Den nakna sanningen om ett par latmaskar på äventyr i äventyret eller storyn om när vi blev utskällda av en ödla!

Efter snart fem månader på ÖN, hade vi äntligen kommit till den punkten, då man fick ur tummen ur det berömda hålet. Ja, du vet, där solen aldrig skiner, men ändå är brunt. 

Ja, det var nog med skitsnack, och äntligen dags att ta skeden i vacker fot, och göra... ja, verkligen göra det som vi planerat, som vi dragit oss för och som sopats under mattan, sedan den dagen vi landade på Teneriffa. 

Vi hade, en regnig dag där hemma i Svedala, köpt oss en bok. En bok om vandringsleder på ÖN, den vackra. Denna nyttiga utgåva, hade stått på hyllan och samlat ett par kilo damm, några hekto latmaskar och en hel drös med ursäkter. Minst ett ton!

Nåväl, som det står på gymmet; "Ursäkter bränner inga kalorier!" Det var alltså dags att öppna boken och hitta någon lämplig stig, där vi kunde lufta våra svettiga fötter och göra en ordentlig vandring. Ja, fast inte så väldigt ordentlig, att vi riskerade att falla ner i något tråkigt stup eller bryta några ben eller så.

Alltså hitta en väg där mina gamla skruttiga knän och Gullgummans taskiga balans kunde komma överens med. Inte så lätt... många av stigarna i denna ljuvliga bok, såg ut som rena bergsklättringarna. Sådana äventyr, lämnar vi åt friska fina unga våghalsiga människor. Vi är varken helt friska, unga eller våghalsiga. Men, fina! Det är vi! Det skulle vi också fortsätta att vara efter att vandringen var fullbordad. 

Den breda vägen, som till Arbrigo bär.

Efter ett par evigheters letande i denna mysiga vandringsbok, hittade vi ett par alternativ. Det vettigaste av dem, var en liten lagom vandring på 6 km, mellan småstäderna El Medano och Los Arbrigos.

...eller den smala vägen, som till Arbrigo bär.

En smygtitt på kartan, avslöjade att det såg en aning längre ut... Men, vad tusan! På med vandringsdojorna och iväg med bussen. Några småskutt extra skadar väl aldrig?!

Bussen stod inne på sin hållplats o väntade på oss. En bra början på en ljuvligt fin promenad, tyckte vi. En dryg timme senare och några euro fattigare, befann vi oss i El Medano igen. Denna lilla jättemysiga stad, som vi bevistade med bil, för några veckor sedan. 

Den här gången struntade vi dock i Röda torget och Putin. Men, glassen, den kunde man ju inte bara strunta i. Det blev en sådan godsak, även denna vackra dag. Ja, man måste ju ha några kalorier extra att bli av med, när man skulle ut o gå....eller!!!?

En träbelagd strandpromenad, tog oss vidare till sandstrand och vindsurfingparadis. Massvis av ståseglare, guppade vackert där ute, på böljan den blå. 

Brädad?!

Även ute i naturen, gör sig naturen påmind. Jo, av naturen, så blir vi människor kissnödiga, lite då och då. Men att hitta något bra ställe att göra sina behov på, var inte det lättaste. Det blev till att vandra en bra stund, innan vi hittade ett gammalt ruckel, att krypa bakom. Ett par ödlor fick dock bli stå ut med att bevittna vårt strålande glada naturbehov. Stackarna blev säkerligen inte glada, åt att vi trängde oss in på deras territorium, med vårt vattenkastarbehov. Hade jag varit ödla, så hade jag skällt ut oss två efter noter. 

De snyggt anlagda, stenkantade stigarna tog oss vidare. Lätt att gå, varmt o soligt, o gott. En underbar dag på en underbar Ö. Men, det visste du säkert att jag skulle säga, kära läsare.

Näck häck, kanske, men ingen vattensäck.

Då smög vi oss förbi naturisternas strand. Ja, som påklädd både över och under, är man troligen inte särskilt välkommen i nakenbadarnas område. Inte för att vi såg så många dinglande snoppar eller guppande bröst, men kändes ju ändå som ett litet intrång. Nästa gång, får man väl kasta av sig plaggen och göra dem sällskap i nakenheten. Att bada/sola naken ger en underbar frihetskänsla. Liksom likhet, jämlikhet, eftersom du inte har en aning om den som solar vid sidan av är penningstinn direktör,  en vårdkrämande riskkapitalist eller en helt vanlig professor. 

Rätt väg!!!

Nåväl, inte skulle vi stanna o njuta av nakna kroppar, inte. Det skulle vandras vidare, med både kläder och skor på. Tänk om vi alla hade varit nakna, i städer och på torg. Hade vi haft ett naturligare umgänge, varit mer jämlika, varit sannare människor...eller bara trista naturister?! En fråga att ställa, god som någon.

Vi lullade sakta, men säkert på den i boken väl beskrivna stigen. Ja, boken hängde med i ryggsäcken. Lite då o då, slet jag upp den, och kollade karta och text, för att se om vi gick rätt. Och under över alla under, så gjorde vi det... oftast. Men, visst. Du väntar säkert på det. Vi gick fel, också. 

Inte bara vi, var felande länkar. Vid ett smalt parti av stigen, hade en bil kört in. Det var ingen bilväg och ingen vändplats. Så den stackars bilisten fick ratta, ratta o ratta, för att kunna komma loss från kaktusarna i kanten av stigen. 

Vägskylt för oss snurriga!?

Vid en av de otaliga badplatserna längs vägen, gick liksom en avsats och en gång till höger. Den tar vi, tyckte jag. Lena, var dock lite mer tveksam.  Men, envis som en röd gris, travade jag på... tills det tog stopp, slut och finito. Ett oöverkomligt stort buskage vid ett djupt dike. Stopp, halt och belägg. Bara att vända på rumpan och gå tillbaka, utforska boken igen... Inte heller var det någon vacker omväg.

Nå. Stigarna slutade att vara sådär väldigt snälla och platta. Det blev att knappa på småsten och småbranta sluttningar. Tungt ibland. Men, med lite stöd av varandra, så fixade vi det. 

Jag har ju dålig kondis. Men, gullgumman min, har möjligen ännu sämre. Så helt plötsligt sade hon "Nu orkar jag inte mer!. Vi får ta taxi, hitta en busshållplats, eller nåt." 

Shit, ungefär, tänkte jag, som helst ville knalla vidare till målet. Men, någon väg, med bussar o taxibilar på, det fanns inte i vår närhet, just då. Så, vi satte oss på en sten, drack lite vatten, pustade ut en liten stund. Så var Lenas värsta trötthet över, och vi kunde sikta in oss på att fixa alla stenskrällen, som dök upp i vår väg.

En mental spark i baken, så var vi vidare. Fast lite småtjat, fick man stå ut med. Men, vad gör det, när man är ute o njuter av att knalla på en av världens goaste öar?

Med lite stöd i uppförslut och trappor, så gick det vägen, hela vägen fram till Los Arbrigos. Äntligen! Men visst tusan var det längre än sex kilometer. De tröttkörda fötterna sade att det var minst det dubbla. Stegräknaren sade elva km. Fast, denna telefoninklistrade manick, struntar ju i om man går fel eller ej. Sanningen lär vi aldrig få veta.

Väl framme i denna förtjusande lilla stad, yrade vi runt ett tag. Naturligtvis! Annars hade vi ju varit helt vanliga människor.... och vem vill vara vanlig?

Till sist hittade vi dock det vi letade efter. Ett lovande näringsställe. Den här gången, en helt ovanligt vanlig pizzeria. Den var så vanlig, att den även hade öl. Och gissa om den ölen smakade gott! Efter detta knalleri, över stock och sten, strand och land, samt lite vattenbrist på slutet, kändes det som ett magiskt trolleri, att få hälla en kall öl nedför strupen. Det var ungefär samma blask, som brukar serveras i Los Cristianos. Men, ack så god, denna gång. Skål, att vi kommit i mål!

Pizzan slank ner utav bara farten. Aptiten hade vi vandrat oss fram till. Ock, ack vad skönt det kändes att bara sitta o koppla av. En syssla, som det annars inte är någon brist på, när man är på Teneriffa. 

Intet är som väntans tider...

Koppla av, det fick vi verkligen göra efter denna måltid. Det var minsann inget annat val, eftersom det tog en timme innan bussen hem, behagade att dyka upp. 

Vi var helt ense om; att se till att tummen loss och ändan ur vagnen lite oftare. Då kanske vi kan få lite oftare njuta av moder natur, och nya små stora äventyr.

Ha det goast!
/Berra