En lååååång stund senare, dök denne domare upp och blåste igång spelet. Ja, det var nog inte längre än tio minuter. Men, för en hel plan full med klotkastarsugna herrar, kändes det som en evighet. Akut järnbrist!?
Under denna väntetid, kom spekulationerna igång. Vad har hänt? Varför blev det så? Vad menas med det här? Ja, vi undrade o funderade o snackade, och funderade lite till.
 |
| Ung, lovande lirare, Killian, med sina lagkamrater |
Den femte spelaren undrade: Var det möjligtvis så illa att vår kära domare, blivit hastigt sjuk, kanske? Svalt en katt? Fått akut allergi mot gubbar? Brutit foten på ett måttband? Fått röda utslag av resultatrapporteringen?
Den trettiofjärde spelaren undrade: Är det möjligen så illa med jämställdheten på norra Teneriffa, att tjejen innanför domarkläderna, hade ett tvunget behov av att ge styra och ställa och ge order till män? Att få gubbar, karlar och pojkar att stå stilla i tio minuter? Var hon därmed nödgad att springa runt knuten, för att kunna gapskratta åt denna komiska situation?
 |
| Goa klubbkamraterna: René, Bernhard och Gonzalo |
Den femtiosjätte spelaren undrade: Var det möjligen så att denna domare tyckte att vi var för heta på gröten, denna svalt blåsiga kväll?
Därom får vi aldrig veta.
Domare är ju också människor. Så det kanske ligger någon helt mänsklig faktor bakom dröjsmålet. Typ: Kissnödighet, misstänkte den femtiosjunde spelaren.
 |
| Vår härlige lagkapten: Flemming |
Denna mystiska kväll, när fullmånen belyste ung som gammal, klot som lille, inträffade en helt annan oförklarlig händelse. Vårt spelschema visade klart och tydligt att vi skulle möta ett lag (Lag A), med spelstart kl. 17:30. Samt ett annat lag (Lag B) med spelstart kl. 19:30.
Då vi stod där på den mjukt grusade planen, uppvärmda och klara, och skulle inleda vår första match...Ja, då....DÅ!... fick vi plötsligt reda på att förändringar lagt in i spelschemat, och att vi skulle inte spela denna match. Lag A och Lag B lirade dock... Det var bara vi som fick ta kloten i vacker hand, och stå över tills nästa visselstart.
 |
| Härliga lagkamraterna: Wilfried och Henk |
En aning småbesvikna och mycket boulesugna, vandrade vi iväg från spelplatsen till ett närbeläget fik. Inte vilket fik som helst, inte! Bakom disken dignade diverse bakade sötsaker. Bakelser, tårtor, glassar, kakor och ännu mer kakor. Åsnan mellan hötapparna hade bara ett mikroskopiskt problem, jämfört med denne gottegris.
Det vattnades i munnen, så att det nästan stänkte på golvet. Snålvattnet rann, samtidigt som läckergommen ville ha precis allt, där bakom disken. Förnuftet däremot, ville dra ut mig på gatan igen. Som du säkert känner till, kära läsare, så har dessa godsaker, en förmåga att lägga sig bakom bältet, som en extra blytung kudde.
 |
| Farligt, farligt, men härligt, härligt! |
Nåväl, nåt litet bakverk, kan man väl unna sig, utan att baken värker?! Så, blev det också. Fast en redig bit, ändock. Att åka på en oväntad walkover, kostar energi,. Så då fick man äntligen något att skylla på, då och där, när man njutningsfullt inmundigade den där chokladdränkta sockerbomben.
Att mina lagkamrater och jag, hade en intressant diskussion om boulens alla förträffligheter, blev ju ytterligare en bra sak att skylla kaloriintaget på.
När väl kondisbesöket var avverkat och vandringen tillbaks till banan avklarad, blev det åter en uppvärmning. Inte bara rörelser, inte, utan även ett par kilo varma kläder. Jo, när väl solen lagt sig till ro bakom horisonten, blev det kyligt.
Denna goa bouleanläggning, låg på hög höjd och en bra bit norrut. Tabajoste, som den kallas, var verkligen kall på kvällen. Jag räknade till fyra tröjor och en vindjacka... Ja, som den här frusne skåning fick ta på sig, för att slippa skakande tänder och stelfrusna leder.
Jo, efter cirka 3(!) timmars väntan, fick vi äntligen komma igång och lira boule. Denna gång var domaren snäll o go, och blåste igång oss så snart som möjligt var.
Leende o lyckliga, kunde vi äntligen få kasta våra klot i gruset. Åt av bara farten, så vann vi första matchen, lätt som en pannkaka. Flög sedan fram till 9-4 i den andra matchen, innan soppan tog slut.
Ja, den där interna boulesoppan, energin, som man liksom lever klotkastarlivet på, behövde återtankas. Efter att visslan för tidsgränsen gått och sista omgången var spelad, hade de #¤%& ! motståndarna ätit upp våran ledning.
Matchen var helt jämn, och en helt avgörande omgång skulle omgående spelas. Motståndarna var i gasen, efter upphämtat underläge. Vi var lite avgasiga, efter tappad ledning.
Så, en massa peptalk, ryggdunkar och kom-igen-rop, så var vi åter på banan igen. Vi gjorde en fantastisk omgång med flera stannskott och monsterlägg. Så motståndarna var aldrig i närheten av att vinna denna sista avgörande runda. Tack för det! 10-9, slut och hemfärd! Pust!
 |
| José var inte domare denna gång. Men glad ändå! |
Även våran domare och fullmånen hade ett litet leende på sina läppar, när vi var på väg att packa in våra grejer i bilen.
Jo, vi är lite utav pionjärer. Gullgumman och jag är de första(?) och enda svenskarna som lirar i den Tenerifianska ligan. Lena kämpar i damligan och den här gubben slänger sina klot i herrligan, division 2.
Lenas lag ligger på fjärde plats i serien. Mitt lag leder just nu. Inte illa pinkat av ett par gamla trähästar, eller hur?
Det är en del i det stora lilla äventyr, som denna blogg lirar runt med. Visst slirar jag runt på lite (o)roliga sidospår ibland. Men äventyret funkar som ett huvudspår mellan mina tangenter, i så gott som varje bloggvirke. Hoppas du hänger med!
Ha det goast!
/Berra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar