Den julbortblåsta revolutionen eller är det maffians fel!?

Att fira jul här i landet långt bort, kändes lite långt bort från det sedvanliga julfirandet. Det blev inte ett släktsamlande dignade julbord med grisrumpan i högform. Dessa otider, hade förmodligen inte heller gett oss denna möjlighet, även om våra frusna rumpor befunnit sig i gråtråkiga Svedala.  

Vi såg på TV att det skulle blåsa upp.

Istället tog vi med oss ett par goa vänner till en restaurang som erbjöd asiatisk och spansk föda. Ett stort kulinariskt steg från det svenska julkrubbet. Men, gott som attans ändå. Minst lika gott som det traditionella alternativet, säger min lilla vegetariska läckergom. 

Julaftonen blev en blåsig historia. Jo, vi befinner oss på en Ö, mitt ute i ett av planetens största pölar, så man får väl egentligen ibland räkna med att vindarna piskar runt bland folk och fä. Att de i vanliga fall goa tjugotalet celiusgraderna, helt plötsligt kändes betydligt färre, fick man liksom ta som en julklapp på näsan, slänga på sig lite fler plagg och gå ut o mysa med vännerna. 

Det blev en välklädd jul.

Det är bara att vägra låta julen blåsas bort. Karl-Bertil Johnsson skulle bli topp tunnor rasande då. Det vore synd på denna fantastiska fantasifulla skapelse. Må han vara påhittad och uppdiktad, men ändå beskriver denna tecknade filur, det allra bästa som julkänslan någonsin kan uppbringa. Att glo på Tage Danielssons lilla ljuvliga film, är egentligen den enda egentliga jultradition, som denne tangentordskliare har.

Som alltid, fick julottan vara obesökt av denne oreligiöse gubbe. Jag skulle troligen ändå enbart somnat i kyrkbänkarna, i annat fall. En skön dageneftersömn, slår i vilket fall ut alla ottor, oavsett när på året de inträffar.

Nåväl! Den här gamle tossen, är inte någon speciellt hängiven anhängare av traditioner överhuvudtaget. Visst firar man lite högtider, även här ute i förskingringen. Det är ju roligt att fira! Så det gäller ju att hitta en anledning. Fast egentligen skulle man ju kunna fira ändå. Man kan ju exempelvis fira att gräset är grönt, huset är gult, solen skiner, molnen passerar eller att boulekulorna rullar. Naturligtvis passar man på, när tillfälle ges, att inta en god måltid, nersköljd med goda drycker i ännu godare vänners lag. …och så är ju nyårsfirandet runt hörnet...

Jag har ofta undrat varför vissa engelskspråkiga länder, kallar annandag jul, för "boxing day". så jag gjorde, som jag brukade; Kollade på google. Det verkar dock ej ha något som helst att göra med slå-på-käften-sporten boxning, även om denna svettiga och smärtsamma sysselsättning tydligen har anor bak till 600 år före anledningen till julfirandet, vilket borde varit Kristus födelse, inte Mammons. Dock! Knappast förvånande att man slog varandra på flabben, långt innan Jesus vände andra kinden till.

Detta var ju långt före annandagen var uppfunnen. Jo, som vi vet, är ju annandagen inte som vilken annan dag som helst. "Boxing day" har tydligen från 1600-talet uppkallats efter de allmoselådor, som den rika överheten bjussade sitt tjänstefolk på, för att försäkra sig om att de fick bra och billigt slavarbete under året fram till julen. De stackars servicehjonen, på den tid det begav sig, fick tydligen också ledigt denna dag, för att besöka familjerna. Boxar med lite smulor från de rikas bord, uppskattades säkert, om man var en fattig stalledräng eller piga, gissar jag. Den givartraditionen, från stenrika till penningfattiga, har tydligen varit denna annandags signum. Att det sedan var lådor, som de fattiga fick, fick ju denna dag att kallas "boxing day", oavsett om de pucklade å varandra med knytnävarna eller ej. 

Kanske något att uppfinna till oss i nutiden. Att de svinaktigaste kapitalisterna, ska få gåvoplikt gentemot de fattigaste pensionärerna. Det skulle troligen inte utjämna den grymma ekonomiska skillnad, som finns mellan de som har mest o minst i plånböckerna. Men ett litet steg i rätt riktning....?!?!

Revolutionen stängd p.g.a. Corona?!

Gullgummans och min egen "boxing day" innehöll varken boxning, boxar eller ens en fyrkantig hatt. Vi fick för oss att slippa laga mat, denna dag. Det berodde verkligen inte på att boxhandskarna var i vägen för stekpannan, utan ren o skär slöhet. Nästan, då gullgumman hade förberett käk för en vecka framåt och jag kämpat med mina styrketräningsövningar på balkongen. 

Jovisst, en pizza som gott och tveklöst slank ner i gott sällskap av en flarra rödtjut, hade vi definitivt förtjänat. Det ymniga regnet, dock, var det ingen av oss som hade förtjänat. Fy tusan vad det stänkte... och då menar jag inte stänkarna, som kunde serveras i restaurangen. Att påstå att tältdukstaket över hakets uteservering, fick tömmas på vatten stup i kvarten, var en kraftig underdrift. Om det skulle funnits boxningar på denna boxardag, skulle de säkert regnat bort till någon trist rännsten, för att sen forsas ner till något ännu tristare källarutrymme. För, visst flyter boxhandskar. Inte för att jag har någon större, eller ens mindre, erfarenhet av att boxas i regnrusk eller annat väder, men visst är det så...? Skulle man dessutom ha flyt på denna boxardag, så fick man inte heller på käften innan man kom hem, såvida man blev golvad av regnet. Men, då ska det verkligen regna mycket. Visst regnade det mycket denna kväll, men inte såååå mycket.

Inte för att man ska klaga på vädret, här på Teneriffa. Men, det har varit lite sådär, ungefär. Det har inte regnat småspik eller haglat sjutumsstockar. Men, lite sämre än i vanliga fall. En vinter som inte varit riktigt somrig, eller hur man ska utrycka det. I vanliga fall, är vintern här i Los Cristianos med omnejd, som en svensk sommar minus det obligatoriska sommarregnet. Nu har det varit som en svensk sommar inklusive regnet. Det har varit lite för mycket moln och lite för lite sol, helt enkelt. Om man måste skylla det på klimatförändringarna, blir jag sur...inte enbart av regnet. 

Maffians fel?!

Så här i slutet på året, borde man ju skriva någon form av resumé över det gånga året och lista upp en massa höjdpunkter och andra upplevelser. Tidigare år har jag låtit bli. Kanske är det säkrast att strunta i det, även detta år. Emellertid! Det har varit så konstigt och ovanligt år, detta 2020, så man kan ju i alla fall försöka. 

Alla vi människor av alla sorter, har varit medvetna om denna ruttna pandemi, som hållit år 2020 i ett järngrepp, och gör så fortfarande. I mars 2020 tvingades vi, att fly Teneriffa, hals över huvud. Då, med stora bestörtligheter, utgifter och svordomar. 

Ön stängdes ner totalt, och flygbolaget skulle sluta att flygbolaga. Vårt ekonomiska krav på detta bevingade bolag, nekades. Så att vi var tvungna att anlita den stolta myndigheten Allmänna reklamationsnämnden, för att ha en chans att få tillbaka de surt förvärvade stålar, som det bevingade företaget försnillade.

I tangentvalsande stund, har vi fortfarande inte fått svar från ovan nämnd. De har dock nämnt att ärendet kommer att behandlas inom snar framtid. Den vackra dagen, tredje november 2020, fick jag ett besked om att beskedet skulle komma inom 90 dagar. Jo, denna myndighet har med största möjliga sannolikhet, rosenbusken full av liknande ärenden. Det är säkert många andra som blivit avlurade skjortan, brallorna och en o annan underbyxa, av diverse flygande företag. 

Så det är bara att hålla alla femtonhundra tummarna i en månad till, så kanske ett gott besked kommer, om att bevingade luftfärdsföretaget, ska pröjsa oss för de penningmässiga umbäranden, de orsakade.

En annan liten småtråkig ekonomisk skitsak, är att vi inte fått tillbaka depositionen vi pröjsade för lägenheten i första äventyret. Det där skitföretaget Candelpisos, hade tydligen försvunnit från jordens yta, så att kronofogdens internationella medhjälpare inte kunna hitta dem. Hoppas att de trivs uselt, där i underjorden i sällskap med andra sketna råttor. 

Nåväl, allt har inte varit i bajsnivå, detta år. Sommaren har, som sagt varit plågsamt befriad från nästan allt vad social umgänge beträffar. Tråkigt, är bara förnamnet. Bouletävlingarna sket sig förstås också. Men, det känner ni ju säkert till. Trist, är ännu ett av detta års förnamn. Tristast dock, alla goa människor, som tvingades att ställa tofflorna för gott.

Ja, som ni vet, ljuvliga läsare, är att jag hellre skriver om bra saker än taskiga. Men, livet är ibland en blandning av både sol och regn, rödvin och vatten. Det som gäller för den här tangetordaren, är att kunna tackla motgångar med en välriktad klackspark och leva för de lyckliga momenten i livet. 

Att vi kom iväg till denna ljuvliga Ö, för att fullgöra äventyret 3.0, var en av årets höjdpunkter. Att gråkalla Svedala innehar betydligt fler Coronafall än våra goa Kanarieöar, är inte en orsak till skadeglädje, utan ett lyckosamt rått konstaterande att vi faktiskt är en aning säkrare här i Los Cristianos än i Stockholm. 

Dock ändå, den stora skillnaden i livet här, jämfört med Stockholm är enorm. Om vi inte hade lyft tummarna från det mörkaste stället och flaxat iväg till Teneriffa, hade vi förmodligen suttit o ruttnat i isolering i vår svenska hemstad. Vi hade med största sannolikhet ångrat oss sjuhundrafemtiotvå tusen miljoner gånger, att vi inte tog chansen och drog hit, till värmen, solen och vinden.

De gånger vi hade lämnat lägenheten i Stockholm under denna gråkalla höstvinter, hade troligen lätt kunnat räknas enbart med hjälp av fingrar och tår. Någon avancerad datamaskin, hade definitivt inte behövts för detta ändamål. Vi hade suttit inne i kåken, som ett par frusna kaniner och längtat efter vår och sommar.

Vi ÄR på rätt väg!

Här på ÖN, är man ute mer. Man träffar folk utomhus, eftersom utomhus är uthärdligt till skillnad från regniga Stockholmsförorter. Ljuset flödar med solens hjälp. Man mysvärms av solstrålar och goda vänners leenden. Det är stor skillnad att leva här jämfört med Sverige. Kanske speciellt nu i dessa otider, då tidernas kanske värsta pandemi drabbat oss.

Full förståelse dock till alla er, som aldrig vågat ta steget att resa hit. Ni har alla mina goa omtankar och medtankar. Min förhoppning är verkligen att ni inte deppar ihop, utan låter livet leva och gör det bästa åt situationen. Gilla läget, skulle man kanske kunna säga, även om det inte alltid är lätt som att äta pannkaka. 

Om vi inte åkt hit till ÖN, hade kanske gullgumman och jag snackat öronen ur varandra och utnyttjat sociala media tills de skriande ramlat ut datorn. I vilket fall, hade livet varit mycket tråkigare där borta/hemma i snöblaskets förlorade land. 

Att åka till Teneriffa, var lite vågat,,,

Jovisst. Lite tråkigare väder och mycket tråkigare restriktioner, har gjort livet lite mindre livligt än de två tidigare äventyren. Men, ändock sju resor bättre än vad den kungliga huvudkommunen liv, hade kunnat erbjuda oss. 

Det skulle vara lätt att skiva om allt som inte hänt detta oår. Men, varför göra det lätt för sig? Det skulle bara vara tråkigt. Men å andra sidan, så skulle ett vanligt år, med en massa bouletävlingar, kramar och folkvimmel också kanske varit roligt att bloggvirka om. Det får vi aldrig veta. Till nästa höst är förmodligen och förhoppningsvis Coronapandemin bortslängd till historieböckerna och livet börjar återgå till det normala.

Lång och tung väg tills pandemin tar slut?!

Vi lyckas dock rätt bra att njuta av livet. Vi lyckas någorlunda med att hålla i de små slantar som den svenska pensionskämtet kläcker ur sig. Vi lyckas att gilla läget, att hitta möjligheter att livligt leva ett någorlunda livligt liv. Vi lyckas, med hjälp av översättningstjänster av spanska nyhetswebbar, plus engelska och nordiska sajter och knagglig spanska, läsa nyheter och slänga i oss all tänkbar information om det lokala  läget. Vi hittar små hål i förhållningarna att förhålla oss till, så att vi kan leva, ett lite begränsat, men dock ett ljuvligt socialt liv. 

De senaste dagarna har Covidsiffrona för vackra Teneriffa, ramlat ner en aning. Den senaste förstärkningen av restriktioner, har förlängts till den 10 januari. Dock! Men! Emellertid! Den smått småknasiga optimist som brukar dominera mina tankar, ser åter optimistiskt på tillvaron. Om så fortsätter, tror och hoppas jag att folk slutar att dö av skiten, att vi snart åter kan få lira bouletävlingar, träffas i lite större sällskap och får se att flygpriserna sänks och turismen öka.  

 

Lugn nu! Du slipper ta båten till Sverige.

Så, det behövs inte mer än lite bättre statistik, för att detta gubbskrälle, ska börja se det vackra slutet av eländet. Så, snart nog sitter vi alla i solens sken med en go öl i hand och skrattar gott åt allt som hänt, under detta år.

Ute o cyklar som vanligt!?
2021 är inget valår!

Ha det goaste nya året!

/Berra

Vem är snurrigast? Coronarestriktionerna eller gubben...?

Eftersom vintersmitargubben lägger ut ett bloggvirke dagen före självaste dopparedagen, tror du kanske att det kommer att handla om den aktuella röda högtiden. Svaret är naturligtvis... Nja...Tja... Kanske, kanske inte. Denna skrift kan handla om allt mellan himmel och ord, som vanligt. 

Det som är aktuellt just nu, är naturligtvis de utökade Coronarestriktionerna. Det finns sisådär ett hundratal av dem + några underrestriktioner till restriktionerna. Alltså en aning förvirrande, minst sagt. 

Som gäst i detta fantastiska land, är man ju flerdubbelt mån om att följa alla lagar och regler. Man skulle känna sig skamsen som en fisk på torra land, om man olyckades med att följa reglerna. Oftast, dock får man leta, fråga och kolla om igen. 

Nej snurrgubbe! Det är juletid!

Jo, som sagt tidigare, den här tangentordsfjanten är precis lika snurrig som texterna i mina bloggvirken och lite till i resten av livet. Då får dessa omkastade restriktioner att kännas ännu snurrigare än snurrigt, även om de borde kännas oomkullrunkligare än oomkullrunkligast.

När näringsidkare och nätblaskor, tvingas att kontakta sina jurister och presenterar lite olika versioner av vad som får göras och inte göras och när det får göras eller icke, och knappt ens infödda tenerifianer klarar ut att tolka rätt. Då vete grodan om en vanlig lekman med grymt knagglig spanska, ens kommer i närheten av de rätta insikterna. Man får nog nöja sig med de vackra utsikterna över hav o berg.

Jo, så är det ungefär. Men, observera; att det är ungefär. Och att ordet "ungefär" betyder att det troligen inte är riktigt rätt. Möjligen någonstans i närheten av sanningen, eller den tolkade sanningen eller en miss som är åtminstone i närheten av träffen. Sannolikt, skulle kanske Tage Danielsson säga?

Inomhus på haken är ajabaja, just nu.

I vanliga fall får man vara ute till kl. 22. Men, på julafton och nyårsafton är det förlängt. Julafton till 00:30. Nyårsafton till 01:00. Men, barer och restauranger stänger kl. 22. Då får man alltså vara ute o lufta sig, låtsas göra krogrunda eller sova i en park i ett par timmar, innan man måste krypa in i stugan igen. Nej,...  eller...? Enligt någon tolkning i någon nätblaska, så ska denna "övertid" förvaltas som tid att ta sig hem från de träffar man får göra dessa kvällar. 

Två och en halv timme på julafton och tre timmar på nyårsfyrverkeriaftonen, kan tyckas vara lång tid om krogen är i närheten. Men, dock, emellertid, om man har fått sig några stänkare innanför den icke existerande västen, så kan det ta väldigt lång tid att komma hem. Jo, för det första måste man ju, om man fortfarande kan gå och stå, kissa i varannan buske, snacka med alla förbipasserande, ta stora omständliga genvägar och vila sig i varenda skugga. Skulle det dessutom vara så illa, att man är så packad att benen under en liksom inte vill riktigt bära. Då! Då tar det verkligen lång tid att komma hem, om man överhuvudtaget kommer hem, alltså. 

Så, om denna tangentordskleptoman tolkat detta någorlunda rätt, så får man träffa sina vänner senast kl. 21:59, Men, efter kl. 22 får man bara gå hem till sin eget lilla krypin. 

Alltså, man får träffas högst sex personer från tre permanenta samboenheter på jul o nyårsaftonen. På frågan om vad som är en permanent samboenhet, hittar jag inget svar. Jag utgår från att gullgumman o jag är en sådan, efter femton år i samma binge. Inte för att vi har tagit med vår säng till Teneriffa, inte. Den står kvar och vilar sig i Stockholm. Det skulle tyvärr inte vara görligt, att ta sängen med sig på flygplanet, Det skulle bli ett helt tjog med överviktsböter och omständighetsförvirrande last, om det ens var tillåtet. 

...Och, även om jag bor i Los Cristianos ("De kristna" på svenska) är jag inte är religiös. Det är kanske därför jag inte heller tror på att jag kan ta min säng och gå.

Halleluja!

Men, hur tolkas detta begreppet "som permanent samboenhet" egentligen? Om älskande tu träffades för någon månad/vecka/dag sen och har lovat varandra kärlek och trohet livet ut, eller varit särbos länge och nyligen flyttat ihop, eller om de fortfarande är särbos men just nu sussar tillsammans... och hur tolkas det om hemma-hos-mamma-pappa-boende grabben/tjejen i familjen ryckt in i lumpen och kommer hem till sin morsa o farsa under icke bondpermis...? 

Hur permanent ska det vara i "som permanent samboende"? Räcker det kanske att en i familjen permanentat sitt hår? ...och om man inte har något hår alls på skallen, då?  Måste det då vara permanent borttaget, typ brasiliansk huvudvaxning, eller räcker det med att man rakar sig permanent lite då och då? Man är ju definitivt samboende med sitt hår, om man nu har något, alltså.

Är familjen Palm en permanent samboenhet?

Ja, nu när "Så mycket bättre" är slut för säsongen, kan tolkningar nog fylla tiotusentals meter papper. De flesta tolkningar (säkerligen även denna) är troligen värda mindre än omusikaliskt begagnat dasspapper, enligt min tolkning.

Dessa otider, har fått en att följa nyhetsfloden lite närmre. Men till vilken nytta, egentligen? En nätblaska påstår att polisen har en annorlunda tolkning ändå... Eftersom det är denna myndighet som utfärdar böter, så är det säkrast att man är lite inne på samma spår, liksom.

Böterna på ett flertal hundra €, skulle naturligtvis svida som brännsår i den magra pensionärsplånboken, dessutom. Så man gör sitt bästa för att hålla sig till reglerna, till punkt och pricka. 

På tal om att pricka, så är ju allt boulespelande inställd. Det är med stor vedermöda i ett bankande boulehjärta, som detta faktum konstateras. Jovisst. Man får ju kasta/träna på egen hand, om jag nu har tolkat det ungefärligen rätt. Så man slipper åtminstone den värsta abstinensen. 

Att stå där o slänga kulor på egen hand, med enbart egna händer, händer det att det känns lite som en meditation. Jag hittar på nya övningar och prova nya lösningar och testar och provar. Även om jag saknar spelet med andra lirare, det roliga spännande, dt taktiska "gruset schack", så känns ändå egenträningen som ett litet plåster på boulesåren. 

Ajabaja!!!

Men, bara litet.... Att inte träffa folk i mängder, ja, lite tråkigt, förstås. Det finns många trevliga människor man missar.  Släkten är ju ändå inte här på Teneriffa, så... och inte heller hade man träffat dem runt något dignande julbord, även om man hade haft sin lilla rumpestump hemma i gamla vädertrista Sverige.

Utegångsförbuden, med eller utan rätt eller feltolkade förlängningar, känns lite lugnare i magen. Hade vi varit ett par festande ungdomar, som ville vända upp o ner på lilla Los Cristianos och inte ett par trötta gamlingar, så hade man troligen svurit galla åt detta förbud. Men, i den här åldern är det ju lugnt. 

Träna mera! Rök mindre!

Rökförbudet på allmänna platser känns... som en klåda i stortån, om jag ska vara lagom jätteärlig. Jag har inte sett några vetenskapliga rön eller upptäckter, om att rök ska vara så väldans Corona-pissigt. Det nog bara mig själv jag skadar med mina bloss, tror och hoppas jag. Men, visst... oftast smyger jag undan i en skum gränd runt hörnet eller hittar något annat skumt folklöst ställe, för att suga på mina brottsliga(?) ciggar. Men, ibland åker taggen fram av bara ovanan. Rökning suger, absolut. Men ibland blir man röksugen.

Munskyddens vara och icke vara, är tydligen en stor tvistefråga i gråhimmelsförlorade Sverige. Här är bara att ta gaffeln i vacker hand, och peta på sig tyg/papperslappen för truten varenda gång man ska lämna stugan. Nu när man har vant sig, ser jag inte något märkvärdigt med detta. I övrigt tänker jag inte lägga min stora näsa i blöt i den långdragrna svenska munskyddsdebatten. Med andra ord håller jag käften, med hjälp av munskyddet. Flabbatrasan, som jag ibland kallar detta, får man ju plocka av sig emellanåt. Typ, när man ska käka och dricka ute på någon av stadens hak. Jag kan tänka mig, att man annars skulle uppfinna munskydd med födointagslucka, som öppnas automatiskt när ölen eller käket närmar sig käften.  

Tack o lov slipper man flabbatrasan, när man ligger på playan. Solbrännan skulle se rolig ut, annars. vit om käften o kranen och brun om resten av fejset. Jag kan tänka mig att det skulle locka till många skratt. Det inte alltid en fördel att vara vit.

Dock, när man är fullkomligt solo ute på någon gammal vandringsstig eller på annat ställe, där det inte finns en levande själ i närheten, blir man plötsligt en olaglig skurk, när man petar ner maskskrället nedanför födointagsluckan. Jo, en småskurkaktig ögontjänare finns även i den här gubben. Men, skvallra inte för polisen nu, är du snäll!

Jo, så har flabbatrasan lärt en att se på ögonen om någon ler. Jo, så är det! De där skrynklorna runt ögonen blir ännu skrynkligare. Rynkorna rynklas alltså av att man drar på smilbanden. Ett par leende ögon, är gott att se!

Jag hoppas att jag fått dig att le, med detta bloggvirke också. Skulle det vara så väl, att du vill få fler leende ögonblick, så kan du med jättefördel titta tillbaka bland mina 141 tidigare virken. Trevligare julläsning får man leta efter!

Ha den goaste julen!

/Berra

Storyn om den rumphuggne jultomten

Julen riskerar att blir rumphuggen i år. Inte så att Tomtens rumpa kommer att ligga på julbordet som skinka... Det hade ju varit stor sensation, om en icke existerande gammal gubbes håriga röv, skulle inmundigas med hjälp av sill o nubbe. 

Då hade man kanske lite lätt, undrat om inte hela mänskligheten var på väg att bli rumphuggen. Emellertid en alltför stor fråga för att få plats i denna lilla blogg. Den här lastgamle bloggvirkaren nöjer sig med lite mindre rumphyggen. 

Nyligen slängde de styrande kanariska regeringsstyresherrarna ur sig några fler, förmodligen välbehövliga, aja-baja-propåer, om vad som ska och inte ska göras här på Teneriffa. Som exempel att man bara får träffas fyra näsor i taget och inte sticka ut näsan ur huset mellan kl. 23 och 06. 

Tomt, innehållslöst och öde efter kl. 23.

Egentligen ingen fara, eftersom gamla skrynkliga gubbs, brukar sova på söta örat, då. Tja, man är ju redan tidigare än kl. 23 i gång att förbereda sänggåendet. 

Ja, speciellt i juletid bör väl färden mot bingen, preppas till tänderna. Ja, det räcker inte med att borsta löständerna. Toaletten måste besökas, för att den där uschlans gubbablåsan inte ska väcka en, mitt i de våtaste drömmarna. Då hade man verkligen känt sig rumphuggen! Fast å andra sidan, kan det vara svårt att gå på muggen, utan rumpa. På hemlighuset har man verkligen fördel av sin bakdel!

Att ladda telefonen, är också ett sådant tvång, nuförtiden, att man skulle vakna mitt i natten skriande, om man glömde peta in den där smala kontakten i mobilens rumpa. Betänk att vakna till en urladdad yuppienalle. Vilken katastrof! Nästan lika illa som att glömma sina bouleklot, när man ska på tävling. Tala om rumphuggen upplevelse!

Ja, så mycket bouletävlingar, lär knappast bli den närmaste tiden. Det kanariska regeringsskrället, har inte enbart rumphuggit, utan även totalt fimpat möjligheter till få lira cuper, serier och turneringar. Egentligen förståeligt i dessa rumphuggna Coronatider, då man helst ska låta bli att resa ens mindre sträckor. Men, inte desto mindre förargligt... Attans också!

Det är enbart professionell idrott, som är tillåten. Att man inte är mer än en glad amatör, framgår med extra tydlighet i dessa restriktionstider. Tänk om man ändå vore proffs istället för en rumphuggen (övre?) medelmåtta! 

Nåväl, inte helt fimpat med klotkastandet. Det går fortfarande att ta sig ner till våra gulliga banor och lira lite. Grymt vore en rumphuggen boulenörds öde, att så som i Sverige, få lida av att inte få kasta sina kulor. Man skulle förmodligen avlida långsamt av akut klotbrist eller förtvinas av överhängande lillesug och ge sig ut på gatorna ock skrika "Snälla jultomten! Kan jag inte få en väl dold boulebana i julklapp?"

Trodde att julklapparna ska ligga under granen och inte stå bakom!!!???

När du läser detta, är julhandeln i full gång. Det märks i affärerna, att just nu plötsligt, har en massa folk fått för sig att de måste handla just nu plötsligt. Detta kan inte ens tomtar, galna hästar eller kvarglömda halloweenskelett stoppa, hur rumphuggna de än må vara. 

Inte ens gamla gubbar är befriade. Man har ju förstås skickat sin önskelista till Tomten, där uppe i Nordpolen. Jag tycker att denne nordpolare (med eller utan rumpa), naturligtvis tillsammans med andra nordpolackerna och diverse nissar, se till att mina följande önskemål uppfylls till hundra procent, minst. Inga rumphuggna begär, här inte!

Önskemål nummer ett, är naturligtvis fred på jorden i all tid och evighet. Ja, varför inte skrota alla vapen, och lägga dem att vila för alltid i valfri aktiv vulkan? Man skjuter hellre motståndens bouleklot, än ägarna. Vilken otroligt rumphuggen lirare, man hade varit då! 

Önskemål nummer två, borde vara en finfin stor boulehall i Stockholm. Det vore den bästa julklapp den svenska huvudstaden kunde få, och ge. Att detta önskemål inte är uppfyllt för länge länge sedan, är för mig fortfarande en stooooor gåta. Där har vi alla stockholmare blivit rumphuggna!

Mitt tredje önskemål är lite mer gåtfullt, tror jag. Jag vet inte ens om tomten klarar av det, oavsett hur många rumpor han har till sitt förfogande. 
Att fimpa allt vad Covid-19 och Corona heter. Begrava det tillsammans med vapnen i samma aktiva vulkan eller slänga ut denna grymma pandemi någonstans i yttre rymden, så att inte ens Pluto ska kunna lukta sig till den. 

Ja, om jag får dessa tre önskningar uppfyllda, kommer jag säkert att börja tro på Tomten, Särimner, Mammon och Robert Lind i Kramfors. Alla på en gång! Men, jag måste ju erkänna, att innan jag skickade iväg mejlet med mina julklappsönskemål till tomten@nordpolen.kallt, så lade jag till några personliga önskemål.

Ja, sånt som skulle liksom sitta bra, som tillägg till en skruttig rumphuggen gammal gubbes liv: Massor av stålar, ny dator, en fin bil, träffa alla bouleskott, lägga in alla klot och att alla vintrar skulle försvinna spårlöst.

Fast även om dessa önskemål troligen blir rumphuggna, så är jag nöjd med ett väl fungerande vaccin mot Coronan... Även ett vaccin mot dumhet, skulle ju också sitta bra. Men, det finns nog ingen tomte, ens någon nisse, som skulle kunna uppfinna något sådant, eller...?

Ett annat önskemål, som jag dock höll hemligt för Tomten, var att juldekorationerna skulle sluta med att likna snö, Snö är definitivt inte önskvärt i mina rumphuggna ögon. 

Även här på ljuvliga Teneriffa, är julbelysningen bestående av tindrande snöhärmande lampor. Den här gubben fryser till is i groggen, av bara tanken på snö. Betänk vad elände detta vita hemska smörja ställer till med!

Risken att halka o sätta sig på rumpan, väta ner samma oädla kroppsdel, snöskottning som riskerar bokstavlig rumphuggning, kyla och slask, är ju bara några få av de o-rumphuggna förfärligheter som snön ställer till med. Snö är förmodligen ett av de fulaste orden i svenska språket. Tillsammans med Kung Bore borde de utvisas till landet norr om Nordpolen.

Lappmögel, fruset regn, firn, iskristaller, snö och flingor, borde grävas bort från den frusna verkligheten och ordförrådet i alla språk, läten och alla mer eller mindre rumphuggna rotvälskor. 

Även tomtenissen rumphuggen?!

Ja, Tomten skulle nog aldrig få för sig att uppfylla detta önskemål, även om han var verklig. Men, egentligen skulle han och hans släde klara sig alldeles utmärkt med lite rumphuggen luft under medarna. 

Men, man kan ju alltid försöka att önska bort vintern. Det vore ju en god gärning för alla frusna vinterhatande själar. Däribland finns denne värmeknarkande rumphuggne tangentbordsknackare.

Visst tinar man upp till rumpa, kropp och själ, genom att vinterförvaras här i Los Cristianos. Men, så fort man kommer i närheten av julens alla snöiga julsymboler, så får man djupfryst frossa. Typ, när Bing Crosbys sång "White Cristmas" dånas ut diverse högtalare i affärer, radioapparater och karaokeklubbar. 

Hade jag varit Bing, så hade jag sjungit om en solgul jul istället. En jul som värmer kropp och sinne med sol och medmänsklig hetta. Men, så är jag ju möjligen beng och icke Bing. Så jag får nöja mig med, att min rumphuggna sångröst ekar för tomma öron i duschen: 

I¨m dreaming of a warm christmas.
Yes it´s the way that it should be.
When the palmtrees swaying
and the children's playing,
under the sun on Tenerife.

I'm dreaming of a warm christmas,
with every bloggvirke I write.
May your days be sunny and bright,
and never with snow have to fight.

(OBS! Denna rumphuggna o-originaltext  får ej exporteras utanför badrummet!)

Må den fantastiske låtskrivaren Irvin Berlin vila i frid, och låt inte denna förvridna text få honom att vända sig i sin grav. Han blev ju trots allt 101 år gammal, och har ju gjort musiken till musikalen "The Canary". Så skönt att han både slipper se, och framför allt, höra ovan rumphuggna version.

Själv känner jag mig så väldans mentalt rumphuggen, när jag exempelvis på svensk TV, hör att vintersnö kan vara vackert och att det finns folk som längtar till denna kalla erbarmlighet.  Den här tangentplågaren fryser rumpan av sig, bara av tanken. 

Hemma i Sverige, envetnas jag ofta med att ta diskussionen om vinterns vara och icke vara. Undrar egentligen hur många kilo vänskap jag rumphuggit, genom att med en sköldpaddas envishet, åter och åter hävdat att vintern borde i lag förbjudas. 

Jag formligen hackar mina rumphuggna tänder av förtvivlan när jag hör argument av typen "Alla årstider är vackra och har sina fördelar." eller att "Det är friskt, när det är kallt.". Då blir jag sjuk!

Som motargument har jag, som en hackig gammal rumphuggen grammofonskiva åter och åter hävdat, att Grönland är stort och glest befolkat. Där finns det plats för alla vinterälskare. Där kan de verkligen få sitt lystmäte fullt av julesnö, halka och kyla. Där kan de få ta eskimåerna i hand och dansa rumphuggen lovsång till vintern.

Visserligen riskerar julen att bli lite rumphuggen av alla dessa, med största sannolikhet nödvändiga, Coronarestriktioner. Men, en sak är säker. Även om utökning av inskränkningarna troligen väntar runt hörnet, kommer julen att bli o-rumphugget snöfri, varm och skön, här på Teneriffa. Sol på skinn och sol i sinn!

Ha det goast
/Berra

När boulebanorna blev som luriga skrynkelspöken i tvättbrädsformat eller storyn om skitväder och andra stänkare.

Skitväderdagen den sista november 2020 kunde jag konstatera att: Några dagar till har passerat i livet. På ett ungefär hade två månader nästan gått, sedan vi landade på Teneriffa. Vi har varit med om  massor av sol och värme, lite stilla ösregn och sedan ännu mer solsken.

Men, denna dag verkade prognosmakarna fått spader. De förutspådde riktigt skitväder över vår vackra ö. I vanliga fall är väderprognoser, appar och tjänster, lika pålitliga som en begagnad bilförsäljare. Man tar dem med en stor nypa salt, ja minst ett par tusen ton salt, för att vara lite mer exakt. Av någon vidunderligt underlig anledning, tycks det vara svårare för väderspecialister att hitta rätt i vädret för Los Cristianos, än andra delar av världen. 

I sången sägs det, att meteorologen är en luring. Det må vara hänt. Men, i dessa väderspända tider, så ser det nästan ut som småfjärtartans gissningar har lika stor träffsäkerhet som en del av vädertjänsterna på nätet, om inte allihop. 

Nej! Nu får molnen berga sig!

Men, då, när väderlekstjänstemännen berättade om fenomenalt störande skitväder, så fick man åtminstone öppna ögonen och blicka ut över himlavalvet. Det fanns ju åtminstone en liten risk, att de däringa meteorologerna hade rätt. 

Dock, så tänkte jag inte ta saken i förväg, plocka fram den obefintliga dykarutrustningen eller ens ett par för små simfötter. Det lika oexisterande paraplyet och cyklopögat, fick också ligga kvar och skämmas.

Höstfärger i palmerna?!

En hel vecka av hastiga vindar, regn och rusk. Det är man knappast ovan med, i mellanmjölkens förlorade land. Men, vi är ju inte i Sverige nu, tack o lov. De prognoserna för vårt hemland, är betydligt tillförlitligare. Men, det betyder ju knappast att vädret är bättre.  

Både jag och min knasiga reumatiska rygg, tar hellre en veckas skitväder på Teneriffa, än femton sekunders höstvintermörker i Gamla Grådala. Så, det var väl bara att vänta ut... se om det fanns någon som helst substans i väderdiagnoserna för Teneriffa, eller om vädret bara skulle bli som vanligt: Sol, sol, sol och lite små vackra moln på himlen, blåsigt ibland, ibland inte... och så vidare. 

Något/några regnstänk, en del skvättar också, behagade att dyka upp denna lagom sköna måndagsmorgon. En morgon, som enbart visade 17 grader på termometern. Ett ovanligt lågt läge för södra Teneriffa. Men, jämfört med hemtrakterna i Stockholm, var det rena paradisvärmen. För sjutton!

Denna eftermiddag bjöd också på några skurar. Måndagsväder på en måndag!!! Regnjackan, som hittills varit undanglömd i ett hörn i garderoben, fick komma till nytta. Jag gissar på att den där blåflammiga gamla jackan jublade av glädje, när den äntligen blev använd. 

Regntäta kläder är inget som man direkt sliter ut, på denna ljuvliga Ö. Denna tisdag gick kanske till historien som kanske den enda gången, som regnkläderna fick lämna skrubben. Eller kanske inte...?! Det var lite småspännande att se om ovannämnda prognoser skulle slå in. Skulle det bli ruskväder eller sol? Eller om det skulle bli något ogyllene medelting av det hela. 

Plötsligen var himlen nästan lika svart som den Black week, som dominerade butikslivet under veckan. Regnskurarna verkade stå i kö, för att plåga våra torg och gator och olustmörda all lust att sola och bada. 

Avrinningarna i det så kallade offentliga rummet här i Los Cristianos, är inte riktigt välskapade, för sådana små dagar då himlen öppnar sig. Det blir lätt vattensamlingar och pölar som kanske vill konkurrera med poolerna, i några timmar innan de torkar ut till små skräphögar. 

Denna dag bevittnade ett barns stora förtjusningsskrik, strax innan han äntrade en vattenpuss. Ren och skär glädje! Till skillnad från våra svenska ungar, är inte ungarna i Los Cristianos speciellt vana vid gummistövlar och galonisar. Så jag gissade att morsan i fråga inte var riktigt lika glad, som sin gigantiskt leende unge. 

Själv tyckte jag mest det kändes skönt att det regnade, som omväxling. Bara det inte blev för mycket omväxlande, ,så...! Men, kära följare, som du säkert vet, är ju denne gubbe en aning småtokig, minst sagt. Tur är väl det?... Annars hade denna blogg, knappast varit rolig att läsa. 

Ja, våra goa boulebanor är en väderbiten historia för sig, när de fått vatten på sig. Det verkar som allt smågrus spolas undan och banorna känns hala som ett nybonat dansgolv på en Ålandsfärja i stark sjögång. Kulorna rullar och rullar och när de har rullat färdigt, så rullar de lite till. Att få sina lägg att stanna optimalt framför lillen, är ungefär lika lätt som att hitta en nål i en myrstack. 

Nåväl, en bra boulespelare ska ju behärska alla underlag, sägs det. Så det blir att försöka behärska sig i sina kast. Det blir lätt kassa kast, annars. Sedan när det börjar torka upp (ja det går ju snabbt i denna goa värme), så blir banorna knöliga och svårbehärskade. Så, utmaningarna står som spön i backen, strax efter och under den tid då regnet gjorde detsamma. 

Dagen efter var det åter dags att beträda boulens Mecka i denna stad, för att försöka mecka rätt sina klot. Då fick vi se om de där myckna dropparna från skyn, grillat banorna till oigenkännlighet, eller om den här gubben på något vis lyckas med sina kulor. Spännande? Japp. Det var bara förnamnet.

Regnfritt?... Vänta bara!!!

Jo, det gick väl sådär... Hade precis blivit varm i kläderna, eller rättare sagt tagit av ett o annat klädesplagg, för att välkomna den lilla strimma sol som visade sig mellan molnen, så började det att skvala igen. 

Man behövde verkligen inte låtsas som om det regnade. Efter en enda liten skitmatch (=torsk) öppnade sig skyarna igen och vi regnfegisar fick fly hals över huvud till närmaste krog.

Eller tja... några av oss hade för klena eller inga regnkläder alls. Regnskyddande plagg är ju, som sagt, inget högvilt på denna - de flesta övriga dagar - soliga ö. Men, vi kände oss tvungna att avblåsa dagens boulespel, till fördel för en öl med tilltugg. 

Inte riktigt standard förfarande i boulespelet i övrigt, att blåsa av för regn. Vi klotkastade är ju ett rätt så härdat släkte. Jag skulle kunna berätta om åtskilliga tillfällen, då man stått i regnrusk o försökt kasta sina klot. Jag är dock tveksam om detta skulle vara intressant för dig, kära läsare, att läsa om mina plågsamma regnlirarförsök. 

Jag har nog aldrig lyckats med att vara någon regn-lirar-specialist, även om en del klotkast i det blöta fallit i god jord. Alla andra knåpiga blöta bouletillställningar har ett bortglömt hörn i mitt minne att vila i, för att så snart som möjligt, glömmas bort för alltid.

Emellertid! Våra småtävlingar håller knappast någon VM-klass, även om flera av oss är spelare av god klass. Däremot, öldrickande och småsnackande är en gren, som vi troligen skulle kunna göra bra resultat i, på vilken tävling som helst. 

Ett trevligt gäng och lite bira, är en oslagbar kombination. Så, även denna tisdag, då tilltuggen var förbeställda och krögaren bjussade på dem. Jo, tro´t om du vill, men vi är ju stamkunder där. Så gott som varje gång vi skandisar har lirat boule, så sätter vi oss där för en bira eller två. Undra på att restaurangens ägare är glada åt oss!

Det verkade denna dag, som om den avancerade meteorologiska vetenskapen nästan hade rätt. Regnskurar avlöste varandra i snabb takt. Så snart vi började prata om att återgå till boulespelandet, så sade naturens krafter till oss att sitta kvar o ta en öl till.

Ja, ingen fara på taket, egentligen. Vi fick ytterligare en kollektiv snilleblixt, då vi beslutade oss för att knalla vidare till en annan krog för att peta i oss lite käk. Efter ett par minuters ointensiv diskussion, kom vi överens om vilket hak, som skulle få skydda oss från regnet och servera oss lunch.

Svårt att bestämma sig?

Jo, vi hade valt rätt. Det var gott käk och sedan också ett par goa våta stänkare på det. Att regnet också stänkte ikapp med whisky och gin/tonic, gjorde bara att det kändes ännu mysigare att sitta o samkväma med trevliga boulespelare. 

Ja, att den här gubben fick i sig ett och ett halvt glas för mycket, denna eftermiddag, gjorde knappast någon skada, annat än att han somnade framför TV-apparaten. Även om nyhetsrapporteringen i Rapport (eller var det Aktuellt?), var hyfsat intressant (tror jag), så kändes ögonlocken lite för tunga för att kunna hänga med i nyhetsflödet. 

Lugn alla barn! Han hinner nyktra till innan jul.

Detta händer tyvärr inte varje gång, att vi käkar/dricker lunch tillsammans. Trevligt var det verkligen! Så man fick passa på att glädjas åt denna roliga regnskursdag, istället.  De där skurarna var ju betydligt fler än drinkarna. Och tur var väl det! Historieskrivningen kommer dock att förtälja att denna dag, blev blöt på nästan alla tänkbara sätt. 

Att dagen efter, onsdagen, kändes en aning avslagen, var inte alls som någon överraskning. Man gjorde inte många knop, den dagen. Men några ord i detta bloggvirke kunde produceras i solskenet. Ja, solsken! "Efter regn kommer sol" är ett känt gammalt ordstäv, som bekräftades denna dag. 

De enda stänkarna denna dag, blev allt vatten som balkongskrället samlat på sig. En hel skurhink full av H2O lyckades jag samla upp, när jag kände mig tvungen att lyfta rumpan från bloggvirkandets ljuvliga tangentordsklyverier. 

Alltför avslagen, blev jag aldrig påslagen tillräckligt för att ta mig ut till stranden eller ens utanför dörren förrän framåt kvällen. Då det vankades bouletävling igen. Åter igen lika spännande att se om väderspåmännen hade rätt. Ja, nu hade de uslingarna ändrat prognoserna, så att sol o svaga vindar åter förutspåddes. Var det sanning eller konsekvens?

 ...och framför allt kändes den stoooora frågan oklar i mitt förvirrade gamla huvud; Hur kommer boulebanan att uppföra sig denna kväll? Blir det dansbana eller upptorkat skrynkelspöke i tvättbrädsformat, eller något mittemellan. Ja, läs vidare, så får du se! …hoppas jag.

Jo, hur blev det då!!!???, undrar du säkert. Jo, regnfritt, men banan var betydligt besvärligare än vanligt. Våra klot far o flög lite hit och dit och fram och tillbaka. En flitig myra med kälke i myggstorlek, hade säkert kunnat åka berg-o-dalbana i boulearenans olika smågropar och höjder. 

Svordomarna osade värre än stekt fläsk, denna kväll. Den här slitne tokstollen bakom dessa slitna tangenter, tyckte mest att banan blivit intressantare. Men, så är man ju som en väl instekt torsk i detta ämne. De flesta andra ser nog helst bara, att deras klot går in på ljuvliga positioner i lillens närhet och att skotten sitter som en smäck på en skallig gubbe. Men, man kanske måste vara lite knasnörd, för att uppskatta lite utmaningar? 

Är det den här pippin jag fått på loftet?

Efter onsdag kommer torsdag, fick jag lära mig i skolan. Den lärdomen tänker jag aldrig överge. Torsdagen struntade dock i alla väderspåvetenskapliga tricks, och visade sig på sin soligaste sida. Nåväl, lite små strömoln och någon enstaka meteorologiskt oförutsagd(?!) regnskur till kvällen, fick man till livs denna dag. 

Boulebanan var fortfarande nästan lika (o)rolig och livet lekte vidare med alla kloten. Nu när jag åter tittar på väderkartorna för de närmaste dagarna, så varierar dessa inte alltför mycket mellan de olika väder(o-)tjänsterna.

Alla förutspår regn!!! Jo, lite variationer, förstås. Några grader från o till. Några vindriktningar och vindfarter syd, ost, hit eller dit. Mängderna av det blöta nedfallande elementet varierar några millimeter upp o ner. För att inte tala om tidpunkterna för då himlavalvet ska öppna sig. De ligger på hela urtavlans bredd. I ur och skur!  

Ja, det är bara att inse att prognoser är prognoser. Ja, lite som överkvalificerade gissningar och inte några vetenskapliga hundraprocentiga fakta. Då får man, på bästa pensionärsvis, ta dagen som den kommer och rätta näsan efter vinden, eller om det nu var solen...? Det får den visa framtiden utvisa, oavsett vad visaren på klockan säger. 

Får växterna njuta av lite mer skitväder?

Men, om solen skulle skina obehindrat varje dag, så skulle varken väderförutsägelser eller boulebanor vara speciellt spännande. Då skulle det inte heller finnas några skitväderdagar att bloggvirka om. 

Med förhoppning att du även kunnat, liksom jag, njuta under dagar med skitväder. Man kan inte skita i skitvädret. Men, med sol i sinn, kan man göra det bästa åt saken. Då blir det skitbra!

Ha det goast!
/Berra