Gubben som smet från vintern: Feg vingklippt smitare tar äventyret bakifrån eller storyn om de rostiga klotens vippande från Slarvistan

Att smita från vintern till Teneriffa, som en frusen sketen liten fegis: Var det verkligen värt allt besvär, pengar och risker? Det är en fråga som liksom pluppar upp i sinnet, nu när man är hemma med halmen igen.

Fegisen!!!

För en vecka sedan, si så där på ett drygt ungefär, landade vi i hemmets lugna vrå. Detta äventyr, att övervintra på Teneriffa, äventyrades inte av att det blev lite äventyrligt på slutet. Ja, ni har säkert hört talas om ett litet virus. Ja, vad hette det nu igen? Ja, just det Corona-Covid någon siffra...

Välkommen hem!?

Påsken står för dörren och Äventyret 2.0 bör summeras och läggas till handlingarna. Men, ett sakligt, formellt och byråkratiskt korrekt handläggande, är inte riktigt min stil. Så, det skiter jag högaktningsfullt i. Egentligen, kära läsare, rekommenderar jag att friska upp era minnen, genom att bläddra tillbaka i tidigare bloggvirken. En rolig syssla i dessa oroliga tider.

För att göra det ännu (o)roligare, så tar vi äventyren bakifrån. En klar favoritställning, i bloggvirket alltså. Vad trodde du?!

Vingklippta nog att få plats i kojan?

Vi blev alltså vingklippta av Ving. Som du säkert sett i tidigare bloggvirke, så fick vi två, i all fly flängande hast, slänga oss ifrån ÖN. Resebyrån Ving, hade slängt stress-byrålådan i ansiktet på oss. Vi var tvungna att kasta ner alla prylar resväskorna o bege oss hemåt, snabbt som tusan.

En massa merkostnader, förstås. En väl beskriven, osaltad och väl underbyggd räkning är skickad till detta flygbolag, som inte längre flyger. Jag får hoppas att de har högtflygande planer att pröjsa oss för dessa obehagliga extra utgifter, som de orsakade med sin vingklippning av vår tid på ÖN. Annars kan de flyga o fara!

Inte vårt hem, men fint ändå i Leksand.

Att hyra ut sin lägenhet, med alla prylar o grejer man är rädd om, har ju sina risker. Det kunde blivit fyrtio rövare från Ali Babas gäng, som levde rullan och förstörde vår kvart och vår vattenkokare. Men, så blev det inte, tack o lov.

Vattenkokaren hade fått spader ändå. Den kom inte riktigt överens med jordfelsbrytaren. Så det blev till att nyanskaffa en vattenbubblande kokare för 99 spänn, så att man kunde få en hederlig kopp te eller tre.

Ordfelsbrytaren bryter ihop!?

Jordfelsbrytaren är ju en sån där mojäng i proppskåpet, som slår av strömmen för allt och inget, så snart den märker något fel. Alltså en aja-baja-knapp, som klickar ut om någon osäker elektrisk skitgrej från Slarvistans svarta marknad kopplas in på elnätet.

Ja, proppskåpen ser ju inte ut som förr. Istället för proppar finns det ju nu små vippknappar att vippa tillbaka om något skit händer. Det är ju egentligen skönt att slippa få sig en propp, när man ska byta. Ännu skönare att slippa köpa nya proppar. Som erfaren och fredlig gammal man, vet man på ett ungefär vem som skulle förtjäna att få sig en tiovoltare mitt i nian. Men, man har ingen som helst lust att dela ut sådana proppar, ens till någon som är full av skit. Så, dagens säkringsskåp känns säkrare. De gamla propparna var ju lite skruvade.

Men, tillbaka till äventyret. Det var annorlunda detta år. I och för sig inte konstigt. Inget år är sig likt, år från år, Inte ens två dagar i ens liv, ter sig exakt lika. Även om arbetsdagar till synes kan vara så, om man har en enformigt jobb.

För att citera en annan vis gammal man: Ett glas whisky kan förkorta livet med en minut. En cigarett kan förkorta livet med två minuter. En arbetsdag förkortar livet med minst åtta timmar.

Detta äventyr förlängde förhoppnings livet med ett minst ett halvt år. Men, det var ett av de ljuvligaste halva åren, denne tangentbordsdemolerare varit med om.

Lägenheten i Los Cristianos, denna gång, var bättre än året innan. Inte större, tvärtom. Läget var bättre, nästan mitt i händelsernas rörliga centrum. Huset var bättre, med mysiga poolområdet och mäklaren mycket mer tillförlitlig. Vi har redan bokat samma goa lilla kvart, till nästa säsong.

Inte ens under våra isolerade dagar, på slutet, lyckades gullgumman och jag med att gå varandra på nerverna. Att sitta i karantän tillsammans, måste väl vara det ultimata testet av ett förhållande? I så fall, kan man säga att vi lyckades bra, och gör det fortfarande, hemma i vårblåsiga Gamla Svedala.

Balkongmys på ÖN

Men, dock, snart är det dags att gå ut i vårsolen och kasta lite klot, här... Det blir ju inte lika gott och roligt, som boulespelet var på ÖN. Som boulespelare, måste jag verkligen tillstå, att Teneriffa var en höjdare.

Ja, vädret är ju liksom grejen med ÖN. Ett av den här planetens goaste och jämnaste klimat, gör att boulehallar är synnerligen onödiga. Inte underligt att boulespelare från övriga Europa, kommer till ÖN för att kasta kula och må gott.

Ja, kortfattat (ska försöka, men du vet säkerligen hur det brukar gå) kan man säga att bara få möjlighet att lira alla veckans dagar, är en sån självklar höjdare, att inget flygplan ens kan nå så högt. Knappt ens en rymdraket. Att göra detta på solens förlovade Ö och på Los Cristianos trevliga banor, är knappast något man behöver svära över. (Såvida man inte missar nåt klot... Hemska tanke, Bort!).

Tävlingar och andra liknande former, ett par dagar i veckan. Varje vecka! Ja, man måste inte vara med på allt. Men, det vill man ju....! Så, blev det ju också lite framgångar. Roligt värre!

Berra, Flemming och Martin. Norra Europas bästa Teneriffalag.

Ligan, som tidigare sagt, var också en höjdare. Ett fantastiskt unikt tillfälle, att få lira serie, även på Teneriffa. Roligt att lira med, och lära känna nya goa lirare och goa människor. Att åka runt till diverse mer eller mindre frusna hålor i bergen, för att lira skiten ur inhemska eller uthemska lag. Kan du tänka dig något roligare!? Känner mig minst sagt lite småstolt över vårt lag, som ledde serien med flera poängs försprång, när Corona-isoleringen effektivt stängde boulens alla möjligheter.

Att vara boulespelare på Teneriffa, är att levande nästan nå paradisisk höjd. Den dagen då "Lockdown" upphör och livet på ÖN återgår till det normala, hoppas jag att klotkastarliret återtar sin vanliga form igen.

På tal om form... Lite träning skadar ju knappast. Tyvärr blev det för lite egen träning på ÖN. Enbart någon dag i veckan. Det få ju kompenseras här hemma. Den svenska tävlingssäsongen verkar att bli vingklippt (även om flygbolagen kanske klarar sig från konkursens stupa brant) eller helt försvinna på grund av Coronasmittorisken. Då får man träna upp sig, så att man är i form för nästa säsong på ÖN. Så, nu blir det att ta kloten i vacker tass, och ge sig ut i snålblåsten, alla vårens dagar. Ja, de dagar det inte regnar, blåser och solen vågar visar sig. De blir förhoppningsvis många.

Det gamla vanliga turistiga, då? Strandpromenaden, sandstränderna och barerna. Jovisst. De besökte vi också, och de kunde avnjutas med gott mod. Absolut. Men, som långliggande turist, blir man lite tristare för den verksamheten, än vanliga veckoturister. Lite, visst, men inte varje dag i veckan. Man njuter av solen på olika vis. Poolen, stranden, boulebanan och promenader m.m. Samt ibland går man ut o käkar i goda vänners lag. Det är det nästan lag på!

Men, dock ingen stress. Den lugna känsla, som sade att det blir antagligen lika gott väder nästa dag. Den omfamnade man stort. Man tog seden dit man kom, alltså. Mañana, mañana, som det så vackert heter på den vackra spanska språket.

Ja, på tal om spanska, så blev det ju en härlig kurs i detta (minst sagt) krångliga språk. Tillsammans med goa vänner, försökte vi bland annat reda ut hur verben böjs i trettioelva former och vilken av dessa som skulle användas vid vilket tillfälle. En roligt litet äventyr i äventyret. Och, visst... gubben lärde sig massor. Om, nu, man bara kommer ihåg hälften, så har man berikat sig ordentligt i det främmande språket. Men, det är långt kvar innan jag ens kan säga "En halv flaska äter en brakfis." på detta tungomål.

Ja, berika sig på slantar, skulle inte skada heller. Men, å sjunde sidan, så är det inte sådär jätte-dö-dyrt att övervintra på ÖN, den ljuvliga. Jo, hyran förstås. Den svider i våra plånböcker, när den gräver hål stort nog att förlora en elefant i. Nästan så, att man kan kalla den för ohyra.

Men, eftersom vi hyr ut vår lägenhet i Stockholm under denna tid, så fick vi in i det närmaste lika mycket som (o)hyran kostade i Los Cristianos. Jo, hade kunnat få ut lite mer i andrahandshyra, gissar jag. Men, man vill gärna följa regler o lagar, och inte begära någon ockerhyra.

Dock, är det i övrigt billigare att leva på ÖN. Eller rättare sagt, det VAR billigare. Hur det blir efter att Coronakrisen är över, får framtiden utvisa. Dock, ändå, maten... Man kom ut från favvoaffären med två dramatenvagnar överfulla med mat och dryck, utan att behöva lämna ens halva pensionärslönen.

Kläder och skor, halva priset, ungefär. Vin och öl, ännu mindre, liksom ciggen. Att äta ute är också möjligt att göra för en pensionerad kommunalare, om man inte går till värstinghaken, värsta turistfällorna, oftare än lite då o då. Att åka buss kostar mycket lite. Att åka taxi, bara lite lite mer. Solen och värmen är gratis.

Med andra ord, så kan man säga som den stackars diarreplågade snubben gjorde, efter att satt sig ner med brallorna fulla av lort. "Det jämnar ut sig."

För att sluta med skitsnacket, så behöver man inte ha en plånbok i Joakim von Anka-klass, för att kunna övervintra på Teneriffa. Men, å åttonde sidan, skulle det ju inte skada med lite mera stålar. Det som är problemet, är att man helst ska pynta hela halvårshyran bums, dagen efter man landat i lägenheten på Teneriffa. Det blir mycket pengar, det!

En massa goa människor har vi träffat här nere, både på och utanför boulebanorna. Det, har varit, och är, en av de största höjdpunkterna med resan. Det har varit besökande vänner hemifrån kalla Norden och förstås folk man träffat där nere, på goaste ÖN. Detta varma fina människor, har också förgyllt vårt övervintrande, så att det glittrar ikapp med solen.

Nu blir det att jobba på att komma tillbaka till ÖN i höst. Det blir slitsamt, jobbigt, roligt och tråkigt. Allt på en gång, ungefär. Får jag jobba, så gör jag det. Annars blir det väl till att försöka kränga av min gamla musiksamling, tugga onlineinkomster och käka rester, tills den dagen vi åter sitter på något av våra favvohak i Los Cristianos, med en stor öl i hand.

...och på frågan om det var värt allt besvär, knegande, pengasparande med mera, att få övervintra på ÖN, är svaret även denna gång ett tveklöst: JA, för tusan!
Men, om kan rekommendera dig, detta, vete fiskarna. Skulle det bli alldeles för många gubbar och gummor, som vill göra samma äventyr, så kanske hyran skulle stiga oss över öronen. Så jag låter väl bli, då, fast jag gärna vill.

Detta var bara andra vintern, som den här fege gamle gubben smet ifrån. Det ska bli många, många, många gånger till. Feghet är väl en mänsklig rättighet?!