Det vete katten om ordinarie priser är som hundan eller storyn om det svarta fenomenet; "Oh boj! Vad billigt!"

Det finns ett fenomen, som den här gubben länge känt sig som ett gigantiskt frågetecken inför. Trots att man nu, i klart övermogen ålder, har cirka sjuttonhundratrettiotvå kilo erfarenhet i det mentala bagageutrymmet, växer mina stora grubblande, undrande, funderanden och grunnanden till höghusstora dimensioner.

Den allvetande katten, som aldrig tar sig en jamare.

Jag tror och hoppas att man vuxit sig gammal, som en vis och och förstående man. Att det där någonstans, under de bortrakade gråa hårstråna, finns en snäll och vidsynt man. Men, i dessa dagar, så vete katten, om det inte känns en del tvivel i denna viktiga sak. 

Nej, gubbskrället här bakom tangenterna slår någon form av intellektuell saltomortal. Inte för att jag är särskilt högutbildad, högtravande eller inte ens hög, så verkar denna händelse få mig mig totalt själlös och pantad i skallen. Innehållslös som en gummiboll!

Oh boj, vad billigt!

Det vete hundan, om alla år bakom rattarna, vid diverse databurkar, med bouleklot i hand och i livets alla övriga hörn, gett mig någon som helst förståelse av detta underliga ting, som egentligen inte är ett ting... Kanske är det ett eget väsen?

Även om jag i vanliga fall inte gör så mycket väsen av mig, så får detta årliga, små-storknasiga och märkliga företeelse, det att bullra i mellan öronen, så att det nästan regnar svarta minustecken ur näsan på mig. 

Stenig vik! Enbart 200000€!

I vanliga fall, brukar jag ta negativa tankar och stoppa dem så långt ner i papperskorgen, så att de åker långt under källarnivån, där de hör hemma. Men, detta svarta ämne, som dagens bloggvirke virkar om, får mer dessa urbota svarta källarreflektioner upp till ytan. 

Jag är helt maktlös, när dessa föreställningar hopar sig innanför skallebenet och säger till gubben, att dra något gammalt över sig eller i vanlig ordning ta en godhetsdusch av Teneriffas sol istället. 

Antligen fredag!

Ja, fredagar, är ju i vanliga fall bra dagar. För en gammal knegare, som den här tangentordsförstöraren, är fredagar heligare än alla gamla kyrkliga reliker. Då frihetens två härliga lediga dagar är i sikte. Humöret på topp och leenden flödande. Nuförtiden är det förvisso lördag hela veckan, eftersom man är pensionär. 

Men, när denna kommande fredag kommer upp i almanackans närhet, så svartnar det för mina bruna ögon. Det ryker ur öronen, näshåren krullas och det dräglas svordomar ur käften så att det osar i väggarna. Som om jag vore värstingallergisk mot denna underligt tokiga dag.

Solblänk till extrapris idag!

Eller, om det nu blir mer än en dag?! I vanliga fall skrivs även en måndag till tosseriernas bakgård, I värsta fall en hel vecka av svart elände!!!!

När man bakgrundsgooglar på denna mörka företeelse, så dyker det upp olika varianter. Webbsidorna i detta ämne spretar lika mycket som benen på en Bambi på hal is. Som alltid får man ha lite is i magen, när man sorterar bland olika källor på Nätet. Men i detta fall, räcker det inte med ett helt isflak. 

Enligt någon/några källor är denna (små?)grymma företeelse  tydligen ursprungen i en amerikansk stad någon gång före tidigt sextiotal. En annan sajt säger att redan i slutet 1800-talet...?! 

Äkta oamerikanare! 50% rabatt!

En väldigt amerikansk helg såg till att trafiken ökade, förstås. Så polisen kallade dagen efter (en fredag!!!) för svart, för att hålla folk undan från de farliga gatorna och affärerna. 

Med Donald Trump i färskt minne, vet vi att affärsmän, kan ha en liten förmåga att skriva om sanningar lite mer än en aning. Knappast förvånande att diverse köpmän slickade sig om munnen och såg att det vankades klöverängar fulla med deg. 

Lyxig lägenhet till halva priset!

Dagen efter den amerikanska stora tacktackdagen, förvrängdes till att bli en köpfiesta av gigantuariska mått, och pluringarna rullade in i strida floder. Då slängdes faktumet om trafikens ökande ut i slasken på gatorna och detta begrepp, omskrevs till att omfatta trixandet med att måla om röda negativa tal till svarta positiva siffror. Falsk bokföring?!

Jo, måndagar är ju inte berömda för att vara veckans underbaraste dagar, direkt. Dock blev inte saken underbarare av även måndagen blev inblandad i dessa svarta evenemang En svart måndag, kanske är lättare att fatta, än en fredag. Men! Knappast något att vara tacksam över, säger den här svartögde gnällgubben, trots att amerikanskaste helgen heter just tackgivardagen, i vanligt ohederlig svenskt försök till översättning.

Tack o lov för solen!

Thanksgiving-dagen inträffar ju på en torsdag, om jag är rätt underrättad. Underrättelseorganet CIA har läckt om detta. Läckert!!!

För oss oamerikaniserade tölpar, kan det kännas otroligt underligt att en klämdag, dessutom en fredag, kan ställa till så mycket elände. För en f.d. anställd i kommun, är förstås ordet klämdag som ljuv musik i mina öron. Ett av svenska språkets vackraste ord?

Här firas den heliga klämdagen!

I de därade förenta staterna på andra sidan Atlantiska pölen, förekommer det tydligen flera dödsfall och många blir skadade under dessa svarta dagar. Kanske tar de fram sina pickadoller och skjuter varandra i kampen om en attraktiv P:plats? ....eller så bara kläms folk ihjäl under dojorna på hugande brödrost-rea-spekulanter? Vildare än Vilda Västern?! 

Tillsammans med att tiden åkte radiobil i rasande takt, växte sig detta svarta fenomen sig stort. Black friday till black eller cyber monday, blev till årets värsta shoppinghelg. Alternativt finns det numera en hel svart vecka. En rivstart på julköparhetsen i en speed, som skulle fått Ronny Pettersson att bli svart av avund.

Polistejp med vacker utsikt. 110% rabatt!

Black friday, monday och week har även slagit sina skitiga klor i oss svenskar. Denna ljuvliga Ö, verkar också svartna en aning, denna kommande helg. I ens denna sköna stad, Los Cristianos är helt förskonad.

Så, du undrar säkert, hur detta svarta fakta, kan förvirra en annars stabil skånsk bloggarhjärna, så till den milda grad att han virkar rumpan av detta fenomen i denna text. Det undrar egentligen jag också. 

Köpman till salu. Någon....? Inte det?!

Förvåningen gäller egentligen inte köpmännen. De är välkända för att utnyttja allt och alla för att göra stålar. Det som får min lilla ärthjärna att snurra till i 190, är alla vi andra. Ja, jag och så många andra, har gått på nitar så att det visslar rock´n´roll i våra öron.

Ja, jag glodde nästan ögonen av mig på nätet. Trodde nästan att jag skulle tappa ner dem i bland alla datorns kretsar, när jag sökte fakta om det verkligen är billigare att handla denna svarta helg/vecka, än en vanlig novemberdag.

Bättre internet uppe i kranen?

Det vill tydligen ingen som jag hittade på Nätet avslöja. Det som avslöjades var dock, tyvärr och beklagligen å det värsta, att man kan bli lurad. Risken att bli black under Black Week är överhängande!

De så kallade ordinarie priserna, som är så fruktansvärt rabatterade denna svarta vecka, är lika ordinarie som en knattespelare i FC Barcelonas startelva. De är ofta lika påhittade som Musse Pigg och Joakim von Anka. Fastän, inte lika roliga. 

Fantasipriser är inte olagliga, konstigt nog!

...och förresten, är fantasi nästan lika tillåtet för affärsmän och affärskvinnor, som för småbarn. Absolut. Men, jag får verkligen hoppas att små barns fantasi inte används till att lura skjortan av kreti o pleti. I så fall skulle jag få få krupp, spader och hjärtsnörp samtidigt.

...och förresten igen... har du någonsin läst det finstilta i ett avbetalningsavtal? Typ; när du köpte ny mobil..?! Det har inte ens den här tangentsnurraren gjort. I mitt köpekontrakt kanske det står att jag måste vara slav åt telefonbolaget, slicka deras skor och rumpor blänkande rena i 150 år, och när dessa år tagit slut är jag tvungen att köpa ny telefon från den lede i egen hög person, för 1200% av det ordinarie priset. Jag har verkligen ingen aning om vad jag har satt min slitna namnteckning på.

Nytt album med rolling stones!?

Att trängas i affärer i dessa coronatider, är inget som jag kommer att göra. Jag kommer att hålla ett sunt säkerhetsavstånd på minst en kilometer till alla dessa realisationer, rabatter, extrapriser och lockpriser. 

Kanske sitter jag på min balkong, och tar en liten stänkare i solens skugga.
Kanske ligger på stranden o myser av Teneriffasolens värmande D-vitaminer.
Säkerligen kommer jag att stå på boulebanan och kasta mina icke rabatterade klot på bästa möjliga vis.

Kvällsvy från vår boulebana

Men, om någon vågad säljare, skulle försöka sälja mig ett set nya fräscha bouleklot av god kvalitet för 0,2 €, så kanske jag kan tänka på saken i ett par minuter, innan jag studerar köpekontraktet med lupp, förstoringsglas och mikroskop med hjälp av sjutusen jurister.

Tanken att; om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det troligen så. Ja, om man undantar att leva, spela boule och övervintra på Teneriffa, förstås... Det är för bra, för att vara sant! 

...och därmed vill jag önska er alla goa läsare, en jättehärlig vecka. Hoppas att den blir blå, röd, gul, lila, grå eller rosa... Vilken färg som helst. Bara inte svart!

Ha det goast!
/Berra

Om det är ovanligt vanligt att dra dit pepparn växer eller bara pensionärssnurrigt värre...?

Jo, det började som en helt vanligt ovanlig dag. Ja, som det flesta andra dagar, slog den här gubben upp sina ögonlock, för att konstatera att det är lugnast att somna om. Solen hade inte ännu kastat sina värmande strålar på hus o gator i Los Cristianos härliga lilla stad. 

Vid den här åldern borde man egentligen vara tacksam för varje dag man vaknar, slänga ut benhögen över sängkanten och jubla: "JAAAA! Man får vara med en dag till!!!" Jovisst, men. man är alltför naiv och tar livet för givet, för att nå upp den nivån av entusiasm. Men, visst. Tack alla gubbagudar, för att den här tangentbordsplågaren får möjlighet att skriva ett bloggvirke till. Men, vet ju aldrig hur länge man får vara med på banan.  

Det är pensionärens stora fördel i livet att ha den underbara rättigheten att åter blunda till på kudden, om det nu skulle vara så att jag vaknat alltför tidigt. Som gammalt gubbskrälle, har man ju redan gjort sin plikt mot samhället och sk(r)atteverket och jobbat arslet av sig i alltför många år, för att lätt kunna räknas.

Ens vanor och rutiner på Teneriffa, skiljer sig mer än en aning från de svenska. Jovisst. Vakna, duscha, frukost med mera, blir ungefär det samma. En av de stora skillnaderna i morgonrutinerna är att man faktiskt njuter av knalla ut på balkongen och ta sin tossiga morgonrök. OBS! Att det står morgonRÖK och inte KRÖK. 

Fullt så snurrigt är det inte för detta gubbskrälle, att han tar sig en stänkare redan före solen segat sig upp från havet. Inte för att man är nykterist direkt eller ens spottar i glaset. Men, någon måtta får det vara på det flytande starka godiset.  

Nej. Det är inte cigarettrök!

Så, om du skulle se en segt osnuten gammal skallig man sitta på sin balkong o blossa på morgonkulan, så kan du veta att det är en kopp te som piggar upp den där gamle stöten. Det är inte morgonkröken som inmundigas på morgonkröken. Den där lille rackaren får allt vänta...

Så, när man väl förvirrat sig runt i lägenheten en stund och flackat runt och letat efter munskyddet, kloten, vattenflaskan, trasorna, kepsen, nycklarna, lillen och alla andra nödvändiga grejer, är det dags att ta sig i kragen och kila ner till goa boulebanan.

Efter lite stormar i vattenglas och snick-snack i kramvänligt debattklimat, har vi enats om döpa om vår morgontidiga klotkastarverksamhet till det ståtliga namnet: "Club de Petanca Nórdica", för att kunna utnyttja vår kanske starkaste pensionärsrättighet: Att få lira boule på dagtid. 

Inte för att den ljuvliga sporten boule, är speciellt gjord för oss gamlingar med massa erfarenhet bakom öronen. Nej, tvärtom! Med en dåres envishet vill jag hävda att boule är en sport för alla. Ingen som helst betydelse om du är ung, gammal, fattig, stenrik, påg, tös eller något mittemellan. Så länge du kan  kasta klot på rätt håll, mot rätt mål, är det bara att lira och ha kul. 

Inte våran bana, men fin ändå!

En annan pensionärsrättighet, som vi (alltför?) flitigt utnyttjar, är att samlas runt en bira efter att kloten är färdigkastade. Nåväl. Man måste definitivt inte vara ålderstigen för att dricka öl i trevligt sällskap. Men det underlättar. Ordet "stress" kan man knappt stava till i vår ålder. Synd o skam vore det annars!!!!

När den här snurrige gubben ändå är inne o snurrar på ämnet, kan jag få gnälla av mig lite om pensionen. Den svenska heliga pensionen. För vara en - i vanliga fall - glad pensionär, blir jag till överjäst surdeg, när jag pratar pension. Så. alltså! Varning för mitt alter ego; surgubben Knut!

Surgubben Knut på besök i bloggen...?

I dagarna fick man sin sedvanliga pensionsutbetalning. Knappt hälften av en taskig kommunalarbetarlön. Borde det inte heta pensionsbidrag istället? Storleken på den utbetalda summan. gör att man kasta plånboken i återvinningen. Som klumpsumma, får hela pensionen plats i en tändsticksask. 

Man undrar egentligen hur de tänker. De politiker och andra maktinnehavare, som tar såna beslut. Det troligaste svaret är väl; att de inte tänker överhuvudtaget. Vilken intelligent människa som helst, vet att en pensionär mycket väl har förtjänat att leva på rätt sida fattigdomsgränsen. Vi borde alla glida omkring på vegetariska räkmackor, gjorda av guld och gröna skogar. 

????????????????

De flesta av oss gråa gossar o tjejer, har knegat och slitit i decennier, betalt hundratals kilo skatt, hyra, el, och konsumerat tonvis av grunkemojser o tjänster. Vi har passat tider, stigit upp tidigt, gnuggat sömnen ur ögonen och pendlat/gått/cyklat eller kört till våra jobb. Vi har gjort massor av nytta i samhället. Byggt, kört, skött om, lagat mat o trasigheter, chefat, lytt order... Om du mot förmodan skulle komma på något, som vi gamlingar inte arbetat med, är du värd en puss i pannan. Minst!

Vi har uppfyllt vår plikt till samhället, typ; dubbelt upp. Nu är det, ta mig tusan och alla elefanter, dags för belöningen!

Det som de där hjärnlösa/hjärtlösa beslutssumparna struntade högaktningsfullt i, var att man vid den här åldern inte längre är lika viril o pigg som en ungdom. Man känner sig ibland lika sliten, som detta tangentbord.

Dock, kan man knappast säga att vi sitter i sjön. Men det är ganska nära. Att som denna dag, sitta på en uteservering på spottlängds avstånd till Atlanten, är också en ljuvlig pensionärsförmån. Visst kan det hända att man, med ålderns rätt, snackar mer skit än förnuft. Men, det är en helt annan historia.

Denna dag, går till historien, som lite speciell... eller åtminstone något utöver det ovanliga. Vanliga dagar är de soliga dagar, som vi slänger oss på våra röda strandfiltar, för att njuta av den fan-ta-mig-tastiska Teneriffasolen. Med ett par plaskande pauser i böljan den blå, är det också en pensionärsförmån, som heter duga.

Duger gör också lite molnigare dagar. Inga problem, där heller! Man kan ju inte ligga o steka kroppen i sanden varje dag i sex månader. Eller kan man det? Jag har då aldrig försökt. Inte heller tänker jag försöka. Men, lite oftare än då och då, är det skönare än skönt att värma sin skruttiga kropp i solens sken. Ett rejält stänk av brun färg i skinnet, känns ju inte heller helt fel. Tvärtom!

Misstänkt rosépepparträd utanför vårt hus

Så även denna dag. Vi har ju kämpat och sparat och slitit för att kunna dra dit pepparn växer och åtnjuta den stora förmånen att få övervintra på Teneriffa. Då ska vi, för sjutusen rasande elefanter, också njuta av detta... Varje dag! Vi må vara lite småfattiga på penningar, rassliga och trassliga i våra sega kroppar. Visst! Men, njutningar av livets frukter på ålderns höst. Det är vi rika på!

Jo, tack! Det mås riktigt väl!

Det relativt låga priset på ute-ätar-mat, gör att man har räd att ta sig ett skrovmål på någon restaurang ibland. Inte alltför ofta, tyvärr. Det skulle vår ekonomi få rosa skrikande tårar av. 

Att käka innan man går o handlar, är ett måste för fattiga pensionärsmagar. Det är ju välkänt att man riskerar att handla lite tokigare, med en hungrig mage. Att shoppa loss som en tossing, är inget som en underbetald gubbstrutt kan ägna sig åt, med någon större framgång. Det skulle snarare bli bortgång av grymt saknade ekonomiska småresurser. 

En väl känd billig restaurang, blev vår mål, för att få oss ett mål. Det var inte Zlatan som skulle göra detta mål, även om han är en erkänt skicklig målgörare. Det var snarare upp till kocken på det haket, vi hade beslutat oss för att gästa.   

Väl framme och nedsuttna, fick vi höra av servitörens brutna engelska, att kocken kommer om tio minuter. Jojo, ingen stress. Stora jätteaffären finns kvar, liksom våra hungriga magar. Lite öl fick trösta oss. Tio minuter är ingen tid för ett par gamlingar. 

Var e kocken???

När kocken ännu inte anlänt efter en knapp timme, så beslutade vi oss, för att käka på annat ställe. Servitören, verkade slita sitt hår, sina ögonbryn, sina nerver och framförallt sin telefon, utan att lyckas få kocken att anlända för att kocka till vår föda. Dock, blev vi bjudna på ölen, som plåster på våra såriga kistor. Det var svårt att inte tycka synd om den stackars servitören, som inget hellre ville än att servera oss varm o god mat.

Vi två snåljåpar delade på en pizza på ett annat, lite dyrare hak, strax utanför gigantiska mataffären istället. Att hälla i sig en halv pizza i sällskap med en liten öl, är ju inte fy skam, det heller, även om det finns massvis av hälsosammare mat. Ungefär allt, ungefär. 

Att påstå att vi var hungriga som vargar, är knappast någon överdrift. Snarare en underdrift. Vargarna skulle skämmas, när de blev ställda i skuggan på grund av våra skrikande kistor. 

Att handla, är ett nöje för somliga människor. Men, som du förhoppningsvis läst i tidigare bloggvirken, ser jag inköpsgärningar som ett nödvändigt ont. Men, jag slapp åtminstone vara hungrig samtidigt, tack och lov. Det hade varit mer plågor, än vad jag skulle stå ut med. Inte ens denne gamle man, med tonvis av erfarenhet bakom öronen, skulle klara av detta dilemma!

Hjärnan är ute o sneseglar, som vanligt!

Att sedan lyckas med att förklara för kassörskan, att vi skruttiga åldringar inte orkade kånka hem maten själva, var ingen lätt uppgift. Men, jag fixade det med hjälp av engelskblandad taskig spanska med skånsk brytning och diverse yviga gester, att få henne att förstå att vi ville få maten hemskickad.

Nåväl, allt väl så långt. Kortet registrerades och tiden för hemkörningen ordnades till, efter några fler gestikuleringar, ackompanjerat av min ljuvligt skorrande språksörja. Med ljus i sinnet och ljuvliga i hågen, gick vi sakta hemåt igen.

Dagen efter plingade det till i nallen och ett spanskt telenummer visade sig på displayen. En lite förundrad tanke flög genom skallen, om någon spansk telefonförsäljare lyckats att ratta fram mitt telefonnummer. Hemska tanke! Tänk att tvingas lyssna på någon spansk rappakalja, som försökte sälja ett Internetabonnemang, en färja eller en elefant. Jag skulle nog inte märka någon skillnad. Men! Det skulle definitivt få mina gråa hår att växa sig starkare.

Men, icke sade Jocke. Det var jätteaffären som ringde. De hade, av någon outgrundlig anledning inte lyckats krama ur några stålar från mitt bankkort. Jo, så här tidigt efter pensionärsavlöningsdagen, fanns det förhållandevis gott om deg på kontot. Missförstå mig rätt nu! Det finns aldrig riktigt mycket flis på banken. Bara lite mer än tomt, men tillräckligt för att handla mat. 

Visst är gräset grönare på andra sidan!!!!

Efter att först misslyckats med att fatta vad den spansktalande herrn babblade fram för budskap, fick en trevlig tjejröst ta över samtalet. Med en charmig ton och den där goa brytningen på sin engelska, som spanjorer och spanjorskor har, förklarade hon för mina spetsade öron, att jag måste ha annat kort eller pröjsa cash.

Inte inte inte. Det är ett definitivt No No, Nix Pix, att lämna ut sitt kortnummer över telefonen, hur många kilo charm det än finns på andra ändan av tråden. Det finns absolut inte på kartan att riskera förlora slantar på så vis.

Mitt nästa jobb? Att dyka efter pengar...?!

Så, det blev till att traska tillbaka till jätteshopen och testa gullgummans kort. Nix, sade den apparaten. Så det blev till att stiga ut i solskenet igen och lulla bort till närmaste bankomat. Jo, visst, lite kö till denna manick också. Inte nog med att man fick vänta på kontakt med rätt person inne på gigantiska shopen. De verkade vara tvungna att plocka fram alla våra varor och slå in dem i blippapparaten igen. 

Det kändes som timtals av tid hade flutit bort. Men, det var enbart någon dryg timme eller två, som gick åt för att pröjsa för maten, som skulle skickas hem till vår lilla mysiga kvart, någon timme senare, eller två.

Skafferådet välfyllt!

Jo, så kom en stor stark herre hem med ett jättelass med föda, dricka och diverse tillbehör i form av dasspapper och diskmedel med mycket mera. Denna shoppingtur, gav oss varor som bör räcka tills det blir en kall dag i helvetet. Men, sanning blir väl att vi måste göra om samma sak om ett par veckor eller fyra. 

Det som blev hemkört till oss, innehöll i princip allt utom hemkört. Det finns det inget bruk för, när de vanliga stänkarna är nästan oförskämt billiga. Så även på denna ovanligt vanliga dag, eller om det var en vanligt ovanlig dag.... eller två.

Kylen överknökad med gottigheter!

Som livet är här, har vi gott om både vanligt ovanliga dagar och ovanligt vanliga dagar. Det är bara att välja. Att leva vidare. Att njuta av livet och även försöka hitta någon form att nöje i att krångla sig till eller ur småförvirrade situationer, som vardagslivet kan bestå av för snurriga gamla gubbar.  

Så, du är säkert en snäll och härlig människa, som har ett par gram tålamod med oss ålderstigna snurrbollar. Förr eller senare kommer vi nog hem till lösningar på allt eller inget. Oavsett vilket, har vi förtjänat våra snurrskallar med hårt arbete, både på vanliga och ovanliga dagar. 

...och alla dessa dagar... Det är ju livet! Så lev väl och ha det goast!
/Berra

Kan D-vitaminer med fördel trolla bort Corona?... eller är Trump bortom all hjälp av sol-o-vårande boulespelare!?

 "D e va D e!" eller om man ska förklara det i klarspråk: Det är vad det är. Men, saken är Den att bokstaven "D", kan vara Den viktigaste bokstaven i alfabetet. En bokstavsvrängare som denna gubbe, ska i detta bloggvirke försöka förklara... 

Då är det kanske läge att börja med bokstaven före. "C" Den kanske tråkigaste bokstaven i hela alfabetet. Jo, det är förstås Corona/Covid jag tänker på. Ett fenomen, som fått världen att gunga. Det är troligen vi alla medvetna om. 

Ja, lite "F" skadar ju inte heller.... Forskning tar tålamodskrävande lång tid. De flesta av av oss, skulle gärna skulle se ett botemedel mot Coronaeländet snabbare än snabbt. 

Förstklassigt tålamod endast 500€/gram

Det skulle nog inte ens hjälpa att köpa lite tålamod på Ica eller Mercadona. Så efterfrågad som denna vara är just nu, är väl dessutom priserna alltför höga för att en småfattig gammal pensionär ska ha råd att ens köpa två gram. Tills ett tillförlitligt Coronavaccin har stuckits in våra armar, skulle ett par tre kilo tålamod behövas.  

Vad gör man fram tills dess, då? Gömmer sig under täcket och drar något gammalt över sig i 180 km i timmen? Knappast! Istället ger man sig ut i Teneriffas sol på lagom minst 200 centimeters tråkigt anti-kram-avstånd, med vältvättade tassar och rökhostar i armvecket, samt lallar runt med det där bedrövliga munskyddet på. 

Den där rökhostan är ju ytterligare ett steg besvärligare i dessa dagar. Inte nog med att man måste hosta lite då och då, för att röken, som man ibland idiotiskt nog inmundigar, retar i halsen. Så fort man låter som en gammal borstbindare med rassel i rören, så försvinner alla goa människor ur sikte. Lika rädda för en stackars rökhostande rökare som för hajar, pirater och gatuförsäljare.

Nåväl. Kreti och pleti kan ju inte veta om det rökhosta, covid-19 eller lungknas, som orsakar mitt ljudfyllda halsrosslande. Det förstås! Men, det är knappast roligt att känna som som en paria. Men, man får väl stå ut, eftersom man var dum nog att inte slutat med dessa cigarettpuffanden för 50 år sedan, redan innan man började. 

Nåväl, det var ju inte detta jag skulle snacka om i detta bloggvirke. I ett taffligt försök att återgå till "D"-ämnet, kan man ju även konstatera att det finns ju gott om "D"n i denna värld. Så även här i ljuvliga Los Cristianos, trots att det inte i finns några "D"n , varken i ordet "rökhosta" eller i "Covid-19" eller ens i "Corona". 

Det är alldeles för lång tid ifrån den berömda D-dagen, den sjätte juni 1944, då de allierade trupperna landsteg i Frankrike, med mål att göra slut på nazzarnas förödande välde. Då var inte ens den här gamle gubben ens en glimt i farsans öga. D-vitaminen var väl knappt ens påtänkt, den heller.

Uppblåsbar D-vitaminfångare?

För det är just "D" som är grejen. D-vitamin, alltså. Musikgruppen Just D, har inte med saken att göra, tror jag, hur många "Amigos" de än är. 

För att ytterligare fördröja att gå rakt på sak, fortsätter jag i sedvanlig ordning att orera vidare om allt och inget. Men, någon gång ska jag väl komma fram till pudels kärna. Det ska väl inte dröja så många rader till? Men först måste jag ju nämna en gammal devis; Att den som kan glädjas åt små saker, har mycket att glädjas åt. 

D-vitaminerna dansar i skyn!

För det är små saker du ska få läsa om, på de kommande raderna. Mycket små! Ja, så litet och pyttesmått att det inte ens går att känna, lukta, höra eller se. Nu kanske du gissar att den här tangentordsvrängaren ska snacka om Coronavirus igen. Och, ja... du har nästan rätt. Men, bara nästan.

Som många andra är jag ju ett nätsökartroll... Inte för att jag kan trolla med någon större framgång. Tyvärr kan inte ens ett litet skitvirus trollas bort, genom att dessa ord sätts på en skärm. Det hade varit stort och fantastiskt. Men tyvärr. 

Coronabaskelusk?... Nej, bara en vanlig kaktus, tror jag.

Men, nätsökarivern om Corona/Covid har gett mig ett faktum.... om det nu är ett faktum, eller enbart att Trumpliknande falskt faktum... Ja, det får du, kära läsare, avgöra själv. Som alltid på detta ultragigantiska Internet, måste man ju vara så in i bomben källkritisk. Ja, man går ju så långt ner i källaren och grottar ner sig, att man kanske inte hittar upp igen. Men, försöka duger...tror jag.

Jo, så här har jag hittat: På ett ställe på Nätet (+ några till), påstås att D-vitamin nästan skulle vara lösningen på ungefär allt vad Corona har med att göra. Att D-vitamin skulle boosta immunförsvaret och ge ett starkare skydd mot virusinfektioner och dessutom mildra eventuella besvär och motverka de livshotande effekter som en sådan sjukdom kan innebära. Om det nu stämmer, skulle en liten sketen vitamin vara lösning på allt elände världen innehar.... åtminstone vad Corona/Covid-19 beträffar....? 

Om man käkar sand, så.....!?

Bläddrar man vidare i nätets inre, söker/googlar/bingar eller använder annan sökmaskin, så dyker det upp några sajter som är mer tveksamma till D-vitaminens undergörande effekter. Detta är ett sånt ställe, som säger dig att ta ovanstående positiva faktum med en nypa salt, eller kanske en hel skottkärra full med salt....och dessutom varnar en för skadliga överdoser. Hugaligen! 

Detta hindrar ju en att rusa till närmaste Farmacia och införskaffa högvis med D-vitaminer! Istället tar jag väl fram härliga DiLeva för att åter lyssna på låten "Vem ska man tro på?". 

Jag tror på en ordentlig frukost!

Jag det är ju inte direkt gigantiska saker, dessa däringa D-vitaminerna. Enligt vårt hederliga svenska gamla livsmedelsverk, (och ett par ställen till på nätet, förstås) är dagsbehovet 10-20 mikrogram. Ja, du ser att jag skrev mikrogram (µ) och inte milligram (mg). Detta är ingen felstavning! 

Ja, milligram är vi gamlingar vana vid, från alla medikamenter vi ibland tvingas att käka. Vi har säkert lärt oss att inte ta fel storlek på pillerinnehåll, så att vi riskera att bli sjuk(are) av sånt ska göra oss friskare, eller åtminstone lätta lite på symptomhänget. 

Hej då D-vitamin! Vi ses i morrn!

Jo, som du, kära följare, säkert märkt, har den här gubben en anings tendens att förvirrat minnesförlusta sig, ibland. Så det är säkrast att ta ett fast föremål att jämföra med. 

Ett litet ynka riskorn kan väga en sisådär 25 mg. Inte mycket för världen att koka soppa på. Men, en liten referens i verkligheten, kan ju få försnurrningen av gubbahjärnor något att haka upp sig, för att återfå lite verklighet. 

Om man då tar fram gamla räknesnurran, märker man att ett riskorn väger mer än tusen (1000!) gånger så mycket som dagsbehovet av dagsbehovet av D-vitamin. Inte underligt om man riskerar överdosering! Hur kan man egentligen undvika överdosering av något som är såååå litet! Ett riskorns mängd av denna, i övrigt väldans vettiga vitamin, skulle troligen kunna få en att snurra så mycket i sin grav att man kunde installeras som fläkt på Savoy, de närmaste tvåhundratjugotvå åren.

Vitaminrik o levande!!!!

Nåväl! Som kanske tur är, innehåller inte ris många D-vitaminer. Lite B-vitaminer o mineraler, visst. Men! Knappt ens några andra vitaminer, svarta miner, glada  eller sura miner. Det är ett livsviktigt födoämne för stora delar av världens befolkning, men går ändå inte att beskylla för att vara särskilt D-vitaminrikt. Det skulle vara ett risigt påstående om jag påstod annorlunda, oavsett hur gubbaförvirrat dessa tangenter dansar över skärmen. 

Fet fisk, typ lax, sill och makrill skulle kunna göra susen. För oss vegetarianer, som hellre har laxarna i plånboken, finns D-vitaminer i exempelvis kantareller och berikat margarin. Fett värre!, som ungdomen  kanske skulle sagt.

Är vi boulespelare sol-o-vårare?

Men, du som är beläst i vitaminernas värld, känner säkert till att D-vitamin på något skumt sätt dansar in i skinnet, när solen lyser på oss nordliga blekfisar. Att det kanske skulle räcka med, att lite lagom avklädd, lira boule under sommarens soliga dagar.  

Som parantes sagt, skulle man här med få ett rent överlevnadsargument för att flytta alla sommarens svenska bouletävlingar till soliga dagar. Tänk om det vore så väl! Finns det ingen spelarfackförening i boulesverige, som kan kräva detta? Samt att det ska installeras en stor sol alla svenska boulehallar, så snart de öppnas igen...? Upp till kamp emot solen! 

Men, som du säkert fattar, så går det troligen alldeles utmärkt att kompensera för alla regnblöta svenska tävlingar, när man är på denna ljuvligt soldränkta Ö. Teneriffa bokstavligen badar i D-vitaminer! Det är enbart att ta tre av sina bästa vänner (boulekloten, alltså), dra ner till banan o ha lite skoj, så borde rimligtvis D-vitaminnivån stiga till acceptabel nivå. Jag har dessutom hört att boule är en järnrik sport! Det finns ju även de som skjuter på järnet. (Hick!)

Denna dag lirar man naturligtvis i MFF-tröjan!

Skulle man mot förmodan, av någon fullkomligt underlig oförståelig anledning, inte ännu inte börjat ägna sig åt boulespelets härligt spännande och roliga rundor, så kan man alltid njuta av D-vitaminernas sken på någon uteservering. Öl innehåller tydligen B-vitaminer. Så, vad kan man förlora!? Ja, det skulle vara, om man inte aktade sig för överdosering av så väl öl, som D-vitaminer! 

För oss extrema D-vitaminnjutare, finns dessutom ett par ljuvligt sandiga badstränder att tillgå. Där blir man förmodligen fullkomligt bombad av osynliga och okänsliga D-vitaminer. 

Bakdel med fördel!

Det ryktas förmodligen falskeligen inom modekretsar, att rumpan är den del av kroppen, som skulle vara känsligast för D-vitaminernas dansande. Det kan vara därför dessa badmodeskapare uppfunnit den rumpbefriande bikiniunderdelen. 

Att det enbart är kvinnor, som anammat denna modedetalj, lär bero på att modet hos herrarna svikit, och att det där enbart är kvinnor som våga utsätta sin bakdel för solens värmande sken. Vi män, är helt enkelt ena fega stackare, som gömmer våra håriga arslen i långbenta badbrallor. Därmed blir det enbart kvinnor som har någon som helst fördel av sin bakdel...och hjärna?! 

Manlig hjärna?

Men, de där uslans små D-vitaminerna är tydligen både rasister och åldersfascister. De ratar mörkhyade, rökare, latmaskar och gör det svårare för oss gamlingar. Säkert skulle D-vitaminerna också rösta på Trump, om de hade en chans. Det är kanske avsaknaden av D-vitamin-röster, som får denne Donald, att anklaga sina motståndare för valfusk. Undras vilken vitamin, som skulle hjälpa denne herre till insikt?

Det är väl inte såååå illa att Donald o hans gelikar är bortom all hjälp? Att inte ens en cocktail av klimathotsinsiktsvitaminer, verklighetsfrånvaro-återgångsbehandling och kinesiska ginsengrötter skulle hjälpa? Jag är så nyfiken, att jag måste skicka ett mejl till vitamingudarna@heaven.up, för att ta reda på om så är fallet. För, ärligt talat tror jag inte att det ens går att googla sig till denna kunskap.

Trumptänk!?

I skrivande stund, ser det ut som medmänsklighetens böner har blivit hörda, och Donald och hans anhang, blir utkastade ur bleka huset och tillbaksslängda till affärspalatsen. Nu får man bara hoppas att nästa boss vid det amerikanska styret, inte är så full av skit, att han måste spolas ner i bidén. 

Nej, nu har jag kommit långt ifrån D-vitaminernas väl och ve. Skelettet verkar må fina fisken, av lite lagom intag av vitamin D2 och D3. Var vitamin D1 tagit vägen, framgår ej av mitt googlande. Kanske hittade Trump detta, besmittade detta med klimathotsförnekande baskelusker och snodde hela beståndet?! Googla själv, så får du kanske se!... om du hittar en trovärdig källa eller tre.

Trovärdig källa?

Det verkar åtminstone vara konstaterat, att folk med D-vitaminbrist är en riskgrupp för Covid-19. Att D-vitamin ska kanske kanske kunna hjälpa vid Covid och andra luftvägsinfektioner. Samt att överdos är skadlig. Den stora lilla faran är med största och minsta sannolikhet,  är att man knappast vet om man ramlat in i riskgruppen eller ej. 

Bristen på D-vitamin artar sig på följande sätt.... Inget, nada, nothing ungefär. Visst finns det bristsjukdomar, speciellt i samband med D-vitaminens danspartner i levern, magnesium. Men, i vanliga fall, märker man troligen inte ett förbannade dugg. Undra på det! det är ju bara några futtiga miljondels gram, som saknas.

Immunsystemet: Krigarna mot virusar o sånt skit, använder uppenbarligen D-vitaminer som ammunition i sin kamp. Så, som du ser. "D" e viktigt. Även jättesmå, pyttelitna mojänger kan dra sitt strå till den kroppsliga stacken. Stackars kroppen, annars!

Så, var rädda om era kroppar där ute! 

Ha det goast!
/Berra