Ligger Lindome eller midsommar halvvägs till Paradiset?

Halvvägs tillbaka, eller halvvägs borta, eller halvvägs hemma igen. Så kan man identifiera dagens datum. En halvmesyr, eller en milstolpe på vägen tillbaks till Teneriffa. Kära läsare! Du får själv avgöra!

Ibland ser man en o annan pärla, även på arbetstid.

Nu har halva rattslavstiden gått. Tre månader bakom en ratt, körandes hit o dit o fram o tillbaka. Tre månader kvar att slita o släpa in tillräckligt med pengar, för att åter kunna pensionärsnjuta av sex långa korta sköna månader på ÖN. 

Men, visst, det är ett bra och trivsamt jobb. Tänker inte klaga... eller rättare sagt: Tusan: vad segt det är för en gammal gubbe att jobba 65-års-övertid. Men, ändå trivsamt, nyttigt, ibland roligt. Mer tvekänsligt kan det nog inte bli. 

Pengarna trillar in som de ska, förutom depositionen för förra boendet (se senaste bloggvirket). 

Ett nytt mycket lovande projekt att tjäna pengar online, är påbörjat. Kanske inte i Joakim von Anka-klass, men en del goa stålar kommer med största sannolikhet att trilla in i pluskan. Nu blev du säkert nyfiken. Mer om detta kommer i framtida bloggvirken. "Stay tuned", som de säger i Donaldland.

200 meter från vårt boende. Vackert!

Det har ju hänt roliga grejer i Gamla Snödala också. Tveklöst! Även om det största syftet med den här perioden i Sverige, är att dra ihop stålar till vintern i Paradiset på Teneriffa, så måste man ju leva också. Här och nu!

Gullgumman o jag var på en hejdundrade rolig fest på midsommarafton. Ljuvligt att åter få njuta av god mat, snapsvisor, öl och framför allt goda vänners lag. Med det här underbara vängänget blir det alltid roligt, aldrig oroligt.

Men, tänker du kanske.... Har inte gubbskrället spelat boule, då. Jovisst! Seriespelet var den stora boulehändelsen. Vi åkte till Lindomes tuffa banor och lirade i våran veteranelitserie. En del av bilderna du ser i detta bloggvirke, kommer från denna spelhelg. (Tack Susanne!)

Att lira veteranelitserien är stentufft. Definitivt inget för veklingar. Man måste ha femton kilo bra kondition, sexton kilo tålamod och 120 kilo vinnarskalle, kryddat med en stor skvätt sammanhållning och en näve klubbkänsla. Bra kastteknik, skadar inte heller...

Man åkte från huvudkommunen, med glatt humör på fredag eftermiddag. Slängde oss in i ett hyrt hus, förberedde spelet, frukosten, avkopplingen, och kopplade av så gott man kunde. 

Susanne o Hannele efter morgondoppet

Ofta sussar man lite halvtaskigt, så där femtio mil hemifrån gullgummans goa kramar. Ändock ska man prestera bra på boulebanan i (minst sagt; växlande väder), från kl. 09 till sena kvällen i två ljuvligt långa dagar. För oss gubbar o gummor är åtta-nio-tiden senkväll o sovtid (ibland). 

Det är inte vilket lir som helst. I Veteraneliten är motståndet tufft. Taktiken och dagsformen måste sitta som en smäck, annars kommer förlustsiffrorna att inkasseras, lika säkert som en regnskur på västkusten.

Blöta men inte sura klubbkamrater

Det allra tyngsta dock, är hemfärden. Efter kl. 21, nån gång på söndagskvällen, var det bara att ratta hemåt genom natten. Vi trötta lirare fick bytas av bakom rattarna i våra två bilar, stanna ofta, fika och snacka. På så vis blev hemresan, lite lättare. 

En underlig sak, är också... att ju fler poäng man har i bagaget, ju lättare känns återresan till den kungliga huvudkommunen. Den här gången lyckades vi ta sex av tolv möjliga poäng. Vilket kan ses som en rätt fin framgång, med tanke på att vi inte tillhör favoriterna i denna serie.

Harry, Susanne, Pelle o Sten

Det är ett förbenat trevligt gäng! Vi har roligt tillsammans, på och utanför banorna. Det är en ljuvlig höjdpunkt på bouleåret, att få åka iväg med dessa fantastiska människor. Alla är (nästan) lika nördiga i boulespel, som denne gamle bloggare. Så ni kan säkert gissa, vad vårt första, viktigaste och roligaste samtalsämne var. 

Alltid är det så att en massa berättelser om tidigare bedrifter och matcher, flög genom bil och rum. Det finns många meriter, tonvis med medaljer och erfarenheter i detta goa gäng. 

Björn, Sten och jag. Goa o glada gubbar efter en vinst.

Nästa resa blir enbart 20 mil. Det är SM som hägrar bakom knuten. Om ett par veckor, står vi på någon dammig grusbana i Linköping, för att åter kämpa tillsammans mot nya medaljer och framgångar. 

Det sak bli grymt roligt att försöka försvara min titel. Det kommer att bli tufft, mycket tufft. Men, jag ska kämpa brallorna av mig, och förhoppningsvis en o annan motståndare också. 

Roligt också att åter träffa sina boulekamrater från norr o söder. Svenska mästerskapet i boule är en enda lång kämpande boulefest. De spelare som ännu inte varit med på ett SM, vet inte vad hen gått miste om. 

Att ha barnasinnet kvar... gör kanske tre poäng/match...?

Nej, nu har jag inte tid att skriva längre. Måste ta kloten och ut o träna stenhårt.

Vi ses på SM, hoppas jag!

Ha det goast!
/Berra

Har vi blivit blåsta, lurade och bedragna av lägenhetsmäklaren? Eller... vem kan man lita på?

Vem kan man lita på, egentligen? Ställer en gammal mans livserfarenhet till så mycket knas, att man till sist enbart kan lita på sig själv och sina närmaste vänner?

Att det finns fina väggmålningar i Las Galletas, det kan du lita på!

"Vem kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band en gång i min ungdomstid. Skulle man litat lyssnat mer på deras underfundiga text...?

Är det så illa i denna värld, att vi alla människor roffar åt sig allt vi kan, så att vi sedan smita till någon isolerad lyxbemängd klippa o sitta där räkna våra pengar? Finns det kanske en liten Joakim von Anka i var o en av oss?
...eller finns det fortfarande goa människor, som går att lita på?

Rent, helt, snygg o fint på tråkiga hemfärdsdagen

Så, för att göra en lång historia ännu längre, vill jag börja från början. Kanske frestar det på ditt tålamod att läsa några rader till. Men, jag ska förhoppningsvis göra det läsvärt för dig.

Vi går tillbaka några månader i tiden. Ingen fara. Tiden flyger ju!
För ett år sedan fick jag ett bra erbjudande att hyra lägenhet i Los Cristianos, som svar på en annons.

Priset inte alltför oöverkomligt. Lägenheten såg ut som en dröm på bilderna... inte mardröm, alltså.

Våran kåk

Vi slog till. Pyntade in en massa € till denna mäklare. En månadshyra + lika mycket i deposition. Dagen vi flyttade in, försvann också större delen av våra besparingar, eftersom vi var tvungna att pröjsa hela hyran bums, genast o på stört. Surt kommunalarbetar-förvärvade slantar, bara lämnade kontot som flyttfåglar en regnig höst.

Nåväl! Vi skulle njuta av ÖNs alla goa dagar i ett helt halvt år.... och Candelpisos, lägenhetsmäklaren, hade gjort ett fint intryck på oss. De hade fixat ny säng, handdukar, lakan och skickade sedan dit en elektriker, när varmvattnet fick kontaktsvårigheter.

Njutning i 190!!!

Kära läsare och följare av detta stora lilla äventyr. Som du sett i tidigare bloggvirken, var det en fin lägenhet... och allt gick bra.

Vi njöt i 190 av sol, boule och bad med mycket mera, i 180 dagar. Jovisst, hörde vi av mäklarfirman ibland. Dock, inte enbart för att fråga om vi trivdes. Men, om vi kunde släppa in en eventuell köpare, som var intresserad att flytta in efter oss.
Vi bestämde tid ett par gånger... Inte ens Bill Gates eller prinsen av Saudiarabien eller någon annan penningstinn tjockplånboksägare, dök upp för att inspektera denna tvåmiljonerslägenhet.

Gullgumman packad, men ändå nykter!

När dagen för hemfärd till svinkalla Sverige började närma sig, städade vi som två svettiga elefanter. Resultatet blev enastående. Lägenheten var i bättre skick, än när vi först anlände. Allt var helt o rent...även bakom kylskåpet o sånt... som var skitigt, när vi flyttade in.
De få grunkor vi klantade itu, blev ersatta med finare saker.

Ja, i vår enfald, trodde vi att Candelpisos, skulle betala tillbaka summan för deposition snarast. Men, ack vad vi bedrog oss. I skrivande stund, har de ännu inte skickat oss våra pengar. För att ha bruna ögon, har man kanske varit alltför blåögd?!

Är det här vi får leta efter våra pengar?

Så det blev ett par fattiga månader, i kylans förlovade land, innan min första lön dök in. Ja, ni vet... svenska pensioner är inget man sjunger lovsånger till.

Så nu undrar man om ljuset har slocknat hos Candelpisos... som Elton Johns "Candle in the wind"? ...och/eller: Har vi blivit blåsta???!

...eller om alla mina mejl o mess, har någon effekt...?

Håll gärna dina tummar, att vi snart får våra pengar tillbaka.

Samt att det fortfarande finns någon tillit kvar i denna värld!

Ha det goast!
Berra