Sjukt skitbra!...eller bara en döbra tävling? Nej, det är sjukt friskt!

Efter tre bloggvirkeslösa dagar, har nu gubben äntligen fått pekfingrarna loss och ändan ur kärran. Nu kommer de, förhoppningsvis efterlängtade ordklyverierna att åter strömma ut över din dator/nalle/surfplatte-skärm. Skärmigt, eller hur?

Los Hermanos klubbmästerskap samlade 36 mixedtrippellag.

En reflektion, jag länge suttit och ruvat på, slängs härmed ut för allmänt beskådande. Är du av annan åsikt, står det dig fritt att skylla dig själv.

Nu tycker du säkert; "Jo, gubbe! Kom till saken nu! Sväva inte runt tangenterna nu, utan sätt hammaren på skruven och spotta ut, det du vill säga!" 

OK, då! Visst älskar jag att sväva runt ämnet, som katten omkring den heta vällingen. Men, förr eller senare, så hittar jag nog rätt bokstäver för detta ändamål. Men, man vet ju aldrig när gamla gubbar kommer... till målet. 

Finalpubliken; ett hundratal hejade, klappade o mådde gott!

Men, nu fjädrar anamma!
Att vara kroniskt sjuk, är inte någon allmän höjdare. Snarare ett lågvattenmärke. Men, ändå anledningen till valet; att smita från vintern, detta år. En reumatisk sjukdom, Bechterews, mår alldeles utmärkt i den goa värmen på Teneriffa. Eller rättare sagt: tvärt om. Jag mår utmärkt och sjukdomen håller sig i schack. Nästan schack matt. Det är väl sjukt bra?! Att man mår bra, trots att man är sjuk. 

När man hör en elitidrottare beskriva sin fantastiska vinnarprestation med samma ord: "Sjukt bra!" "Helt sjukt!" eller liknade.... så får man nästan krupp, på köpet. Denne idrottare skulle inte kunna vinna sitt lopp, om hen varit sjuk. Eller... kan du tänka dig att en rullstolsburen man/kvinna, helt plötsligt lämnar rullen bakom sig, och hoppar 6 meter i stavhopp, springer 110 meter häck på 12 sekunder eller backhoppar över 100 meter?

Att gullgumman lyckades med att få silverplats i gårdagens tävling, är enormt bra. Tillsammans med duktiga, landslagsmeriterade Kjelle och Lasse, gjordes en finfin prestation, som nästan räckte ända fram till finalvinst. Det var knappast sjukt. Men fan-ta-mig-tastiskt bra!

Vi var knappast bättre själva, i vår gröna ungdom. Att använda ord som "dö" och "skit" för att förstärka. Ja, knappast bättre än dagens "sjukt" och "fett". Vi sade ju att en fotbollsspelare kunde lira "döbra" och att exempelvis Björn Borg spelade "skitbra". 

Fina finalisterna!

Själv skulle jag kunna använda dessa knasord, när det knasigt nog passar in. Typ, om man gjort ordentligt ifrån sig på muggen eller ungen jobbat blöjan full, är det ju "skitbra".
Att Hitler är död är faktiskt "döbra".

Minns en gång, när ett av dessa ord, faktiskt gick att använda i ett faktiskt läge. När jag jobbade på dagis, en sommar, så smög sig en geting in i smörpaketet, för att lapa i sig de knapra resterna efter att barnen fått sina mackor. Jag lade lade på locket, och slängde smöret, med sitt randiga lilla surrande innehåll, i papperskorgen. Den getingen fick det "fett bra"!...tills smöret tog slut. Knappast "döbra", trots att han förhoppningsvis fick sig en behaglig avslutning på sitt surrande liv.

Känns dock tveksamt, om att använda "sjukt" på ett positivt sätt. Men, det skulle ju på någe´ vis kunna beskriva livet i Los Cristianos. "Sjukt bra!" eller "Sjukt friskt!", menas då att det är bra för denne kroniskt sjuke gubbe, att vistas i värmen på denna ljuvliga Ö.

Så är det! Men, om inga höga herrar har något emot det, vill jag, med mina ord skriva "Jättebra!". Att finnas i värmen här på denna jättefina Ö är jättebra, jätteljuvligt och goast! 

Ha det goast!

/Berra

  

Kontaktsvårigheter i paradiset eller hur vi nästan drabbades av utbrändhet.

Där sitter man i solen, i den goa staden Los Cristianos på den härliga ÖN Teneriffa och undrar vad ända in i palmbladet, ska jag skriva om i bloggen...!?

Livet på ÖN: En promenad i parken, en dans på rosor.

Då händer det plötsligt! Inga miljoner i varken lott eller lottovinst, tyvärr. Lite svårt att vinna, om man inte spelar. Men, om man spelar, är ju risken större att man förlorar pengar, än att man vinner. Så, beslutet är enkelt, eftersom vi båda, gullgumman och jag, redan lever vår dröm. Att övervintra, här på ÖN.

Nåväl, då. Vad var det som hände...? Vad var det som fick mig att åter placera min näst ädlaste kroppsdel, på stolen framför datorn igen, för att snickra ihop detta bloggvirke? Kan det månne vara lite grus i paradismaskineriet? Nåt problem, som dykt upp bland solsken o bouleklot?

KM i singel. En rolig tillställning!

Ja, eller rättare sagt; Jo, så är det. De spanska lägenheterna är tydligen allmänt i lite sämre skick, än vad vi är vana vid i Gamla Snödala. I synnerhet då det elektriska. Kontakter o sladdar o sånt. Ja, i Sverige är vi noga med S-märkning, jordade kontakter o sånt. Det ser tyvärr inte lika snyggt ut här. 

Här i vår goa lägenhet, är det ett par kontakter som sitter lite löst. Kontaktsvårigheterna hopar sig längs väggarna. En av dessa svårigheter hade vi med varmvattenberedaren, redan vid inflyttningen. En ojordad kontakt, som skulle petas in i ett jordat uttag. Ja, du vet ett sånt med ett par plåtbitar vid sidan om de två hålen. 

Då lyckade vi peta in den. Det funkade lite segt, men varmvattnet strömmade igång, efter ett par minuters väntetid. Det funkade i drygt fyra månader. Vi kunde duscha, städa, diska och alla andra mer eller mindre roliga sysslor, som varmvatten används till.

Sedan...plötsligt... "Det luktar lite bränt.", tyckte jag, en dag i köket.
"Det kommer utifrån." trodde gullgumman.
Nåväl... vi tänkte inte mer på detta, denna dag. Men, typiskt svenskt, så gnällde lite över att varmvattnet inte var tillräcklig varmt. Men, gjorde inget åt saken...

Tills nästa morgon, då duschen inte alls ville spotta ur sig vatten, högre än isande temperatur. Då knallade jag in till lilla tvättrummet, där varmvattenberedaren är uppslängd på väggen. Då fick jag se att plasten hade smält runt vägguttag och stickkontakt. 

Kontaktsvårigheter!

Hmm... tankarna att gasbehållaren intill kunde smittats av eventuella lågor, var lite skrämmande. Men, tack o lov till alla elektriska gudar, så klarade sig gasen och vi slapp undan med andan i halsen. Då kan vi lugnt fortsätta att leva, och kanske till o med bli i gasen, vid nästa fest. Vi får se vad som bjuds, då.

Nix. Det är inget UFO. Det är en varmvattenberedare,

Ja, nu är meddelande med ovanstående bilder skickade, och elektriker beställd. Så nu är det väntans tider. Man är på vakt, att nallen ska pipa/ringa eller att porttelefonen ska skräna. 

Under tiden, så kan jag ju glatt skriva detta bloggvirke. Det är ju kontakten som är utbränd. Inte gullgumman o jag!

Tjoho, vad livet är gott!

Ha det goast!
/Berra

Blå blå himla blåa känslor i natten och storyn om den andra viktorian

Ibland händer det roliga grejer, och ibland ännu roligare. Du har säkert hört talas om den så kallade "ketchupeffekten", eller hur? Först kommer inget, sedan kommer ännu mer inget, sedan kommer mest av inget, sedan kommer allt på en gång och käket blir då dränkt av den där röda slaskiga tomatsörjan.

Stolta vinnare fick sin buckla från förra veckan.

Så har det känts med boulespelet. Det har gått lite hackigt, och segt och nästan-bra, i flera veckor/månader. Vi har lirat hyfsat, vunnit matcher... men ändå inte riktigt...mer än en gång, kommit hela vägen fram.

Nu, plötsligt. Två vinster, två fredagstävlingar i rad! "Trägen vinner", "träning ger färdighet" och alla andra klyschor, har helt bom, pang, på en gång gett en grandios effekt. Hur ska detta sluta? Kommer gullgumman o jag att gå omkring med näsan i vädret, kaxiga värre än Zlatan?

Under månens goa sken, kan vad som helst hända!

Tror inte, vi är nog inte den typen av människor, som låter vinsterna bestämma våra liv o attityder.... men man vet ju aldrig vad framgångarna föder.  

Samtidigt som väderleken varit osedvanligt ologisk, med svensk vårvärme i februari och för tererifianska förhållanden ovanligt småhuttriga nordanvindar... Då passade vi åter igen på att ha lite mer turbollar och lira bättre än våra motståndare. 

Berra, Lena & Hard rockade hem hela tävlingen!

Den här gången, blev en av våra motståndare omvandlad till medspelare. En go lirare från Skatås i Göteborg. Den klubb, vars lirare jag mött otaliga gånger i seriespel o andra matcher. Hard Wahlborg är en duktig rackare. Bra på att både skjuta o lägga. Tråkig att ha som motståndare, men attans go som medspelare. 

Med denne goe gubbe i laget, så gick det hela vägen fram till guldmedalj. Synd bara att kommer att bli motståndare igen, så snart vi kommer hem till Gamla Svedala igen. Men, det är bara att göra som bakterierna; Njuta medans det varar.

Ja, från det ena... till det femte. Så passar jag på att berätta om en annan rolig grej. Ni som känner mig, vet ju att jag sedan gammalt, i själ o hjärta,  är en stor anhängare av fotbollsklubben Malmö FF. "Di Blåe" har funnits i min blodpump, sedan tidiga dagars skrikhalsande på Malmö Stadion, då jag var "liden påg" i Malmö. 

När Malmös stormatch mot storklubben Chelsea, skulle visas på krogen, så var jag inte sen att tacka ja till att hänga med. På denna danska restaurang, så var vi ett stort gäng svenskar, som bevittnade denna fajt på storbildskärm och andra fyrkantiga platta lådor. En del folk, med vackra ljusblå kläder, för att visa sitt goa stöd till denna goa fotbollsklubb.

Heja Di Blåe!!!

Veg-maten var så usel, att haket var tvungna att gratis bjuda på en efterrätt. Men, vad gjorde det, när man kunde åter igen få fram sin gamla, unga, goa ungpojkskänsla och åter igen heja på MFF. Att vi torskade matchen, var ingen överraskning, även om de ljusblå lirarna gjorde en mycket mycket bra match. Med lite tur, hade "Di Blåe" kunnat överraska o vunnit.

Men, man kan ju inte få allt här i världen. Bara nästan!

Ha det goast!
/Berra

Inte en suck i Småland, att Skandinavien skulle vinna mot Resten av Världen!? eller...?!

Jo, vi har det bra, oförskämt bra, här på Teneriffa. Att övervintra på ÖN, är med största säkerhet, det bästa som gullgumman och jag någonsin gjort. Vi känner oss friskare, piggare och gladare, än vad vi skulle gjort hemma i Gamla Snödala. Annars gick väl skam på torra strandpromenaden?!

Skandisarna, redo att kämpa!

Det är naturligtvis det fina klimatet, som är det största orsaken till att vi trivs som två fiskar i Atlanten. Men, inte enbart detta goa faktum... När man lever här, är man socialt utomhus betydligt fler timmar/dygn än i vrålkalla Sverige. 

Inte för att vårt goa hemland är ett dåligt land att leva i. Tvärtom! Inte ens en klar högerkurva till de rikas förmån, i det styrande huset i den kungliga huvudkommunen, kan radera ut den realiteten; att Sverige är ett fantastiskt land... om somrarna i alla fall, såvida det inte regnar för mycket.

Ännu fler skandisar, ännu mer redo!

Visst kan man begära mer av de där valda slipsarna/kjolarna i dagens regering. De badar i rosor, hela dagarna, men ser mer till de rikas behov, än fattigas. Man kan bli rosenrasande för mindre! ...åtminstone om man ser rött, har hjärtat till vänster och så vidare... 

Nåväl, denna blogg har jag inte skapat, för att snacka politik. Det finns det andra som gör bättre. Dessutom befinner man sig ca. 500 sköna mil från händelsernas centrum. 

Resten av Världen...och några till!

Det jag vill berätta i detta bloggvirke är att man har förbenat roligt på den här underbara ÖN, också. Någon gång kanske även den här sege gubben kommer till skott? Ja, skott finns det gott om på boulebanan. Fast med min uppfattning om hur vinnande boule ska spelas, så vill jag nog se ännu fler skott.

Fötterna rätt, allting rätt!

Då kommer jag osökt (Vilket hemskt uttryck! Varför använder jag detta? Har man tagit för mycket intryck av Peter Harrysson på TVn?!) in på vår så kallade landskamp. I måndags hade vi skandinaver ett klubbmöte med Los Hermanos. Los Hermanos är ju en väldans internationell klubb. Så, vi kallade mötet: Skandinavien mot Resten av Världen. 

Låter nästan som den omöjlig utmaning. Hade det varit innebandy, skidsport eller något annat svettig företeelse, så vi hade spöat dem efter noterna i Internationalen. Men, boule... tja. Vi försökte, kämpade, hade gjorde vårt allra yttersta...och hade väldans roligt på kuppen. 

Inte ens publikens vrål hjälpte våra finalkämpande hjältar.

Men, trots en fenomenal insats, så förlorade vi med 24-21. En ytterst hedersam förlust! Med de skandinaviska flaggorna i topp, föll vi på målsnöret.

Så. nästa gång.... nästa år...till nästa kamp mot Resten av Världen, ska vi importera lite finsk sisu, en massa svensk jävlar-anamma och smittas så mycket av norska skidframgångar, att vi kan vinna.

Sorgerna dränkta o klara!

Kom ihåg: att ingenting är omöjligt. Det tar bara lite längre tid....och kanske skulle lite träning inte skada, heller.

Träna hårt, och blomma ut!

Ha det goast!
/Berra

Visst är det alltid roligt att spela boule... men i bland är det ännu roligare!

Så gott som varje fredag, är det kvällstävling, här i Los Cristianos på Teneriffa. Ja, det är så roliga tävlingar att knappast skogstokiga elefanter eller vilda hästar, skulle kunna hindra oss från att delta i dessa bouletävlingar. Nåväl, en gång har vi missat detta fredagsmys. Då var det mysig fest med skandiklubben. 

Varannan fredag är det trippel- och varannan fredag är det dubbeltävling. Denna fredag, var det 19 dubbellag från olika europeiska länder, som ställde upp. Franska, belgiska, tyska, spanska... och ett par svenska lag, dessutom. Boule är en sport för alla, från alla nationer.

En hel del riktigt duktiga lirare. Så det gällde att skärpa till sig, och istället för att kasta bort sina klot, kasta bort alla eventuella vardagsproblem om ekonomi, trasiga dojor, gnälliga hjul på dramaten, läskiga läskedrycker och bloggvirkesvanor ur skalliga skallen, för att enbart kunna fokusera på att lägga in och skjuta träff.

Nu är det ju så väl, att livet på Teneriffa är ganska så fjäder lätt och problemfritt. Ja, man skulle kunna säga: att livet leker, här på ÖN.

Att lyssna på pratet mellan matcherna, kan göra vilken spelare som helst yr i nattmössan. Alla olika språk... Sen, när man ska försöka förklara för en fransman att man "tar poängen", är det småroligt och kan vara riktigt tålamodskrävande.

För dig som av någon underlig anledning, ännu inte är insatt i boule/petanque-sportens uttryck, kan jag berätta att "ta poängen" innebär att man har poängen inne och i ett knepigt läge, väljer inte spelar sitt/sina sista klot när motståndarna är tomma.

Till dessa tävlingar, serveras diverse drycker. Du kan få läsk, öl, vin, rom mm. Allt kostar en €. Det är alltså tillåtet att dricka alkohol under tävlingen. Vi är ju inte i Sverige. Alltför mycket av dessa drycker, skulle underlätta alltför mycket för motståndarna. Så man fick ta gaffeln i vacker tass och bara smutta lite på det flytande godiset.

Stående från vänster: Lena, Berra, Eric och Diane.

Då kan man ju undra hur vi två gamlingar, lyckades vinna en sådan tuff tävling. Ja, man undrar lite själv också. Men, bara lite. Det krävdes, som alltid, lite tur. Det hade vi, också. I första matchen, mot arrangören Michel och hans kvinna (sittande på bilden), blev vi helt överkörda i början av matchen. De spelade kort, ca. 6,23 meter, och gjorde ruskigt bra.

Men, med hjälp av ett missat skott, som istället för att träffa motståndarklotet, skickade iväg lillen till slutet av banan. Där lyckades vi ta ett par poäng och spelade resten av matchen på 9,23 meter, lite drygt. 1-8 blev till slut 13-8.

Att vi fick stå över andra matchen, innebar att vi vann den med 13-7. Precis som det brukar vara i Sverige. Tråkigt att enbart sitta o glo, dock.

Tredje matchen, mot svenskar... ja, av någon anledning får vi alltid möta svenska lag, just i tredje matchen. Skumt... kanske finns det någon spansk petanca-regel om detta?
Nåväl, dessa två Lillevänner från Skåne fick också bita i det sura förlustäpplet. Men, det satt hårt åt. Skåningarna var riktigt duktiga. Nästan lika duktiga som oss. 

Fjärde matchen var också en rejäl utmaning. Rullare från Frankrike eller Belgien (Ja, alla fransoser skjuter inte järnskott på tio meter, även om det ser ut så på Youtube.). 

Under hela matchen gjorde våra motståndare enbart ett enda skottförsök. Men, packa klot framför/runt om lillen, var de grymt skickliga på. Dock, lyckades vi manövrera ut dem, med taktiskt spel (lägg framför lillen, som placerades efter stenigast möjliga del av banan), och avgjorde med kvällens enda fetkalle. ( =en småknasig bouleterm, som betyder att man med ett direktskott, byter plats med motståndarens klot. Även kallat "carrue en place" för att snacka förmodligen felstavad franska.) . 

Då, när vi trodde att allt var slut, så sade arrangören att det skulle bli en final. Bästa svenska lag (vi alltså(!)) mot bästa AOC (=elitklubben på ÖN) lag. En hel del publik, svenskar också, stöttande oss två. Tack för det!

Vi fick spela fritt över alla banor. Lite roligt, lite ovanligt, lite ovant.

Vi trodde att vi skulle möta ett riktigt bra lag. Men, så var inte fallet. Det var våra franska motståndare, som fick möta ett riktigt bra lag. Av någon underlig anledning, så spelade gullgumman och jag som bäst då, klockan mitt i natten, ungefär. Vi lade in o sköt, som aldrig förr. Visst suckade några fransoser i publiken över mina raspar (=skott som landar lite före målklotet), samtidigt som svenskar ropade "Bra Berra!". 

Man vinner ofta matcher, när man hänsynslöst kan utnyttja motståndarnas misstag. Så även denna match.. När franskarna gjorde en skitomgång, så tog vi stortuggor. Två st. fyror (=omgångar med fyra poäng), gjorde att vi till sist tog hem segern med 13-5.

En härlig avslutning på en härlig kväll/natt!

Visst är det alltid roligt att spela boule... men i bland är det ännu roligare!

Ha det goast!
/Berra

Småknasigheter ute på promenad till vackra Fanabé eller historien om den vandrande GPS:en.

Har du också blivit småknasig på tiderna som GPS:en i nallen anger? Småknasig!? Det är väl bara förnamnet, i detta fall? 

Att planera en promenad efter Google maps, eller liknande program, funkar ungefär lika bra som att åka skridsko här på Teneriffa. Men, är man datornörd, så ...är man!

Nå...säger du. Nu skrev väl gubben fel. Telefonen är ingen dator. Det är en telefon! Jovisst, har du rätt i det. Den där plinglåddan man går omkring med i fickan, kan man ju också ringa med. Det märks inte minst på alla irriterande försäljare, som försöker sälja allt från naturmedicin till bredbandsabonnemang.

Det vi kallar för telefon, är en dator. Den är miljoner gånger snabbare och effektivare, än de första datorerna jag kom i kontakt med. När jag i min ungdom, praktiserade i en datorhall på ASEA, krävdes det massvis av hålkort, gigantiska bandrullar och massvis med tid, för att exempel räkna ut arbetarnas löner. 
Idag, skulle den datorkraft en billig telefon har, räkna fram det mycket snabbare än en stressad knegares pisspaus.
Så glöm allt annat. Du har en dator i fickan! 

Vart tog floden vägen?

Nå... det var ett sidospår. Sorry, att tangenterna sliter sig ibland. Det är ju också rätt roligt att göra lite avstickare, när man tillverkar bloggvirken. Hoppas att du, kära läsare, instämmer.

Lummig och sval?!

En timme och sju minuter. Så sade GPS-programmets vägbeskrivning till mig. Så lång tid skulle det ta att promenera från Los Cristianos till Fanabé. Men, tyvärr var det ingen som hade lagt in våra bromsar i telefonens programmering. Den programmeraren, måste tro att vi är lika effektiva, som den dyraste datorn i hela Spanien. 

Vem har flyttat Hornsgatspuckeln hit?

Inte den minsta tanke på att den här gubben och hans gullgumma, inte längre är lika pigga i benen, som under vår ungdoms dagar.
Inte den minsta tanke på att vi måste njuta av promenaden, och slippa flänga iväg som hundar med tungan som slips.
Inte tänkte denne, förhoppningsvis välbetalde programmerare, på att man måste gå halvstora omvägar runt rondellerna, för att räkna avfarter och hitta övergångsställen.
Inte heller att det finns ca. 700 vattenhål, med god öl, längs vandringsvägen. 

Vattenhålet!

Vi orkade tyvärr inte stanna vid varje vattenhål. Inte ens för att reta gallfeber på GPS:en. Men, ett litet glas öl, kan man ju unna sig i den goa värme, som ackompanjerade vår promenad.

Väl framme i Fanabé, så insåg vi att turisterna dominerade även här. Kanske till o med mer än i vår "hemstad" Los Cristianos. Hotell, hotell och några hotell till. Barer i överflöd, skyltade på engelska. Nästan totalt befriat från pittoreska kanariska inslag. Man, ska ju inte klaga, som själv är trist turist. Egentligen tyckte den här gubben, att det såg ruggans trivsamt ut.

Äntligen framme!

Målet med den här varma o goa sandalvandringen, var att träffa ett par goa vänner, boende på ett av dessa goa hotell i den goa byn/staden Fanabé. Att få prata med den, smygbada i hotellets pool + bubbelpool, äta tillsammans och skratta tillsammans med dem. Det var målet. Det var också underbart uppnått, med råge! Tack för det, goa vänner!

Så, då! Hur lång tid tog denna promenad, då!? GPS:ens ytterst teoretiska beräkning på: en timme och sju minuter, blev i verkligheten två timmar och tre kvart. Sisådär en 250% längre tid än vad plinglådan beräknat. Men, definitiv inga hastighetsböter, och....Ack så njutbart!

Kom ihåg att: Låt aldrig din livsnjutning störas av tekniska smådetaljer!

Ha det goast!
/Berra

Vintern har olagligförklarats och dömts till döden eller att ruttna bakom lås & bom!

Samtidigt som snöstormarna viner hemma i Sverige, är vår fjärde månad på ÖN påbörjad. För dig kära läsare, som är nytillkommen till denna blogg (Välkommen!), måste jag berätta att ÖN med stora bokstäver även stavas Teneriffa.

På denna underbara Ö, har fyra månader inte enbart gått snabbt. De drygt 120 dagarna har försvunnit snabbare, än vad någon avlöning ens kunna drömma om att göra. Det känns som man landade i förrgår, samtidigt som man undrar vart den tiden tog vägen?

Psst! säg inget! Här ligger vintern begravd.

När man läste om snökaoset i  hemma i Stockholm, kändes helt plötsligt förra veckans småmolniga väder här i Los Cristianos som; helt fantastiskt!. Det är naturligtvis en av orsakerna till att den här gubben och hans gullgumma övervintrar på denna ljuvliga Ö. Att slippa snö, kyla och halka, med allt vad det innebär av övermått av inomhusvistelse, trafikkaos, ryggsmärtor, stela fingrar, frysande skaller med löständerna och klumpiga kläder med mera.

Garanterat isfritt, utom i drinkarna, förstås!

Hemma i Gamla Svedala hade man sommarlängtande tittat ut genom ett frostat fönster. Man hade, som varje vinter, förbannat det elände till lappmögel som klätt den svenska huvudkommunens gator i vitt. 

Samtidigt som kölden biter stora tuggor i skinnet på folk där hemma i Svea rike, kan man här i Los Cristianos, lugnt knalla ut på gator o torg, endast iklädd shorts och kortärmat.

En fantasifull trädgårdsmästare, har fått fria händer!

Jag är en ren o skär vinterhatare. Djupt nerifrån i mitt inre rum (magen?) hatar jag vintern! Den årstiden borde olagligförklaras, dömas till döden eller att ruttna bakom lås & bom tills tiden tar slut. Oavsett hur vackert det än kan vara... hur roligt det än är med pulka/skidor/skridskor m.m., så vill jag sudda ut vintern. Skära bort den från kalendern, samt begära skilsmässa från alla kalla månader.

Så, du kära följare, förstår varför snacket om att "trivas som fisken i vattnet", numera är utbytt till att "trivas som gubben på Teneriffa". För att inte tala om gullgumman!

Härmed förklaras också alla svordomar utbytta till vintertermer. Svordomar är knappast vackra ord. Att tillkalla en påhittad demon, varje gång man gör ett misstag, är inte heller optimalt. Den där fule gubben med hornen, kommer knappast att ge mig någon hjälp.

Så istället för "Jävlar!", "Fan" eller "Helvete!", så tycker jag att man säger t.ex. "Frost!", "Ishalka!" eller "Snö!". Så, nästa gång du låser in nycklarna, tappar peruken, spiller ut supen (=alkoholmissbruk!?), råkar kasta katten i soporna, är bakfull, snubblar över din stortå, får parkeringsböter eller blir förvånad över det enorma antalet underligheter i mina bloggvirken; så säg då: "Fy Snö!", "Förfrostat också"! eller "Ta mig Ishalka!"

Äntligen hittat hem!!!

...och skulle det vara så väl att du också har i tankarna att övervintra på varmare breddgrader, så är du också välkommen att slänga svordomarna i en snödriva, och ta första bästa flyg till Teneriffa.

Välkommen till vintersmitarnas paradis!
Ha det goast!
/Berra

Att glömma-i-håg att var man glömde minnet eller om det osvikliga sviker eller det onämnbara nämns.

Om inte din smekele (= snorre på jiddisch ) hade suttit fast, hade du nog glömt den också, sa min goa mamma, en gång i tiden. Som alltid, hade min mamma rätt. Nåväl, oftast i alla fall. Jag hade troligen glömt min "bäste vän" på muggen, efter en strålande produktion i vattenklosetten.

Var det där borta, jag glömde mitt minne?

Redan som liten snorvalp var jag mästare.... på att glömma saker. Otaliga var de halsdukar, gympakläder, mössor och vantar som jag glömde i småskolan. En gång glömde jag att gå på en extra tidig pojklektion. Ja ni vet, en sån lektion man hade om "känsliga grejer". Att lära pojkarna att tjejer inte alltid är så farliga.

Det har kastats mycket vatten i mörka gränder, sedan dess. Men, minnet har inte blivit bättre med åren, tyvärr. Idag, när jag skulle gå till gymmet, glömde jag telefonen hemma. På gymmet, glömde jag sedan kepsen.

När jag spelar boule, har jag en osviklig förmåga att glömma ta upp/sudda ut ringen, om jag kastat omgångens sista kula. Nuförtiden spelar jag alltid med resterande kulor i handen, för att slippa glömma att kasta dem,

Ja, man får inte glömma bort att man har dåligt minne! Suck! Egentligen ingen risk, eftersom man stup i minuten blir påmind om detta faktum. Jag blir för evigt tacksam till alla snälla människor, som tar hand om mina bortglömda prylar.

Just det! Det var här jag glömde vart jag skulle...

För att ta ett exempel: Polisen på ökända Reperbahn i Hamburg.
Denna dag, i min ungdoms höjd, var jag med pingisklubben i Hamburg, där vi hade utbyte med en tysk klubb. Strax före matcherna, hade jag glömt plånboken i en flipperhall, på denna illa beryktade gata.

När vi lirare pingis som värst, ringde snälla snuten till pingishallen och frågade efter mig. Jag fick skjuts i tyska lagledarens lilla VW-bubbla till polisstationen. Snälla konstapeln där, kallade mig mister Schwede och återlämnade min plånbok, med allt innehåll bevarat. En hel del pengar, och allt var kvar! Underbart!

Att jag någon vecka senare glömde samma plånbok, vid en korvmoj i hemstaden Malmö, enbart innehållande några småmynt, tillhör också denna lilla historia. Sedan dess har jag aldrig sett den där pluskan igen.

Måste tillbaka till jättarnas stad o hämta minnet!

Jo, visst. Nycklar, ryggor, bilnycklar, telefoner, förlovningsring (!) och mycket mycket annat har jag lyckats strula bort, tack vare mitt taskiga minne. Hade man räknat ut hur mycket detta kostat mig, i kronor och ören, hade man nog fått svindel på kuppen.

Tyvärr fick jag med mig mitt knasiga minne även hit, till Teneriffa. Tyvärr glömde jag det inte heller på planet. Nu får jag istället hoppas att jag kommer ihåg att glömma det på flygplanstoaletten, på hemresan. Fast risken är stor att min taskiga kom-i-håg-förmåga, sitter lika hårt fast som ovan nämnda onämnbara kroppsdel.

Ursäkta kära läsare, om jag nu upprepar detta ämne även i detta bloggvirke. Det beror det enbart på att ja, du vet.... att jag glömt, förstås!

Så glöm aldrig; att det är mänskligt att glömma, såvida man inte glömmer att vara mänsklig!

Ha det goast!
/Berra