Brexit i öronvaxrevolutioner eller storyn om den onödige terrotisten!

Nu börjar det dra ihop sig. Spänningen stiger och nervositeten gör sig påmind och magen trasslar. Så pass mycket att ett nytt bloggvirke pressas ut ur denna vintersmitande och vinterhatande gubbe. Tja...pressas o pressas, är nog fel ord. Tankarna som slängs fram i och mellan dessa rader, har vilat i mitt sinne ett bra tag. Så det är äntligen dags att dela med mig av dem. Varsågoda och njut!

Njutbart, underbart, munskyddbart?

"Billetten" till en flygande stålfågel, är inköpt. Eller rättare sagt två st. stålfåglar ska frakta oss tillbaka till Teneriffa, den ljuvligt goaste ÖN. Direktflygningarna lyser lika mycket med sin frånvaro, som medmänsklighet hos en rasist eller alla stora goa bouletävlingar denna sommar. Så det blir till att byta plan i den stolta jättestaden London. På den (antagligen) gigantiska flygplatsen Heathrow. 

Där kommer vi att sitta och uggla i fyra timmar i väntan på nästa "fågel" av märket British Airways. Men, strunt samma egentligen. Vi kommer ju tillbaka till ÖN. Det är ju det som är det viktiga, även om det kommer att ligga ett tunt dammlager över oss, efter denna kommande långa flygplatsvistelse. Undrar om denna jättelika aeroplansparkering är stor nog att rymma en boulebana? Skulle kännas kul, att kasta några klot i mellantiden. 

SM-final 2018. Ett gott minne!

Nån gång ska väl vara första... Ja, faktiskt en debut i mogen (väldigt mogen!) ålder väntar. Det blir alltså första gången i mitt - i övrigt - någorlunda händelserika liv, som ett flygplansbyte kommer att upplevas. Egentligen inte så märkvärdigt, men lite pirrigt känns det, ändå. 

Undrar egentligen vad som händer med bagaget...? Behöver man plocka ut sina övertyngda jätteväskor från bandet i London, för att åter checka in och slänga dem på samma band igen? Eller finns det någon snäll väskängel där i Ängland, som puttar över vårt tunga bagage till rätt stålfågel? I så fall, lovar jag att inte hata vänstertrafik, på åtminstone tre veckor.

Väskan packad, men inte ägaren

En sak har jag ju lärt mig, efter en massa år inom människotransportbranschen; Att väntetider måste planeras. Annars lär man få spott o spader, av att bli tossig. Bara sitta o titta på att klockan ska gå, är ännu långtråkigare än att gå o fika med en ordfattig politiker. Om nu sådana ens existerar på denna planet...?

Så nåt kul får vi väl hitta på? Mat och dryck är med största sannolikhet lika dyrt på engelska flygplatser, som på svenska. Så, man får väl smuggla med lite egen skaffning, för att överleva tiden mellan stålfåglarna. 

Inte heller kan man ju lulla omkring i taxfree-butiken i fyra timmar. Personalen skulle säkert titta under lugg och tro att man är en terrorist, som när som helst kommer att släppa en brakfis. 

Knappast någon tid att åka till Liverpool, för att hälsa på återstoden av The Beatles. Men, det skulle väl varit sammalunda där, att varken Paul eller George skulle vilja ägna en enda sekunds uppmärksamhet åt en gammal Beatlesbeundrare, som snackar tafflig engelska med skånsk brytning.

Fyra timmar är ju dessutom för kort tid för att hinna med att besöka Elisabeth på Buckimhampalatset. Inte heller tror jag att hon skulle uppskatta ett oannonserat besök av en skånsk ordtricksande bloggvirkare. Man skulle nog bli tagen i örat av en engelsk polisman, om man ens försökte. Fula gubbar finns det kanske gott om i England också.

Rusningstrafik!?

Lite småskumma är dock detta flygbolag, som skickar tre fåglar till samma goa destination inom tre timmar. Fick dessutom höra att det finns en till avgående stålpippi, tio minuter efter våran flight. Massor av skutor till samma plats, från samma ställe, nästan samtidigt. 

Finns det möjligen nå' lort i agendan, eller är det enbart så att det finns tjogvis av engelsmän och engelskvinnor, som är lika sugna som oss, på att njuta av en kall bers på strandpromenaden i Los Cristianos? Må det vara dem väl förunnat!

Nu när vi ställt in oss på att resa, hoppas vi verkligen att planet inte ställs in. Istället måste man hoppas att inställningen hos stålfågelbolagets alla aktörer - låga som höga - är att kundvänligt nog transportera oss, och alla andra värmetörstiga människor till Teneriffa, snabbt som ögat och för en billig penning. 

Ett annat, inte så litet, orosmoln är ju karantänsrisken. Finns det möjligen någon liten fara att man skulle bli inlåst i Buckinghampalatsets mörkaste källare, Tower of London, vaxkabinettet eller något annat skumt ställe, trots ett halvår av oklanderligt restriktionsföljande, beskylld för att komma med flera kubikmeter baskelusker från Anders Tegnells förlovade land?

Eller har man sån oflyt att munskyddsklädda engelska agenter från MI5 kastar en ner i Themsen och låter denne skallige gubbe sakta flyta tillbaka till nordliga breddgrader? Hoppas verkligen att den risken inte ens är ett litet dugg överhängande. Då skulle mina obefintliga hårstrån krullas av förfäran. 

Har denna förfärliga risk minskat nu, när svenska UD hävt avrådan för onödvändiga resor till Stora Britanien, och att svenskar numera slipper sitta o skaka galler i karantän? Kanske, förhoppningsvis och eventuellt har även den engelska polisen på Scotland Yard minutiöst följt varenda rörelse, som Hälsovårdsmyndigheten gjort.

OBS! Detta är inte Anders!

En annan farhåga är... mina öron. Ja, de där sakerna som kantar skallen och vill fladdra i vinden. De där grunkorna som gör att man hör allt som flygvärdinnorna berättar om säkerheten ombord. Samma hörselgrunkemojjer, som slår lock vid landning och knappt släpper igen en susning till hörbart läte, samtidigt som de där fladderfängda hörseluslingarna smärtar en med något som känns som en instoppad fyrahundrakilos leksaksvaxelefant, eller två.

Kommer det här gubbskrället att få öronvaxrevolution två gånger på vägen till ljuvliga ÖN, eller kommer behovet att hörapparater komma springande, lika säkert som ett mejl på datorn? Man kanske skulle ta sig tid med ett besök på Madame Tussauds vaxkabinett i alla fall? Undrar om det kommer att hjälpa mot öronhicka vid landningar?

Vi hoppas snarare att få göra vår egen Brexit i lugn o ro, ombord på luftfarkosten som riktar sin nos mot det soldränkta Teneriffa.  

Brexit!!!!

Farhågorna har stått som spön i backen. Denna resa har föregåtts av en massa "Tänk om"-diskussioner här hemma. Typ; Tänk om spanjorerna åter igen stänger ner hela landet och tvingar in oss alla i våra hem! Då skulle man kanske få besök av Ågrens blåaste nyanser och köra huvudet i väggen, mellan alla TV-serier, filmer och såpor....eller kanske städa lägenheten 114 gånger i timmen, för att få lite motion?!

Eller tänk om vi inte får vår lägenhet i Stockholm uthyrd! Just nu ligger annonsen ute, och hugade spekulanter gör sig redo att kontakta oss, där de skryter om hur skötsamma, duktiga och stabila de är. Bra! Ju mer smör, ju bättre! Om du, kära läsare eller någon vän/släkting/kollega, är ute efter att någonstans att sussa gott och bo lagom flott under vinterhalvåret, så skicka gärna ett mejl.  

Hem ljuva hem uthyres!

Eller tänk om vi får Corona där nere o måste läggas in på ett sjukhus, där de enbart snackar spanska, eller kanske bara blir polisbevakat isolerade i vårt spanska hem! Skulle man då kanske plötsligen bli lagbrytare, och smita ut för att spela lite boule...?! Troligen skulle man dock vara snäll EU-medborgare, som bara kommer att skicka ett skriande nödrop genom fönstret "Utan boule, vi förtvinas till hö på denna Ö!" 

Olaglig smitare!??

Eller tänk om turistbristen gjort många teneriffianer till brottslingar, för att klara sin familjs vardag? Så pass att de vill knycka minsta lilla ostkant, man skaffat hem till skafferiet!? Det vore fasligt illa! Skulle det behöva 117 lås på ytterdörren och femton på balkongen? Skulle man vilja bo i ett kassaskåp, då? Eller kanske räcker det med att ha några kassa skåp i lägenheten?

Nej, nej. Detta är ett bra skåp!!!

Kanske är det tillräckligt att istället då, sätta upp en skylt på dörren, motsvarande anti-reklam-lappen som sitter på vår nuvarande lägenhetsdörr? Typ: "Tjuvar - Nej tack!"

Eller tänk om UD skulle återställa sin avrådan om onödiga resor till Spanien, i samma stund, som vi sätter våra fötter på den varma spanska asfalten! Skulle man då vända tillbaka in i planet och be på sina bara knän, om att åter få resa till mellanmjölkens och kylans förlorade land?
Eller enbart gå på toaletten tretton gånger, innan landning? Enbart för att försäkra sig om att verkligen är onödig, när man går ner för trappan från flygmaskinen.

Helst av allt skulle man ta alla farhågor och stoppa dem i en gammal hösäck. Där efter kasta denna säck så långt väck att inte ens vinden kan få den att vända. 

Om man skulle rätta livets kappa efter alla farhågors vindar, skulle man bli så snurrigt i skallen att man omgående borde läggas in på närmaste pippi-knas-institut.

Så, varför inte istället ta den vänliga sleven i hand, och hoppas på det bästa. Det är ju hoppet man lever på, sägs det....och så kärlek och boule, förstås. Vi får hoppas att detta recept gör, att vi kan åka slalom mellan farhågorna och leva gott där nere, på ljuvlighetens fina Ö.

Go' o gla' ska människan va'!

Ha det goast!
/Berra