Att köra fel, är det en mänsklig rättighet? eller storyn om Ölstaden, röda torget och Putins glass!

Los Cristianos i all ära. Denna stad ska också äras! Det är en fin-mysig stad. Men, någon gång ibland, får man nyfiket styra näsan mot andra mål, för att liksom sniffa fram ännu mer mys.

Något av det roligaste att göra på ÖN, är att köra fel. Ja, åka runt i  de byar och småstäder man inte alls tänkt sig. Det kan ju låta tråkigt... att missa vad man planerat. Men, nej! Det finns skojiga mysiga, trevliga vyer och grejs i många hörnor och vrår av denna ljuvliga Ö. Då, förstås, speciellt längs de vägar, man inte tänkt att köra.

Go o gla, ska människan va!...eller ur, Harry!

Nåväl! Vi packade ner gullgumman och lite varma kläder i bilen + besökande govännen Harry, innan vi gav oss iväg norrut och uppåt. Ja, i det här fallet är det samma sak. Bergen och stigningarna börjar i utkanten av Los Cristianos. Eller nej. Själva staden vi bor i , Los Cristianos, är ju också rätt så backig. 

Så det gäller att inte backa ur, om man ska komma någonstans i den här världen och den här ön. Så vi siktade högt. Vilaflor, en pittoresk gammal stad, var målet.

Fel väg? Rätt utsikt!

Men, ack. Vi (eller rättare sagt jag) valde fel väg, så vi var tvungna att backa ur. Ja, bokstavligen. På grund av det knasiga vägvalet, ville varken bilen eller föraren fixa värstingbackarna. Så det blev till att vända i smalaste knasgränden i Arona, och bege sig annorstädes.

Efter att lirat runt på samma gata tre gånger, och varken vetat in eller ut, så var det dags att inse att vi hade roligt ändå. Samt; att om man siktar mot stjärnorna, så riskerar man att hamna i trädtopparna. Men, då kan man åtminstone njuta av utsikten. 

Emellertid var vädret perfekt och minerna på topp i bilen. Så det blev till att kolla karta eller bara köra på känn. Sådär lite av varje, blev det. Alltså kartan och GPS-snacke-tanten "Berta" blev mer som en rådgivare än en chef, eller om det nu var tvärtom...?!

Som en liten vid-sidan-om-snackis, så har jag hört rykte om att BMW var tvungna att byta ut "Berta" i sina lyxigare vrålåk. Denna åtgärd berodde på att de högt övervärderade herrar, som styrde runt med dessa övervärderade lyxåk, inte klarade av att ta instruktioner från en kvinna, även om hon var en datoriserad manick. Så dessa stackars känsliga män, bakom sina svindyra rattar, fick stå ut med den manlige rösten "Bert" istället... om man nu får tro rykten, alltså. 

Oavsett vilket, så blev denna resa ett litet äventyr. "Berta" ville förstås annorlunda. Inte ens tog hon hänsyn till att vi i bilen är vanliga människor och behöver lunch, en pissepaus då och då och har en osviklig förmåga att bara vilja stanna o njuta av vyerna. 

Att slåss med illasinnade backar i Arona, krävde sin man. Denne man krävde dock att få stanna o göra lite behov i någon undanskymd vägren. En sådan var dock ej lätt att hitta. Jo, lätt att hitta, men då fanns ingenstans att pausa bilen på.

Så efter en stunds irrande lyckades vi hitta rätt, trodde vi. Då passade ett gäng cyklister och en kommunbil på att störa vår pissefrid. Avvakta, eller åka vidare. Vi avvaktade. Det visade sig vara ett av de få rätta besluten, denna dag. Snart nog var vi onödiga, och kunde fortsätta vår färd.

Ute på en åker o åker?!

Den stora frågan var då: Vart skulle vi styra kosan? Vi pladdrade på ett tag, trevligt nog, innan vi bestämde oss för att åka till den lilla staden med det ståtliga namnet San Miguel. Klart fall av mys-stad!

Lite knalla runt-aktivitet i ölstaden, fick lunchaptiten att stiga i topp. Ett mer eller mindre sjabbigt hak, fick den stora äran att få oss tre som lunchgäster.

Det var tyvärr inte öl på rinnande väggen i San Miguel.

Jo, förresten. Ölet som heter San Miguel, tillverkas inte alls i denna stad. Det produceras i Lleda och Malaga, i norra respektive södra delen av fastlands-Spanien. Så, om vi trodde något annat, blev vi åter igen blåsta. Namnet på biran, kommer tydligen från Filippinerna. Vilket knappast ligger nästgårds.

Nåväl. Eftersom denne bloggare (tillfälligt, bara) bytt ut tangentbordet mot en ratt, så var det knappast läge att ta sig någon bärs. Visst finns det goda nollprocentliga ölsorter. Så, det var antagligen ytterligare ett felbeslut, att ta in den där svarta amerikanska bubbeldrickan till maten.

Nåväl. Gjort är gjort. Livet är fullt av felbeslut. Denna dag, som sagt, inget undantag. San Miguel de Abona, som ju är stadens fulla namn, fick lugnt ligga kvar, medans vi myste oss vidare på turen. Vackra vyer och ljuvlig natur ackompanjerade vårt småprat.

Siktet var nu inställt på den ljuvligt långa stranden vid lilla kuststaden El Medano. Och, tro alla under, så kom vi faktiskt dit, utan mankemang. Inte ens en enda lite felkörning! Jo, förresten. Det var ju stranden vi siktade på, men hamnade i staden. Fast tillräckligt nära målet, för att man ska vara tillfreds.

Jo, vi var tillfreds även med promenaden i den fina lilla blåsiga lilla tätorten. Vindsurfarna verkade ha sitt paradis, medans vi andra fick hålla hårt i våra kepsar. Men, gott nog ändå, så var solen framme och sken sina varma strålar på oss.

En liten myspromenad med nyfikna ögon, var vår sysselsättning, då och där. Som alltid en klart hög mysfaktor, när man är på ett nytt ställe och låter ögonen intresserat snoka runt i omgivningarna. Till skillnad från andra tätorter, hålor och städer, bjöd denna soliga lilla stad på ett stort gäng med lediga P-platser. 

Men, inte trodde jag att denna lilla mysiga håla på ÖNs sydkust, skulle ha något gemensamt med stora jättekolosstaden Moskva. Jo, men så var fallet. Röda torget ligger även i El Medano. Detta torg var dock lyckligt befriad både från Kreml och Putin.

Men, glassen på detta rödfärgade rektangulära plats, kunde man verkligen inte klaga på. Gott! Jag tror inte ens Putin hade gjort den bättre, på sitt röda torg. 

Men, jag undrar om vi inte hittade honom ändå. I ett hörn av  Röda Torget hittade vi denna figur, spanades efter något eller någon. Var det månne mister P i egen hög person, som spanade efter homosexuella eller oliktänkande att trakassera?
....eller några fler fasader att ställa fram, så att folk kan fås att tro att hans land är demokratiskt?
....eller om någon från antidopingbyrån, är på väg...?!

Ja, man kunde ju undra, och gör så fortfarande. Det fanns åtminstone ingen som sjöng Kalinka på detta mysiga torg. Men, när vi vände ryggen till, så kanske...?!
....ja, och vände ryggen till, det gjorde vi. Annars hade vi knappast kommit hem. 

En ljuvlig dag på en ljuvlig Ö! (Utan att ens röra vid ett bouleklot!...tro´t om du vill!)

Luta dig tillbaka. dra upp volymen på max o häng med på turen:

Ha det goast!
/Berra

Den sällsamma historien om den inburade skönheten, som försvann på grund av en skitsak!

Boulebanan här i Los Cristianos, den goa turistmagneten, verkar vara en lite sällsam historia. Sedan förra vintern har vi varit som aporna i buren på Zoo. Vår utsikt består av osnygga byggnadsstaket och avspärrningar. Men! Inte är det synd om oss klotkastare på Teneriffa. Vi utövar ju en av världens roligaste sporter, på en av världens goaste platser! 

Hur länge kan denna skönhet hållas inburad?

Inte underligt att vi är många! Så många att banorna kan bli översvämmade av sugna boulespelare.
Kanske borde vi gå ut o protestera med plakat i hand?
Kanske borde vi sätta oss ner på turistiga gågatan och sittstrejka?
Kanske borde vi ta med våra klot till högsta beslutsfattarna och skjuta dem i knävecken?
Kanske borde vi lägga in våra klot i den politiska debatter, och elda på med varsin carreau?

Dags att resa sig upp, som molnen?!

I dagens begränsade spelområde, får man låta bli att bli kissnödig, under spelets gång. I så fall, är man antingen tvungen att slå knut på byxormen (tänk den vore så lång, att det var möjligt!) eller smita ut mot havet o skvätta ner lite buskage.
Det går väl an för oss gubbar att vända ryggen till. Men, tjejerna då! De är lite mer räddhågsna av sig, förståeligt nog. Men, man vet ju aldrig... Det kan ju ligga kvar en kvarglömd orm, som vill bita dem i... bakbenen. 

Fast egentligen? Naturtoalett är väl inte så illa?!

Ett välplacerat dass, skulle vara skitbra att ha, även en bajamaja. Speciellt våra damer, skulle uppskatta detta!
Jag såg en planriktning, då, en gång. Ytterligare sex-sju banor, ett klubbhus med bar o toalett, Det är verkligen fint... på papperet, alltså.

Jo, på papper, kan jag, liksom alla andra människor, också producera fina saker... skitfina! Det är verkligheten som är verklig. Papper kommer alltid att förbli papper.

Jag har inte sett någon jobba där, sen ett par arbetsmaskiner stod o latade sig innanför avspärrningarna i november. Det är också strängt förbjudet, att kasta kula där, bakom staketen. De enda tillåtna platserna är de åtta (8) banor som står till förfogande, där framför de tillfälligt uppsatta, i blåsten vinglande skranken. Att banorna ännu inte är färdigställda, är för oss ett mysterium. Ett stort mysterium, som troligen inte ens en Sherlock Holmes skulle kunna lösa.

Lite varstans i stan, kan man se avstannade byggen. Typ; skelett av hus, som bara står där o står, till ingen nytta. Ett par öde tomter, fyllda av diverse bråte, kan man också stöta på, eller gå förbi... dessa innebär knappast någon bedårande utsikt. Så man kanske slänger ett nyfiket öga, och spekulerar en smula om vad som hänt, eller kanske inte hänt.

Nästa boulebana?

Spekulationer om boulebanornas väl och ve, är inte heller särskilt sällsynta. De förekommer troligen lika ofta som boulespelare besöker banan.

Visst kan man undra, om någon skurk tagit pengarna och rymt till Hawaii.
Eller någon fisförnäm herre, sitter på nyligen nämnda pengar och vägrar betala ut till något så simpelt som en boulebana.
Eller om arbetarna strejkar, för att kommunen vägrar ge dem rätt att gå på toan o skita under arbetstid. Kanske är det en viktig skitsak, i deras fackföreningsprogram...?
Eller om direktörerna strejkar, för att de får för få miljoner Euro i sina fallskärmar.
Eller om....

Ja, man kan hålla på i evigheter. Sanningen bakom detta är, om jag förstått saken rätt, BYRÅKRATI!.

Om man tycker att den svenska byråkratin är krånglig, så lär det visst vara en fis i himlen, jämfört med Spaniens. Missförstå mig nu, lite lagom rätt. Spanien är ett underbart länd. Fantastisk natur, underbart folk.

Beslut om vågskvalphinder efterlyses?!

Någon form av vattenhinder, vågbrytare är nödvändig, för att detta banbygge ska slippa bli nerspolat av havets vågor. Läget är sådant. Banorna ligger vackert intill Atlantens ljuvliga vågskvalp.

På tal om läget, så verkar det vara det lokala Ö-styret i huvudstaden Santa Cruz, som bestämmer över sånt där som vattenhinder. Alltså någon form av barriär för att hindra Atlantens vatten från att leka runt med kloten och gruset, på våra boulebanor.

Så länge som detta beslut dröjer och det blöta elementet i havet kan fritt störa sig med stenar o sand intill banorna, så kan tydligen inte Arona kommun fortsätta med banbyggandet.

Det är trångt mellan stolarna!

Man skulle kunna säga att våra stackars banor, hamnat mellan stolarna eller mellan borden hos diverse beslutsfattare. Besluten fattas, eller rättare sagt saknas, eller så kanske bara lagts i långbänk, där det diskuteras, diskuteras och diskuteras...

En annan boulesport. Canaria Bola, En unik klotkastarsport, som tydligen enbart utövas på Kanarieöarna. De behöver också banor, för att kasta sina träkulor.

Det är väl bara att hoppas att dessa höga herrar kliver ner från sina höga hästar (eller skrivbord), och fattar att de måste fatta de rätta besluten. Vi behöver verkligen dessa banor! Det finns massvis av boulespelare här, som skulle - med njutning - använda dessa banor. Även om det fanns dubbelt så många banor som planerat, är jag övertygad om att vi skulle fylla upp dem alla.

Den här gubben är en av dem!

Ha det goast!
/Berra

Gripen av en tango under täcket eller vad säger djungeltrumman?

"Tengo gripe" skulle man kunna säga på spanska. Det betyder tyvärr inte en grip som dansar tango. Vilket i för sig, skulle vara väldigt roligt att titta på.

En "grip" är visst ett mytologiskt djur, som har en kropp som ett lejon och ett huvud som en örn. Detta (o-)djur som förekommer bland annat i Skånes landskapsvapen och SAABs logotype, ser knappast ut som en snäll liten vovve.

Nej, det är ett helt annat odjur, som gripit tag i mig. Ingen polis, alltså. Jag är lyckligtvis inte gripen och arresterad för grovt tangentbordsfifflande eller så. Även om jag just nu sitter o småfifflar på lagom skumt snurrig nivå med mina tangenter, så är det näppeligen olagligt. Ja, eller nej rättare sagt, om det nu skulle finnas en omänsklig gammal lag från 1880 eller så, som säger att det inte är tillåtet bloggvirka om vintersmitning, så ligger jag illa till.

Jo. Det är gubben, under alla massa täcken.

Ja, det gör jag väl ändå. "Tengo" betyder "Jag har" och "gripe" betyder influensa. Och det är inte vilken influensa som helst. Det är ett virus från helvetets nordvästra hörn, som gripit tag i mig, och förvandlat min kropp till en ömklig klagande sörja.

Ja, kvinnor säger ibland: Om en man blir sjuk, så är han verkligen illa däran. Ja, vad kan man säga annat, än att kvinnor är kloka och definitivt har rätt i denna mening. Åtminstone vad gäller den här gubben.

Inget balkongmys, just nu...;-(

Och... kan du begripa, vad denna "gripe" har ställt till det för den här vintersmitaren!? Febern kastar en runt mellan frysningar och svett. Huvudet känns snurrigt och ömt. Näsan rinner och nyser. Halsen är ett skrovligt nummer för stor. Magen gör revolt. Aptiten har hamnat i papperskorgen. Ryggen, knäna, nacken och samtliga leder och muskler, vill liksom hoppa av kroppen och lägga sig o vila i en vagga. En varm smärtfri vagga!

...och tröttheten! Att gå dass, är en ansträngning som kräver energi likt en bestigning av Mount Everest. Så pass illa att man kan somna på dasslocket. Ingen skitfin säng, precis.
Man orkar inget, gitter inget, och varje vändning av kroppen i sängen, känns som man hade elvatusen kilo att snurra runt med.

De senaste dagarna har spenderats framför TVn, de få stunder jag inte legat till sängs. Gamla filmer på nätet, har återvunnits och åkt tur o retur genom mina sjukflimrande ögon och öron.

"Djungeltrumman" har med sina ryktesvindar berättat, att ÖN, det underbara Teneriffa, är hårt angripen av "gripen". Det är flera andra i vår bekantskapskrets som fastnat i "gripens" klor. Även gullgumman, drabbades för ett par veckor sedan. 

Snart dags igen för nästa bouletävling, hoppas jag!

Nu dock, dessa senaste timmar, verkar "gripen" att lätta en aning på sitt grepp. Ny luft och lite lite mer energi flyger in i min kropp. Det hjälper till att utforma detta bloggvirke, får en att orka sitta vid datorn, lite längre än två minuter.

I tankarna saknar man boulebanan, spelet, grusets schack. Man saknar att vara ute, ute i den sköna solen, saknar alla bira, drinkar o goda middagar man kunde intagit i goda vänners lag. Man saknar sådana simpla saker, som att bara vara, röra sig på stan, träffa folk och lulla omkring.

När influensan har en i sina klor, När man är sängliggande sjuk, och knappt vet in eller ut... Då är inte skillnaden mellan kalla gråa Svedala och goa varma Los Cristianos, speciellt märkbar. Och! Det finns ingen möjlighet att smita från denna epidemiska virussjukdom. Hur mycket pengar du än har, kan du inte köpa dig fri. Jag tror inte ens att det går att blogga bort den. Men, som du ser, kära läsare, så gör jag härmed ett tappert försök.

Visst, man kan tvätta sig med handsprit stup i kvarten och undvika att vara nära folk, strunta i ta folk i hand och kramas o pussas. Men inte ens detta socialt dö-tråkiga sätt, ger hundraprocentigt skydd. Enda möjligheten att helt undvika risken att bli "gripen" är att stänga in sig totalt. ...och hur roligt är det?

Nåväl. Det bästa med influensor, är att de går över, tar slut. Att man efter några långa plågsamma dygn blir frisk igen. Då, förhoppningsvis snart, börjar en troligtvis lång uppförsbacke av återhämtningsarbete till toppformen.

Så, goa vänner! Vi ses där ute igen, när jag väl fått näsan ovanför vattenytan, och är fit for fight igen.

Om ett par dagar, kanske....?

Ha det goast!
/Berra

Den medicinfria värktabletten eller storyn om den huvudlöse boulenörden!

Att vara sjuk, pensionär och småknasigt seg i skallen, är egentligen gubbens normalförhållande. Det är antagligen därför du har något att skratta åt, när du läser mina bloggvirken. 

Dock, underlättar det definitivt, att vara halvårstenerifian. Den där attans ryggen, och de där förpiskade knäna, är betydligt snällare mot gubben på dessa breddgrader. Det är en av orsakerna, till att jag övervintrar på denna ljuvliga Ö, Teneriffa, och i denna ljuvliga stad, Los Cristianos.

Ryggen sjunger en lovsång till solen, med knäna i supportande kör. Alla andra leder o knäppa länkar i sega gubbakroppen spelar med i den ackompanjerande orkestern. 

Bästa värktabletten!

Det är knappast en spansk trollstav, som ger effekten, den goa effekten att nästan känna sig frisk, trots att man inte är det. Det är egentligen bara en orsak. Roten till det goda stavas VÄRME. I svinkalla Snödala, skulle mina leder och andra småkonstiga kroppsliga förbindelselänkar, kännas värre är värst. Det har erfarenheten berättat för mig, med hjälp av mina smärtor. 

Att vara småkonstig innanför skallebenet, kan inte ens den Kanariska solen lindra. Det är sånt, som både jag, och ni - kära läsare - får stå ut med. Det hoppas jag att ni gör, med glädje. Det gör jag!

När man är en glad....

Att dagarna liksom rullar på och man hamnar i någon sorts "normalvardag". Att liksom livet här i paradiset, känns naturligt och vardagligt. Typ, eller nåt. Vardagen inträffar ju även på helgerna. Eftersom dagarna flyter ihop, är det oftast svårt att veta vilken veckodag man landat i, när ögonlocken lyfts från sängkanten. 

Att minnet var bättre förr, eller åtminstone längre, stjälper ju till, dessutom. Tur att det finns en telefon, som hjälper en med att hålla reda på sånt där. Fast egentligen oväsentligt, om det är onsdag eller fredag... det blir ju sammalunda visa ändå. 

Den här dagen, är kanske en torsdag, eller en lördag. Rollen spelar inget. Inget spelar roll. Dagen börjar med sol och slutar med sol, uppgång o nergång. Alltid gör man något gott och/eller roligt. Dagen går fortare än tåget, även de dagar som inte är lika soligt roliga. 

Det är bara så. Det är sättet att leva på Teneriffa, för mig, för gullgumman, för så många andra. Livet luskar vidare och vidare och vidare, utan att göra en fluga förnär.

Längtar tillbaka till boulebanan???!

Dock, nu är vi inne i en period med en massa tävlingar o annat roligt. Som nu på fredag blir det trippeltävling. På lördag är det seriespel uppe i Güimar. På söndag mixtrippel och på måndag lottad tävling. 

Boulenörden där inne i klothjärtat jublar, medan benen o fötterna hoppas på att gubben tar sitt förnuft till fånga, och låter kloten vila, åtminstone någon av dagarna. Framtiden får väl utvisa vilket... Men, som oftast vinner bouleivern över förnuftet. Det är sådant man får stå ut med, om man har klot och lillar i skallen istället för grå celler och förnuft.

Gubben hemma, men huvudet borta. Allt är som vanligt!

Tut i luren, så kom spelschema för ligan. Det ser mycket ut, även där. Det blir kämpigt för en vecko-och datumsnurrig pensionerad gubbstrutt, att hålla reda på. Man kanske får ta o sätta larm i mobilen, eller en massa post-it-lappar på väggarna eller bara skärpa till sig. Men, kul ska det bli!!!...om jag inte glömmer bort att jag ska lira, bara. 

Vilket skräcksenario, egentligen. Att man har bestämt att åka dit eller hit, och så ställer gubbaminnet till det, så att man glömmer datumet eller veckodagen eller både och. Sitter lugnt hemma på balkongen med en öl, och njuter sig bort från roliga speltillfällen. Inget att hurra för direkt, att spelkamrater blir lidande, för att gubben har glömt sitt minne på boulebanan, eller var det på solstolen...?! 

Så, då efterlyses ett bra system, för att komma ihåg att man glömt bort, eller kanske att glömma bort att man inte kommer ihåg. Kanske en minnesapp i telefonen, som man ändå glömmer bort att använda. Kanske ska man be gullgumman om hjälp. Hon har ju trots allt bättre minne, än gubben... Men, å andra sidan. Det har ju de flesta människor, från norr till söder.

Ibland får man hjälpa välmåendet en aning. En ny grippinne inskaffades för 15€, eftersom trotjänaren Jerry fick begravas i sopcontainern. Efter flera år av välförrättat värv, bestämde han sig för att gå i tusen (ja, åtminstone fyra) olagliga bitar. Alltså inte olagliga enligt lagen. Bara olagbara. Det vill säga; omöjlig att laga.

Stoppa plågsamma ryggböjningsförsök!

Nya grabbern (tufft engelsk namn, eller hur?) har käftar som en mindre barnkrokodil och är lätt o smidig. Ett oundgängligt hjälpmedel för tokiga flaggstångsstela gubbaryggar. Jerry 2.0 (med smeknamnet "Krokopinn") kommer att bespara mig åtskilliga klumpiga smärtsamma försök att nå ner till golvet.

Man anpassar sin kropp... efter ett tag så känns 18 grader, plusgrader, alltså, som kallt. Man känner sig frusen, trots värme, man anpassar liksom sina sensorer efter det som är vardag. 

Får jag presentera: Hettie!

Hade man idag, kommit hem till Sverige och svinkyla, hade man förmodligen frusit den där berömda bakre kroppsdelen av sig.... Skitlätt! På mindre än längden av en pissepaus.

Så, då en tur till stora tyska elektriska varuhuset på norra sidan av ÖN, innebar att man fick med sig ett par goa värmare hem. Dessa två, benämnda Hottie och Hettie, ska och bör lyfta inomhustemperaturen ett par grader, från smärtsamt småkyligt till varmt och skönt. Speciellt morgnar och sena kvällar, har gubben en förmåga att känna sig frusen. Det kan ju förstås bero på att jag är en frusen skåning och kommer alltid så att förbli. 

...och Hottie!

Dock, är skillnaden mellan ont och ont som attans, nästan mätbar i grader Celsius. Så det är säkrast att vara på den säkra sidan av den graderade skalan. 

Med andra ord, så har en bouletossig gubbe, med ännu tossigare reumatiska kroppsdelar och kanske ännu knasigare skalle, ännu en gång lyckats kläcka ur sig ett bloggvirke, som förhoppningsvis höjde dina mungipor en aning.

Tankarna på nya bloggvirken gror...

Ha det goast!
/Berra

ps. Nybakad Facebookgrupp: Boule på Teneriffa