gula sanden på playan. 

Här vilar inga sorger, bara begravd stress.

Hemlängtan, då...? Det är en fråga man ofta får. För min del, är det bara att titta på väderprognosen för Sverige, så försvinner all eventuell hemlängtan, snabbare än den knapra pensionen.

Vännerna, de underbara människor man lärt känna där hemma i Sverige. Flera härliga vänner dyker upp här på ÖN istället. Man hinner knappt stänga dörren efter den ene, så välkomnar man den andra. 

Det är helt underbart ljuvligt. Man går ut o käkar, snackar och mår gott i vänners lag. Det finns mer tid, värme och känslor att ägna sina medmänniskor, här, än hemma i kalla Stockholm. Dessutom hinner gullgumman o jag, att umgås mycket mer med varandra. 

Dessutom träffar man ljuvliga människor här i Los Cristianos, som kommer att växa till nya vänner. Teneriffa är en social höjdare. 

Avståndet till de nära o kära, uppvägs av det ovan nämnda. Men, är ändå, det enda som saknas här. Fast någon dag, så kommer man säkert att ge även dem välkomnade bamsekramar, här på ÖN.

Nästa vinter i detta hus...?!

Ja, vi är på ön med stort Ö och N. Det är här gullgumman och jag vill leva, bo, älska, umgås och leva varje vinter! ...så länge våra kroppar finns kvar på jordens yta.  

Ha det goast!
/Berra

Det gick ingen maska i Mascadalen, trots att vi maskade runt där!

I hjärtat av Teneriffa, finns den kanske vackraste vyn. Med gullgumman som dragplåster, lyckades vi samla våra vänner, och ge oss iväg på ytterligare en ullresa med Skandinaviska utflykter. 

Den fanatiska utsiktsplatsen Mirador de Garachico, kan man se hur många gånger som helst. För att inte tala om deras goda chokladtårta. Mums! Ja, just... eftersom "masca" betyder "mumsa", enligt google translate, så kändes det som en utmärkt förberedelse, till ett besök i Mascadalen.  

Jo, vi tuggade oss vidare genom odlingslandskapets tjusiga syner. Allt medan vår underhållande guide gav oss historia och bakgrunder till dagens turistbeströdda Teneriffa. Mycket intressant!

På bergsvägarna fick den lilla bussen jobba. Dess skicklige förare, lyckades manövrera oss genom hundratals kurvor, svängar o hisnande utblickar över bråda stup och höga berg. 

Väl framme i lilla byn Masca. 99 innevånare, enligt en googlande medpassagerare, var något av det vackraste ett öga kan skåda. Helt inramad av höga berg, kunde vi njuta av dessa otroliga syner. 

Vägen hemåt, från tjusiga "mums"dalen, var om möjligt, ännu mer hisnade o vindlande. Det kändes som om den lilla bussen (30 platser, ungefär) var för stor för vägens tvära kurvor. Bussföraren José fick visa prov på all sin manövreringskunnighet, för att ta oss hem mot Los Cristianos igen.  

Ja, nog snackat. Från o med nu låter jag bilderna tala. Bara luta dig tillbaka i en minut och åtta sekunder. Sätt igång den lilla filmen i helskärmsläge och njut av allt det vackra (om o om igen!). Varsågoda!



Ha det goast!
/Berra

Dånande, dunkande och fyrverkerisprakande nyårsfirande på Teneriffa. Då fick långfillingarna äntligen vila.

Att fira nyår på Teneriffa... Det blev till att hoppa över både "Grevinnan och betjänten" och "Ring, klocka ring".

Massor av folk ute! Många unga, i mer eller mindre nyktert skick, rumlade runt kring Centro Cultural. Dånande, dunkande, ljuvlig musik. Dans på gatan. Folkligt. festligt och härlig stämning. Tjo-flöjt i salsatakt.

De flesta var skötsamma och hyfsat nyktra. Men! Ja, visst får det en att minnas sin egen ungdoms firanden och umbäranden, när man ser festklädda ynglingar o tjejer dricka direkt ur flaskan eller må illa på en parkbänk. Inte tusan, var man bättre själv, inte. Definitivt inte! Minns fortfarande hur det kändes, att vakna upp spyfärdigt bakfull, bakom en buske. 

Man var knappast någon attraktiv syn, då. Bakfull och bakful. Det är ju gammalt och preskriberat sedan länge. 

Sjöbusen dundrade på, så att vågorna sjöng i takt.

Den stiliga festklädseln på nyårsnattens glada flickor/pojkar/damer/herrar på Los Cristianos gator och torg, förvånade åtminstone mig en aning. Grymmaste finkläderna hade dammats av och lämnat garderobernas dunkla hörn, för att visas upp denna kväll och natt. Kostym+fluga eller tajta glittrande klänningar och högklackat. Ja, mycket högklackat. Så pass, att det troligen är svårt att ta sig fram i nyktert tillstånd. Då ska vi inte tala om hur vingligt det måste kännas för en berusad tonårstjej. (Hej å hå!!) 

Drivor av folk utanför 24/7-öppna butiken. Undra vad de ville köpa där? Kan det månne vara en flarra flytande godis, att hälla innanför den tjusiga skjortan/klänningen?

Nåväl, en o annan droppe av dessa flytande varor intogs även av gubben och gullgumman, denna sköna kväll/natt. 

Tidigare i veckan, hade vi gjort en överenskommelse med ett mathak i närheten. De skulle fixa sex st. tvårätters middag, för 20€/näsa. Bra pris, med tanke på vad andra, kanske lite finare, restauranger tar betalt. 

Då var det bara att släpa hem käket i dramaten "Tyra". Hon fick jobba hårt denna eftermiddag. Det var tillräckligt med mat för ett mindre kompani. 

Ja, nu är vi inga soldater, tack o lov!. Så det blev ett par doggiebaggar av överbliven mat. Gott, var det! Mycket gott. Samt att vi slapp laga maten själva. Bara värma. Så, disken och stöket minskades ner till en hanterlig mängd dagen-efter-arbete.

Bra! Då kunde även vi två, slappna av och ha trevligt i våra goa vänners lag. Vi käkade, skrattade, och snackade och myste hemma hos oss. Sedan hem till vännernas hotell, med fantastiskt fyrverkeriutsikt. Jisses, vad det smälldes på vackert, över himlavalvet.

Så, att fira nyår utomlands. Ja, det kändes bra. Mycket bra! Man slapp ju dra på sig långfillingar och vinterjacka, för att snubbla sig ut i en snödriva mitt i natten. Dessutom lyckades man ha riktigt roligt. utan att egentligen anstränga sig, och kunde sitta och sola på balkongen dagen efter.

Med förhoppning om underbar fortsättning på det goaste nya året, hälsar gullgumman o jag till era alla!

Ha det goast, önskas!
/Berra