Alltför(?) skämtsam bloggare utkastad från Teneriffa!

Man undrar liksom hur de tänkte... På det nyligen konkade och storligen av Stordalen uppköpta resebolaget. Hela resebranschen i kris. Coronaviruset härjar kanske även bland de högsta hjärnorna i denna utsatta bransch...?

Hejdå ljuvliga Los Cristianos! Vi ses till hösten, hoppas jag!

Jag gissar på att de var femhundratretton småchefer och etthundratjugotre lite större chefer + ungefär tretton högsta chefer, som satt i ett Internet-möte och dividerade om vad man skulle göra. Kan det möjligen, kanske gått till så här:

När en av de högsta cheferna beordrade krisförfarande, satte alla andra och tappade hakorna ända ner till knäna.
Då kanske en av de mest streberbesatta mindre cheferna föreslog med hög röst: "Vi tar hem alla!" Alla andra små, stora och medelstora bossar gillade idén. "Då visar vi framfötterna i detta bevingade bolag, och blir ledande i branschen", tyckte de alla.
En av högbossarna och ett par mindre ledare, dock, verkade vara lite undrande...."Tänk om de vill stanna kvar i mindre besmittade områden, till exempel Kanarieöarna. Där måste man ju ändå sitta inspärrad i husarrest." 
Dessa små protester om att det finns många områden, där viruset inte härjat alls, eller väldigt lite, tystades ner snabbt och effektivt av en av de allra allra högsta högbossarna vid namn Inge Flygare , när han påstod att 
"Sverige alltid är säkrast!".
"Men, men, men nye ägaren är ju norsk...", protesterade en mellanchef, som snarast fick sparken.
"Vi ger dem helt enkelt inget val. De accepterar eller klarar sig på egen hand. Vi erbjuder ingen penningersättning eller ersättningsflyg. Då får dem att acceptera, nästan frivilligt", beordrade denna höga tupp,
Alla bossarna ställde sig upp och applåderade åt dessa högtflygande planer!

Ja, kära läsare, om nu ovan berättelse stämmer eller ej, har jag ingen aning om.  Nu ska jag berätta vad som verkligen hände gullgumman och mig.

Klockan ungefär 16 på söndagen ringde en från bevingade resebolaget och gav oss besked att vår hemresa till Sverige var inställd, men att de skulle hitta något annat, troligen tidigare. OK, då.. Mitt svar var att vi inte bor på hotell, har hyrt ut vår lägenhet i Stockholm och vill åka från Teneriffa, så sent som möjligt.

Vi kollade ju förstås vad som erbjöds på marknaden i övrigt. Men, tyvärr var enbart det enda alternativet; de där dyra billighetsbolaget från grannlandet i väster. Ett av många flygbolag på gränsen till konkurs, med massor av inställda flighter. Detta, samt rykten om att internationella flygplatsen på Teneriffa snart ska stängas, då denna molniga dag, gjorde att vi trodde att vi inte hade andra alternativ än att acceptera bevingade bolagets erbjudande. 

En dag senare, vid ungefär samma tid. Ringde detta bolag igen. Det var inte Petter Stordalen himself, tyvärr, utan en lite lägre tjänstekvinna. Hon erbjöd oss att åka dagen efter kl. 0630. Inget annat val. Vi var helt enkelt tvingade att bli utkastade från paradiset Teneriffa, med denna flight. Bevingade bolaget gav blanka Fagerlund i våra önskningar. Lyhördheten lyste med sin frånvaro, lika stark som solen på Los Cristianos stränder. Man kände sig en aning nedtryckt i de icke existerande stövlarna, bespottad och be...nånting mer också.

Efter lite mer än tre minuters sömn, lämnade vi en ostädad lägenhet med dåligt samvete, och styrde kosan mot flygplatsen i taxi. En betald städerska skulle ta hand om allt vi lämnat efter oss. Jag gissar dock på att hon blev väldigt nöjd, med alla resterna. En veckas mat, diverse dricka - både med o utan alkohol - och en massa annat smått o gott. Hoppas bara hon tar hand om det, låter familjen frossa på alla våra övergivna mat och dryckesvaror, istället för att kasta bort dem.

Våra slarvigt packade väskor, klarade dock viktgränsen med god marginal, denna gång. Troligen första gången i världshistorien. Till saken hör att vi hade köpt på oss lite extra bagagekilon, lärda av tidigare visdomar och överviktsböter. 

Det sägs ju att ens egna misstag är den bästa läraren. Vilket jag ser som underbetyg åt en hel lärarkår. Men, dock... en bra lärare är det. Och, så många misstag som jag gjort in mitt liv, borde jag vara en av de visaste männen på denna planet. Det kanske är så...!? Att svälja bevingade bolagets erbjudande var kanske ytterligare en blunder. Eller så var det ren flax att vi kom hem till svinkalla Svedala överhuvudtaget. Efter att denna luftburna resa var gjord, har informationen om inställda resor stått som spön i backen, en midsommarafton.

Väl ombord på detta bevingade stålfarkosten, så det var fortfarande inte klart var vi skulle sussa de närmaste veckorna. Som sagt, är vår lägenhet i Stockholm uthyrd, och andra alternativ som hotell, vandrarhem och liknade tedde sig alldeles för dyra. Vi satt ju inte sjön. Vi blev inte ens blöta om fötterna. Vi har ju massor av vänner, släkt och bekanta, som skulle kunna hjälpa oss.

Den förbeställda vegetariska flygmaten, var lika försvunnen, borta och väck som en kommunalarbetares avlöning, en vecka före månadsslut. Den bevingade personalen hade inte haft tid att fixa mitt käk. Dock var kabinpersonalen väldigt hjälpsam, och fixade fram vad som kunde fixas fram.

Jag har ofta undrat: Varför finns det askkoppar, när det är rökförbud på flygplansdassen?

När vi väl hade landat i den stolta staden Norrköping, fick vi fram ett mess om att vi får låna en stuga Dalarna. Tack, hjärtinnerligt tack, tusen och åter tusen tack!

Tacksamt rullade vi vidare på vår färd, mot den ännu stoltare staden Stockholm. Gamle vännen SJ, fick den stora äran att framföra oss denna sträcka i ett så gott som tomt lokaltåg. Ett tåg av den sköna gamla stammen, från tiden före X2000 började susa fram genom Sveriges vackra landskap.

Magen började så smått att  kurra och påminna sin ägare om att det börjar bli dags att stoppa lite gott under näsan. Men, icke. Den där så härliga restaurangvagnen, hade tydligen försvunnit i hanteringen. Nåväl. tågresan var billig. Som kuriosa sagt, var det ett par slantar dyrare att åka taxi från flygplatsen till stationen i Norrköping, ån tågresan mellan dessa två stolta städer. Men, å andra sidan körde taxichaffisen lugnt och smidigt. En stor skillnad till taxislirarna på Teneriffa, som ofta verkar ägna sig åt smått obehaglig kappkörning istället.

Ett självklart beslut var att slagga en natt på hotell i Stockholm, innan bilresan vidare mot Dalarna, skulle göras. Den här tangentbordsplågaren, skulle inte kunna köra sin bil med någon vidare säkerhet, efter alltför lite sömn och alltför mycket bevingat strul.

Rött ljus för Coronan i Stockholm!

Ett billigt hotellrum i Coronas svenska huvudstad, fick härbärgera oss två, denna natt. Vi sov som två snarkande grisar, trots en alltför smal dubbelsäng.  Frukosten, dock, hade mycket i övrigt att önska. Hotellskrället skyllde på Coronaviruset, när det blev enbart ett par sega mackor i plast och lite juice/yoghurt, istället för den vanliga frukostbuffén. Vi som hade sett fram emot en ljuvligt stor hotellfrukost, fick näsor tillräckligt långa nog för att nudda tårna.

Tja... magen blev knappast sprängfull, men tillräckligt för att hämta bilen hos sonen, nyckeln till stugan och köpa till det lilla som behövdes inför resa till den stolta och vackra lilla staden Rättvik i Dalarna.

Vi hade ju sussat alldeles för länge och jag hade strulat runt i diverse affärer och apotek. Så avresan till Dalarna blev av betydligt senare än tänkt. Ungefär några timmar, sisådär. Men, vi kom i väg.

Dalarna är vackert!

En pizza i den lagom stolta staden Bålsta, fick bli vår färdkost. Den smakade ungefär som man tänkt sig en pizza skulle smaka i en centrumkrog i en mindre stad. Varken någon kulinarisk höjdare eller besvikelse. Gott, men inte över-jättegott.

Efter att sagt hejdå till statyn med Lasse Åberg ur Sällskapsresan och den nedstängda ICA-butiken i pyromanernas huvudstad Bålsta, så slängde man sig bakom ratten, för att rikta nosen mot nordväst. Efter en mellanlandning för proviantering i den kanske allra stoltaste staden Falun (Åtminstone var jag stolt, när jag vann SM-guld där 2013), så var vi framme i Rättvik och det fina sommarhuset, efter att mörkret hade lagt sina svarta tassar över folk och fä.

Nu är vi i rätt vik, även om magarna kanske buktar för mycket.

Ett par väldigt trötta och ännu tacksammare gamlingar, fick sussa sig pigga nog att njuta av det vackra Dalarna.

Nu sitter vi här, i denna fina kåk. Solen skiner även här. Vi mår rätt bra, både gullgumman och jag. Det är lugnt och tyst. Men, abstinensen efter värme, strandpromenader och sandstränder börjar kännas i tarmarna och framför allt i den reumatiska ryggen. Dock värst av allt är saknaden att spela och träna boule. De där kloten ligger bara stilla i våra väskor och rostar väl ikapp med ägarna. Ett klart fall av akut järnbrist!

Nollgradigt på en frostig termometer. Inget bouleväder!

Det här äventyret 2.0, blev lite äventyrligare än vad vi hade hoppats på. Men, när det brinner i de mänskliga knutarna, så vet man att man lever.

Nu i mars är det kallt här, både på berg och i dalar i Dalarna. Men, det hindrade inte denne gubbe att pilla till detta långa bloggvirke. Jag är glad att du orkade läsa ända hit ner. Tack!

Frusen småchockat bloggare

Ha det goast!
/Berra