Privilegierad före detta skitunge eller storyn om streck, stjärnor och gräsliga hjärnor!

Den här gubben, har naturligtvis inte alltid varit en gubbe. Även jag har en gång i tiden, varit en liten skitunge, som trampade omkring på stadens gångvägar med min pojkcykel och busade. 
Och visst, har man varit en småfjunig ungdom, som med hormonerna sprutandes ur öronen, försökt flirta med tjejer. 

Dimmigt värre, även i skallen?!

Dock var jag inte speciellt lyckad, varken som snorunge, eller som ung Casanova. Jag var alltför feg, för att ställa till något riktigt busstreck och alltför blyg, för att få någon pangbrud på kroken. Jag fick helt enkelt nöja mig med att vara ute o cykla, även under mopedåldern. 

Jag blev aldrig någon stjärna i fotboll eller pingis. Men, roligt ändå. Jo, hyfsad i pingis, ja. Men, långt, minst 200 mil från "Hammaren" och Hasse Alsér i landslaget.

Simma lugnt! Det blir snart bättre...

När sedan skoltiden var slut och knegartiden skulle börja, fick jag nöja mig med diverse skitjobb, lite här o där. Tunga kneg på ex. lager eller tråkiga som tusan på ex. fabrik. 

Så kom den, då obligatoriska, tiden i uniform. Militärtjänsten var en hemsk tid i mitt liv. Lumpen var verkligen lumpen. De där befälen, några av dem i alla fall, var de hemskaste människor jag någonsin träffat. Men, jag lyckades ta mig fram i MUCK, utan att förvandlas till ett hulkande nervvrak. Ingen var gladare än jag, den dagen jag släpptes ut från kaserngården och fick återgå till ytterligare ett skitjobb.

Visst fanns den även fina människor i befälsskrud. Absolut! Jag har träffat mycket goda och förstående människor, även med detta underliga yrke. Men, de uslingarna till underbefäl som jag hade närmast över mig, stämde mycket väl på devisen man rabblade då, under värnplikten: "Istället för hjärnor, fick de streck och stjärnor." Det skulle inte förvåna mig, om de idag är aktiva i SD eller något annat rasistiskt dyngparti. 

De skulle bara veta att det var en kommande två gånger svensk mästare, nu innehavare av sex stycken SM-medaljer, som de mobbade och jävlades med. Fast å fjärde sidan, så visste jag inte det heller, då...

Så fortsatte resten av mina glada dagar och nätter, på ett ungefär. Någon form av mittemellanliv. Varken på toppen av den sociala stegen eller i botten. Jag har ju, tack o lov, sluppit att vara uteliggare, så som några av de stackare man ser här på ÖN. Fast å nionde sidan, om man tvingas vara så fattig och utblottad att man måste sussa under stjärnorna, så är nog den fina staden Los Cristianos på Teneriffa ett av de bättre ställena på denna planet.  

Uteliggarnas högkvarter!?

Att vara privilegierad, är totalt nytt för mig. Att det kan finnas folk, som ser på en med lite avund i ögonen, är den här gubben definitivt inte van vid. De som vill göra som oss, men inte vågar, vill eller kan. Att känna dessa ögon i det obefintliga nackhåret, är ett litet privilegium. Detta trots att det inte alls är min mening att göra någon sjuk, inte ens avundsjuk.

Inte så att man har pengar som gräs. Skulle varit trevligt att vara riktigt Joakim von Anka-rik. Men, icke. Man är inte ens i närheten! Inte ens i samma kvarter, stad, land, planet eller universum, som de oanständigt knösusrika. Man går näppeligen omkring i gyllene badbrallor, med fickorna fulla av tusen-euro-lappar. 

Gräsligt!!!

Det bor knappast någon kapitalist eller något fett bankkonto i min värld. Det är definitivt inte på det ekonomiska planet man är privilegierad. Pensionen man får ut, är ett oförskämt skämt. 

Pensionärsbostad?!

Inte heller är man innehavare av en helt frisk kropp, tyvärr. Det ganska nog ganska få gubbar, som är lyckligt helfriska i min ålder. Dock, hade varit gott att slippa smärtor på heltid. Men, icke. Den här gubben får stå ut med sina krämpor till  "the bitter ända". Men, visst. Inte så fasligt illa, att man lullar omkring på stadens gator som ett raglande halvdött lik. Man är frisk nog att kunna lira boule på en hyfsad nivå, krama gullgumman och ta sig en bers ibland. Inte illa! Inte alls!

"Landskampen". En rolig begivenhet på boulebanan.

Sjukdomen, Bechterews, den där förbenade, förbannade, förbaskade &%¤&#! smärtan, som härstammar från helvetets mörkaste nordvästra vrå, är faktiskt även en stor orsak till att man sitter där man sitter, och njuter av vara privilegierad nog att lite här och nu, känna att den Kanariska värmen lindar pinan.

Inte heller är man någon högt ansedd medborgare, kändis eller berömd på något som helst sätt. Mer ökänd än välkänd, skulle jag tro. En o annan boulespelare, känner säkert till mig, och kanske även har en aning respekt. Vilket ju i o för sig, känns en aning privilegierat... även om jag själv oftast tycker att jag missar för många klot.

...och så har jag ju min gullgumma, Lena. Vilket kan kallas ett privilegium. Även för henne, hoppas jag!

...och visst känner man sig privilegierad att du läser och uppskattar mina tangent-ords-klyverier. Jättemysigt att få gillaknappar, beröm och bekräftelser!

Men, och detta är ett stort MEN! Det är att leva på denna ljuvliga Ö, Teneriffa, övervintra o leva o njuta med i svängarna. Att vara i varm o skön miljö. Att många gånger bara vara människa. Liksom bara flyta på värmeböljan och surfa vidare i det lyckliga livet med dagarna som vågor.

Det är DET, som är det stora privilegiet. Den stora fördelen...och förmodligen det som någon annan människa kan känna lite avund för. Den kungliga svenska avundsjukan, kan ju även drabba våra medmänniskor.

Dock, är det helt och hållet vår egen förtjänst, och vårt eget svettigt arbete/planerande som ligger bakom detta faktum, att vi lever ett fördelaktigt liv. Att vi drar fördel av möjligheten, utan att för den delen förfördela någon annan. 

Ha det goast!
/Berra