Gubben som smet från vintern: Den medicinfria värktabletten eller storyn om den huvudlöse boulenörden!

Att vara sjuk, pensionär och småknasigt seg i skallen, är egentligen gubbens normalförhållande. Det är antagligen därför du har något att skratta åt, när du läser mina bloggvirken.

Dock, underlättar det definitivt, att vara halvårstenerifian. Den där attans ryggen, och de där förpiskade knäna, är betydligt snällare mot gubben på dessa breddgrader. Det är en av orsakerna, till att jag övervintrar på denna ljuvliga Ö, Teneriffa, och i denna ljuvliga stad, Los Cristianos.

Ryggen sjunger en lovsång till solen, med knäna i supportande kör. Alla andra leder o knäppa länkar i sega gubbakroppen spelar med i den ackompanjerande orkestern.

Bästa värktabletten!

Det är knappast en spansk trollstav, som ger effekten, den goa effekten att nästan känna sig frisk, trots att man inte är det. Det är egentligen bara en orsak. Roten till det goda stavas VÄRME. I svinkalla Snödala, skulle mina leder och andra småkonstiga kroppsliga förbindelselänkar, kännas värre är värst. Det har erfarenheten berättat för mig, med hjälp av mina smärtor.

Att vara småkonstig innanför skallebenet, kan inte ens den Kanariska solen lindra. Det är sånt, som både jag, och ni - kära läsare - får stå ut med. Det hoppas jag att ni gör, med glädje. Det gör jag!

När man är en glad....

Att dagarna liksom rullar på och man hamnar i någon sorts "normalvardag". Att liksom livet här i paradiset, känns naturligt och vardagligt. Typ, eller nåt. Vardagen inträffar ju även på helgerna. Eftersom dagarna flyter ihop, är det oftast svårt att veta vilken veckodag man landat i, när ögonlocken lyfts från sängkanten.

Att minnet var bättre förr, eller åtminstone längre, stjälper ju till, dessutom. Tur att det finns en telefon, som hjälper en med att hålla reda på sånt där. Fast egentligen oväsentligt, om det är onsdag eller fredag... det blir ju sammalunda visa ändå.

Den här dagen, är kanske en torsdag, eller en lördag. Rollen spelar inget. Inget spelar roll. Dagen börjar med sol och slutar med sol, uppgång o nergång. Alltid gör man något gott och/eller roligt. Dagen går fortare än tåget, även de dagar som inte är lika soligt roliga.

Det är bara så. Det är sättet att leva på Teneriffa, för mig, för gullgumman, för så många andra. Livet luskar vidare och vidare och vidare, utan att göra en fluga förnär.

Längtar tillbaka till boulebanan???!

Dock, nu är vi inne i en period med en massa tävlingar o annat roligt. Som nu på fredag blir det trippeltävling. På lördag är det seriespel uppe i Güimar. På söndag mixtrippel och på måndag lottad tävling.

Boulenörden där inne i klothjärtat jublar, medan benen o fötterna hoppas på att gubben tar sitt förnuft till fånga, och låter kloten vila, åtminstone någon av dagarna. Framtiden får väl utvisa vilket... Men, som oftast vinner bouleivern över förnuftet. Det är sådant man får stå ut med, om man har klot och lillar i skallen istället för grå celler och förnuft.

Gubben hemma, men huvudet borta. Allt är som vanligt!

Tut i luren, så kom spelschema för ligan. Det ser mycket ut, även där. Det blir kämpigt för en vecko-och datumsnurrig pensionerad gubbstrutt, att hålla reda på. Man kanske får ta o sätta larm i mobilen, eller en massa post-it-lappar på väggarna eller bara skärpa till sig. Men, kul ska det bli!!!...om jag inte glömmer bort att jag ska lira, bara.

Vilket skräcksenario, egentligen. Att man har bestämt att åka dit eller hit, och så ställer gubbaminnet till det, så att man glömmer datumet eller veckodagen eller både och. Sitter lugnt hemma på balkongen med en öl, och njuter sig bort från roliga speltillfällen. Inget att hurra för direkt, att spelkamrater blir lidande, för att gubben har glömt sitt minne på boulebanan, eller var det på solstolen...?!

Så, då efterlyses ett bra system, för att komma ihåg att man glömt bort, eller kanske att glömma bort att man inte kommer ihåg. Kanske en minnesapp i telefonen, som man ändå glömmer bort att använda. Kanske ska man be gullgumman om hjälp. Hon har ju trots allt bättre minne, än gubben... Men, å andra sidan. Det har ju de flesta människor, från norr till söder.

Ibland får man hjälpa välmåendet en aning. En ny grippinne inskaffades för 15€, eftersom trotjänaren Jerry fick begravas i sopcontainern. Efter flera år av välförrättat värv, bestämde han sig för att gå i tusen (ja, åtminstone fyra) olagliga bitar. Alltså inte olagliga enligt lagen. Bara olagbara. Det vill säga; omöjlig att laga.

Stoppa plågsamma ryggböjningsförsök!

Nya grabbern (tufft engelsk namn, eller hur?) har käftar som en mindre barnkrokodil och är lätt o smidig. Ett oundgängligt hjälpmedel för tokiga flaggstångsstela gubbaryggar. Jerry 2.0 (med smeknamnet "Krokopinn") kommer att bespara mig åtskilliga klumpiga smärtsamma försök att nå ner till golvet.

Man anpassar sin kropp... efter ett tag så känns 18 grader, plusgrader, alltså, som kallt. Man känner sig frusen, trots värme, man anpassar liksom sina sensorer efter det som är vardag.

Får jag presentera: Hettie!

Hade man idag, kommit hem till Sverige och svinkyla, hade man förmodligen frusit den där berömda bakre kroppsdelen av sig.... Skitlätt! På mindre än längden av en pissepaus.

Så, då en tur till stora tyska elektriska varuhuset på norra sidan av ÖN, innebar att man fick med sig ett par goa värmare hem. Dessa två, benämnda Hottie och Hettie, ska och bör lyfta inomhustemperaturen ett par grader, från smärtsamt småkyligt till varmt och skönt. Speciellt morgnar och sena kvällar, har gubben en förmåga att känna sig frusen. Det kan ju förstås bero på att jag är en frusen skåning och kommer alltid så att förbli.

...och Hottie!

Dock, är skillnaden mellan ont och ont som attans, nästan mätbar i grader Celsius. Så det är säkrast att vara på den säkra sidan av den graderade skalan.

Med andra ord, så har en bouletossig gubbe, med ännu tossigare reumatiska kroppsdelar och kanske ännu knasigare skalle, ännu en gång lyckats kläcka ur sig ett bloggvirke, som förhoppningsvis höjde dina mungipor en aning.