Coronakluven gamling blir knappast klyftig eller storyn om tillträdesförbudet för virusjäklarna!

Man är liksom kluven som skalet på en stackars uppäten kräfta. De olika hjärnhalvorna vill liksom gå olika håll. 

Rätt väg för fel hjärnhalva?

Dessutom vill sinnet vill ha frisk luft, kasta kula och ha roligt, mysa och leva livet. "Tänk att åter få spela boule i solens varma sken!" Medans minnet kommer ihåg lite av vad experter och andra TV-predikanter säger: "Sätt livet på paus! Stanna hemma, för att slippa bli smittad!" Trist, men klyftigaste valet.

Överbrygga virusproblemet på världens kanske längsta insjöbrygga?

Nu när man är hemkommen till mellanmjölkens förlovade land igen, vet man varken in eller ut i dessa Coronatider. På Teneriffa, hade man inget val. Man var tvungen att stanna hemma i lägenheten. Man fick inte gå ut och promenera eller kasta kula, om man inte ville ha böter stora nog att enbart Joakim von Anka har råd att betala dem.

Så vitt jag känner till är det fortfarande så. Allt utom apotek och matbutiker stängda, utegångsförbud och inneslutet. På nyheterna sägs att det kommer att förlängas till den 12 april. Hoppas alla ni goa vänner på ÖN, fortfarande har det gott och lyckas med uppfinningsrikedom och påhittighet göra det bästa av denna situation. Men framför allt att ni, liksom vi här i Sverige, förblir friska och överlever.

o hör sen virusjäklar!!

Denna situation med coronavirusskiten är ju helt ny. Det har inte hänt tidigare. Makthavare och deras rådgivare är säkert minst lika kluvna som en själv. Troligen har de ännu värre kval. Samtidigt kämpar de sanna hjältarna i sjukvården, häcken av sig, för att vi och våra medmänniskor ska överleva. Miljarder tack till dem! Jag sjunger deras lov!

Det är i tangentbordspetande stund, omöjligt att avgöra om den lite mer lössläppta svenska linjen eller den betydligt tuffare spanska är den rätta, om ens någon av dem. Det får framtiden utvisa. För egen del tror jag att den svenska linjen, är rätt, åtminstone för Sverige. Speciellt om det drar ut på tiden, så blir det ohållbart i ett demokratiskt land med utegångsförbud och/eller andra rörelsebegränsningar. Folk skulle väl klättra på väggarna och börja käka mattludd. Landets ekonomi skulle falla platt till marken, som en använd och överkörd kondom. 

Här i Dalarna, kan man ju göra ungefär som man vill, utan att riskera böter. Men, frågan är; om man går ut och riskerar att bli smittad eller - hemska tanke - smittar någon annan, om man nu skulle ha denna hemska smitta dold någonstans under skosulorna eller i södra armvecket.

Livet i Dalarna verkar vara som vanligt, ungefär. Inte för att gatorna är fullpackade med folk, som det kan vara här i Rättvik när det är gammelbilssamling, mitt i sommarn. Då blir den här lilla staden lika fullsmockad med folk och bilköer, som den värsta storstad. 

Inte heller är det lika tomt på gatorna som i Los Cristianos.  Vi i Sverige har (ännu?) inte några värstingrestriktioner om att vara ute. Men, sanning att säga, så är vi två mest hemma i stugan, ändå. Visst vi kan gå ut o njuta av naturen och den friska Dalaluften. Det gör vi också. Ute i skogen finns minsann inget virus! 

Dock har luften här ibland alltför bråttom. Nästan som om alla besökande stockholmare smittar ner luften med sitt storstadstempo. Men, det är ju sånt som kallas friska vindar. Alltså sådana vindar, man kan bli sjuk av. Temperaturen är alldeles för låg, för att kännas behagligt. Den där kombinationen, kalla grader och stressad luft, är dock det sämsta.

Önsketänkande, kära gullgumman!

Man, ser ju till att inte fastna i TV-soffan mer än sjutton timmar om dagen. Någon gång om dagen får man ta tjuren vid pungen och ge sig ut och bli blåst. Annars skulle väl våra gamla kroppar skrumpna i hop som ett par småsolbrända russin.

Oresjön är lika frusen som denne skåning

Ja, den snygga solbrännan, har försvunnit, nästan. Efter en vecka i Svinkalla Svedala, börjar man se ut som en helt vanlig solfattig Svensson.

Det har liksom blivit ett mellanting. Så här lite lagom, mitt i Landet Lagom. Man går ut lite grann. Så där lagom, för att få kroppen att fortsätta funka. Så där lite lagom för att må bra. Så där lite lagom, att förhoppningsvis inte riskera något.

Gissa landskapet!?

Kluvenheten går vidare, när man inte riktigt vet om man man tillhör någon så kallad riskgrupp eller ej. Visst går man med stormsteg mot sjuttioårs ålder. Men, ännu så länge ett par tre Teneriffaresor ifrån detta jubileum.
Sjukdomar, visst. Det finns. En reumatisk sjukdom håller en på backen, med sin dagliga smärta. Idioten där inne i skallebenet, gör att man fortfarande är rökare, trots att alla nackdelar är välkända och så gott som alla mina vänner och bekanta fimpat för länge sedan.
Så även i denna fråga är man också kluven, men knappast klyftig.

Lagom glad?!

Men, å femtiofjärde sidan, sägs det ju här i Sverige; att lagom är bäst. I resten av världen, så är bäst det bästa alternativet. Ja, tänk om man skulle vara nöjd med en femtiofjärde plats i en bouletävling med drygt hundra lag. Det är ju en lagom placering, visst. Men det är långt i från bäst och jag skulle inte vara nöjd. Men, så är man ju också en vinnarskalle. Långt ifrån lagom, som det står på mina arbetskläder i Botkyrka.

Ja, man kan ju alltid diskutera, spekulera och argumentera. Det är väl så man kommer fram till en slutsats... ibland. I detta fall, blir slutsatsen ganska lagom. Ingen är nöjd. Men, å andra sidan är ingen missnöjd heller. Undrar om coronan också inser att det är bäst att låta bli att smitta alla oss lagom-människor. För det finns säkert fler, som kommit fram till ungefär samma slutsats som jag. 

Att ta det lugnt, inte hetsa upp sig och definitivt inte låta rädslan ta över. Visst. Coronan är farlig. Man får ta det varsamt, vaska tassarna stup i kvarten, undvika närmare kontakter med sina vänner och se till att folk i allmänhet inte kommer närmare än på lagom hostavstånd. Så att deras eventuella baskelusker inte når fram till en och ens egna håller sig i schack i den egna kroppen.

Samhälleligt sett, kanske även medmänskligt, så kan rädslan för coronan vara förödande. Kanske kanske ännu värre än sjukdomen i sig. Jo, alltså om man låser in sig totalt i sin räddhågsliga kvart. Struntar i motion, rätt näring och kontakter med andra. Man bara sitter framför TVn och blir matat med alla andras rädslor. Då kanske man skakar tänder och blir sjuk enbart av rädslan.

Så, kanske lagom är bäst, ändå. Fast inte på boulebanorna. Då ska jag minsann kämpa hårdast och vinna så mycket som möjligt. Inte heller att vill man vara lagom källkritisk i dessa tider. Jag tror att den sidan av hjärnan, borde vara som mest aktiv, just nu, och gärna även i den Coronafria framtiden också. Någon gång, ska väl skiten vara över och vi kan gå på gatorna utan att riskera smittas av detta skitvirus. Då kanske livets pausknapp kan kastas bort...?!

Men, tills dess, och efter (hoppas jag), kan du (källkritiskt?!) njuta av detta och kommande bloggvirken. Ja, inte ens en gammal gubbe, med tonvis av livserfarenhet, kan du blint lita på. Det kan jag inte ens göra själv, ibland. 

Hoppas att du, kära läsare, mår bra, är vid gott mod och inte packat ner ditt goda humör i någon mörk gammal säck.

Ha det goast!
/Berra

Alltför(?) skämtsam bloggare utkastad från Teneriffa!

Man undrar liksom hur de tänkte... På det nyligen konkade och storligen av Stordalen uppköpta resebolaget. Hela resebranschen i kris. Coronaviruset härjar kanske även bland de högsta hjärnorna i denna utsatta bransch...?

Hejdå ljuvliga Los Cristianos! Vi ses till hösten, hoppas jag!

Jag gissar på att de var femhundratretton småchefer och etthundratjugotre lite större chefer + ungefär tretton högsta chefer, som satt i ett Internet-möte och dividerade om vad man skulle göra. Kan det möjligen, kanske gått till så här:

När en av de högsta cheferna beordrade krisförfarande, satte alla andra och tappade hakorna ända ner till knäna.
Då kanske en av de mest streberbesatta mindre cheferna föreslog med hög röst: "Vi tar hem alla!" Alla andra små, stora och medelstora bossar gillade idén. "Då visar vi framfötterna i detta bevingade bolag, och blir ledande i branschen", tyckte de alla.
En av högbossarna och ett par mindre ledare, dock, verkade vara lite undrande...."Tänk om de vill stanna kvar i mindre besmittade områden, till exempel Kanarieöarna. Där måste man ju ändå sitta inspärrad i husarrest." 
Dessa små protester om att det finns många områden, där viruset inte härjat alls, eller väldigt lite, tystades ner snabbt och effektivt av en av de allra allra högsta högbossarna vid namn Inge Flygare , när han påstod att 
"Sverige alltid är säkrast!".
"Men, men, men nye ägaren är ju norsk...", protesterade en mellanchef, som snarast fick sparken.
"Vi ger dem helt enkelt inget val. De accepterar eller klarar sig på egen hand. Vi erbjuder ingen penningersättning eller ersättningsflyg. Då får dem att acceptera, nästan frivilligt", beordrade denna höga tupp,
Alla bossarna ställde sig upp och applåderade åt dessa högtflygande planer!

Ja, kära läsare, om nu ovan berättelse stämmer eller ej, har jag ingen aning om.  Nu ska jag berätta vad som verkligen hände gullgumman och mig.

Klockan ungefär 16 på söndagen ringde en från bevingade resebolaget och gav oss besked att vår hemresa till Sverige var inställd, men att de skulle hitta något annat, troligen tidigare. OK, då.. Mitt svar var att vi inte bor på hotell, har hyrt ut vår lägenhet i Stockholm och vill åka från Teneriffa, så sent som möjligt.

Vi kollade ju förstås vad som erbjöds på marknaden i övrigt. Men, tyvärr var enbart det enda alternativet; de där dyra billighetsbolaget från grannlandet i väster. Ett av många flygbolag på gränsen till konkurs, med massor av inställda flighter. Detta, samt rykten om att internationella flygplatsen på Teneriffa snart ska stängas, då denna molniga dag, gjorde att vi trodde att vi inte hade andra alternativ än att acceptera bevingade bolagets erbjudande. 

En dag senare, vid ungefär samma tid. Ringde detta bolag igen. Det var inte Petter Stordalen himself, tyvärr, utan en lite lägre tjänstekvinna. Hon erbjöd oss att åka dagen efter kl. 0630. Inget annat val. Vi var helt enkelt tvingade att bli utkastade från paradiset Teneriffa, med denna flight. Bevingade bolaget gav blanka Fagerlund i våra önskningar. Lyhördheten lyste med sin frånvaro, lika stark som solen på Los Cristianos stränder. Man kände sig en aning nedtryckt i de icke existerande stövlarna, bespottad och be...nånting mer också.

Efter lite mer än tre minuters sömn, lämnade vi en ostädad lägenhet med dåligt samvete, och styrde kosan mot flygplatsen i taxi. En betald städerska skulle ta hand om allt vi lämnat efter oss. Jag gissar dock på att hon blev väldigt nöjd, med alla resterna. En veckas mat, diverse dricka - både med o utan alkohol - och en massa annat smått o gott. Hoppas bara hon tar hand om det, låter familjen frossa på alla våra övergivna mat och dryckesvaror, istället för att kasta bort dem.

Våra slarvigt packade väskor, klarade dock viktgränsen med god marginal, denna gång. Troligen första gången i världshistorien. Till saken hör att vi hade köpt på oss lite extra bagagekilon, lärda av tidigare visdomar och överviktsböter. 

Det sägs ju att ens egna misstag är den bästa läraren. Vilket jag ser som underbetyg åt en hel lärarkår. Men, dock... en bra lärare är det. Och, så många misstag som jag gjort in mitt liv, borde jag vara en av de visaste männen på denna planet. Det kanske är så...!? Att svälja bevingade bolagets erbjudande var kanske ytterligare en blunder. Eller så var det ren flax att vi kom hem till svinkalla Svedala överhuvudtaget. Efter att denna luftburna resa var gjord, har informationen om inställda resor stått som spön i backen, en midsommarafton.

Väl ombord på detta bevingade stålfarkosten, så det var fortfarande inte klart var vi skulle sussa de närmaste veckorna. Som sagt, är vår lägenhet i Stockholm uthyrd, och andra alternativ som hotell, vandrarhem och liknade tedde sig alldeles för dyra. Vi satt ju inte sjön. Vi blev inte ens blöta om fötterna. Vi har ju massor av vänner, släkt och bekanta, som skulle kunna hjälpa oss.

Den förbeställda vegetariska flygmaten, var lika försvunnen, borta och väck som en kommunalarbetares avlöning, en vecka före månadsslut. Den bevingade personalen hade inte haft tid att fixa mitt käk. Dock var kabinpersonalen väldigt hjälpsam, och fixade fram vad som kunde fixas fram.

Jag har ofta undrat: Varför finns det askkoppar, när det är rökförbud på flygplansdassen?

När vi väl hade landat i den stolta staden Norrköping, fick vi fram ett mess om att vi får låna en stuga Dalarna. Tack, hjärtinnerligt tack, tusen och åter tusen tack!

Tacksamt rullade vi vidare på vår färd, mot den ännu stoltare staden Stockholm. Gamle vännen SJ, fick den stora äran att framföra oss denna sträcka i ett så gott som tomt lokaltåg. Ett tåg av den sköna gamla stammen, från tiden före X2000 började susa fram genom Sveriges vackra landskap.

Magen började så smått att  kurra och påminna sin ägare om att det börjar bli dags att stoppa lite gott under näsan. Men, icke. Den där så härliga restaurangvagnen, hade tydligen försvunnit i hanteringen. Nåväl. tågresan var billig. Som kuriosa sagt, var det ett par slantar dyrare att åka taxi från flygplatsen till stationen i Norrköping, ån tågresan mellan dessa två stolta städer. Men, å andra sidan körde taxichaffisen lugnt och smidigt. En stor skillnad till taxislirarna på Teneriffa, som ofta verkar ägna sig åt smått obehaglig kappkörning istället.

Ett självklart beslut var att slagga en natt på hotell i Stockholm, innan bilresan vidare mot Dalarna, skulle göras. Den här tangentbordsplågaren, skulle inte kunna köra sin bil med någon vidare säkerhet, efter alltför lite sömn och alltför mycket bevingat strul.

Rött ljus för Coronan i Stockholm!

Ett billigt hotellrum i Coronas svenska huvudstad, fick härbärgera oss två, denna natt. Vi sov som två snarkande grisar, trots en alltför smal dubbelsäng.  Frukosten, dock, hade mycket i övrigt att önska. Hotellskrället skyllde på Coronaviruset, när det blev enbart ett par sega mackor i plast och lite juice/yoghurt, istället för den vanliga frukostbuffén. Vi som hade sett fram emot en ljuvligt stor hotellfrukost, fick näsor tillräckligt långa nog för att nudda tårna.

Tja... magen blev knappast sprängfull, men tillräckligt för att hämta bilen hos sonen, nyckeln till stugan och köpa till det lilla som behövdes inför resa till den stolta och vackra lilla staden Rättvik i Dalarna.

Vi hade ju sussat alldeles för länge och jag hade strulat runt i diverse affärer och apotek. Så avresan till Dalarna blev av betydligt senare än tänkt. Ungefär några timmar, sisådär. Men, vi kom i väg.

Dalarna är vackert!

En pizza i den lagom stolta staden Bålsta, fick bli vår färdkost. Den smakade ungefär som man tänkt sig en pizza skulle smaka i en centrumkrog i en mindre stad. Varken någon kulinarisk höjdare eller besvikelse. Gott, men inte över-jättegott.

Efter att sagt hejdå till statyn med Lasse Åberg ur Sällskapsresan och den nedstängda ICA-butiken i pyromanernas huvudstad Bålsta, så slängde man sig bakom ratten, för att rikta nosen mot nordväst. Efter en mellanlandning för proviantering i den kanske allra stoltaste staden Falun (Åtminstone var jag stolt, när jag vann SM-guld där 2013), så var vi framme i Rättvik och det fina sommarhuset, efter att mörkret hade lagt sina svarta tassar över folk och fä.

Nu är vi i rätt vik, även om magarna kanske buktar för mycket.

Ett par väldigt trötta och ännu tacksammare gamlingar, fick sussa sig pigga nog att njuta av det vackra Dalarna.

Nu sitter vi här, i denna fina kåk. Solen skiner även här. Vi mår rätt bra, både gullgumman och jag. Det är lugnt och tyst. Men, abstinensen efter värme, strandpromenader och sandstränder börjar kännas i tarmarna och framför allt i den reumatiska ryggen. Dock värst av allt är saknaden att spela och träna boule. De där kloten ligger bara stilla i våra väskor och rostar väl ikapp med ägarna. Ett klart fall av akut järnbrist!

Nollgradigt på en frostig termometer. Inget bouleväder!

Det här äventyret 2.0, blev lite äventyrligare än vad vi hade hoppats på. Men, när det brinner i de mänskliga knutarna, så vet man att man lever.

Nu i mars är det kallt här, både på berg och i dalar i Dalarna. Men, det hindrade inte denne gubbe att pilla till detta långa bloggvirke. Jag är glad att du orkade läsa ända hit ner. Tack!

Frusen småchockat bloggare

Ha det goast!
/Berra

Husarrest i paradiset eller den fängslande storyn om den corona-stängda staden.

Då var man strandad som en gammal val. Fängslad i paradiset! Satt i husarrest eller bara dum och laglydig. 

Ingen trängsel på Los Cristianos gator, inte.

Spaniens president, Pedro Sánchez, kläckte ur sig ett dekret, som stänger in oss i bostaden. Enligt detta dekret, så får man enbart gå o handla mat, gå till vården, apoteket eller något annat livsnödvändigt. I övrigt ska man sitta hemma som en snäll hund. Man får ej gå hem till vänner, inte bjuda hem någon, inte gå någon promenad på stan. Bara sitta hemma o glo. Ja, det går ju förstås att skriva ett bloggvirke, vilket jag hoppas att du uppskattar, käre läsare.

We have no bananas today

Att lira boule, bada i havet eller ta en öl på stan är bara att glömma. Samtliga restauranger verkar vara tillbommade. Inte ens en liten korvabit eller en mikroskopisk vårrulle serveras. Ja, det kan ju vara skönt att spara några slantar, på att slippa käka ute eller ta sig en bira på en solig uteservering. Men, attans så tråkigt. 

Även dasset..!

Så även alla klädaffärer...Man får vara glad att man har tillräckligt med kallingar, för att slippa gå med rumpan bar. Inte ens en liten tummetott, skulle du kunna köpa, ens om du erbjöd 1000-tals €, hela kungadömen eller prinsessans hand.

Prylaffärerna har också bommat igen. Hur skruvat det än låter, så går det inte ens att få tag på en liten skruv. Dessa affärer, som i vanliga fall, har ett gigantiskt utbud av allt du kan tänka dig och lite till. Typ: från pingisbollar till kylskåp. Nu får man vara glad att att man inte har behov av att köpa en badring med sjöelefantmönster, eller liknande.

Billigaste biran hittills... ett litet ljus i mörkret

Mataffären, en aning märkligt, där släpptes folk in i lika stort antal som gick ut... Ja, för att det inte skulle bli för trångt, och att eventuellt smittade kunde sprida sin smitta vidare. Men, det gick bra att handla käk, och lite godis dessutom.

Badet, de däringa bassängerna som man kan simma sig trött i, var även dessa ordentligt lagda bakom lås o bom. Inte ens en liten valfisk, kunde få plaska runt där.

Stranden,, den sköna, var också avspärrad. En ensam badvakt vankade av och an. Hans främsta uppgift var antagligen att se till att ingen fick ens ett enda litet sandkorn mellan tårna. 

Gymmet var också stängt. Det går inte att gotte-svettas där, inte. Inte ens en liten hantel, fick man lyfta denna dag. 
...och det värsta av allt, är ju att boulebanan är stängd. Inte ens den minsta lille lille fick kastas där, inte. 

,,,och karnevalen, liksom alla andra stora aktiviteter är förstås inställda.

Karnevalsplatsen. Roligt värre!...not.

Att bo på Teneriffa har helt plötsligt blivit lika roligt som att studera hur snabbt ett hårstrå växer. 

Jo, man såg lite folk på stan. Dock, betydligt färre än vanligt. Strandpromenaden, som brukar vara så knökfull med folk, marknadsdagar, var nästan helt tom. Några enstaka människor, några enstaka hundar... Det kändes en aning ödsligt.

Uteliggarna hade tydligen flyttat fram sina positioner i frånvaron av folkvimmel. Men, å andra sidan, kan ju inte polisen beordra dem att gå hem. De stackarna har ju inget hem. Så nu såg man dem på gångar gator och torg. Någon gapade på sluddrig spanska. De flesta andra, lugna o någon satt o sippra på en öl.

Man börjar så smått undra... Inte om gäddan är en fisk, eller om en flundra också kan undra... Nix. Dessa universella frågor, får någon annan stackare försöka svara på. Jag undrar snarare om alla dessa coronaspittspridningsbegränsningsåtgärder (Vilket ord!!!) verkligen är nödvändiga.

Undrar barägaren tycker om coronan?

Jo, ja, tja. Det är ju ingen som vill ha en flunsa, med hög feber och hosta. Inte heller vill man att sjuka och känsliga människor, ska blir grymt sjuka och kanske dö på kuppen. Definitivt inte! 

Inte heller vill man att den så välrenommerade spanska sjukvården ska bli överbelastad. Verkligen inte! Dessa hjältar som arbetar inom sjukvården, ska absolut inte behöva över- eller utarbetas. De är alldeles för fina och hjälpsamma, för att drabbas av ett sådant öde. Dessutom, vill man ju, som den människa man dock är, att sjukvården här på ÖN, ska fortsätta att funka bra för alla. 
En hjärtinnerlig applåd för alla sjukvårdsarbetande, gavs från alla våra balkonger kl. 19 idag.

Ungarna sitter säkert vid sina mobiler, eller...?

Men, man undrar... Igår, 14 mars, deklarerade Spaniens president nödläge över hela landet. Idag, samma dag som min lilla goa mamma skulle fyllt 102 år, sattes detta dekret i effekt. Utegångsförbud, stängda affärer o restauranger m.m. Är det inte sånt som statsledare gör, när det är krig och liknande elände? Alltså verkligt eländiga hemska händelser, där massvis av folk riskerar att dö, bomber faller och kulor viner om öronen.

Nåväl! Man får väl försöka lita på att landets ledning gör vad som är bäst för sitt folk, och hoppas på att denna eländiga corona snart är slut. Effekterna av smittan och framförallt alla dessa försiktighetsåtgärder, är riktigt grymma. Du, käre läsare, har säkert sett att flygbolagen går på knäna, börserna faller som stenar och kryptovalutorna dyker ner i någon smällkall isvak.

Jag tror att den värsta terroristen skulle skita i brallorna av glädje, på grund av den förvirring och samhällsskada, som detta innebär. Låt oss hoppas, vid alla smittogudars skymning, att det inte var någon Al-Qaida-Breivik, som ligger bakom coronan. 

Ja nu är det enbart kvar att ta gaffeln i vacker hand, och leva vidare här inne i denna fina lilla kvart, som man är instängd i. Trots allt, sitter man ju inte i sjön, även om Atlanten befinner sig några hundra meter bort. Enformigt, visst. Men, ännu så länge lever både gubben och gullgumman och mår gott.

Ha det goast!
/Berra

En stor vän har ställt tofflorna, men boulebanan tofflar framåt och positiva långkallingar väntar runt hörnet i coronatider.

Enbart ett par veckor kvar till avfärd. Svinkalla Svedala väntar oss hem igen, snart. Att lämna det stabila soliga klimatet på Teneriffa och åka tillbaka till långkalsongslandet i norr, känns lite vemodigt. Den här tangentbordsplågaren hade gärna stannat på ÖN, även om man ser fram emot att komma tillbaka till regn-o-rusk-landet igen.

Snart dags att säga på återseende till Los Cristianos

En dubbelkänsla utan like. Att åka ifrån ÖN den ljuvliga, alla goa vännerna, det myckna boulespelandet och att komma tillbaka till Stockholm, barnen, goa vännerna på hemmaplan, klubben... 

Ja, åsnan mellan hötapparna får sig en redig match. Fast hade min trassliga rygg fått bestämma, skulle jag inte resa en millimeter, härifrån. Men, å andra sidan måste man se till att knegarpluringar rinner in, så att även nästa vinter blir en till ljuvligt varm Teneriffavinter.

Att man är kluven som en dålig apelsin, är ingen underdrift. Det är tyvärr en klyftigt uträknad sanning. Tyvärr, förresten... tja... Att lämna ett paradis, för att komma tillbaka till Sverige. Tja... det finns ju värre problem här i livet. Det finns folk som har värre problem än så.

En av våra goa vänner, Michel, begravdes förra veckan. Cancern tog hans liv, bara några dagar innan han skulle fylla sextio år. Det är verkligen ingen överdrift att säga att han var en stor man, med ett gigantiskt hjärta för alla sina medmänniskor, klubbkamrater och boulespelare. Han var en stor leende frontperson i vår stora leende bouleklubb på Teneriffa. AOC, Aro Olympic Club. 

Han hade ett stort förråd att kramar och franska kindpussar till alla och envar, som besökte våra tävlingar. En fixare av stora mått. Inget problem var för stort eller för litet. Det är inte heller någon överdrift att säga, att han är saknad av hundratals människor. Så även av oss två, Lena o mig.

Vi var närvarande på en väldigt fin begravning. Då fick vi ta farväl och ge honom en sista mental omfamning. Men inte en sista omtanke. Michel kommer för alltid att finnas i våra tankar och hjärtan. 

Och... om jag har fel, och det finns ett liv efter detta, i himmelriket där alla klot rullar in och alla skott stannar. Då är Michel verkligen en person jag vill träffa igen. Må han vila i frid!

Här på jorden har vi haft ett par jordiska problem. Men, det är sådana smällar man får ta, i den här gammelmansbranschen. Man blir äldre. Man blir skörare. Man blir klokare...

Gullgumman fick en rygg-skräck-upplevelse, med massa smärta. En nål i rumpan och lite tabletter från läkaren, hjälpte henne på fötter igen. Tillräckligt väl stabila fötter och händer, för att vi kunde gå till final i Skandinaviska klubbens mixed-KM, ett par dagar senare.

Boulelirarnas säsongsavslutning i Skandinaviskaklubben. Skål!

För min del fyra guld och ett silver i Skandiklubben olika tävlingar denna säsong. Inte illa pinkat av en med synfel, reumatisk stel gammal trähäst, eller hur?

Fler goa vänner på besök och fler klotkastarmöjligheter... det är den ljuvliga delen av det ljuvliga livet i denna stad, på denna ljuvliga Ö.

Banorna, de härliga boulebanorna i Los Cristianos, börjar så smått att ta form. Det där kravallstaketet som omgärdade oss klotälskare, är borta. Ersatt med småfriska vindar från havet. Några fler banor är tillgängliga, och ett litet utegym finns intill. 

Så, om några månader, år, decennier, kanske allt är klart. Vi är ju trots allt i Spanien. Landet som - på gott och ont - är välkänt för sin sköna avslappade attityd... Mañana mañana mañana mañana...  Vi får hoppas, att när vi återser våra kära banor i oktober, är allt tipp topp fixat och kanonsnyggt. Bar, klubbhus, toalett och bar och massor av goa boulebanor.

Ligaspelet har lullat vidare i sakta mak. Som tidigare, har vi oftast inte någon aning om var och när vi kommer att lira nästa match. Man får helt enkelt ta det som det kommer, liksom så mycket annat i livet. Vårt gäng ligger först i serien (div. 2) och väntar ivrigt på att få spöa nästa gäng.

På spaning efter nästa matchdatum?

Risken är dock stor, att ligaliret fortsätter en bra stund efter att den här gubben är hemma med halmen i Stockholm igen. Tråkigt att inte få vara med. Men, roligt att liknande spel väntar i mellanmjölkens förlovade land.

Ja, så kan jag ju inte låta bli att kommentera coronan. Just i denna stund, då denna tangentbordskleptoman sitter o plitar ner dessa bokstäver, har vi några hundra konstaterade nersmittade stackare i Sverige. Massa många mycket mer än vad de ljuvliga Kanarieöarna kan bjuda på, tillsammans. Trots att karnevalen + bouletävlingar är annullerade, är det egentligen ingen fara på taket eller golvet.

Nästa coronaskydd?

Är man då så skitskraj, att man biter ner naglarna till roten eller får brallan att fyllas med dynga...? Nej, knappast. Man vet ju att det finns ca. 10 miljoner människor i Gamla Snödala, som inte har fått viruset. Det är bara att tvätta tassarna och leva vidare, även i landet lagom.

Ja, sådan är denne gubbe. Lika positiv som sin blodgrupp. Knappast vevar jag positiv, men ett positivt sätt att vara i livet, kanske håller borta alla positiva provsvar.

Det är bara att hoppas att den bleka svenska vårsolen tittar fram mellan skurarna och värmer upp våra sinnen, när de väl landat i vinterkylans förlorade land. Annars får vi plocka fram alla goa minnen, av alla goa stunder och behagliga moment, som denna resa inneburit.

El avslutning con el spanskakursen. Salut!

Jo, knappt tre veckor kvar att njuta av, förberedelser att göras, folk att hejdå-kramas, kanske fler bloggvirken att skriva. Allt hinns säkert med i sinom tid. Mañana mañana mañana mañana är också smittsamt.

Tills dess...
Ha det goast!
/Berra