Begravda klagomålsgudar eller ladda ner väderskaparappen, mellan raderna?

Då kom det... det sällsynta, blöta, slaskiga, tråkiga, livsnödvändiga regnet. Ja, även här i Los Cristianos, regnar det ibland. Det blöta himlafallet, gjorde att man kan börja tala om hösten... eller allt annat som har med väder att göra. 

Dramatisk himmel över Teneriffa

Vädret är säkerligen det allra vanligaste samtalsämnet. Det är lätt att snacka om väder. Väderbabblet kan funka som en dörröppnare till andra, kanske viktigare samtal. Eller är det så, att vädret är DET viktigaste samtalsämnet? 

Vädret är definitivt det vanligaste klagomålet. Tjo-flöjt i gitarren! Vad mycket det klagas på vädret! 

Jag har aldrig hört så mycket klagande på vädret, som i somras. Den fantastiska sommar som vi avnjutit i Sverige. Varmt o skönt i många veckor i rad. 

Då fick man höra: "Usch va varmt!" "Mina blommor måste vattnas stup i ett!" "Kan det aldrig regna!" "Fan vad man svettas!" ...med mera med mera med mera. 

Så ska det se ut!

Tänk vad mycket mänsklig energi, som försvinner i tomma intet! Vädret går inte att påverka!

Möjligtvis i en snar science-fiction-härmande framtid skulle man kunna trycka på en knapp för "Sol", en annan för "Regn" och en tredje knapp för "Jag skiter i vilket". 

Tänk om man kunde få lägga en digital valsedel, ungefär som rött för "Sol", blått för "Regn" eller brunt för "Skit samma". 

Nertill i den datoriserade vädervalsrutan, finns en liten inställning för önskad temperatur. Fix & färdigt. Du får det väder du vill ha. Bra va!? 

Bara så, att det finns en massa miljoner fler människor på den här planeten. Tänk om alla hade en sån här datamanick inbyggd i sina telefoner. Typ; en app man laddat ner. 

Alla är vi olika. Alla har olika önskemål. 

Sen kommer datorn att räkna ut vilket väder som ska produceras den dagen. Kanske en kompromiss av diverse önskemål, eller rätta sig efter majoritetens tyckande. Fast, ändå... blir det då inte väderdatorn vi kommer att klaga på då?

Jo, just! Klagomål är ligger också högt upp på konversationernas tio i topp. Det klagas på regeringen. Det klagas på folk. Det klagas på jobbet. Det klagas på klagandet.

Vid alla gnällgudars moder! Klagomuren är härmed nerfälld, stängd och sluten! Att snacka om något som är bra, fint, snyggt, coolt, tjusigt är betydligt bättre, roligare. Och tro mig, och alla numera begravda klagogudar; Du mår bättre av att snacka bra grejer. 

Skylt i vårt vardagsrum i Los Cristianos

Låt beröm, goda tillmälen, facebooktummar, kärlek och roligheter översvämma dina och mina konversationer. Då kommer vi att vara friska i minst 125 år, dansa i neon och le. 

Ha det goast!
/Berra

ps. Nu kommer bloggen att ta en liten paus. Gubben behöver lite nytt syre, så han kan fortsätta att bloggvirka.
Vi ses snart igen!

Än skiner knasigheten på Teneriffa eller har gubben åsnefierats?

Nu har det gått en månad. Hur har det gått? Har gubben, om möjligt, blivit ännu knasigare? 

På lyset?

Man har blivit mer o mer hemmastadd på ön. Det börjar kännas mer o mer som vardag. Men, ännu känns det inte som hemma. Jo, hemma i den bemärkelsen att man känner att man bor här.

Vi har helt enkelt vårt andra hem här...eller kan man kalla det sitt första hem. Det är ju inte första lägenheten man någonsin sussat i. Men, ett hem är alltid ett hem. Lägenheten är inte ett hotell eller någon tillfällig airbnb-lägenhet. Den är ett hem. Den är vårt hem. Vårt hem är nu, och fram till slutet på mars i denna lägenhet, i denna stad, på denna ö, i detta land.

Visst är man turist, och väldans trist. Men, ändå boende här. Inte fast boende, urinnevånare eller liknade. Halvfast boende, skulle man kunna uttrycka det som. Ett uttryck, så gott som något.

Men, om man är halvfast boende här på Teneriffa, så måste man ju vara halvfast boende i Sverige också. Jo, det kan jag köpa, om det inte är för dyrt.

Det är ju inget som man skryter med, med termer av trygghet, stabilitet eller rotade rötter. Men, å andra sidan är det förpinkat skönt att känna att någon del av en rotsystem, börjar gräva sig ner i den Los Cristianska berggrunden.

Dock, fortfarande reagerar man på vissa underligheter. För Spanjorerna är det kanske naturliga saker. Men, för en annan, som ännu(?) inte anpassat sin gamla rumpa i Teneriffaformat, känns dessa saker väldans underliga. Nja... åtmistone lite.

Nej, grabben, ingen fara. Fåglarna förstår inte svenska.

Att döpa en klädaffär till DASS, skulle ju inte funka i Sverige. Men, här i Los Cristianos tycks kunderna välla in, och ut. Det gör man ju på en toalett också. Men, knappast köper man nåt där inne. absolut inget som följer det senaste modet. Det skulle i vilket fall varit väldigt modigt.

Men, egentligen inte värre än att käka Pricks kakor. (Pricks betyder ju snoppar på engelska.) Vi har säkert något liknande hemma, som besökare kan skratta åt. Tänk om Sveavägen betyder vagina på swahili? 

Väggmålningar är något som jag tycker känns intressant. Inte de kladdkakor man ser ofta. Typ någon signatur, tagg, eller vad det kallas. Utan de mer konstnärliga. Men, det jag inte kan förstå är varför man träffat på tre åsnor på stadens väggar.

Förbannad? Förnärmad? 

Man kan ibland symbolisera åsnor med dumhet, envishet eller allmänt knasigt. Kan det vara så på våra gator? Kanske är det någon politiker som åsnefieras...? Kanske är det någon annan makthavare...? Eller är det enbart en väggmålningskonstnär, med åsneporträtt som specialitet. För visst har hen fått fram lite känslor i sina väggdekorationer.

Väggmålningar är ofta ett sätt att försöka få ut ett budskap. Här på en av stadens väggar står det "Fuck rasism!". Även på en av mina vänners bouleklot finns denna självklarhet.

Självklart!!! Solklart!!!

Alla är vi olika! Alla är vi unika! Alla är vi medmänniskor!

Ha det goast!
/Berra

Samba bakom rattarna eller permobilernas paradis?

Trafiken här i Los Cristianos, kan man snacka om hur länge som helst. Man får liksom lite spader, krupp, liktorn eller liknande. Det är annorlunda, vresigare, snällare och annorlunda en gång till. Inte underligt egentligen, att man känner det så. Tjockhult ligger ca. 500 mil härifrån. 

Det är en underlig sätt att bygga en stad, som verkar ligga till grund för detta. Samt, kanske lite ekonomiska faktorer...

Utsikt från vår ballong. Vackert, eller hur?

Det första som hände här, nån gång för en massa år sedan... var att Vintersol, ett rehabinstitut byggdes. Sen dess har hela staden handikappanpassats. Det rekommenderas att diverse stadsplanerare på denna jord, åker hit o blir inspirerade av den fina omtanken till våra rullstolsrullande medmänniskor.

Nedfasade trottoarkanter/ramper som rullalternativ till trappor, är till fördel för oss; Alla gubbar o tanter, som rullar på det ena eller andra sättet. För min del, som fortfarande har lite fart under benen, är det lätt att dra med sig Dramaten, överallt. Så den hänger med... till affären, till boulebanan, till nästan allt annat.

Bilköer och en massa gående folk, gör att Permobil är det bästa sättet att ta sig fram. Det går också att hyra, för en lätt överdriven penning. 60 - 150 euro/vecka. 

Tandem-permobiler är väldigt populära. I Los Cristianos/Las Americas är det enda stället, som jag sett dem.
...och vem släpper inte fram en Permobil, när den kommer susande?

Bilden lånad från en uthyrarens sajt

På tal om att släppa fram. Jag har aldrig varit med om att så ofta bli översläppt på övergångsställen. Så fort man närmar sig ett sånt där randigt gatukorsarplejs, så stannar bilisterna, som om de hade vänlighetsgas i tanken. 

Man vänjer sig snabbt...Man går liksom bara ut i gatan...räknar med att bilarna ska stanna. Men, tänk om någon bilist inte bryr sig. Då finns risken att man inte är med på nötterna, och blir platt som en pannkaka.

Men, försöker man gå över gatan, där det inte finns övergångsställe. Då skiter bilisterna i dig. Du får snällt vänta tills en lucka uppstår, mellan de (oftast) snabbåkande fordonen. Då gäller att lägga benen på ryggen, innan nästa bil kommer brakande.

Fredad zon i Los Cristianos? 

Bilköerna...ja, varje eftermiddag är det långa köer på en del av vägarna. Det ser helt enkelt ut som om vägarna inte räcker till. 

Efter lite diskussioner med kunnigt folk, verkar ingen egentligen förstå varför staden byggts på detta vis. Bara ett par förhoppningsvis kvalificerade gissningar, kan jag berätta om denna dag. 

Den ena är att staden slängt upp sina kåkar för snabbt. Racerfarten i hus-uppslängandet , gjorde att vägarna inte hängde med i hotellbyggarivern. Det låter inte helt otroligt, men som sagt; bara en gissning/uppskattning. 

Bilköerna är inte som hemma i Sverige. De är hetsigare. Det tutas vilt, trängs o gasas.

En annan orsak till bilträngseln, kan vara att många arbetande människor pendlar hit från andra orter. Det är så dyrt att bo här, så att vanliga knegare inte har råd. 

Trafiken är ljudligt irriterande ibland. Bilisterna verkar kunna slita ut sina signalhorn, långt innan ens däcken funderar på att bytas. Bilarnas musikanläggningar går också på full gas.  Dansar de samba bakom rattarna, tro...?


Det där med ljuddämpning ligger inte på Teneriffainevånarnas tio i topp, direkt. Även sena kvällar och nätter, dundrar ett gäng motorcyklar och trimmade gamla bilar på vägarna. Liksom en "här kommer jag!"-signal. "Se på mig, vad jag kan föra oväsen!"

Hyfsade soppapriser i den här stan!

Jag har en känsla av att jag kommer att återvända till detta ämne i något framtida bloggvirke. Men, nu är det dags att säga tut, för denna gång. 

Ha det goast!
/Berra

Stig "Stickan" Eriksson blev bara 68 år. All heder till hans minne!

När man kommit upp i respektabel ålder, har man också nått upp till den nivån att man borde vara glad för varje morgon man vaknar. Så är inte fallet med oss. Förmodligen är vi inte ensamma om att ta för givet, att livet fortsätter imorgon.

Tyvärr är det inte alltid så. När man får höra att en god vän, underbar person, har lagt boulekloten på hyllan för gott...då fäller man en tår, eller tretton. 

Då saknar man honom, samtidigt som man är glad att man själv, gullgumman och de övriga nära o kära vaknade även i morse.

Man ångrar grovt att man inte ringt oftare, kollat läget och snackat lite allmänt.

Bilden är tagen under Maria bouledagar.

Stig "Stickan" Eriksson blev bara 68 år. Sorgebudet kom på Facebook, i gruppen Stockholms bouleglädje (Patrik Birgersson).

Tack Stickan, för de åren jag har känt dig. Tack för allt du gett mig, all vänskap och åsiktsutbyte m.m. Vi spelade ihop i SM i Växjö 2009. Det glömmer jag aldrig. Din entusiasm när vi låg under med 1-10. "Nu, vänder vi o tar det här!"

Ja, en massa klot kastades med den mannen. En massa tankar utbyttes. Vi kom alltid bra överens. Vi hade liknade åsikter och tankar om samhället och hur ett rättvist samhälle bör se ut. Vi hade nästan samma musiksmak, dessutom.

Jag önskar jag hade en bra bild att lägga ut här. Men, tyvärr lämnade jag mitt bildarkiv hemma i Stockholm. Alla dessa gigabyte ligger och skräpar på någon svart gammal hårddisk, i någon mörk gammal låda. Bilden ovan, kommer från Maria bouledagars Facebooksida.
Istället kommer en massa goa minnen att dyka upp. Från SM i Falun 2013 till exempel. Då han var ute med Kjelle och festade. De kom försent till klubbträffen, men desto gladare. Stämninghöjare! 

Då tog Stickan fram sin nalle, för att låtsasintervjua mig, som nyss hade blivit svensk mästare i singel. Vilket naturligtvis lockade alla till skratt.

Från läktaren, dagen innan. Då jag spelade finalspelet, hördes Stickans röst klar o tydlig. Han hade väl fått ett par bira innanför västen. Men vad gör det, när man känner så starkt stöd i ryggen, där nere på finalbanan.

Otaliga var de gånger han spelade med i vår, Boulesjevikernas, kortlekstävling. Nästan lika många gånger satt Stickan o jag i min bil o diskuterade bouletaktik, politik, arbetsmarknad m.m. i min bil. 

"Klossa kapitalet!" var ett roligt uttryck som Stickan uppfann och använde ofta. 

Vi andra snusförnuftiga tyckte ofta att han hade "fel" teknik. Men, ibland var han ack så effektiv. Vissa matcher kunde han i det närmaste vara hundraprocentig i sitt sidskruvade läggspel.

Minnena är ljusa, men saknaden är mörk. Må du vila i frid, Stickan! 

Ha det goast!
/Berra

Anden i lampan, tar han en lögardag?...eller njuter av en boulekul-sammanställning?

Nu händer det grejer!

Igår tog vi oss en sån dag... Om jag minns rätt från min tid himma i Skåne, kallade vi det för en "lögardag". Trolig definition är: bara slöa o gotta sig i att göra ingenting, under en dag. 

Här på Teneriffa kan man verkligen unna sig, att ta en lögardag. Sen framåt kvällen när vi lögat färdigt,  och skulle precis gå o käka. Då hände det! PANG! En ljudlig smäll. Det lät ungefär som från bättre knallskottpistol, från barndomens dagar. 

Glödlampan över köksbordet gick i tusen bitar. Ja, det var verkligen tusen bitar. Små små glasskärvor över bord o golv. Mina heta knasiga fötter fodrar ju att jag går barfota hemma. Annars känns de som om de får eld.
Knappt ens sockeln satt kvar i taklampan.

Anden i glödlampan ville inte fastna på bild, tyvärr,

Jag har aldrig varit med om nå liknande! Var det "straffet" för att vi lögade oss denna dag? 
Var det kanske någon som spökade här hemma i lägenheten?
Var det månne gym-anden som i sitt väsen varnade oss för att avvara träning? 
För det var verkligen ett väsen, oljud alltså.
...eller var glödlampan utsliten?

Nåväl. Sopa upp, fick vi göra senare. Iväg o käka hos det fina kinamatshaket, där vi nästan är stamkunder. Ensamma satt vi o njöt av utsikten över en ovanligt tom strandpromenad.

Var är alla? Ja, just det! Bouletävling i Los Hermanos ikväll.

Det var ytterligare en sak som förvånade denna dag. Det var väl fredag igår...? Jo, så måste det varit, eftersom Michels bouletävling gick av stapeln. Bouletillfällen finns det gott om i Los Cristianos. För dig som eventuellt har i tankarna att komma hit, så kommer här en liten lista:

Måndag: Svenska bouleklubben. Träning med lottade lag. Ibland vin/korv eller nåt, efteråt. Typ; socialboule. 0915 -12 Los Hermanos. Kom i tid, senast 0925. Annars får du inte vara med!

På måndagskvällarna, ungefär kl. 19, fixar Fleming Jensin (en dansk gammal landslagslirare, som bor här nere.) en riktigt rolig tävling. Dubbel, monrad fyra matcher. Bra motståndare, många lag. Los Hermanos.

Tisdag: Två ställen, nästan samtidigt: Vikingos lirar på banorna vid Centro Cultural. 10-12
Skandinaviska klubben har skumpatävling i Los Hermanos. Lottade dubblar. 0920-12. Los Hermanos.

Onsdag: Lögardag igen?

Torsdag: Svenska bouleklubben. Samma sak som måndag.

....och så fredagen: Då anordnar Michel sin populära tävling. Varannan gång trippel, varannan dubbel. Vin/sprit/öl finns det gott om i den provisoriska baren. Billigt! Det startar ungefär kl. 19. Los Hermanos.

Så kommer den osäkra biten; Varje eftermiddag, verkar det vara några lirare, som mer eller mindre spontant kommer ner till Los Hermanos, för att kasta kula. 

Såvitt jag känner till är denna sammanställning, helt unik. Ingen annan verkar ha orkat med att tangentat ner sånt på en hemsida. Bouleklubbarna verkar inte ha några aktiva hemsidor, eller annat sätt att överskåda information.

Jag kan förstås ha missat något boulekul. Men, det kommer i så fall i kommande bloggvirken.

Solen sänker sig vackert över banorna. Tur att det finns belysning!

...och hur gick det, sen... Då! Jo, denna fredag kväll, var vi naturligtvis o lirade Michels tävling, gullgumman o jag. Å si, om inte formen börjar komma smygande. Denna gång missade vi sistaplatsen, med marginal! Detta trots att denne klumpige gubbe lyckades ramla ner i ett knädjupt hål vid banan. Ingen fara å färde, dock. Lite skrapat knä o stel lilltå, bara.

Att komma på 11:e plats (två vinster, två torsk i tokjämna matcher) i detta sammanhang, är ju inte illa pinkat. Nästa gång ska det bli  ännu bättre!

Ha det goast!
/Berra 

Kan en veckosnurrig gubbe känna fredagsfeeling eller vem dyker upp bakom nästa hörn?

När man jobbade...sade man ju "äntligen fredag"! Nu låter jag väl som en riktigt gammal pensionär. Så är inte fallet. Som pensionär betraktad, är jag ganska ung. Fyller 65 först nästa månad. Men, jag hoppas att vara pensionär länge. Dock, så kommer jag att jobba lite pensionärsövertid, när jag kommer hem till Stockholm i april. Jo, förstås; om de på jobbet vill ha en senil gubbe, som rasslar med löständerna så snart det blir rast

Så det finns stor risk, att även undertecknad kommer att åter igen gaffla om att fredagen är bäst. Konstiga är vi människor, speciellt jag. Men, javisst. Fredagar kändes som himmelriket. En befrielse, en äntligenkänsla, man hade förtjänat, efter fem dagars slit. Man trivs utmärkt på jobbet, men vill helst det ska vara fredag kväll, så att man kan vara ledig.

Måndagsmys med gullgumman...eller var det tisdag...eller söndag...?

Här, på Teneriffa är det ju lördag hela veckan lång. Veckodagarna snurrar runt varandra. Man håller knappt reda på om det är onsdag, söndag eller ingentingdag. Så ska det ju bli vintertid också. Tänk vad mycket med tidsgrunkemojser som finns. Tur att nallen håller reda på tiden. Annars skulle den här skallige mannen, slitit sitt hår.

Men, betänk att man längtar efter två små lediga dagar. Att helgerna försvinner snabbare än den minsta avlöning. + att man oftast har mycket att göra, tar inte bort den ljuvliga fredagskänslan. Då allt går fortare, lättare och bättre.

Fredagsmys på Teneriffa

Nu när man har ca 180 dagar ledigt, på ett underbart ställe, har fredagsfeelingen försvunnit. Å andra sidan har vi ju fredagsmys, nästan varje dag. Så pass annorlunda ljuvligt, att man snurrar runt på dagarna. Eller om det är dagarna som valsar runt med den här gubben...

Häromdagen missade vi att lira en bouleträff, eftersom vi var en kvart försenade. Inte att det gjorde nåt... Men, missat är missat. När vi sedan fick höra att de börjar redan kl. 0930, så drar man öron åt sig och vill gärna sova på dem.
Att jämföra med att gå upp kl. 05:00 varje arbetsdag... ja, livet är underbart, när haspen är av.

Hemifrån frågas ibland; Är det ingenting du saknar?
Jo, det är det. Att ha vännerna inom armlängds avstånd. Att ha bouleklubben i ryggen. De ljuvliga Boulesjevikerna, som hela tiden ropar "Bra Berra!", så snart jag låtit bli att missa. Vi har verkligen en underbar klubbkänsla.

Något av det roligaste i Los Cristianos, är att goa vänner kan dyka upp när som helst. Rätt var det är, piper det till i nallen. Då har han och/eller hon kommit ner till ön.

Sorry snygga goa Vivi! men bilden gör dig inte rättvisa.

Boulebanan är det känsligaste stället. Rätt var det är, så står någon välkänd person där o kramar om en. Underbart!!! Så var det i tisdags, eller om det var i måndags. Nej, lördag... Men, va f...! Hon dök upp då, vår goa boulekompis från Gävle. Prat, prat, spel... ja, bara massa mys.

Så, nu undrar man; vem och när kommer nästa goa människa att dyka upp och förbluffa en med sin närvaro?! Hoppas det inte dröjer många sekunder.

Här i Los Cristianos är atmosfären vänligare. Man har mycket mer tid och lust för varandra och större hjärta. Tackar för det, alla ö-gudar!

Ha det goast!
/Berra

Stress är numera olagligförklarat och ersatt med harmoni och njutning!

Vakna för tidigt - släpa sig till jobbet - gå på möten - hinna med allt - prioritera - slänga i sig mat -orka träna efter jobbet - sova för lite - jädrans, nu glömde jag ungarna på dagis/kakan i ugnen/ringa mamma/gratulera kusinen på födelsedagen/betala räkningen....och så vidare...
Blir det aldrig helg/semester?

Stress, jäkt och skynda + liknande fenomen, är numera avskaffat, olagligförklarat i lugna parlamentet. 

Jo, det kan väl hända att man har någon enstaka tidpunkt att passa. Till exempel en bouletävling. Fast å andra sidan, verkar deras starttider vara en aning flytande, både här i Los Cristianos liksom hemma i gamla Svedala.

Har de flyttat Villa Villerkulla till Teneriffa?

Att bo på Teneriffa, är att koppla av, trivas med att göra ingenting och att bara vara. 

Fast egentligen finns ingen stress överhuvudtaget, om du eller någon annan inte skapar den själv. Men, det är lätt gjort i dagens hetsiga arbetsliv, för att ta ett av många typiska fall. Att stress kan vara lika farligt som en giftorm, är för oss alla välkänt.

Costa del Silencio bjöd på en vacker blomma

Man vet inte om man ska skratta eller gråta, när man exempelvis ser att folk köar i onödan. Flyget är ett bra belägg för detta småknasiga faktum. Folk kan stå o köa framför gaten, nån timme före insläpp.

Men, vakna! Alla kommer med planet. Alla har sina bestämda sittplatser. Säg mig varför folk står i kö? Själv sitter jag lugnt o väntar tills folk gått igenom spärrarna. Sen är det bara att traska på planet, raka vägen till stol 32B.

Så även när man landat. Så snart piloten släck bältesskylten, så reser folk på sig, tar sitt handbagage och ställer sig o väntar på att få bli utsläppta ur den flygande konservburken. Men, vänta nu! Man kommer ju ändå att få vänta på sin resväska vid bagagebandet. Hur mycket tjänar man då att vara först ut från den där flygande plåtlådan?

Fullmåne över Los Cristianos. Dags att yla?

Liknande fenomen har jag bevittnat i de flesta kollektiva färdmedel. Tåg, buss, färja... Ja, finlandsfärjan är väl en ruskigt speciell grej. Man betalar en massa kosing, för att mysa ombord på dessa flytande lyxhotell. Men, sen när man kommer i land, vill folk komma av båten så snabbt som möjligt. Trivdes man inte ombord?
Själv har jag en förmåga att sitta kvar i baren, med utsikt över alla dessa stressplågade stackare, som tvunget ska hoppa av, helst innan skutan lagt in till kaj.

Trafiken, ja... vågar man tala om den, utan att stressplågan förvärras med 16 ton?
Hur ofta har man inte blivit omkörd, för att sedan hinna ikapp stressputten vid nästa trafikljus?
Att sitta i bilkö, är väl det lugnaste som finns. Man kommer ju varken hit eller dit. Bara att slappna av o gilla läget. Sätta på lite go musik, sittdansa lite och om läget är helstopp, ut o sträcka på allt, från mittbenan till stortån.

Jag jobbade en gång i tiden ihop med en tjej från nordligaste Norrland. Hon berättade att det nu bor fler folk i hennes trappuppgång, än i hela hembyn.
Vi, alltså den här skåningen med denna fantastiska norrländska, kom tillsammans fram till att; vi har en sak att som vi kan hjälpa stockholmarna med: Att lära dem att ta det lugnt, njuta av stunden och sakta ner tempot.

En av de första människorna som tilltalade mig, efter flytten från Malmö till Stockholm, var en urinnevånare på en parkbänk. Medans han smuttade på en öl, sade han till mig när jag nyss missat bussen: "Bussar o fruntimmer ska man aldrig kuta efter. Det kommer alltid fler."

Myspys på balkongen

Jovisst. Det är betydligt lättare att njuta av livet som pensionär på en badstrand i Los Cristianos, än som lönearbetare i en storstad. Absolut!

Men, grundtanken är ändå den samma! Att leva här och nu.
Avskaffa stress! Inskaffa lugn, harmoni och njutning!

Ha det goast!
/Berra

Sega gubbskrället på gymmet eller rumpans baktankar!

En gammal gubbe på gymmet! Hur roligt är det?

"Han kör såååå långsamt! " Sitter o vilar länge!"
Visst. Man blir inte yngre. Man får vara glad för att man blir äldre. Vi äldre tar helt enkelt längre tid på oss. Vi gamlingar har lärt oss att slänga stressen i papperskorgen och ta vara på tiden.

Bilderna kommer från Solido Gym, Los Cristianos, Teneriffa.

"Han, gubben, fattar inte att man måste köra intensivt, för att bygga muskler som är större än en myggas!"

Jo, gubben förstår nog mer än du tror. Han har troligtvis sysslat med styrketräning, sedan du var i blöjor.
Det är inte alla på gymmet, som tränar enbart för att bygga muskler. Våra gamla utslitna kroppar, har otroligt stor nytta av att träna. Vi minskar smärtan, lever längre och framförallt behagligare tack vare våra svettiga övningar. Att njuta av livet efter pensioneringen, är vårt mål. Sen om vi har större eller mindre bulor på överarmarna. Det kvittar nästan lika.

Tomt! Bara att välja o vraka, och köra på! Härligt!

Fan! Han kör ju som en kärring! Långsamt och med låga vikter!"
Kvinnor är kloka! De gymmar oftast på ett vettigare sätt än de biffiga hanarna. Tänker man på att minska risken för skador och slitage på leder och liknande, är det helt rätt att köra lugnt och fint. Det är rycken som kan vara skadliga. Speciellt med tunga vikter,

"Kan inte gubbskrället flytta på sig, snart?"
Lite respekt, om jag får be! Vi gamlingar är de som byggt upp det samhälle och den miljö som du lever och bor i. Det har tagit oss många år och varit ett tungt jobb. Men, tack vare oss, kan du njuta av att gå på gymmet, träna, bli stark och må bra.
...och förhoppningsvis blir du också gammal, en vacker dag.

Tungt, tufft och svettigt!...egentligen onödigt att påstå. Det känner ni alla till!

 "Inte, fan har en gammal gubbe nytta av att köra styrka! Han lär ju inte bli snygg, oavsett om han kör hundra timmar om da´n!"
Nej, jag lär aldrig bli snygg igen(!?). Tänk dig dock, att det kan finnas andra anledningar att träna, är det rent ytligt kroppsliga. Du, som jag, känner säkert den härliga känslan efter ett bra gympass. Den känslan att man är nöjd, avslappnad och avstressad. Ett bättre botemedel mot stressymptom än styrketräning, kan jag bara inte tänka mig.

"Vad är det där för en gubbsjuk en, som glor på mig?"
Visst kan även den här gubbstrutten tycka om att se vackra människor. Än är man inte så gammal, att ögonen trillat ur. Men, man är tillräckligt gammal för att exempelvis kunna se en vackert formad rumpa, utan baktankar....nöjd o glad att ha en  god gammal gumma, att kramas med ibland. Jag skulle varken orka eller vilja ha det på annat vis.

Men Berra då! Stå inte där o ta selfies! Du är på gymmet för att köra hårt, svettas o må bra!

I Sverige, som i Spanien, kan man ana dessa tankegångar. De uttalas sällan eller aldrig, så att man hör dem (kan bero på att man har dålig hörsel, på äldre dagar). Dock har erfarenheten har lärt en att höra det som aldrig sägs.

Så, nästa gång du är på gymmet. Tänk på att det fula gubbskrället som sitter i maskinen vid sidan om, också är där för att kunna må bra, trots att han förmodligen inte lyssnar på den senaste hitlåten i sina lurar. Snarare är det en vacker blues, som lindar in den gamla kloka hjärnan.

Träna hårt. Träna rätt, Må som goast!

/Berra önskar er alla:
Ha det goast!

Otroligt osvenskt eller storyn om hur två boulenördar blev tre!

Hur roligt kan det vara att bli sist i en bouletävling?

En eller två kvällar i veckan är det tävling, nere på Los Hermanos banor i vackra Los Cristianos. Los Hermanos betyder bröderna eller syskonen på spanska, såvitt jag fattat det rätt. Emellertid är min spanska verkligen inget att skryta med. 

Snart dags att lira...

Nog, kändes det som förbrödring/försystring när man kommer ner till en sådan tävling. Åtminstone om man förstår franska. Franskan är DET språk som en boulespelare ska behärska.. Världseliten i denna sport domineras av fransoser. I Frankrike och andra länder med franska i kulturen, är boule något som var man och kvinna sysslar med till vardags. 

Min franska är, om möjligt, ännu sämre än min spanska. Man fick gång på gång säga "In English, please!", när någon tilltalade en. Visst, man lärde sig... började fatta lite siffror. Lättast att räkna fingrar, för hur många poäng motståndarna fick. Våra egna poäng var ju lätta att räkna. 

Att sen dessa fransoser, belgare, luxemburgare (obs! det är ingen ny kötträtt på Donken) med flera, var riktigt duktiga boulespelare, gjorde ju inte saken lättare. Speciellt när Lena och framförallt jag hade liten bit kvar till toppformen. 

Glada i hågen dök vi ner till boulebanorna ...och fick veta att det var en trippeltävling. 

"Triplettes" sade Michel, tävlingsledaren. Jaha, ja... inte så lätt att spela på två. 

"Don´t worry", sade Michel. "I will find you a very good player."  För den som eventuellt inte fattar engelska tugget, så menar han att han ska plocka fram en elitspelare ur bakfickan. Bara att avvakta, tacka o ta emot. 

Vi hade många goa skratt tillsammans med Mary

Nåväl. Mary hittades snart... Inte var hon någon elitlirare, men verkligen glad, söt och trevlig, och med alldeles för stora klot. En italiensk tjej, som enbart snackade sitt eget språk + spanska. 

Italienska och spanska är tydligen rätt lika. Typ: svenska/norska. Men, det hade inte vi någon nytta av då. Gissa om vi snackade förbi varandra. Språkförbistring var bara mellannamnet!

Jag fick använda hela mitt mikroskopiska spanska ordförråd, för att kunna komma överens i laget. Skulle vi skjuta, lägga, spela ut/in/genom/över....? Hur förklarar man sånt, när tungan håller på att ramla ur mun? Teckenspråket blev det dominerande sättet att kommunicera. Tack till alla armar o fötter o händer o fingrar! 

Vi började starkast möjligt. Mot ett riktigt bra lag, spelade vi hem en sexa i första omgången. Alltså bästa möjliga utdelning. Ett stannskott och fem fina lägg. Men, det var alla poäng vi fick denna första match. De tre fransoserna spelade oss av banan, men skicklighet och tålamod. Bara att lyfta på kepsen och gratulera. 

Vidare... mot tre samspelta unga herrar från Santa Cruz, här på ön. De spelade inte lika bra, som våra första motståndare. Dock tillräckligt väl, för att vi skulle får bita i den sura apelsinen igen. 

Sluta nu, Berra! Bildtext behövs inte. Sorry, men det kliade i tangenterna.

Tävlingen spelades som i någon monradliknande form. För de som kanske inte känner till... Då får man möta lag som vunnit/förlorat ungefär lika mycket som vi. 

Så, i tredje matchen fick vi chansen igen. Då mot ett annat lag, som också torskat två matcher. Ett jumbomöte!

Som tidigare matcher, började vi starkt. Vi gick ända fram till 8-0. Det kändes som matchen var hemma. Men, motståndarlaget, ett spanskt/fransk blandat lag ville annat. 

Tiden gick ut, och matchen slutade 10-10. Vi var åtminstone inte ensamma om sistaplatsen.

Då kan man undra... hur roligt är det att torska, torska och nästan torska igen. Jo, förstås, är det roligare att vinna. Men, att hålla på med boule, är inte enbart att kasta kula. Man måste räkna ut, tänka ut, vilket som är bäst för laget i denna stund. Var klotet kan göra mest nytta, helt enkelt. Det gör man klot för klot, i alla omgångar. 
Det är därför vår fina sport ofta kallas för "Grusets schack". 

Jag kunde åtminstone se fyra-fem lag, som var gott o väl i klass med  de bästa i veteranelitserien, där hemma i blågula landet. När motståndet är tufft, är det på nå´ vis ännu roligare. Man vet att de kommer att utnyttja taskigt spelade kulor och taktiska misstag. Så det gäller att skärpa sig, till yttersta nivå. 

Som slutsats: ja, det är ju snyggt att avrunda med en sådan. Då vill jag påstå att vi hade minst lika trevligt, som vinnarna i tävlingen. Lärorikt, absolut! Både bouletekniskt och språkligt. Ett par tre nya ord, lyckades nog trilla in i mitt taskiga minne. 

Så, nu blir det träning, träning och lite mer träning. En kurs i spanska skulle inte heller skada. 

...och så fick vi trösta oss med en rom o cola. Kostnad: En (1) euro. Otroligt osvenskt, tack o lov!

Ha det goast!
/Berra

ps. SIM-sala-bim! Mitt SIM-kort har kommit! Halleluja! Tack till alla SIM-gudar!