Är det sexigt att vinna? Eller storyn om hur man bäst njuter av boulespelets väl & ve.

Då har det hänt igen; att den här gubben gått o vunnit en tävling här på Teneriffa. Än är man inte för gammal för att träffa skott och lägga in sina kulor. Den här gången var mina två supergoa medspelare med på nötterna. 

Laget! Lag1! Michel, Dan & Berra, bakom presidente Pina.

Dessa två franska kultrollare, var på lika gott humör som sina klot. Denna kväll, en ren fröjd att lira med dem. Dan är en prickskytt av så hög rang, att han skulle kunna få ett välbetalt jobb, i första skyttekompaniet i Kultorps regemente. Smällarna på nyårsafton, står sig slätt i konkurrens med Dan.

Bra läge för en ny boulebana?

Att lira med två personer, som snackar ett (för mig) oförståeligt tungomål, kan vara en aning knepigt. Visst snappar jag upp något enstaka franskt ord och fattar kroppsspråket. Men, ibland står man där som ett fån av kunglig storlek och vet varken in eller ut, lägg eller skjut.

När rotvälskan, stod som spön i backen, fick man i bland ta blad ur mun, öppna truten och fråga på lite skånskbruten engelska, för att fatta vad som egentligen fanns i deras tankar. 

Stoooor boulebana!???

Michel, som ju även arrangerade tävlingen, är en grandios läggare, som kan trycka in sina klot på poängplats, även i grymt trånga lägen. Grymt bra handled. Med ett litet avigt trefingersgrepp, som förmodligen är unikt i boulevärlden, skruvade han in sina kulor, gång på gång på gång.

Jo, man måste väl inte vara lite skruvad, för att bli framgångsrik boulespelare. Men, jag tror att det underlättar. Själv, då... Jo, mina klot hade också en lyckad kväll. Mina skott och framför allt läggen satt som en smäck, för det mesta. Att lira mittspelare, innebär, som så många av er vet, är att göra lite av varje.

Fotbollsspelare kan vara lyckliga, som har konstgräs. Ingen som kan uppfinna konstgrus?

Visst, även i en sådan här ljuvlig vinstkväll, där vi klart och tydligt gjorde mos av väl kvalificerat motstånd, så missar man några kulor, lite då o då. Dock, så lyckades vi utnyttja de där lägena, de där viktiga lägena, som uppstår när man har fler klot kvar än motståndarna. Då man kan dra ifrån och avgöra matcher genom att ta en stortugga, typ 3-4-5 poäng. Vid ett tillfälle, lyckades vi även göra en sexpack. 

Inburad, för sexiga tankar?!

Sexpack i boulesammanhang, har inget med öl eller magmuskler att göra. Det är så enkelt att man gör maximala sex poäng i en runda. Det är definitivt inte enkelt. Men, inte omöjligt. Händer sällan, men desto roligare, när det väl sker. Såvida eget lag gör det. Knappast kul att få en sexa i baken... ja, denna bouleterm har inget med sex att göra, trots att kloten är runda. Fast man måste ju erkänna, att det kändes lite småsexigt att ta en sexa. 

Fredagstävlingarna här på boulebanorna i Los Cristianos är tuffa. Man får inte missa alltför mycket, för då står man där, och ser att motståndarna plötsligt innehar tretton poäng. 
Jag uppfattar det som att framförallt skyttet, håller högre nivå än de tävlingar, som jag är van vid i Sverige. 

Vad har Homer med detta att göra? Ingen aning!

Generellt sett, så skjuter man mer här. Man "spelar spelet", som vi boulespelstossiga säger ibland. Lite franskt, eller mycket, eftersom en majoritet av spelarna är fransktalande. Härboende belgare o fransmän, som tillsammans med spanjorer och lite annat löst folk, typ svenskar o tyskar, bildar startfälten här. 

Man säger ofta, med full rätt, att boulespelet sitter till ca. 80% innanför skallebenet. Att gullgumman, tillfälligt där hemma i gråkalla novemberSverige, fixade sin lilla operation och mår bra, gör ju att gubben kunde koppla av o spela ut. Hon, Lena, hälsar så goast till alla er bloggvirkesnjutare!

Snart på banan igen, hoppas jag.

En sådan här kväll, där det kändes som vårt lag gick fram som en bulldozer, och bara respektfullt körde över våra motståndare. Det är ett ljuvt minne, som man gärna vill spara i sitt sinne. Risken är dock att mitt taskiga gubbaminne, kommer att dränka detta. Men, man kan ju alltid hoppas...

Nu har jag ju också bloggvirkat om denna superkväll, så kanske minnet vill vara snällare. Annars får jag väl använda mig av bloggens sökfunktion.

Nästa bloggvirke kommer inte att handla om blommor, tror jag...

Ni, eventuella läsare, som ännu inte njuter av boulespelets väl och ve, får ursäkta att denna dags tangentbordsknackande till största delen vilar på grusbanans grund. 

Framtida virken kommer även att handla om annat, tror jag. Det finns några goa tankar i mitt gamla huvud, som eventuellt kommer att få se verkligheten i denna blogg. Den som lever får se.

Fyllda två år? Dags att börja spela boule!

Ha det goast!
/Berra

Dagen då gullgumman försvann med spanska flugan eller storyn om när den stekta hjärnan skapade framtid.

Då försvann gullgumman till novembergråa gamla Regndala. En liten nätt operation ska utföras. Sedan får jag tillbaks henne hem till värmen igen på härliga Teneriffa, om ett par dagar. 

Hon kommer förstås att träffa släkt o vänner, där mellanmjölkens förlorade land. Allt medans den här gubben, lugnt får själv bestämma vilken TV-kanal som ska fluktas på. Kravlöst, men också kramlöst o lite tyst och tomt. 

Nåväl, ett par dagar ska man väl klara sig, själv, utan sin goa lilla Lena. Men, det första jag gjorde, efter att kommit hem, efter att medvandrat till flygbussen och luftat tankarna med en halvlång solopromenad, var att sätta på lite musik. Så att lite goa bluestoner kunde fylla min tillvaro, ett litet tag. 

Värsta backen avklarad. Pust!!

Visst är bluesmusiken fylld av gnäll över ensamhet och sökande, ackompanjerat av ljuvliga toner. Men, jag tänker inte deppa ihop och skriva något bluesbloggvirke här, inte. 

Pyttsan! säger du säkert. Ensamma gubbar, klarar sig inte längre än näsan räcker, utan en kvinnas stöd. Att lägenheten kommer att se ut som en smärre bomb har briserat i köket, och att disken kommer att bli stående tills den själv vandrar ut o möter en i dörren, tillsammans med mögelbröden, de otämjda soporna, dammråttorna och bananflugorna.  

Sätt inte på plattan!!!

Skulle det vara så illa, så hjälper inte ens den skönaste blueslåten. Så det är för gott, att spela en till och ta en öl o begrunda sitt öde. Fast å trettiofjärde sidan, går det ju att att sparka sig själv i baken. (Bildligt pratat, alltså. Annars har jag alltför korta ben.) 

Nej, det gäller att ta tjuren vid pungen och dra sitt strå till stackaren. Att slå dank, bara, kan ju vara skönt ett tag... Men, livet är ju mycket roligare, när man är lite aktiv. 

Köp lite spooky dasspapper!

Men, inte ens aktiviteter går att överdriva. Jag tänker ju inte virvla runt i kvarten i ÖLDHD-takt och finkamma varje hörn. Inte ens om jag måste åka slalom mellan bortglömd disk, ölburkar och vinkorkar.

Just nu tror jag att jag kommer att ha lite mer tid för mina småsysslor och storsysslor. Att lira boule är ju en av de sistnämnda, tveklöst. Men också att blogga, titta över mina onlineaffärer och plugga spanska. 

Los barack para los hemlös?

Det kommer lika säkert som att det finns fiskar i Atlanten, att visa sig att jag inte kommer att ha någon tid över alls. Som sagt, tiden leker racerbil, här på ÖN. Detta gäller med största säkerhet, även om gullgumman tillfälligt försvunnit, som en avlöning. Skillnaden är ju att hon kommer tillbaka snart. Försvunna stålar är ju för alltid försvunna, som du säkert vet, käre läsare.

Att plugga spanska som gammal man, är definitivt inte en dans på tulpaner. (Stackars blommar, som skulle bli söndermosade av dansskorna!) Det var definitivt lättare att lära sig glosor, grammatik och uttal som liten snorvalp, än som överfullvuxen gubbe. Men, ett o annat snappar jag upp, trots ett minne som sett bättre dagar. 

Även duvorna snackar flytande!

Än är det långt kvar, tills jag kan hålla uppe en konversation i detta världsspråk. Jag får vara nöjd att jag förstår ett o annat ord, och kan exempelvis köpa ost över disk. Men, missförstånden står som spön i backen, trots allt pluggande. 

Jag stannade till och lyssnade på ett par damer, som snattrade lite spanska, och försökte förstå något. Men, icke, sade José. Fattade noll och intet. Kanske ett eller annat ord, utan något som helst sammanhang. Typ; som en gädda ute i havet, undrande vart den lilla fina sjön tog vägen, där man kunde lura i vassen.

Skylten betyder...säkert något.

De kunde ha sålt mig på börsen, trollat fram en ordvits eller bara undrat vad det var för en ful gubbe, som lyssnande stod där och såg ut som en dåre. Inte ens det som ungar på gatan, kläcker ur sig i lekens virvlande svängar, har en chans att nå fram till något förståeligt i den här gubbens hjärna. Gullgumman kommer att hinna tillbaka hit 115 gånger om, innan tjugofemöringarna trillar ner, i någon raskare takt än vad en snigel kan springa.

Stekt hjärna på spanska

Men, man får säkert låta detta inlärande, ta den tid som behövs. Och på ytan kan det tyckas att en pensionär på Teneriffa, har hur mycket tid på sig som helst. Men, icke sa Gunnar. Man har den berömda häcken full, Stackars bakdel, som alltid måste vara på örat! Det kommer säkerligen att ta en bra tid, innan man har någorlunda kläm på detta småkrångliga nya språk.

Verben snurrar runt i skallen med ett gäng substantiv, som tillsammans med adjektiven, dansar taktlöst runt i en argentinsk tango. Så vad finns annat att göra, än att ta fram pluggarböckerna, följa den goa lärarens råd o plugga lite till. Så kan kanske den spanska flugan, kan få några små vingar.

Här fattar jag! "Vi skapar framtid"...tror jag.

Hasta luego!

...eller rättare sagt:
Ha det goast!
/Berra

Licensdansen har börjat eller (Bellman)storyn om dansken, svensken, tysken och bouledoggen!

Stolta som muppar, men "Är det verkligen möjligt?" var den fråga vi ställde oss, gullgumman och jag, när Michel, ordföranden för stora Teneriffaklubben A.O.C, frågade om vi ville lira med dem.

Bonnie är väl en bouledog?

"Inga problem!" och ett stort. brett leende var det svar vi fick. Vilket satte igång ett stort, litet detektiv arbete för att söka svaren på: Hur detta kan komma sig? Trampar man i klaveret, som lirar i två länder? Finns det  andra boulespelare, som...? och så nästan tusen frågor till. Men, ändå inte, riktigt.

Har du också, kära läsare, känt att massa frågor, bara snurrar runt innanför skallebenet, och gör så att man känner sig lika snurrig, som om druckit en hel flarra alkoholhaltigt flytande godis. Jo, det var ju ungefär den känslan, som drabbade mig i första hand, och gullgumman en liten aning.

Goja i skallen?!

Inte, för att vi misstrodde Michel, eller så... snarare att det hela verkar en aning otroligt, liksom för bra för att vara sant. Vi som verkligen gillar att lira tävlingar, hade liksom fått vårt lystmäte dubblerat i kubik. Speciellt då Lena, min goa gullgumma, som inte alltför ofta reser land o Svea rike kors o tvärs med tre klot i bagaget.

Så det blev till att kolla runt, efter att våra stora stolta leenden lugnat sig en aning. Då fick man veta att flera lirare i fler länder spelade både i hemlandet på sommaren och på Kanarieholmarna på vintern. Tyskar, belgare, fransoser.... o ett par till. Typ; en gammal Bellmanvits. 

En tysk, en dansk en holländare och en Bellman? Nej en helt vanlig Berra.

Kollen med gamla goa (åtminstone på sommaren) Sverige blev en aning tveksam. Licensen hemifrån gäller över hela världen, och man får bara ha en sådan... Men, å andra sidan, tillhör även Teneriffa denna värld, även om det ibland känns som man är i paradiset.

Jaha, ja... sket sig drömmen, där då? Nix! Dubbel-nix! Vi har den stora fördelen att ha en härlig f.d. president för CEP (=Europeiska boulefederationen) boende i stan och spelandes för samma klubb. Den där snubben kan ju all bouleadministration på sina fem fingrar, och är dessutom en fantastisk läggare, och en himla go gubbe. Lämpligare person att förklara denna licenshambo, finns nog inte på denna värld, eller ens på någon annan planet.

Flemming förklarade helt enkelt att denna "licens" man löser för spel på de ljuvliga Kanarieöarna inte är en vanlig licens, utan helt ovanligt vanligt litet kort, som inte gäller som vanlig licens, utan enbart på öarna. Visst, den går att komplettera så att man kan få spansk licens, som liksom vår svenska gäller över hela världen. Men så länge man inte har den kompletterngsstämpeln på sitt licenskort, så är det inte en vanlig licens gällande för FIPJP (Hela världens boulefederation. Typ; FIFA för fotbollen.).

Alltså en licens som är en licens, men ändå inte en licens. Klart som korvspad, eller hur?
Tja... lite krångligt är det. Men tydligen inga krångelitetet. Bara att lira på, alltså. BRA! Vi gillar ju att lira boule och ogillar att krångla. Som så många andra goa människor.

Vars är brudarna? Här på boulebanan, förstås!

För att krångla det lite enklare, så ligger väl lite i bakgrunden att Spanien inte är ett enhetligt land, trots att det är en nation. Det består av en massa självstyrande delar, varav det finns två på Kanarieöarna. Lite indelat/avdelat som USA, ungefär, fast vi slipper ju Donald Trumph, här. Troligen är detta organiserande av stat/land/vad man nu kan kalla det för, kan vara den bakomliggande orsaken till att det är möjligt att lira dubbelt. 

Att liksom Teneriffa o lite andra goa öar, liksom lagt sig lite offside och bestämmer liksom själv över sina angelägenheter, utan att någon överhöghet slår dem på fingrarna, liksom. liksom... Ja, du fattar säkert mina ord, eller...?. Ja, nåt lurt är det, liksom... men det funkar tydligen bra för spanjorerna, liksom.

Blomma ut som klotkastare, fyllda 66?

Men, tänk om vi hade något liknande hemma. Att Skåne, Värmland, Norrbotten, Dalarna, Gotland med flera, skulle vara självbestämmande, som öar i en stor sjö kallad Sverige. Det skulle förmodligen utmynna i rena kakafonin, eller funka klockrent. Det kommer vi nog aldrig att få veta, gissar jag.

Istället, tar gullgumman o jag våra runda små goa järnklot med ut till banan och fortsätter att njuta av att kunna kasta den i solens sken. Solen, som nu skiner ännu starkare i våra sinnen, eftersom vi kan lira för två klubbar i två länder.

Ha det goast!
/Berra

Dagen då vi hamnade i fincan och njöt av varje sekund eller storyn om ett par av livets njutningsfulla omvägar.

Sista dagen med Hjulitette, vår goa hyrbil, skulle visa sig bli den allra goaste dagen. Tidigt på morgonen (ja, inte jobbartidigt precis, men pensionärstidigt åtminstone) gav vi oss iväg norrut igen. 

Denna gång för att besöka ett par himla goa nyfunna vänner....och om vi fick tid över, även besöka de historiska, lite mystiska pyramiderna i Güimar. 

Vägen till Güimar var lätt. Motorväg och skyltad avtagsväg. Men, sedan när vi skulle hitta genom byn, till vännernas ställe, så fick google maps hicka. Den visade oss både hit o dit, så vi fick köra runt i cirklar och ösa ut avgaser över alla i den lilla staden. 

Snart framme, eller har vi kört fel igen!?

Till sist dock hittade vi rätt, med hjälp av lite logisk sinne och bra gissningar. Ungefär så som man klarar sig i övriga livet. Ja, typ; att hitta utgången på IKEA, vilket ju kan vara ett ett gigantiskt pussel i sig.

Vete katten om jag parkerat rätt?

Men där i gårdens dörr, stod Bernhard och visade oss rätt parkering för bilen. Inte, jag utan en annan man med samma namn. Ja, jag har lite svårt att fatta att jag inte är den ende i hela världen med detta namn, och så även smeknamnet "Berra". Så fort någon kallar på någon annan med samma namn/smeknamn, så rycker jag till. Men det är väl sådana smällar man får ta, om man inte har den goda förmågan att uppfinna ett helt unikt namn åt sig själv. Klas-Fingal, Karl-Tomas eller Göran-Gunnar skulle väl funka? Men hur roligt är det...?!

Nåväl, En snubbe med det vackra namnet Bernhard och en vacker tjej vid namn Ester, var orsaken till att vi då stod parkerade på deras härliga gård, och beundrade den hänförande utsikten. Vi hade blivit inbjudna till deras hem. Gård kallas ju "finca" på spanska. vilket knappast har att göra med den svenska finkan. Ja, den man riskerar att hamna i, om man göra olagliga knasiliteter som polisen upptäcker.

En större frihetskänsla än den som drabbar en, när man står på deras gård och tittar ut över tomten, beundrar utsikten och njuter av det trevliga sällskapet, är svårfunnen. Jag tror inte att gullgummans och mina bilder ger någon rättvisa åt detta ljuvliga ställe. Men vi försöker i alla fall.

De hade dessutom den stora förtjänsten att ha anlagt en bouleplan mitt i trädgården, mellan alla fruktträd o buskar m.m. Ett ljuvligt ställe att lira på. Även boulekloten måtte ha njutit av att få luftas med den fantastiska utsikten över bland annat havet och staden Santa Cruz.

Nu kör vi!!!

Visst, vi spelade en match. Absolut. Jag minns inte hur det gick, dock... Då måste vi nog har förlorat. Men, vad gjorde det? Vi hade en hel del intressanta samtal om våra olika bakgrunder, som egentligen inte var så olika. Dessa två schweizare, hade liksom gullgumman och jag sökt efter ett annat liv, än det som ekorrhjulet behärskade. Det där arbeta-äta-sova-arbeta-äta-sova-livet. Ett lämpligt arv, hade gjort att de kunde lyfta sina bopålar och leva ut sin dröm om att verkligen leva i livet, här på Teneriffa.

Nu hade de denna "finca", där det odlades avocado, granatäpplen och citroner med mera. Det finns möjlighet att hyra rum/lägenhet i huset, om du själv vill känna på det ljuva livet. Ett trevligare värdpar och ett mer rogivande, lättnjutbart ställe, får man leta länge efter, om det överhuvudtaget finns nåt. 
Klart mycket personligare än hotell. Intresserad? Ring, messa eller whatsappa Ester: +34610634970 (Hon snackar engelska, spanska och tyska.) Hemsida: www.fincalabuenavida.ch

En omelettmästarinna i arbete!

Ester visade sig vara en hejare i köket. En helt ljuvlig vegansk (=äggbefriad) omelett bjöds på. Den hittade tveklöst ner i våra magar, via läckergommen alla safter.  

Hur mycket i livet ska man egentligen vara med om innan man slutar att bli överraskad? Men, dröm om min förvåning om inte Ester och Bernhard plötsligen plockade fram mandolin och gitarr och började lira folkmusik. Svensk folkmusik! Ja, typ schottis efter Karl Jons Anders från Boden... eller liknande. 

Dessa jättegoa toner fick avsluta vårt besök hos dessa fina människor, som vi träffat, tack vare boulespelandet. Tiden hade flugit iväg med raketfart innan vi åter satte oss i Hjuliette, för att lulla lite lätt tillbaka till hennes garage. För då var det slut på det rulliga. Pyramiderna finns säkert kvar, nästa gång, om vi hinner/orkar då. 

Hädanefter fick vi färdas med buss eller skor. Skulle vi få för oss att hyra bil igen, så blir det någon annanstans, där bilarna är billigare och personalen mindre lika ladugårdsdörrar i sin service. Att med bilens frihet, ge sig ut på egna äventyr på Teneriffas vägar, var ju... jättehäftigt!

Vacker felkörning, igen?!

På vägen tillbaka till skumma biluthyraren, passade jag på att köra fel ett par gånger till, skyllandes på google maps. Men, vad gör det, när man är på ÖN och njuter av livets omvägar, och har denna dags ljuvliga möte i färskt minne.. 

Ha det goast!
/Berra

Då boulekloten regnade in eller storyn om de nästan lika vackra vyerna, med pizza i blick.

Då hände DET. Det som inte fanns med i planerna, som bara inte ska hända på södra Teneriffa... att det regnade. Som sagt tidigare, så är det rätt sällan det regnar här. Men inte ens vi på paradisÖN, kommer undan från en o annan regnskvätt.

Redan kvällen innan, hade man fått en liten föraning. Ett molntäcke hade lagt sig över boulebanan, som ett lock. Kanske var det det som lockade till bra spel? Varmt, svettigt och tunglirat, var det dock, denna kväll.

Vi, gullgumman o jag, hade fått den stora äran att lira ett par tävlingar med tävlingsarrangören och ordföranden för stora fina bouleklubben AOC. Michel. en riktigt bra lirare, med läggspelet som specialitet.

Som boulespelare gör man misstag. Man missar skott, lägger kloten på fel ställe, typ; bakom lillen istället för framför. m.m. Även världsmästare missar, fast inte så ofta. Boulespelare är ju också människor. I en sport som denna, som innebär precisionskast med en rund stålklump, så finns alltid risken att man klantar sig ibland. 

Så, de matcher, där man gör alla sina klot, på rätt sätt. Träffar alla skott, lägger in alla sina lägg m.m...är lätta att komma ihåg. Även om man presterar bra alltsomoftast, så går det ofta långt mellan de matcher då man gjort allting rätt, med alla sina klot. Men, denna dag hände det. Allting satt klockrent! Matchen vanns med 13-0. 

Ett minne att ta med sig till Gamla Snödala... om inte den är gamle gubbens gamla taskiga minne knycker även detta underbara ögonblick. Det är ju sånt man vill komma ihåg. Alla missar man gjort, vill man ju (bör man ju?) glömma snabbare än båten.

Efter vi hade rensat banan... 

Så, hur det gick i övriga matcher (utom den här + en vinst till) denna kväll, är glömda, begravda i hjärnans djupaste skrymslen, tillsammans med alla andra småknasigheter man gjort i livet. Ganska många, tror jag...Svårt att räkna, sådant man glömt. 

Å sjunde sidan, så bör man ju vara så lärorik, att man lär sig av sina misstag. Men, då måste man ju komma ihåg vad man gjorde för knas. Det verkar dock som den här gubbahjärnan inte klarar av sånt. 

Berget som heter Los GlömtNamnet

Nåväl, som jag brukar säga: Man blir ju inte yngre. Man för vara glad, som blir äldre. Nu när man lyckats uppnå pensionsåldern, så får man vara glad för det, och stå ut med att hjärnan tar lite pension i bland, den också.

Så, kära läsare, om ni ser en massa upprepningar och/eller andra knasigheter i denna blogg. Då vet ni att hjärnan bakom tangetbordsknackeriet, har tagit ut pension, eller åtminstone en stunds semester.

Höger eller vänster?

Men, nu åter till regnet o molnen, dagen efter denna minnesrika kväll. Vi avvaktade de allra värsta skurarna. Sedan gav vi oss ut i plasket, med regnjackorna på. Jo, vi hade fått med oss lite regnkläder hemifrån Sverige. Som svensk boulespelare har man ju utrustad sig med ett par uppsättningar regntäta prylar. 
Somrarna i Sverige är ju liksom sällan regnfria. Inte ens de dagar vi har bouletävlingar, tyvärr. 

Trafikljushus? Nej! Fel ordning.

Hjuliette hade fått vila en dag, men nu var det dags att glida iväg igen. Vindrutetorkarna fick jobba hårt, medans vi styrde norrut, för ett återbesök hos jättarna, Los Gigantes. 

Att åka runt i regnväder, är inte lika roligt som när solen skiner. Men, roligt nog, för att man ska ge sig ut. De vackra vyerna är nästa lika vackra, i lite taskigare väder. Så, denna dag var långt ifrån en besvikelse. Det var helt klar värt att åka...absolut!

Pizza i blick!?

Pizzan där uppe, gick ner utan bedövning, trots att den sköljdes ner med en alkoholfri öl... eller kanske tack vare...?

Bildricka

Det bästa med regnväder, är ju att de slutar. Det fick vi också uppleva, och det gav vår tur en liten extra kick. Att kunna ge sig ut ur bilen, njuta av utsikter, natur och sånt. Ja, det är ju trots allt orsaken till att man lirar längs småvägarna, istället för motorvägen. Klart värt detta beslut! Trots att allt rattande på dessa kurviga vågar, var det mycket roligare att köra där... och tusen gånger roligare än Essingeleden, där hemma i Estocolmo.

Minsta kyrkan i mannaminne?

Fotbollsplaner, utsiktsplatser, , berg o dalar, småstäder... och en liten kyrka. Spaniens minsta? En klart intressant och rolig tur, blev det. Denna eftermiddag kommer att stanna kvar i gullgummans minne länge... och även i mitt, fast inte lika länge. Hon har ju mycket bättre minne... om jag inte minns fel.

Hemma igen!

Så, innan jag glömmer....

Ha det goast!
/Berra