Olägeheter med lägenheter eller storyn om den läckande surtiden!

Olägenheter med lägenheter.

Lägenhet med havsutsikt, endast 3000€/vecka!

Idag började vi att tänka på att njutningen med att vara här på Teneriffa, även ska återkomma nästa år. Det kan vara dags att så smått börja kolla vilken lya vi ska sussa i nästa vinter. Vi vill så gärna vara i denna underbara stad, Los Cristianos.

Vi är nu inte enbart förälskade i detta ställe. Vi har lärt oss att hitta på gatorna. Vi vet var man troligen handlar bäst o billigast. Vi är djupt bekanta med boulebanorna och vi myser varje varm dag, som Teneriffa bjuder på.

Hade staden friat till oss och eller bara frågat chans (på ungdomstidens vis) så hade vi lika tveklöst som en hungrig hund slänger sig över en köttslamsa, sagt "JA!".

Bostadsmarknaden i en butik?!

Det första vi gjorde, var att kontakta mäklaren som låg bakom den här trivsamma lägenheten. Det dröjde inte många dygn, innan svar kom... Den nuvarande ägaren vill sälja.

Jaha, ja... en liten titt på Nätet avslöjade att de begärde 200000€. Jo, du läste rätt på antalet nollor. alltså drygt två mille i svenska kronor, med dagens knasiga värde på svenska kronor. Bara att snyta upp ur pensionärernas plånbok. Som hittat! HA!

Varning Varning! Bostadsmarknaden har sprungit läck!

...och vad gör man då...? Förutom att blogga om saken...? Jo, den här gamle mannens gamla datorn får göra lite nytta, inte enbart som bloggmaskin. Burken dansade hambo runt några sajter, valsade till lite och spottade fram en del fakta, som det knappast går att dansa tango till. 

Mina slitna ögon, blev knappast förvånade, att priserna på de redan dyra hyrorna gått upp ytterligare ett snäpp. Från svindyrt till elefantdyrt! Ve o fasa!

Vår skicklige trädgårdsmästare i full verksamhet.

Jaha, japp. Visserligen har mina business på Nätet gått som tåget, så att pengarna rullar in sakta, men säkert. Man undrar lite om lägenhetståget redan åkt i från oss. Så att vi står här på perrongen, med näsor lika långa som linbanan upp till Teide...!?

Får jag presentera: Astrid, la Aspiradora.

Ja, vi trivs utmärkt i denna goa lägenhet. Vi har varken havsutsikt, pool eller diskmaskin. Men, mysigt, dock. En nyinskaffad dammsugare, ser också till att det är rent o snyggt. Oftast! Vi har liksom bott in oss här. Vuxit fast!

Vår mysbalkong. Med hafsutsikt.

Så, det blir till att leta vidare... och/eller hoppas på att den här goa lägenhetens nya ägare också vill hyra ut till oss. 

Fortsättning följer!

Ha det goast!
/Berra

Boulenörderi på alla språk eller storyn om den goa gubben som fick Spelet.

Det finns boule och så finns det boule. Här på Ön (Teneriffa, alltså, om någon mot förmodan skulle missat det), märks det ganska så jättetydligt. 

Hur många språk på denna tavla...?!

Men, innan jag går in på skillnaderna, så vill jag gärna förklara ett begrepp. Ja, för er, som av någon grymt underlig anledning, ännu inte utövar världens goaste sport. 

Om motståndarna lagt ett klot, som ligger så nära lillen (eller ligger i vägen) att det är svårt att lägga bättre, så går skytten in i ringen och gör sitt bästa, för att flytta bort detta klot så långt ifrån spelets centrum som det bara går. Helst ner i sjön, eller åtminstone tillräckligt för att det egna klotet ska ligga på poängplats.

Det är kortfattat, det som vi boulenördar kallar för att "Spela Spelet".

Håller fanan högt!

När vi lirar vårt fredagsmys, som även myser på måndagar, så liras det på ovanstående mysiga vis. Man skjuter oftast "på järnet". Det är en annan nördterm, som betyder att man träffar sitt målklot utan mellanlandning. Direkt på kulan. 

Det smäller ganska vilt, till höger o vänster på Los Hermanos boulebanor dessa kvällar. Det är på detta vis, som boule SKA spelas, enligt de flesta av oss boulefantaster. I tävlingar världen över, är detta sätt att lira boule, det allra vanligaste. Skott "på järnet" och gärna lägg med hög båge, dessutom.

Men, boulen har en annan sida också. Det finns en del boulespelare som inte ser detta med blida ögon. Då får de faktiskt skylla sig själva. Så illa kan det vara!

Skandinaviska klubben lirar....!

När man istället lirar med svenska bouleklubben, så är det rull som gäller. Det rullas och rullas o rullas igen, som det vore en underbar gammal vals. Om den ibland skulle komma något skott, så är det en så kallad "rasp" (ännu en boulenördterm (!)) som betyder att skjuta med en mellanlandning. Via backen alltså. 

Ytterligare en sak som "riktiga" boulespelare rynkar på näsan åt. Men, några stilpoäng i boule, finns ej, har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas. Det gäller bara att egna lagets klot är närmare än motståndarnas. Om du kastar snyggast eller fulast... är totalt poänglöst.

Att lira med rullgänget är också roligt, mycket socialt och lika mycket boule som den "rätta" stilen är. Alla gör sitt bästa. Man skrattar o har roligt mellan och under tiden de spelar. 

Biran smakar :-)

Sedan, är det en underligt underbar tradition, att de flesta i gänget går o tar en öl efteråt. Mysigt, roligt, trevligt!

...och hur ofta är det man dricker bira med motståndarna efter en bouletävling i Sverige, eller annars...?

Så, det var dagens bloggvirke. Fullt av ljuvligt boulenörderi. Om du inte är boulespelare själv, ännu, så är det hög tid att ta kontakt med närmaste bouleklubb. 

Så ses vi säkert, där ute på någon skum grusbana och har roligt med våra järnklot. Jag lovar nästan att dina förhoppningar inte kommer att bli grusade!

Ha det goast!

/Berra

UppfinnarBerras bekännelser eller storyn om Internets uppgång och fall!

Nu har jag åter igen uppfunnit ett nytt svenskt ord. Ja, det är väl inte helt svenskt, tror jag. Fast å andra sidan, är det inte svenska ord som är helt svenska. Orden man använder kommer från latin, grekiska, fornnordiska och engelska m.m.

Beachpinneförbipromenad är också ett sammansatt svenskt ord, eller...inte?

Sammansatta ord i vårt finurliga lilla språk, är en del av den fantasi en gammal bloggubbe kan ha nytta av, när han slirar runt bland tangenterna. Ni, kära läsare,  har ju sett många ord av den sorten. Mina tidigare mer eller mindre originella underfundigheter som "fan-ta-mig-tastiskt" och "bloggvirke", har ni fått stå ut med ett bra tag. Så här kommer ett till:

Mitt nyuppfunna ord, är en beskrivning av den känsla man får när Internetuppkopplingen strular för 5411:e gången, ungefär: INTERTRÖTT! Just när jag sitter i köket o plitar tangenter, så hör man en röst från sovrummet: Usch, vad det är störningar! Gullgumman ligger ju där inne o bekvämt försöker titta på en gammal serie från TV 116-play, eller någon annan play-otjänst.

Det vete katten varför....?!

Ja, så har det varit hela tiden, här på Teneriffa. Vi slirar på Nätet via telefonerna. 100 GB i månaden, innebär ju att man kan titta lite på svensk TV och bland annat försöka hänga med regeringsbildardansen. 

Fast egentligen borde man ligga på playan istället. Men, man blir inte mycket klokare av att läsa svenska blaskor. Skulle vi mot förmodan få en förnuftig regering i Sverige... så det bara att skåla och gratulera. Chansen är väl ungefär en på miljonen. Ungefär lite stor som att vinna en förmögenhet på Lotto.

Är det för att stranden är svart, som Internet krånglar?

Rätt var det är, så kommer skylten upp: Inget internet. Då får man slänga sig över nallen och byta leverantör, starta om eller bara svära ett par otryckbara ramsor. Då kan det hända att Internet lirar med oss igen. Annars är det bara att byta leverantör igen, mellan alla osande svordomar. 

Ett trick är ju att försöka ha olika bolag som plitar in Nätet i våra två nallar. Men så blir det ju när man måste byta från Movistar till Vodaphone till Orange till Yoigo och tillbaka igen, åtminstone någon/några gånger om dagen.

Nej, det är nog månens fel...?!

Snabbt går det ju aldrig. Man får vara glad om det funkar överhuvudtaget. Men, å tredje sidan. Det finns ingen här bakom tangentbordet som har brådis. Men, när man försöker o försöker o försöker ladda en sida. Typ banken. Då blir man INTERTRÖTT på Internet.

Undra om de säljer tålamod till extrapris, under black friday?

Eller solens fel, kanske....?!

Men, å fjärde sidan, är det tack vara Internet, jag kan göra lite extrainkomster, Å femte sidan, är det tack vare Internet. som du, kära läsare, kan följa våra mer eller mindre tossiga äventyr. Så härligt att ni gör det!

Ha det goast!
/Berra

En helt ovanligt fredagsmys eller utsikt som gav insikt om kvällslivet.

Vårt sedvanliga fredagsmys, bouletävlingen, var inställt av någon anledning. Men, knappast deppade vi ihop och kröp in under isen för detta. 

Ingen is denna dag, heller...!

Det blev istället ytterligare en underbar dag i paradiset Teneriffa. Dagen försvann med raketfart, som alltid. 

Denna dag började bra och slutade ännu bättre, eller var det tvärtom...? Nåväl, i vilket fall så blev det ytterligare 1 st. dejlig dag. 

Nej, det är ingen Doggiebag. Det är La Gomera som skymtar i bakgrunden.

En ljuvlig strandeftermiddag + lunch med goa vännen Kerstin. vars imponerande spanskakunskaper hjälpte oss att beställa rätt pizzakladd och dessutom att få en doggiebag. 

Doggiebag...alltså; att få den mat man inte orkade proppa i sig, med hem i en påse...
Är man gammal och vettig nog att inte känna sig skämmig, så kan man njuta av restaurangens goda mat ännu en dag, utan att det kostar en cent extra. 

Det blev en liten busstur till Costa Adeje igen. Vi börjar så smått att kunna hur bussarna bussas runt på denna del av Teneriffa. Den här gången var det en tutglad chaffis som med hjälp av ett leende gott humör, rattade oss igenom stadens vinglande gator. Det sade tut i nästan varje hörna. Det tutades på kollegor och trafikkrångeliteter och snygga brudar. 

Vindlande parkvägar hit o dit o dit.

När han väl tutat färdigt och levererat oss till slutstationen, så fick våran "tjatkärring" styra oss. Ja, det är det mindre smeksamma smeknamnet på GPS:en i nallen, Maps. Det är, som ni säkert vet, en entonig kvinnoröst som styr vart man ska styra näsan. 

Hon vindlade in oss på parkvägar o gator o torg. Tycktes som vi vandrade både hit o dit. Men, vi kom rätt till slut. Café Waikiki. Ett drinkhak med hisnande vacker utsikt över solnedgången, havet och La Gomera. 

Eva

Där satt vår goa vän Eva + ett par tjejer till. Det blev två drinkar, som inmundigades där i riktigt trevligt sällskap. En gubbe med fyra snygga brudar. Ja, livet ÄR gott!

Jossan och Marina

Alltså; Summa summarum: God whisky, trevlig konversation, härliga skratt, utsikt över fyra goa tjejer vid bordet och en solnedgång över havet. Undra på att man trivdes som fisken, som nyss rymt från akvariet. Nåväl, gullgumman trivdes minst lika gott. 

Utsikt och insikt

10 € fattigare, beslöt vi oss för att promenera hem. Inte för att spara pengar... Det gick åt mer klöver i småshopping på vägen, än vad bussbiljetten skulle kostat. Snarare var det nyfikenhet och motionsbehov, som styrde detta beslut. Den här kvällen var någon grad kyligare än vanligt, så det kändes bara skönt att röra på fläsket.

Klockan var bara barnet och kvällslivet i Las Americas var fullvuxet livligt. Det skrålades från karaokebarerna, käkades på restaurangerna. Inkastarna till dessa o liknande hak jobbade för fullt, med att försöka fylla sina krogar med gäster. Med andra ord; en helt vanlig fredagskväll i paradiset. 

Ovanligt vanlig kväll i Las Americas

Så här sitter jag med trötta fötter och plitar ner ett par rader till er, kära läsare. När ni ser detta har fredagen blivit till lördag. Gubben har vaknat och redigerat sin text, slängt in lite bilder och filat lite på layouten. Ja det är så jag brukar plita med bloggvirkena. Alltid gott att sova på saken, innan man lägger ut den.... saken, texten...alltså. Ja, bilderna med med förstås.

Så, om du inte hittar alltför många stavfel eller grammatiska kråkor, orkat läsa ända ner hit, njutit av bilderna och har ett snett litet leende på dina läppar. Ja, då har jag också lyckats med mina föresatser.

Ha det goast!
/Berra

Lördag hela veckan eller storyn om den solbadande stenen som åkte UFO!

Den där vardagen... Ja, ni vet...då man liksom bara existerar vidare, gör det som måste göras och glömmer bort att njuta av livet. Typ, måndag till fredag, ungefär. Fortfarande, efter snart två månader på Teneriffa, känns det till största delen fortfarande som lördag hela veckan. Stressen känns lika avlägsen som för en solbadande sten på stranden.

Stressigt värre!!!

Dock, denna torsdag dök det upp ett par eftersända räkningar. Det påminner en om vardagens vanliga bördor. Men, å andra sidan, så går det ju bra att betala räkningar på en lördag också. Fast egentligen kvittar det lika. Gubben här är så veckosnurrig att lördag kan vara tisdag eller söndagen vara fredag. Tur att man inte är präst!

Det ordinarie bouleschemat är väl det som håller en någorlunda på tårna. Annars skulle man riskera att missa roliga tävlingar eller annat boulemys. 

Men, så händer det grejer ibland. En boulevän dök upp med en veckas förvarning. En go tjej vid namn Kerstin, som jag lirat både SM och DM med. 

Plötsligen fick vi också reda på att en stycken väldans trevlig Eva, också befinner sig på ÖN. Så henne har vi bokat in på fredag. Ja, fjädrar också. Det är ju redan imorgon!

Goda vänners lag = Paradise!

Så där får det gärna fortsätta ett tag till. Det är ju väldans trevligt att återse folk, nära eller fjärra bekanta och vänner. Jo, några känner vi till, som kommer att dyka upp till jul och efter nyår. Men, det är bara att ösa på. Vi har alltid våra famnar öppna för våra goa vänner. Nya vänner får också få plats i våra hjärtan.

Skål!

Det är bara att hoppas att man fortsätter att fira lördag, varje dag. Helst då i goda vänners lag. Fast man kan ju inte begära att goda vänner dyker upp för jämnan. Men, roligt som tosingen är det!

Det man kanske kan begära är att någon vänlig själ häller bromsolja i klockan. Helst då innan vi vaknar från den här drömmen vi lever i! Tiden går inte bara alldeles för fort. Den flyger för fort!

Ytterligare en underbar dag!

För dra fram en gammal välkänd klyscha: tänk på att alla dessa dagar som passerar, snabbare än ett UFO = livet!

Ha det goast!
/Berra

Instruktörande ordbajsare visar hur man kastar klot med bravur!

Så skulle man vara instruktör. Ja, Skandinaviska klubben i Los Cristianos hade efterfrågat mina tjänster som lärare i boule. Jo, man är ju svensk mästare. Fem SM-medaljer hänger hemma i hyllan o glänser. Men, som instruktör, är man ny. Aldrig tidigare har jag fått vägleda en grupp folk, som nyfiket vill lära sig konsten att kasta en kula på rätt sätt.

Så här göra man alltså!

Lite nervös, men mest förväntansfull. Jo, jag såg fram emot att få visa och lära. Att lära ut, var ju inte nytt, för denne ordbajsande gubbe. Jag har ju varit lärare i datakunskap och svenska för invandrare och dessutom vickat i hemska grundskoleklasser. Där var eleverna så busiga, att man hade lust att hänga upp några av dem med stortårna fastknutna i lampsladden. Fast det hade nog inte hjälpt. Jag hade bara fått sparken.

Mina duktiga elever är igång o tränar.

Nu var eleverna min "klass" i Berras bouleskola, tack o lov, mycket snällare än ovan nämnda busungar i en av Stockholms värsta förorter. Jag slapp få klot eller svordomar slängda i huvudet.

I förväg tänkte jag: Det ska helt enkelt gå lika lätt, som när jag var instruktör för pingisungdomar på 80-90-talet. De var snälla och läraktiga. Några av dem blev också riktigt bra pingisspelare.

Utan att tappa greppet om gruppen, fick jag visa det rätta greppet.

Så. jag tänkte göra som annars i livet; Intala mig att det kommer att gå bra. Då kommer det också att gå bra. Bra! Klappat o klart!

Hur gick det då? Fick jag ruttna ägg kastade i huvudet, eller kanske en paella i grusgången? Nej. tyvärr, kära läsare, kan jag inte roa er med en sådan händelse. Det gick riktigt bra!

Perfekt backspinnat i ringen! Bra!

Efter att ha börjat lite lätt med att vinna en flarra skumpa i bouletävlingen före lektionen, så var jag igång med instruktionen. Till min hjälp fick jag Kerstin Hopman, En meriterad och skicklig boulespelare från Stockholm....och naturligtvis var gullgumman också med på ett par hörn.  

Jag började lite lätt med att visa rätt grepp, fotställning och sving. Naturligtvis berättade jag om fördelarna med underskruv i kulan och att landa på rätt ställe. För er som är etablerade klotkastare, är det ju självklarheter. Men, detta vara en första instruktion i grundteknik i boulespelets underbara värld. 

Körde en liten övning i läggspel. Att landa i ring, med rätt grepp. backspinn och precision. Trettioåtta nöjda deltagare applåderad mig, för detta. Otroligt roligt!

...och så den obligatoriska biran, efteråt...! Najs!

Så, det var första, men definitivt inte sista gången jag ställde upp som boulemagister. Fantastiskt roligt att se att så många vill lära sig. Hoppas att mina kära bouleelever tar hem sina nyvunna kunskaper, och förvaltar dem väl.

Vi ses på bouleplanen!
Ha det goast!
/Berra

Körkortet dansar runt i Europa eller 2000 mils pappersbrevskonsultation.

Att förnya sitt körkort från utlandet, kan ha sina lustifikationer.

Nåväl, bäst-före-datumet på den här gubben, har gått ut för länge sen. Men, ännu duger han att köra bil. Dock har körkortets giltighetstid gått hädan, och enbart en liten betydelselös plastbit ligger o ruttnar in min plånbok.

Jag bara vägrar att åka hem till Stockholm.. bara för att hämta en plastbit! 

Då kom ett eftersänt brev från myndigheten Transportstyrelsen, med körkortsunderlag. Bra, så långt. Men, det ska ju hämtas ut också.... i Sverige! Bara 500 mil från Teneriffa och Los Cristianos.

Så, då ställde man in siktet på en vettig lösning. Frågade folk här i Svenska kyrkan, Skandinaviska klubben m.fl. Slirade runt lite på myndighetens hemsida, och fick se en möjlighet att hämta ut körkortet på ambassad eller konsultat i valfritt utland.

Hyrbil i julklapp?!

Ja, bra! En möjlighet dök upp. Klart att Sverige måste ha ett konsulat på Teneriffa! Vi är ju massvis av svenskar här på denna ljuvliga ö. Icke, sa Margot. Det närmaste ligger i Las Palmas. Hepp! kan ju bli en trevlig tur, tänkte jag. Har inte varit på GranCan på ett par år.

Joho, ja... priserna på Fred Olsens färjor, börjar lite lätt med 37 €/näsa o enkel resa. Med buss från Agaete på GranCan, lunch m.m, är vi snart uppe i tvåtusen SEK. Jo, jo... en pensionär från Sverige är knappast välkänd som alltför stark i penningpungen.

Bevakar som en hök!

Jehepp. Kontakt med konsulatet i Las Palmas, togs förstås. Ett litet mejl, med begäran om hjälp, skickades. Och, jo... en mycket hjälpsam tjänsteman svarade snarast. Det fixar vi. Vi tar hjälp av danska konsulatet i Puerto de la Cruz.

Jaha jag tackar.... då är underlaget inskickat till Transportstyrelsen i Örebro. Nu är det bara att vänta tills hjälpsamme tjänstemannen från konsulatet hör av sig.

Alltså: turerna blev som följer: Bara att googla fram en Europakarta o försöka hänga med i körkortsdansens långa steg.
1. Brev med körkortsunderlag från Las Palmas till mig i Los Cristianos.
2. Jag sprang till plåtografen, fick en snygg bild på gubben och skickade in skiten till Örebro.
2½. Vänta.... vänta.... och vänta lite till...
3. Mitt färdiga körkort skickas till snälle tjänstemannen på konsulatet i Las Palmas.
4. Hen skickar det till sin kollega på danska konsulatet i Puerto. (Heja Danmark!)
4½. Jag får ett meddelande om att körkortet är klart.
5. Jag åker o hämtar ut mitt körkort.

Dansgolv för körkortstango?!

Brev hit o dit i ca 2000 mil. Tjo! Sen är det bara att hoppas att jag hinner få mitt förnyade körkort i julklapp. Ja, om det nu inte fastnar på vägen, i nån fransk tågstrejk, hissen till Eifeltornet eller dansar tango i Madrid.

Jag gissar lugnt på att jag får underlag att skriva fler bloggvirken i detta lätt(?) förvirrande ämne.

Tack o hej för denna gång!
KRAM om alla!

Ha det goast!
/Berra

Fredagsmysiga vinnare firade vinsten för 1 €, glada som marskatter.

Då var det fredagsmys igen! Ja, som ni säkert känner till, kära läsare, är vårt fredagsmys att spela tävling på Los Hermanos tuffa banor, mot internationellt motstånd. Jag kan omöjligt tänka mig ett goare fredagsmys.

Fredagsmys igen!!!

Fredagar på Los Cristianos brukar locka folk, som vet vad man ska göra med en boulekula. Skickliga spelare med goda handleder och siktet rätt inställt. Så var det även denna gång. 

Varannan fredag dubbel, varannan fredag trippel. Igår var det trippel. I veckan fick vi kontakt med Martin, en riktigt duktig tysk lirare. Men sin långa arm, slängde han klot med utmärkt precision. 

Att han dessutom är en smart kille, med en räv bakom varje öra, gjorde definitivt inte saken sämre. 
"Boule är 80% i huvudet", sade han. Kunde inte sagt det bättre själv.

Med Martin i laget, så blev det taktiskt rätta beslut. Vi sköt vid rätt tillfällen, och lade vid rätt tillfällen. Lillen placerades där vi kunde göra poäng lättast.

Lugnare lirare än Martin, går nog inte att hitta på den här sidan Ekvatorn, om ens på den andra. När motståndarna slet sitt hår, domderade o gestikulerade, stod vi lugnt vid sidan och avvaktade vår tur med ett leende på läpparna. 

Med Martin i teamet, så lyftes Lenas o mitt spel. Ja, inte i början av matcherna. Underligt nog, så kom vi direkt i underläge i alla fyra kamperna.  Men, Martin klagade aldrig gick bara in i ringen och gjorde sina klot.

Men, det var skyttet som var Martins paradgren. Han hade en mycket hög träffprocent, och många stannskott, dessutom. Vilket i hög grad bidrog till att både Lena och jag spelade lite bättre än tidigare.

Vi lyckades vända alla fyra matcher till vinst. Om jag tolkade rätt, så var vi enda lag med fyra vinster. Det var knappa vinster. Men, det visade sig att vårt lag, var som bäst i slutet, i de avgörande momenten. "Bäst när det gäller", för att slita lite till på en redan sliten idrottsklyscha.

We are all the winners...tralalala...!

Så, vinst i en tävling. Nja... det var en del av en säsongsserie, där man samlar poäng på hög. Så, ingen prispeng. Vi hade hoppats på en si så där 100 €, men icke, sa Eric (tävlingsledare denna kväll). Det hindrade oss knappast från känna oss lyckliga som katter i mars.

En rom o cola för en €, för att fira vinsten. Sedan lullade gullgumman o jag lugnt hem genom staden. Denna fredagskväll var det ovanligt lugnt. Nåt enstaka hak, hade musikfestandet i full rulle. Men i övrigt, var gator o torg nästan folktomma. 

Så, om du är boulespelare; ta då o släng ner kloten i en resväska o ta dig hit till Teneriffa. Det kommer du definitivt inte att ångra!

Ha det goast!
/Berra 

Det haglar utmaningar över gubben, eller inte...

Då blev man 65 år gammal. Ingen ålder på en gammal pålle, kanske du säger. Alldeles rätt! Det finns förhoppningsvis många goa år kvar att avnjuta. för första gången firade jag en födelsedag utomlands. Första gången på Teneriffa. Men, säkerligen inte den sista.

Utmaning 1:  Räkna tefatsantenner.

Det blev en dag som firades i förhållandevis lugn o ro. Nuförtiden kommer de allra flesta gratulationshälsningarna på Facebook. Jag fick ett hundratal! Känner mig totalt överväldig och jätteglad för det.
Ett par gammaldags telefonsamtal, lade till ett par extra kilo i glädjevågen.

En middag ute hos favvokineshaket med gullgumman och en halvtaskigt genomförd bouletävling, så var den dagen i hamn. Ännu en jättefin dag i paradiset!

Utmaning 2: Utforska ön.

Att leva sin dröm, är knappast utmanande. Dock, ser man alltid nya utmaningar. 
Att hitta nya knäppa grejer att skriva på den här bloggen, utan att knäppa någon på näsan.
Att knäppa lagom knäppa bilder.
Att leva utan att det kostar skjortan i denna turistort.
Att njuta av så mycket som möjligt. 
Att vinna så mycket som möjligt på boulebanan, att.... ja. Man kan fortsätta ett bra tag innan utmaningståget kommit till sin obefintliga ändstation. 

Att hålla intaget av alkohol o cig på en rimlig nivå, är också en utmaning. "Systemet" här nere kan få tax free-butikerna på varenda Ålandsfärja att slänga sig i väggen. Vi såg idag en liter vodka för 6,60 Euro, för att ta ett exempel. Man får helt enkelt ta sig i ärmen o säga till säg själv; att nu får det vara gräns och där med basta.

Utmaning 3: Att köpa lagom.

Det går ju inte att komma hem till Sverige, som ett rasslande fyllesvin, som det ryker ur öronen på. Det livet är knappast njutbart, heller. Inte vill man heller hamna bland uteliggarna på diverse parkbänkar. Lite för hårda för min smak. 
Hålla sig i skinnet, snyta ut ur näsan och vädra kallingarna. Så klarar man sig säkert. Peppar, peppar ta i järn! Ja! Det gör man gärna som boulespelare. 

Utmaning 4: Fånga solen i fickan och ta med den hem.

Gullgumman tycker att mina texter ibland är för långa. Så, då blir det slut för denna gång, om jag inte helt plötsligt hittar en ny utmaning att skriva om. Jo, högerknappen på musen har blivit gammal o seg. Don efter person, kan tyckas; med rätta. Oavsett detta faktum, måste denna mus måste nu skärpa sig. Annars blir hon kattfoder.

Glöm aldrig att livets glada ögonblick, är de man vill minnas på gamla dar.

Ha det goast!
/Berra