Om det är ovanligt vanligt att dra dit pepparn växer eller bara pensionärssnurrigt värre...?

Jo, det började som en helt vanligt ovanlig dag. Ja, som det flesta andra dagar, slog den här gubben upp sina ögonlock, för att konstatera att det är lugnast att somna om. Solen hade inte ännu kastat sina värmande strålar på hus o gator i Los Cristianos härliga lilla stad. 

Vid den här åldern borde man egentligen vara tacksam för varje dag man vaknar, slänga ut benhögen över sängkanten och jubla: "JAAAA! Man får vara med en dag till!!!" Jovisst, men. man är alltför naiv och tar livet för givet, för att nå upp den nivån av entusiasm. Men, visst. Tack alla gubbagudar, för att den här tangentbordsplågaren får möjlighet att skriva ett bloggvirke till. Men, vet ju aldrig hur länge man får vara med på banan.  

Det är pensionärens stora fördel i livet att ha den underbara rättigheten att åter blunda till på kudden, om det nu skulle vara så att jag vaknat alltför tidigt. Som gammalt gubbskrälle, har man ju redan gjort sin plikt mot samhället och sk(r)atteverket och jobbat arslet av sig i alltför många år, för att lätt kunna räknas.

Ens vanor och rutiner på Teneriffa, skiljer sig mer än en aning från de svenska. Jovisst. Vakna, duscha, frukost med mera, blir ungefär det samma. En av de stora skillnaderna i morgonrutinerna är att man faktiskt njuter av knalla ut på balkongen och ta sin tossiga morgonrök. OBS! Att det står morgonRÖK och inte KRÖK. 

Fullt så snurrigt är det inte för detta gubbskrälle, att han tar sig en stänkare redan före solen segat sig upp från havet. Inte för att man är nykterist direkt eller ens spottar i glaset. Men, någon måtta får det vara på det flytande starka godiset.  

Nej. Det är inte cigarettrök!

Så, om du skulle se en segt osnuten gammal skallig man sitta på sin balkong o blossa på morgonkulan, så kan du veta att det är en kopp te som piggar upp den där gamle stöten. Det är inte morgonkröken som inmundigas på morgonkröken. Den där lille rackaren får allt vänta...

Så, när man väl förvirrat sig runt i lägenheten en stund och flackat runt och letat efter munskyddet, kloten, vattenflaskan, trasorna, kepsen, nycklarna, lillen och alla andra nödvändiga grejer, är det dags att ta sig i kragen och kila ner till goa boulebanan.

Efter lite stormar i vattenglas och snick-snack i kramvänligt debattklimat, har vi enats om döpa om vår morgontidiga klotkastarverksamhet till det ståtliga namnet: "Club de Petanca Nórdica", för att kunna utnyttja vår kanske starkaste pensionärsrättighet: Att få lira boule på dagtid. 

Inte för att den ljuvliga sporten boule, är speciellt gjord för oss gamlingar med massa erfarenhet bakom öronen. Nej, tvärtom! Med en dåres envishet vill jag hävda att boule är en sport för alla. Ingen som helst betydelse om du är ung, gammal, fattig, stenrik, påg, tös eller något mittemellan. Så länge du kan  kasta klot på rätt håll, mot rätt mål, är det bara att lira och ha kul. 

Inte våran bana, men fin ändå!

En annan pensionärsrättighet, som vi (alltför?) flitigt utnyttjar, är att samlas runt en bira efter att kloten är färdigkastade. Nåväl. Man måste definitivt inte vara ålderstigen för att dricka öl i trevligt sällskap. Men det underlättar. Ordet "stress" kan man knappt stava till i vår ålder. Synd o skam vore det annars!!!!

När den här snurrige gubben ändå är inne o snurrar på ämnet, kan jag få gnälla av mig lite om pensionen. Den svenska heliga pensionen. För vara en - i vanliga fall - glad pensionär, blir jag till överjäst surdeg, när jag pratar pension. Så. alltså! Varning för mitt alter ego; surgubben Knut!

Surgubben Knut på besök i bloggen...?

I dagarna fick man sin sedvanliga pensionsutbetalning. Knappt hälften av en taskig kommunalarbetarlön. Borde det inte heta pensionsbidrag istället? Storleken på den utbetalda summan. gör att man kasta plånboken i återvinningen. Som klumpsumma, får hela pensionen plats i en tändsticksask. 

Man undrar egentligen hur de tänker. De politiker och andra maktinnehavare, som tar såna beslut. Det troligaste svaret är väl; att de inte tänker överhuvudtaget. Vilken intelligent människa som helst, vet att en pensionär mycket väl har förtjänat att leva på rätt sida fattigdomsgränsen. Vi borde alla glida omkring på vegetariska räkmackor, gjorda av guld och gröna skogar. 

????????????????

De flesta av oss gråa gossar o tjejer, har knegat och slitit i decennier, betalt hundratals kilo skatt, hyra, el, och konsumerat tonvis av grunkemojser o tjänster. Vi har passat tider, stigit upp tidigt, gnuggat sömnen ur ögonen och pendlat/gått/cyklat eller kört till våra jobb. Vi har gjort massor av nytta i samhället. Byggt, kört, skött om, lagat mat o trasigheter, chefat, lytt order... Om du mot förmodan skulle komma på något, som vi gamlingar inte arbetat med, är du värd en puss i pannan. Minst!

Vi har uppfyllt vår plikt till samhället, typ; dubbelt upp. Nu är det, ta mig tusan och alla elefanter, dags för belöningen!

Det som de där hjärnlösa/hjärtlösa beslutssumparna struntade högaktningsfullt i, var att man vid den här åldern inte längre är lika viril o pigg som en ungdom. Man känner sig ibland lika sliten, som detta tangentbord.

Dock, kan man knappast säga att vi sitter i sjön. Men det är ganska nära. Att som denna dag, sitta på en uteservering på spottlängds avstånd till Atlanten, är också en ljuvlig pensionärsförmån. Visst kan det hända att man, med ålderns rätt, snackar mer skit än förnuft. Men, det är en helt annan historia.

Denna dag, går till historien, som lite speciell... eller åtminstone något utöver det ovanliga. Vanliga dagar är de soliga dagar, som vi slänger oss på våra röda strandfiltar, för att njuta av den fan-ta-mig-tastiska Teneriffasolen. Med ett par plaskande pauser i böljan den blå, är det också en pensionärsförmån, som heter duga.

Duger gör också lite molnigare dagar. Inga problem, där heller! Man kan ju inte ligga o steka kroppen i sanden varje dag i sex månader. Eller kan man det? Jag har då aldrig försökt. Inte heller tänker jag försöka. Men, lite oftare än då och då, är det skönare än skönt att värma sin skruttiga kropp i solens sken. Ett rejält stänk av brun färg i skinnet, känns ju inte heller helt fel. Tvärtom!

Misstänkt rosépepparträd utanför vårt hus

Så även denna dag. Vi har ju kämpat och sparat och slitit för att kunna dra dit pepparn växer och åtnjuta den stora förmånen att få övervintra på Teneriffa. Då ska vi, för sjutusen rasande elefanter, också njuta av detta... Varje dag! Vi må vara lite småfattiga på penningar, rassliga och trassliga i våra sega kroppar. Visst! Men, njutningar av livets frukter på ålderns höst. Det är vi rika på!

Jo, tack! Det mås riktigt väl!

Det relativt låga priset på ute-ätar-mat, gör att man har räd att ta sig ett skrovmål på någon restaurang ibland. Inte alltför ofta, tyvärr. Det skulle vår ekonomi få rosa skrikande tårar av. 

Att käka innan man går o handlar, är ett måste för fattiga pensionärsmagar. Det är ju välkänt att man riskerar att handla lite tokigare, med en hungrig mage. Att shoppa loss som en tossing, är inget som en underbetald gubbstrutt kan ägna sig åt, med någon större framgång. Det skulle snarare bli bortgång av grymt saknade ekonomiska småresurser. 

En väl känd billig restaurang, blev vår mål, för att få oss ett mål. Det var inte Zlatan som skulle göra detta mål, även om han är en erkänt skicklig målgörare. Det var snarare upp till kocken på det haket, vi hade beslutat oss för att gästa.   

Väl framme och nedsuttna, fick vi höra av servitörens brutna engelska, att kocken kommer om tio minuter. Jojo, ingen stress. Stora jätteaffären finns kvar, liksom våra hungriga magar. Lite öl fick trösta oss. Tio minuter är ingen tid för ett par gamlingar. 

Var e kocken???

När kocken ännu inte anlänt efter en knapp timme, så beslutade vi oss, för att käka på annat ställe. Servitören, verkade slita sitt hår, sina ögonbryn, sina nerver och framförallt sin telefon, utan att lyckas få kocken att anlända för att kocka till vår föda. Dock, blev vi bjudna på ölen, som plåster på våra såriga kistor. Det var svårt att inte tycka synd om den stackars servitören, som inget hellre ville än att servera oss varm o god mat.

Vi två snåljåpar delade på en pizza på ett annat, lite dyrare hak, strax utanför gigantiska mataffären istället. Att hälla i sig en halv pizza i sällskap med en liten öl, är ju inte fy skam, det heller, även om det finns massvis av hälsosammare mat. Ungefär allt, ungefär. 

Att påstå att vi var hungriga som vargar, är knappast någon överdrift. Snarare en underdrift. Vargarna skulle skämmas, när de blev ställda i skuggan på grund av våra skrikande kistor. 

Att handla, är ett nöje för somliga människor. Men, som du förhoppningsvis läst i tidigare bloggvirken, ser jag inköpsgärningar som ett nödvändigt ont. Men, jag slapp åtminstone vara hungrig samtidigt, tack och lov. Det hade varit mer plågor, än vad jag skulle stå ut med. Inte ens denne gamle man, med tonvis av erfarenhet bakom öronen, skulle klara av detta dilemma!

Hjärnan är ute o sneseglar, som vanligt!

Att sedan lyckas med att förklara för kassörskan, att vi skruttiga åldringar inte orkade kånka hem maten själva, var ingen lätt uppgift. Men, jag fixade det med hjälp av engelskblandad taskig spanska med skånsk brytning och diverse yviga gester, att få henne att förstå att vi ville få maten hemskickad.

Nåväl, allt väl så långt. Kortet registrerades och tiden för hemkörningen ordnades till, efter några fler gestikuleringar, ackompanjerat av min ljuvligt skorrande språksörja. Med ljus i sinnet och ljuvliga i hågen, gick vi sakta hemåt igen.

Dagen efter plingade det till i nallen och ett spanskt telenummer visade sig på displayen. En lite förundrad tanke flög genom skallen, om någon spansk telefonförsäljare lyckats att ratta fram mitt telefonnummer. Hemska tanke! Tänk att tvingas lyssna på någon spansk rappakalja, som försökte sälja ett Internetabonnemang, en färja eller en elefant. Jag skulle nog inte märka någon skillnad. Men! Det skulle definitivt få mina gråa hår att växa sig starkare.

Men, icke sade Jocke. Det var jätteaffären som ringde. De hade, av någon outgrundlig anledning inte lyckats krama ur några stålar från mitt bankkort. Jo, så här tidigt efter pensionärsavlöningsdagen, fanns det förhållandevis gott om deg på kontot. Missförstå mig rätt nu! Det finns aldrig riktigt mycket flis på banken. Bara lite mer än tomt, men tillräckligt för att handla mat. 

Visst är gräset grönare på andra sidan!!!!

Efter att först misslyckats med att fatta vad den spansktalande herrn babblade fram för budskap, fick en trevlig tjejröst ta över samtalet. Med en charmig ton och den där goa brytningen på sin engelska, som spanjorer och spanjorskor har, förklarade hon för mina spetsade öron, att jag måste ha annat kort eller pröjsa cash.

Inte inte inte. Det är ett definitivt No No, Nix Pix, att lämna ut sitt kortnummer över telefonen, hur många kilo charm det än finns på andra ändan av tråden. Det finns absolut inte på kartan att riskera förlora slantar på så vis.

Mitt nästa jobb? Att dyka efter pengar...?!

Så, det blev till att traska tillbaka till jätteshopen och testa gullgummans kort. Nix, sade den apparaten. Så det blev till att stiga ut i solskenet igen och lulla bort till närmaste bankomat. Jo, visst, lite kö till denna manick också. Inte nog med att man fick vänta på kontakt med rätt person inne på gigantiska shopen. De verkade vara tvungna att plocka fram alla våra varor och slå in dem i blippapparaten igen. 

Det kändes som timtals av tid hade flutit bort. Men, det var enbart någon dryg timme eller två, som gick åt för att pröjsa för maten, som skulle skickas hem till vår lilla mysiga kvart, någon timme senare, eller två.

Skafferådet välfyllt!

Jo, så kom en stor stark herre hem med ett jättelass med föda, dricka och diverse tillbehör i form av dasspapper och diskmedel med mycket mera. Denna shoppingtur, gav oss varor som bör räcka tills det blir en kall dag i helvetet. Men, sanning blir väl att vi måste göra om samma sak om ett par veckor eller fyra. 

Det som blev hemkört till oss, innehöll i princip allt utom hemkört. Det finns det inget bruk för, när de vanliga stänkarna är nästan oförskämt billiga. Så även på denna ovanligt vanliga dag, eller om det var en vanligt ovanlig dag.... eller två.

Kylen överknökad med gottigheter!

Som livet är här, har vi gott om både vanligt ovanliga dagar och ovanligt vanliga dagar. Det är bara att välja. Att leva vidare. Att njuta av livet och även försöka hitta någon form att nöje i att krångla sig till eller ur småförvirrade situationer, som vardagslivet kan bestå av för snurriga gamla gubbar.  

Så, du är säkert en snäll och härlig människa, som har ett par gram tålamod med oss ålderstigna snurrbollar. Förr eller senare kommer vi nog hem till lösningar på allt eller inget. Oavsett vilket, har vi förtjänat våra snurrskallar med hårt arbete, både på vanliga och ovanliga dagar. 

...och alla dessa dagar... Det är ju livet! Så lev väl och ha det goast!
/Berra