En fantastisk spännande spionthriller i nöjeslivets centrum, eller inte!?

Det händer även oss gamlingar ibland, att man vill lägga kloten på tillfälliga väntehyllan och ut o nöja sig lite i nöjeslivet. Ut o vimla lite bland andra, ta en drink eller tre, kanske svänga sina lurviga och må som man förtjänar. Nämligen fantastiskt.

När solen går ner, tar nattlivet över, eller inte...?

I vanliga fall (= I Sverige) är det ju så att high life betyder low life i plånboken. Men, här på Teneriffa är det  är nästan så, att även ett par pensionärer har råd. Att en någorlunda vild natt ute kostar ett någorlunda överkomligt pris. God mat och dryck i god atmosfär, är ju nästan prisvärt, någon gång om året mellan boulespel o tävlingar, ungefär. Ekonomiskt, alltså! 

Även om man, i vår ålder, har sina klackar väldigt långt ifrån taket, så blir man så helt slut av en natt på stan, att man måste vila upp sig ett par dagar innan kloten rullar normalt igen. Men, det kan det vara värt... Det blir ett roligt minne att ta med sig i minnessäcken, den ålderstunna. 

Nu är vi åter igen ute o cyklar, eller...?

Då kommer det lustiga i lustigheten att hitta något ställe att förlusta sig på i dessa olustiga tider. Om det någonsin är/blir problem med att "göra stan", så blir det då. Då man ska hitta något rajtan-tajtan-plejs att leka på. Byta ut boulebanan mot en dansbana... eller så.

Gullgumman o jag var ute på en liten scouting, eller förelöpare eller helt enkelt ute o spionerade på gatorna. Inte så svårt att leka spion, då man är tvungen att maskera sig med munskydd. Det var säkert ingen som ens varken såg eller hörde oss, då vi smög runt i Las Americas/Los Cristianos nöjeskvarter, hur mycket ålderskrämpor som än stånkades fram.

Skum spion, eller inte...?

Att kolla förnöjelseställena på Nätet, gjorde varken till eller från. Man kunde enbart konstatera att nöjespalatsens hemsidor är inte lika påkostade som inredningen, och i väldigt få fall uppdaterade med Corona-tids-information. Man får helt enkelt nöja sig med att njuta av bilder på fina lokaler. Hard rock café är undantaget, som bekräftar uppdateringsbristen. Där står det klart och tydligt "no events" på deras hemsida. så det blir ingen rock på det fiket. Inte ens en ytterrock i garderoben....eller ens några bouleklot som ersättning för heavy metal.

Vårt nöjeslokals-spionage skulle kanske kunna avslöja om verksamheterna verkligen var verksamma, eller inte. Vi var i vilket fall beväpnade till tänderna, med både mobilkamera och en liten vattenflaska... Ja, om nu trots allt, inget kommersiellt vattenhål skulle vara öppet.

Vanlig syn på favvoplejs, eller inte...?

Redan sedan tidigare hade jag upptäckt att ett par av mina favvoplejs var stängda, tillfälligt eller ej. Inga problem egentligen. Här i Los Cristianos, finns det rätt så gott om mathak och drink & vattenhål. Måhända inte lika många som när vi lämnade ÖN i våras. Men, tillräckligt, fullt tillräckligt.

Så promenaden till Las Americas, skulle spionavslöja om nöjes/nattlivet är något att hänga i julgran, så här knappt två månader före dopparedagen. Vi trodde att det var lika för väl att passa på att smygögna runt då. Nästa vecka kan det ju vara annorlunda. Då, kanske vi har missat en erfarenhet, eller inte. Det skulle denna agentbefriade spionpromenad avslöja... eller inte.

Spionlampan på, eller inte....?

Jag måste ju tillstå att vi två, gullgumman och jag, är några utbildade spioner i 007-klass. Långt därifrån. Vi skulle möjligen kunna spöa James Bond & kompani på en boulebana. Men i deras eget gebit är vi enbart ett par glada amatörer. Vi tänkte att; vi gör så gott vi kan, så får se om vi kan komma i närheten av ett fullbordat uppdrag. Vi kunde väl säga; att vi scannar istället. Så kan även datornörden inom mig få lite utlopp i ordsvängen.

Att det är rätt så lugnt på gatorna, visste vi sedan förut. Det innebar ju att vi nästan fick smyga längs väggarna, för att hålla oss någorlunda osynliga. För tänk om vi blev avslöjade, redan innan uppdraget ens påbörjats. Det skulle vara skandal.

Dock på Svenska gatan (Avenida Sueica, eller hur det nu stavas) behövde vi knappast känna oss gemskådade. Vi var ju trots allt i grunden hemmahörande i LAS-förvrängarnas förlorade land. Fast på denna gata märktes inget av varken misstroendevotum, fackliga överläggningar eller ens någon januariöverenskommelse.

Men, det en annan verklighet som mötte oss. Så snart vi började närma oss stora, långa nöjesgatan i Las Americas, blev vi varse om vad som komma skulle. Denna vackra lördagskväll, var gatorna nästan folktomma. Jämfört med vanliga rusningsvandringstrafiken, var denna gata nästan spöklikt tom. 

Antalet öppna etablissemanget, var lätta att räkna. De dära gigantiska hotellen, vackert vättande mot stranden, såg ut att vara stängda, tomma och nedsläckta. Eller var de verkligen tomma? 

Tänk om en massa förälskade par smugit sig in och utövade en massa kärlek på de nedstängda rummen? 
...Eller om det var råttornas paradis. Att de lite småäckliga krypen kärleksfullt förökat sig i dubbelsängarna. Så pass att de kommer att invadera resterande ö, så snart portarna öppnats igen.
...Eller om råttorna redan lämnat den ekonomiskt sjunkande skeppet....? 

Vad gör de egentligen inte där inne?

...Eller är det månne några hemlösa stackars människor, nyligen utslängda från sitt förra ockuperade boende.
Ja det får vi nog aldrig veta, är jag rädd. Denna "spion" kunde enbart konstatera att den enda människoliknande som fanns, var de statyerna på utanför ingången. Snygga damer, men lite stela för att ens spela Bondbrudar. I övrigt verkade detta hotell och flera andra liknande, dödare än dött. 

Pokerfejs, eller inte!?

Men, även det som är dött, kan väckas till liv. För någon dag sedan, fick jag se att de stora turistländerna; Tyskland och Storbritannien öppnat sina karantäns-hem-igen-tvingande portar för Teneriffa och de övriga ljuvliga Kanarieöarna. 
Samt att våra nordiska charterbolag påbörjat sina turer hit... Så, redan nästa vecka kanske några av jättehotellen åter har leende receptionister i fullt arbete. Man, kan ju alltid hoppas. Det lär finnas många arbetslösa på våra goa öar.

Men, det var ju inte hotellen vi skulle spionera på. Så vi travade vidare mot danspalats och övriga nöjeshak. 

Slut på monkey business, eller inte...?

En lite trist syn mötte oss. De barer och restauranger, som brukade hysa massvis av gäster, var nu släckta nerbommade och svarta. Så mycket nöje, var så mycket fimpat. Det var nästan så denne gamle rökare fick en liten tår i ögat. Men, ändå inte. 

Vi spionerade kanske inte riktigt noga, men vi hittade inte ett enda hak var öppet, ens för att släcka spiontörsten med en öl... Illa. Men, å andra sidan hade våra fötter inte riktigt tagit slut... så vi vandrade vidare. Vi hade ju trots allt vattenflaskorna, att trösta oss med. 

Hemligt värre, eller inte...?

Affärer finns, visst. Deras fönster och skyltar, lyste lockande. Man kunde tydligen köpa det mesta från souvenirer till kvinnliga hemligheter. Det där med hemligheter är väl intressant för alla spioner. Men vi struntade i dem. Kanske fick vi skylla oss själva, om ett stort avslöjande var i faggorna. Men, vi var ju ute på annat uppdrag.

I afton dans på rosor, eller inte...?

Ett par smygtittar in på största danshaket gav... ingenting. Man kunde enbart misstänka att spökena dansade tango eller att matborden och stolarna bjöd uppvarandra till en ohörbar vals, med spotlighten och den tomma baren som osynliga musiker. 

Inte ens på andra sidan gatan, den hårda sidan, lyckades vi finna något öppet nöje. Men å tredje  sidan var det ju ett litet nöje, att spionera på stängda nöjesetablissemang. Den hårda rockens fik, var nog det mest skrämmande plejset. Där kunde man inte en höra en hårlock falla. Ännu mindre ljuvligt skrän från någon som helst elgitarr. Dött, stängt och tyst. 

Rock around the chock.... eller inte?

Om man vill ha hårdrock, fick man nog ta sin gamla långa vinterrock och lägga den i frysen ett par dagar. Då skulle den verkligen bli hård. Att det gjordes reklam för ett par avlidna fantastiska icke-rockande sångerskor på utsidan av lokalen, skulle nog få vilken som helst hårdrockare att tappa sitt långa hår. 

Hårdrockande döingar, eller inte?!

Men, å fjärde sidan, så kanske även detta ställe fått en del insmugna olagliga och hemliga gäster. Kanske har dessa hårdrockare, fått med sig sina slitna luftgitarrer och sitter och diggar sin musik på behörigt Corona-avstånd, där inne i mörkret. Må det vara dem väl unnat!

Lite lätt nedstämda tog vi oss, vi självutnämnda nöjesspioner, hemåt mot Los Cristianos igen. Kanske kunde vi stöta på något uppmuntrande strandparty eller åtminstone någon som har lite fest i sanden. Men, icke, sa Nicklas. Visst fanns det lite folk på stränderna. Men partystämningen uteblev lika hårt som gitarrerna inte rungade i musikbarerna.

Ett litet strandhak, men god stämning, lyckades vi registerna i vår spioniska anteckningsbok (telefonkameran alltså. Det där med papper och penna tillhör väl historieböckerna?). Inte illa. En aning glädjande att inte alla ställen var tysta, dystra och släckta.

High life, eller åtminstone något ditåt.

Däremot kvarteren runt San Telmo, verkade sjuda en aning av kvällsliv. Inkastare, ljus, musik och glada röster från mathaken, kändes väldans uppmuntrande efter den småtrista upplevelsen i Las Americas. 

Tunneln mot hamnen var eländigt mörk. Inte ens ett litet stearinljus fanns, för att släcka mörkret. Vi fick lysa upp gången med våra ljusa sinnen istället. Jo, även vi gamlingar kan vara ljusa, där uppe mellan öronen.

Ljuset i tunneln.

Ljuset i tunneln, är det många som vill uppleva i våra dagar. Som att till exempel se slutet på denna eländiga pandemi, eller bara att nattlivet återupplivas. Kanske, kanske, kanske fick vi en sådan upplevelse i denna kväll?! Då vi såg ett gäng glada ungar, leka med bubblor i hamnområdet. I vilket fall, svårt att låta bli att tänja på smilbanden, då dessa ungar uppenbarades och fått det mörkaste tunnelseendet att ljusna betydligt.

Ungar är ju unga. Men, det är inte vi två, längre. Att vara spioner tar på krafterna. Ett par goda drinkar, fick ackompanjera avslutningen och sammanfattningen av denna lokala promenad. Stegräknarna slets fram, och vi kunde konstatera att våra ansträngningar gjort nytta i våra slitna kroppar. 

Som slutsats får man väl konstatera lite lugnt; att bli sjua i en bouletävling, är nog det trevligaste kvällsnöje vi kan ägna oss åt just nu. Det är ju roligt att spela boule. Det kanske vi borde gjort istället för att försöka spionera. Boulebanan är ju, till skillnad från stora delar av övriga nattlivet, öppen och välkomnande. 

Öppet och välkomnande kvällsnöje!

Att vinna är ju roligare än att torska. Men, boule är roligt ändå. Så, nästa gång ska vi vinna, åtminstone lite mer än senast... Och kanske gå ut o fira en skvätt, efteråt.

Heavy metal, va det, ja!

Ha det goast!
/Berra

Den gamle och havet eller om storyn firrarnas revolt i coronamagen!

Havet, det underbara havet, lånar vi från firrarna, för att kunna njuta av ett svalkande dopp lite då och då. Det blev jag grymt medveten om en dag, då jag råkade trampa på en fisk.

Varning! Varning! Alla fiskar! Här kommer klumpgubben!

Innan jag hann be om ursäkt till denna platta firre, för mitt övertramp, hade den simmat iväg i förmodad panik. Det enda jag lyckades få ur mig, var en överraskad svordom på äkta skånska. Troligen inte alls vad denna simmarmästare ville höra...och ingen annan heller! 

Man kan gissa på att även denna atlantinnevånare kunde kläckt ur sig någon välformulerad svordom, på fiskarnas eget språk, över den urbota dumme gubbe, som inte kan se efter var på den känsliga havsbotten han sätter sin klumpfötter. "Gå hem o trampa på din kärring istället. Ditt förbistrade gubbskrälle!", sade kanske firren, på ren o skär fiskånska. Sicken tur, i så fall, att varken jag eller gullgumman, fattar fisktugget.

Kanske är det så, att plattfiskar har ett eget språk, typ: plattfiska? I så fall skulle även google translate och alla andra byx-fick-översättare, vara chanslösa att förstå det. Men, tänk om människan kunde snacka med firrarna. Skulle man då snorkla sig ner i någon pöl och berätta för torsken, vilka snygga ryggfenor hen har? Undras om firren i fråga skulle rodna då?

Kanske är det till o med så, att firrarna får sina fiskar varma i heta valdebatter, fulla av valfläsk och pajkastning, där nere på havets botten. Deras "guld o gröna skogar" kanske motsvaras av småfiskstimm och rent vatten? 

Nåväl, fisken jag klev på, blev säkert minst lika rädd som jag. Det var ju inte någon liten sill, heller. Det var troligen ett litet exemplar av utrotningshotade arten havsängel, som jag förmodligen lyckades skrämma vettet ur. För visst har fiskar vett, eller hur? Denna hajart hajar säkert något, åtminstone. Den hajade i alla fall att en minst sjuttiosjukilos (inklusive den coronakrisutökade magen) gubbe trampade till på den, så att den stack iväg snabbt som en avlöning.

Fisken var ju i sitt rätta element. Det var inte jag, även om jag trivs utmärkt med att bada o simma i Atlantens ljumma oktobervatten. Att det var troligen var en sällsynt fisk, av en utrotningshotad art, gör ju inte saken bättre i mitt trassliga samvete. En av havet egna änglar, som troligen egentligen inte har något emot människor och gillar tydligen inte att äta upp oss, heller. Det är snarare andra fiskar som får glida in mellan havsängelns käftar.

Ful fisk på torra land!

Jag gissar väl på att havsänglar kan hugga till en människa, om de känner sig provocerade eller hotade. Detta har senast hänt för fyra år sedan, enligt Teneriffaportalen. Så det var ju tur att det inte var ett nakenbad. Då hade ängeln en liten orm och ett par små nötter till att sätta tänderna i... Hemska tanke... !!! 

Om fiskar kunde läsa bloggvirken, skulle jag be den om ursäkt i denna skrift. Men, det skulle förvåna mig ytterligt om det når fram till havsängeln. En inte alltför svag gissning är att; det är rätt taskig internetförbindelse där nere på havets botten. Inte heller tror jag att firrarna har telefoner, surfplattor eller ens bärbara datorer. Men, för all del, så förlåt så mycket till havets egen ängel.

Firrarna protesterar med extra högt högvatten?!

…och egentligen borde man tacka firrarna för lånet, varje gång man tar sig ett dopp i böljan den blå. Eftersom en del av vattnet i våra Teneriffiaska kranar kan vara avsaltat havsvatten, borde man ju även tacka firrarna för lånet varje gång man tar sig en dusch, tvättar håret eller borstar käften.

...och att man en gång i livet, har varit i närkontakt med en firre av hajart, är ju något att berätta för sina barnbarn. Det tackar man för, även om upplevelsen i sig verkligen inte är värd att återupplevas.

Fast egentligen, kanske, kan det ju varit en firre av annan art. Det flaxade till så snabbt och intensivt att jag, i min närmast chockartade upplevelse antog att det var något som liknande en rocka. När jag senare på denna varma dag, kastade mig över Internet, så blev svaret att det troligen var en havsängel, som fick lida under min fot. 

Jag hoppas, för alla  havs-och firregudar skull, att detta exemplar av fisk, inte led någon skada av mitt klumpiga havsbottentrampande. Själv kom jag ju undan, med blotta förskräckelsen. Inte så illa förskräckt att jag inte längre vågar bada i Atlantens vågor. Men, det blir med lugna och försiktiga steg, som denne vintersmitande gubbe, smyger sig ner i havsvattnets svalkande vågor.

 Öl ger knappast lättare fötter, men det är gott!

Lätta fötter kan jag nog aldrig återfå. Åldern sätter ju sina begränsningar, även på bloggande gamla gubbstruttar. Men, försöka att lätt trippa i vattnets framkant, det kan man ju alltid göra. Fast, det blir med bristande resultat, speciellt de dagar då vågorna går lite tuffare mot strandkanten. Inte heller vågar jag vara lätt på foten, bildligt talat. Den åldern och det livsförhållandet är långt förbipasserat. Tur är väl det, tror jag.

Under Coronakristiden, har säkerligen ett färre antal badsugna turister och innevånare, betrampat havets botten. Då kan man gott tänka sig att naturen tagit tillbaka lite av vad vi människor mutat in till vår fördel. Jag kan tänka mig att diverse havsinnevånare, tyckt att det kändes väldans skönt att slippa en massa taskigt simmande människor, som fört oväsen och plaskat runt i deras element till ingen fisknytta. Därmed har de också sett chansen att återerövra en del av försvunnen mark, eller rättare sagt vatten. 

Upp till kamp....!

På tal om Coronakrisen, så kan jag också skylla min utökade gubbmage på denna kris. Visst är livet underbart att leva, när man har något att skylla på!

Det började så bra, då någon gång på vårkanten, när krisen startade på allvar och vi uppmanades att hålla oss på avstånd, jobba hemma och undvika kollektivtrafik m.m. Ja, och som sagt, så försvann mitt extrajobb. Coronakrisen såg till att jag förblev pensionär i ordet alla betydelser. 

Jodå. Vi var ute i naturen på långa promenader, gullgumman & jag. Härligt, luftigt och gott! Upp till en mil, kunde mina trassliga fötter skogsstigsförflytta gubben, en eller ett par gånger i veckan. Dessutom införskaffades ett par hantlar och ett gäng träningsgummiband. 

Allting flöt på i sommarsverige. Lite trist där hemma. Men, träningen och promenaderna + en massa TV-serier förstås, gjorde tillvaron någorlunda magsmäcker. Men, som ni alla känner till håller sällan goda föresatser alltför länge. 

Nu har vi hört nog med ursäkter!

Efter ett tag, gick det allt längre tid mellan skogsbesöken, hantlarna samlade damm och gullgummans goda vegmat + en o annan, annan gottebit slank nerför strupen. Som resultat blev det en hyfsat försoffad gubbe, med nyutvecklad mage och benseghet.

Alla tänkbara ursäkter hittades; taskigt väder, trötthet i vänstra stortån,  bensinen kostade multum, gymkläder hittades inte, inga bouletävlingar, måste hinna med något påhittat, förkyld högra lillfingret i... och så vidare i nästan all evighet. Ja, vill man hitta ursäkter, så finns det hundratals. Inga problem, där. Fast egentligen var det problem. 

Livet är ju bara sådant, att ursäkter bränner inga kalorier, stärker inga muskler och håller inte en taskig rygg i schack. Så, nu när vi är här på ljuvliga ÖN, vädret är kanon, så ska väl alla dessa ursäkter slängas i papperskorgen? Hoppas det. Det har i alla fall börjat bra. 

Ett par hantlar inköpta på kinaaffären har åtminstone används två gånger och de där slavdrivande träningsgummibanden överlevde resan hit. Så det är bara att slänga ut hemmagymmet på balkongen och sätta igång. 

Nej! Nej! Ut o rör på dig, nu!

Att promenera här på ÖN, är ju inga problem. Det är bara att ge sig utanför dörren och knalla på, med eller utan mål. Los Cristianos och övriga Teneriffa har många vackra svettiga vandringssträckor att erbjuda. Vi har ju också skaffat oss en vandringbok, som ännu så länge legat nästan oanvänd. 

Visserligen ser man ut som sjutton, men att inse att man inte längre är sjutton år gammal, är nog det klokaste man kan göra. Utseendet är inte det viktigaste längre, när man föresätter sig att träna. Med andra ord, så tränar man inte för att bli yngre, utan för att bli äldre. Det är bara att inse att man är en gubbe, som har rätt till att se ut som en gubbe.

Coronakrisen är ju längt ifrån över, tyvärr. Ännu så länge vågar jag mig inte att gå på gymmet. Men, om du ser en stånkande gammal gubbe göra sitt bästa på våran fina lilla balkong, så uppskattas ett o annat uppmuntrande tillrop. Där uppe finns garanterat inga fiskar att trampa på. 

Ha det goast!
/Berra

Hur man tolkar sitt munskydd lagom äventyrligt eller om 31 avslöjade hemliga agenter!

Äventyret 3.0 är påbörjat. Det har i denna tangentplågande stund, gått ett niotal dagar, sedan vi landade oss och våra sedvanligt överfyllda väskor på Teneriffas södra lufthamn. Vi har alltid som föresats i våra resor, att väskorna ska vara packade, men inte ägarna.

Ni, kära läsare, ska veta att denna resa föregåtts av drygt 200 kilo diskussioner innanför väggarna i vårt hem i Stockholm. Gullgumman o jag har flera gånger, ibland ett tiotal gånger om dagen, tvivlat på att vi kan, bör och får resa. Ibland väger ord tyngre än bouleklot, om jag tolkat det rätt.

Vi har båda två kärleksfullt ventilerat våra åsikter och tvivel, nästan så att gardinerna fladdrat loss från stängerna. Detta snackarbete har varit ganska tungt, men långtifrån gräligt. Tvivlen har varit förståeligt många i dessa osäkra tider, om jag tolkat det rätt.

Men, nu när vi väl inlett äventyret, känns det som om det var värt varenda bokstav och varenda klotkast (även missarna (hick!)), om jag tolkat det rätt.

Nej, nej nej! Inte sååå äventyrligt!

Det var kanske inte därför som lägenheten i den svenska huvudkommunen, var svårare att hyra ut, än tidigare år. Det kändes segt som tusenårigt tuggummi. Inte alls lika stor mängd av intresserade, hörde av sig. 

Man kan åter som flundran, slänga ut en undran. Varför blev det så här? Varför verkar bostadsmarknaden vara en aning mer mättad är de senaste två åren?

Om jag tolkat det rätt, kan det knappast bero på att det byggs en massa billiga hyreslägenheter i den kungliga svenska huvudkommunen. Det är nog fortfarande en bristvara, tyvärr. Inte heller kan det bero på att bostadsrätter inte längre kostar miljontals surt förvärvade kronor. Det gör de, om jag tolkat det rätt.

Kom o fynda! Enbart en massa miljoner för en lägenhet! 

Efter kontakt med en ung herre på blocket, som verkade vara upplyst, om jag tolkat det rätt, kom vi fram till att orsaken till detta kan vara Coronan... eller rättare sagt alla nedstängningar av gränser, som denna baskelusk ställt till med.

Det kommer helt enkelt inte så många människor utlandsifrån till Sverige, just nu. Det är fortfarande stängt med lås o bom på en massa landsgränser, om jag tolkat det rätt.

I ren desperation, slängde jag ut annonser på en massa ställen på Nätet. Det ena underligare än det andra. Bostadlistan, bostad direkt, blocket, facebook..... Ja, listan på de alla olika sajter på Internet, som vår bostad fick pryda, är lång som en majstång.

Emellertid, när vi - en (1!) vecka före avfärd, lyckades hitta en bra hyresgäst, jublade vi av ren o skär glädje. Det var det sista hindret, som vi därmed tog oss över med ett leende, om jag tolkat det rätt.

Som ni alla kan förstå, är detta äventyr annorlunda än de tidigare två. Det har åtminstone börjat i Coronans spår. Denna hemska sjukdom och alla dess mer eller mindre galna och ogalna följder och åtgärder, har rivit stora sår i allt vad turism heter på denna fantastiska planet, om jag tolkat det rätt. 

De verkar vara seriösa, de där spanjorerna. Det finns en massa Coronarestriktioner här. Inte enbart tvång att bära munskydd. Folksamlingsbegränsning på tio pers. Rökförbud på uteserveringar. Inget alkoholdrickande på offentliga platser. Social distans på en & en halv till två meter. Krav på att sprita tassarna, när du går o shoppar med mera, om jag tolkat det rätt.

När man gräver lite i diverse googleöversatta spanska regeltexter, ser man massvis av paragrafer om massvis av hygieniska regler. Om jag skulle redogöra för allt i detta bloggvirke, skulle inte fingrarna räcka till, tangenterna skulle bågna av förskräckelse och den här bloggtjänsten skulle få hicka och spader, om jag tolkat det rätt. 

Ett exempel jag hittade om anläggningar: Jag tolkar denna reglering; att man måste hålla anläggning, under tiden inkluderade arbetare mäter exponerad kapacitet och respekterar att människor är icke-sammanboende på egna parkeringsplatser. Eller var det tvärtom?! I vilket fall, öppet för tolkningar... och tro´t eller ej, så kan jag ha tolkat fel

Om nu någon av er skulle få en ilande stark lust att läsa tonvis av regler, så är det bara att titta här. Skulle du somna under lästiden eller rent utav få dåndimpen, blir jag inte förvånad... och dessa förhållningar är enbart för Kanarieöarna! Om nu någon av er, goa läsare, skulle förstå innebörden av dessa krumelurer, är det bara att gratulera, om jag tolkat det någorlunda rätt. 

Agent 007, med rätt att skriva ut böter!

Våran kommun Arona; rapporterar 575 överträdelser av trösklar, eller om det var hygienbestämmelser, kanske... 470 munskyddslösa, 78 förverkande av otillåtet inmundigade flaskor och 17 sanktioneringar av nattlivsverksamheter. Det var som sjutton, vad den lokala polisen varit aktiv! ...Om jag tolkat det rätt.  

...och se upp där om du skulle slarva med maskerandet, dricka alkohol på allmän plats eller festlokala efter kl. 00! Kommunen har anställt trettioen nya agenter, om jag tolkat det rätt.

Agent 008, med rätt att skriva ut ännu mer böter!

Man undrar mycket lätt, om det är hemliga agenter utklädda i civila kläder och beväpnade till tänderna med bötesblock och penna, som gömmer sig buskarna, för att dyka fram så snart munskyddet halkat ner eller vinpavan plockats fram? I så fall, får ni se upp, där på gator, boulebanor och torg, om jag tolkat det rätt!

Man undrar ännu lättare, om dessa böter och bestraffningar egentligen får livet här på ÖN att kännas en aning tryggare, Det tvistar nog de lärde om fortfarande. Inte är det så att man tycks sitta i Covid 19-säkert kassaskåp, precis, men ändå rätt så lugnt, om jag tolkat det rätt. 

Man vet ju inte om alla dessa regleringar missförstås, följs eller åsidosätts. Det man egentligen vet är att spanjorerna är väldigt måna om att Teneriffa ska vara så säkert som möjligt för oss besökande och boende, om jag tolkat det rätt. 

Som sagt; är det ingen turistrusning till denna varma sköna Ö, trots att det känns betydligt tryggare här än hemma i mellanmjölkens hemland. Ja, tryggheten är en känsla. Den kan ju försvinna vid minsta lilla ifrågasättande eller händelse. om jag tolkat det rätt.

Idag är innevånare i flera länder orekommenderade att resa till Spanien. Danmark, Finland, Grekland, Italien, Norge med flera. Vilket ju oftast innebär att de stackarna får sitta i karantän när de kommer hem igen, om jag tolkat det rätt. Kanske gäller inte heller sjukförsäkringar o sånt... Så man kan ju förstå att de håller sig på hemmaplan.

För oss från svinkalla Svedala, finns idag inga sådana regler, just nu, om jag tolkat det rätt. Vi får tacka o bocka och hoppas att det fortsätter så, ända till den dagen, då vi ska packa ner livets tillbehör i våra koffertar, för att ta oss tillbaka till Stockholm igen.

Man får, vid sjutton gubbar och gummor, verkligen hoppas att inget skit händer oss och att vi får vara friska och fina, hela vägen hem till boulebanan vid Rådhuset i Stockholm i april. Annars behöver jag en tolk!

Ha det goast!
/Berra

PS. Det är inte jag som ritat bilderna. Sånt är jag inte så bra på. Jag är betydligt bättre på att rita med ord. Jag har enbart justerat några av teckningarna en aning, De är tagna från diverse gratis clipart-ställen på Internet. Stort tack för lånet!

Den ännu ovissare framtiden eller storyn om flygkris i munskydden trots valfläsk!

Man känner igen sig i Los Cristianos. Men, det är inte riktigt som att komma tillbaka till staden vi lämnade i våras. Jo, staden står kvar. Ännu så länge har ingen stark rackare flyttat bort den. Tack och lov för det!

Precis som vi trodde, är ett gäng affärer och restauranger igenbommade. Om de är stängda för gott eller enbart i väntan på att penningstinna turister med gyllene plånböcker, ska äntra lokalen och spendera massvis av Euro eller om dessa etablissemanger är fimpade för gott. Det får framtiden utvisa. 

Den där framtiden, är alltid oviss. Men i dessa ovissa tider känns framtiden mer oviss än vanligt. Men, som nästan alltid eller oftast får man leva på hoppet, som en glad groda. 

Hittar nog inga nya skor här...

Men, tveklöst är det så, att det finns både butiker, barer och mathak så att det räcker och blir över. Man kan lätt välja på att käka/dricka/handla både här och där. Man får lätt magen full med gott käk, strupen full med öl och/eller vin och matkassarna fulla med mums. Inga problem, där! 

Priserna på diverse mumsiga ting är ungefär det samma, som när vi lämnade ÖN i våras. Tyvärr inte lägre. Man får vara nöjd att många varor är billigare än hemma i fattigpensionärernas förlorade land: Sverige. 

Jisses! Vilken trängsel!

Inte är det så fullt med folk på promenadstråken, att man måste springa slalom mellan turister och innevånare. Det är nästan alltför lugnt på stadens gator och torg. Betydligt färre människor än tidigare år. Lite tråkigt, men ändå skönt på något vis. 

Våra goa vänner och bekanta har till största delen, ännu inte dykt upp. Några höjdarvänner finns att snacka/dricka/käka med. Tur är väl det!? Annars skulle man väl åka på någon social sjuka, typ ordbrist eller vänknapphet. Hemska tanke!

Boulespelet är ju kraftigt decimerat. Inga tävlingar!!!! En lokal regel på högst tio personer/samling, omöjliggör att lira tävling. Trist, men man står ut. Det finns nu en viss vana av tävlingsbrist från denna tävlingsknappa sommar i Sverige. Men! Bara man får träna lite, kasta lite och njuta med kulor i hand, så mår man gott och slipper lida järnbrist. Bara kloten rullar, så....!

Boulebanorna ser ungefär ut som när vi lämnade dem i mars. Fortfarande är avsaknaden av ett dass jättestor. Inte ens en minimalt kissehål eller ens ett litet avgasrör finns att tillgå. Men, å andra sidan är det skitkul att spela boule. 

Nya fina poängtavlor. Najs! Det är ungefär den enda skillnaden. De fina på-pappret-planeringar som finns för parken, baren och resterande banor har inte ännu blivit realitet, annat än på pappret. Vi får väl hoppas att den här gubben fortfarande är vid liv, då dessa fina idéer tagit form i verkligheten. 

Munskydden dominerar nästan gatubilden. Antingen har folk lyckats placera dem rätt, så att de täcker näsa och mun eller så hänger den där tyg/pappersstumpen under hakan. Några enstaka struntar totalt i att gömma sig bakom masken och vissa andra har lyckats hitta munskydd i diverse roliga färger och mönster. Själv har jag köpt ett munövertäcke med stjärnmönster. Passande för en bloggstjärna som jag.  (Hick!)

Munskyddsshopping

Det kan vankas dryga böter om munskyddsskrället halkat ner eller bort. Men, för att utfärda böter, behövs ju kontrollerande myndighet av typen polis. Ännu så länge har jag inte sett till någon munskyddskontrollant. 

Men, det finns kanske någon munskyddspolis, som gömmer sig i de obefintliga buskarna och spanar efter munskyddslösa med laser, radar och kikarsikte....?! Kanske finns det någon småsnurrig drönare där uppe i skyn, som bevakar oss alla och bombar oss stackars tillfälliga lagbrytare med böter och bannor!?

Lycklig blomma som slipper bära munskydd.

Själva känner vi en viss ovana att bekläda sig i munskydd. Det känns varmt och krångligt och brillorna immar igen. Men, det är ju klart bättre än att vara hemma i gråkalla Stockholm. 

Man får ju, tack o lov, ta bort masken när man ska dricka eller käka. Det skulle kännas krångligt som bara tusan, att försöka peta i sig en pizza via munskyddet. För att inte tala om ölen. Det skulle minst sagt bli kladdigt. Tröjan (och dess innehåll) skulle bli till en kakafoni av mat- och dryckesrester. Ett klart fall för tvättmaskinen.

Våra banor!!!!

Strax innan jag satte mig ner vid datorn, för att strula med den här texten, var jag nere på banan och tränade boule iklädd ett munskydd. Det var munskyddsdebut! Inte illa att i grymt mogen ålder åter få göra något för första gången. Som att bli av med oskulden eller börja nytt jobb, ungefär. Stökigt, trassligt och bökigt. Men, någon gång kommer man väl att vänja sig att vara maskerad utan att gå på maskerad?!

Tänk om man för ett år sedan skulle knalla in på en bank, maskerad med munskydd! Då hade personalen säkerligen trott att man skulle råna haket. Idag är det fullt normalt, åtminstone här i Spanien. 

Långt mellan strandraggarna...också.
Men, vad vet en gammal gubbe om sånt?!

Att poolområdet är nedstängt... tja... inte så kul. Det är en fint ställe att ligga o slöa på och njuta av värmen och tillvaron under den finfina kanariska solen. Men, med ett par starka armas stenkast till strand och hav, så står man ju ut med detta. Det blir till att få sand mellan tårna, innanför kallingarna och bakom öronen istället. Men, vad vore livet på en pinne, om man inte hade något att klaga på? Det är knappast synd om oss!

Men, visst! Det känns väldans skönt att vara "hemma" på Teneriffa igen. Det är varmt och skönt. Ryggskrället är lite snällare mot den här gubben och livet leker. Så, med andra ord... Yippie! (ungefär) Vi gjorde rätt! Vi är här nu och vi trivs med livet, ungefär som en valfisk i Atlanten. (Det är ju bara vi människor som utsätts för valfläsk. För valarna är det ju naturligt.)

Att ta sig hit till Teneriffa hade ju sina avigsidor, som du säkert sett i förra bloggvirket. Att hitta en funkande flygtur, innebar tänka lite utanför boxen. Inte så svårt egentligen, eftersom boxen är rätt liten i dessa konstiga Coronabetyngda tider. Speciellt vad gäller flygbranschen. Den verkar vara ett sammelsurium av undanhållna ersättningar, inställda flighter och bedragande marknadsföring.

Det tog många timmars tid vid datorn, för att hitta rätt bland alla resor/resetjänster och sajter som kan påträffas på Nätet. Det finns massor! Hälften hade varit för många. Google gick varm, så att det hettade till ordentligt i trådarna. Nästan så att man kunde koka te på Internetroutern. 

Inte ens regnet ställde in flighten!

För dig som eventuellt tänkt dig att flyga hit till underbara ÖN, förbered dig på att kolla, kolla och titta och sedan kolla igen. Man vet ju inte i förväg vilka flygningar som kommer att ställas in. Det är nog största problemet.  

Flygbolagen verkar vara lika pålitliga som den lede själv. Det där norska skräpföretaget, som vi oftast använt oss av, har ställt in flygningar till höger och vänster. Det där bevingade och förnicklade resebolaget som puttade hem oss för tidigt i våras, har fortfarande inte hostat upp stålarna vi förlorade på kuppen. Ärendet är inlämnat till allmänna reklamationsnämnden. Om något år eller tre, får vi väl svar på denna fordran. Jag gissar på att vi knappast är ensamma om att ställa krav på pluringar från diverse aktörer i denna krisande bransch.

Så! Vi hade förmodligen en rackans tur som slapp lida av inställda flygningar eller ändrade flighter, denna gång. Vi är ju grymtande glada att det funkade, att vi lyckades ta oss tillbaka till denna fantastiska Ö. 

Ha det goast!
/Berra