Körkortsdansen vindlar vidare bland Teide, sandaler och en slurk doping!

Körkortet dansar en ny dans. Ja, kära följare, ni kanske kommer ihåg mitt tidigare bloggvirke "Körkortet dansar runt i Europa..."? Om inte, så ta gärna en liten titt. Annars, grattis till ditt osedvanligt goda minne!

Har körkortet fallit platt för den vackra utsikten?

"Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla." Tack Hasse Alfredsson för dessa rader, och alla andra fantastiska sånger, sketcher och texter. Må de leva för evigt! 

Den lilla valsen i foxtrottakt, passar precis för att beskriva mitt körkorts vidare tango, genom Europa. För två månader sedan (!!!!!) skickade jag in körkortsunderlaget. Ja, ni vet det där med ett grymt gräsligt foto och en namnteckning som ingen levande själ kan läsa. 

Bara att bärga sig och ta skeden i skitig tass!

Trots att denna tid gått väldigt snabbt. - Ja, som sagt tidigare, så springer inte tiden här på Teneriffa. Den flyger i värsting-jet-fart, minst. Varje timme går på högst en kvart. - har inte detta eländiga brev kommit fram till Transportstyrelsen!

Man undrar om det fastnat i en brevpress i Berlin, tagit en omväg om Teide, för att njuta av utsikten, ute o roar sig på Reperbahn i Hamburg eller tar sig "en lille en" i Köpenhamn...?

Klättra upp o hämta ditt körkort nu, Berra!

Att ett brev på mer än två månader, fortfarande inte lyckats ta sig sträckan mellan Los Cristianos och Örebro, får en att undra om det fått fötter... alltså promenerar hela vägen hem till Sverige. Det skulle nog ta sin lilla tid, slita ut ett par-tre par skor och gett körkortsunderlaget tillräckligt med kondition, för att orka klättra upp för Mount Everest. 

Det är kanske där jag tvingas hämta ut mitt körkort? Bara att hoppas att tjänstemannen i postluckan, känner igen mig, när jag har syrgasmask på och stånkar o stönar som en etthundratioåring i säng med snygga grannfrun. 

Har brevet åkt UFO, där upp på himlavalvet?

Nåväl, igår kom ett brev från ovan nämnda transportstyrelse. Denna ursvenska myndighet påstod att jag, inom 30 dagar efter brevet skickats, ska inkomma med nytt underlag för körkortet. Brevet tog 29 dagar att eftersändas fram till denna trevliga adress i denna härliga stad, Los Cristianos. Som du säkert räknat ut, så hade jag en endaste liten dag på mig. 

Under denna dag, skulle jag då: 
0. Låna en skrivare, för att skriva ut körkortsunderlaget.
1. Plåtografera mig igen
2. Skriva under skiten.
3. Flyga hem till Stockholm. 
4. Ta racertåget till Örebro
5. Lämna in skräpet till Transportstyrelsen. 
5½. Allt detta, utan att glömma det förbenade lappskrället i fickan, på flyget, hemma eller på tåget.
6. Pust!

Så beslutet är lätt. Jag stannar på Teneriffa, för att körkortlös njuta av denna underbara Ö. Sedan, när jag kommer hem till kyliga vårSverige, så kan jag ta tag i saken igen. Alternativet är förstås att be någon stackare, som ska åka till snöiga gamla Svedala snart, att posta brevet någonstans inom Svea rikes gränser. 

Behöver jag dopa nästa brev till Sverige?

Nog har posten i Sverige sina avigsidor och märkvärdigheter (vem har inte det, förresten?) Men, att lita på spanska posten. Nej!  - Då kan man lika gärna leka ryska posten. Det kan ju vara trevligt, värre. Men, ger mig troligtvis inte något giltigt körkort.

Don efter person? 

Fast, egentligen... är jag lika glad för det. Det är dock inte mina sandaler. De är snart utslitna, av allt vandrande och boulespelande, här på ÖN. Då är det dessa sköna skodon, som skickas till sophögen, inte jag. Kanske kan jag leva några minuter/timmar/dagar/år längre, tack vare de tjänster som dessa goa dojor givit mig. Man tackar & bockar!

Ha det goast!
/Berra

Äntligen fick vi tummen loss ur bäcken eller storyn om det vackraste sättet att trötta sina fötter!

Då fick vi äntligen tummen loss från vagnen och ändalykten lyftes iväg med buss till La Caleta de Adeje. En lång, lång promenad, som vi planerat att göra, ända sedan i höstas. Vi vandrade längs kusten, hela vägen hem till Los Cristianos. 

En dryg mils knallande i lugn, njutbar och maklig takt. Den här blåsiga, men varma dagen, gav oss trötta fötter och ett ljuvligt, fantastiskt minne. Den där strandpromenaden avverkad i hela dess längd. Förmodligen Teneriffas vackraste lunkar-mys-sträcka.

La Caleta = "bäcken" på spanska. Men, det syntes inte en skvätt av någon bäck, i den pittoreska lilla staden där knallandet startade. Vad gjorde det, när Atlantens vågor rullade in mot klipporna?

Ett par "vattenhål" passerades. Gissningsvis 257 st, och några till. De flesta välbesökta. Tre av dem fick också besök av oss. Ja, egentligen fyra, fem - sju, eftersom gubbablåsan gjorde sig påmind, allt som oftast. Vad gjorde det, när man dessutom träffade trevligt folk?

Både lättlunch och middag, och någon extra öl på vägen. Ja, hela dagen försvann under våra fötter, där vi gick. Nu, på kvällen, värker fötter, knän, rygg o skalle. Men, vad gör det, när man har en sådan vandringsupplevelse i färskt minne? Det var det verkligen värt!

Nu är det nog med tangentbordsklyveriet, för denna gång! Här kommer vandringen i bilder, i form av en liten film. Så, ge mig ytterligare 1 minut och 20 sekunder av ditt förhoppningsvis långa liv. Klicka igång denna lilla film i helskärmsläge och du kan njuta med oss, utan att dina fötter också blir trötta.

Ha det goast!
/önskar en trött Berra och hans (om möjligt) ännu tröttare gullgumma.

Med Elvan genom gränder, på kanelen eller kamelen, eller en kärlekssång till Los Cristianos

Den här fina staden, Los Cristianos, på Teneriffa, är tveklöst föremålet för vår senaste förälskelse. Det är en liten stad. Man kan ta sig överallt med den så kallade "elvan". Alltså; de där två bruna pinnarna som sticker upp ovanför de utslitna sandalerna. Nåväl, efter ett gäng goa gympass och ett annat gäng med sköna promenader, är inte benen så spinkiga längre. 

Elvan går med största nöje genom solskenet till strand, affärer och boulebanor. Den här staden är rätt liten. Men, sammanbyggd med Las Americas, som i sin tur verkar sammanväxt med Costa Adeje, som i sin tur... 

Gullgumman myser på stan.

Ja det växer så det knakar, säger man, trots att det egentligen bullrar mer än så, när byggjobbarna dra på. Det lär visst finnas mer än 500 hotell. Det märks! Kosmopolitiskt, skulle man kunna säga. Man bryr sig mer om människan än nationen hen kommer ifrån. Det är "bara" de språkliga barriärerna som ska överbryggas. Kanske inte alltid lätt som en pannkaka. Dock, lätt att man faller platt, för denna ljuvliga stad.

Svårt, om man är på kamelen...

Att få fram aktuella fakta om antalet innevånare i denna stad, är lite som att leta efter en kamel i höstack, eller kanske något mindre. Kanel, kanske? Nåväl, även om man inte är på kamelen, så verkar aktuella siffror försvinna i cyberrymdens gråa horisont, så snart muspekaren närmar sig. Att uppskatta antalet, får någon annan göra. Det bor åtminstone färre här än i New York, men fler än Säffle.

Delad glädje är dubbel glädje.

Däremot är historien om denna stad intressant. Pirater som har härjat här, kan man inte se något spår av idag. Möjligen försäljaren av ballongsvärd, som klätt ut sig till Captain Jack Sparrow.

Har man valt den smala vägen, som till himmelen bär...?

Andra Los Cristianska begrepp, som tillhör svunna dagar är; Fiskeläge, jordbruk och industrihamn. Visst kan man se några fiskebåtar lägga ut. Absolut! Man kan lukta sig till dem i hamnområdet. Men, inte odlas det någon större mängd gröna saker här, inte. Det hotellen som växer bäst. De vattnas av resebolagen och gör säkerligen goda affärer.

Gran hotell. Ett grant hotell att bli granne med?

Det är ju vi nordbor, som startade den turistnäring som idag är den ekonomiska pelare, som ser till att staden mår som en prins i solen. Vi har också blivit hedrade med gatunamn. Avenida de Suecia för att ta ett exempel. 

Att gå runt i staden, ger uttryck för en massa intryck. På bara några hundratal meters spatserande, kan man se ruffiga gränder o hus, ofärdiga byggnationer (= hål med högvis med bråte), pittoreska gränder, starkt trafikerade vägar, massvis av restauranger och affärer, samt vackra byggnader med stiliga fasader och mäktiga hotellkomplex. Allt i en salig blandning. 

Svårt att välja? Välj då en annan butik!

Det känns lite som om någon bara kastat ut gator, torg och kåkar, som det vore kort från en kortlek. Finns liksom ingen rim o reson. Men, det är också en stor del av charmen. Man vet aldrig vad som döljer sig, bakom nästa hörn.

Trettondagshelgen var folkrik på stan.

Los Cristianos är inramat av mäktiga berg. Ja, det finns även en rejäl kulle, nästan mitt i stan. Detta tillsammans med vackra stränder, härliga strandpromenader, finfina boulebanor, festliga festivaler, sommarväder så gott som året runt och en handikappanpassning som skulle få vilken stadsplanerare som helst, i varje annan stad på jorden att slita sitt hår ner till skallebenet, är vad man kan njuta av i denna stad.

Så nästa gång det är allsång, så bör det låta så här: "Los Cristianos i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu!"

Ha det goast!
/Berra

Kan Kanarieöarnas värme bota knasiga ryggar eller blir det en björntjänst?

¡Hola! alla goa värmegudar på Kanarieöarna! Kan ni möjligen bota reumatiska gamla ryggar, knän och andra leder? I så fall skulle den här gubben, evigt tacksam och gå i kyrkan stup i halvtimmen. 

Botad nu?

Att ha en reumatisk sjukdom, innebär en massa ont, ont, aj, aj. Speciellt under vintertid. Ja, ni vet, den tiden då det är kallt, snöigt och halkigt. Då man helst vill gå i ide, som en björn, och vakna upp igen när liljekonvaljerna blommar.

Men, det är tyvärr inte oss människor förunnat, att kunna sova bort en hel vinter. Men, å andra sidan, är en björnpäls alldeles åt lingonskogen för varm att bära, här i Los Cristianos.

Ingen björnpäls i sikte. Inte ens en svinpäls!

Minns en sång, man redan i lekskola skrålade: Björnen sover... Ja, det hette ju lekskolan, då. Ett förskott på det som senare kallades för dagis och förskola. Barnomsorgen utvecklas, men björnar är fortfarande björnar. Tack o lov för det!

...bara man är varlig, fortsätter sången... Jo, det bör man vara med ett ryggskrälle (alltså; det snöret som rumpan hänger i), vars ägare är allergisk mot vinter, framför allt kyla. Det är en av orsakerna till man nu är på varmare breddgrader, medans snöstormarna yr i Sverige.

Hur är det då, frågar du kanske. Är ryggen, lederna, knäna m.m. friska nu, när kylan är flera hundra mil bort? Det är flera som har frågat. Svaret är nej, men ändå inte helt nej, alltså. Nej, smärtan o besvären har inte helt trollats bort av det Kanariska solskenet, tyvärr. Men, det är sju resor bättre, minst.

Gullgumman mår som en drottning!

Det är inte bara värmen, som gör susen. Det är ett annorlunda liv, här. Rörligare, man är oftare utomhus, lättare att ta sig till gymmet, går ut o vandrar, spelar boule mm. Jo, en aning rörigare också, men mycket roligare och framför allt härligare. 

När smärtan och stelheten är lindrad av solpiller och promenadtabletter och dylika symptomfria mediciner, är livet mycket mysigare att leva. Man orkar helt enkelt att ta del av alla aktiviteter, som kan benämnas som; livet.

Ett sjumilakliv från sjuksängen!

Så, med andra ord: Dock blir man inte helt frisk, ens av värmen på denna ljuvliga ö. Men, vinterlivet på Teneriffa innebär ett åttamilakliv åt rätt håll. 

Man får nöja sig med det, och vara glad åt, att man är tillräckligt frisk i huvudet. Det är ju liksom huvudsaken (förutom kepsen då, förstås). Man är tillräckligt huvudstark, småfjantig och jädrar-anamma-besudlad, för att tänka ut sådana här bloggvirken.

Jag är dessutom övertygad om att det kommer många många fler bloggvirken, innan mina grå celler dammat igen för gott. Hoppas att du följer med!

Framtidsutsikter!

Den här gubben kommer säkerligen aldrig att hålla med om att pensioneringen är livets nerförsbacke. 

Kan en småskruttig gammal reumatisk gubbe tänka framåt med positivt sinne. Då kan säkert du också!

Ha det goast!
/Berra

Teneriffa - Sverige 10 - 1 i halvlek, trots att badbyxorna får vila, bland begravd stress!

Då har det gått drygt tre månader. Andra halvlek har börjat. Ställningen är Teneriffa - Sverige 10 - 1.

Livet på Teneriffa, har gett en två bruna ben. Det tredje benet måste man tyvärr skymma för solens strålar och eventuellt nyfikna ögon. Om det nu skulle vara någon som är nyfiken på vad en småskrynklig gubbe har att bjuda på, från de nedre regionerna. Tveksamt, ytterst tveksamt. Hade man varit fyrtio år yngre, så kanske....

Mig veterligt finns det inget naturistbad i Los Cristianos. Tyvärr, vill jag påstå. Det är en väldans god frihetskänsla att få bada o sola naken. Men, inte klagar man i paradiset. Dock är det så, att badbrallorna får vila, oftare än man trodde. 

Vädret är väldans fint, men inte perfekt. En o annan mulen dag, men de flesta dagarna bjuder på soligt o fint väder. Tjugo grader och några till, oftast. Konstigt nog, så fryser man lite om kvällarna, som kan vara ca 15-18 grader varma. Man har väl bott in sig i den goa värmen.

Men, man gör ju annat också, än att sola o bada. Lägenheten kan ju inte stå o förfalla i ett dammoln. Kläderna tvättar inte sig själva och maten behöver ju lite omsorg för att bli ätbar. Dessutom har vi bouleklot, som kräver sina kast och våra två kroppar behöver motioneras ibland. + vila, förstås. Det kan man ju inte slarva med. Då skulle gubben knappast orka att slänga ur sig detta gigantiska ordberg, på denna blogg. 

På tal o vila... Ett måste, här på Teneriffa, är naturligtvis att njuta av att göra ingenting. Alltså; Inte ingenting att njuta av, utan njuta av att göra ingenting. Trycka på pausknappen och bara vara människa. Inget annat. Det är oundvikligt måste i livet på Teneriffa! Det är också de dagarna/stunderna/tillfällena, som gör att en människa kan vara människa. Stressen är för länge sedan kastad i papperskorgen, glömd och djupt begraven i den gula sanden på playan. 

Här vilar inga sorger, bara begravd stress.

Hemlängtan, då...? Det är en fråga man ofta får. För min del, är det bara att titta på väderprognosen för Sverige, så försvinner all eventuell hemlängtan, snabbare än den knapra pensionen.

Vännerna, de underbara människor man lärt känna där hemma i Sverige. Flera härliga vänner dyker upp här på ÖN istället. Man hinner knappt stänga dörren efter den ene, så välkomnar man den andra. 

Det är helt underbart ljuvligt. Man går ut o käkar, snackar och mår gott i vänners lag. Det finns mer tid, värme och känslor att ägna sina medmänniskor, här, än hemma i kalla Stockholm. Dessutom hinner gullgumman o jag, att umgås mycket mer med varandra. 

Dessutom träffar man ljuvliga människor här i Los Cristianos, som kommer att växa till nya vänner. Teneriffa är en social höjdare. 

Avståndet till de nära o kära, uppvägs av det ovan nämnda. Men, är ändå, det enda som saknas här. Fast någon dag, så kommer man säkert att ge även dem välkomnade bamsekramar, här på ÖN.

Nästa vinter i detta hus...?!

Ja, vi är på ön med stort Ö och N. Det är här gullgumman och jag vill leva, bo, älska, umgås och leva varje vinter! ...så länge våra kroppar finns kvar på jordens yta.  

Ha det goast!
/Berra

Det gick ingen maska i Mascadalen, trots att vi maskade runt där!

I hjärtat av Teneriffa, finns den kanske vackraste vyn. Med gullgumman som dragplåster, lyckades vi samla våra vänner, och ge oss iväg på ytterligare en ullresa med Skandinaviska utflykter. 

Den fanatiska utsiktsplatsen Mirador de Garachico, kan man se hur många gånger som helst. För att inte tala om deras goda chokladtårta. Mums! Ja, just... eftersom "masca" betyder "mumsa", enligt google translate, så kändes det som en utmärkt förberedelse, till ett besök i Mascadalen.  

Jo, vi tuggade oss vidare genom odlingslandskapets tjusiga syner. Allt medan vår underhållande guide gav oss historia och bakgrunder till dagens turistbeströdda Teneriffa. Mycket intressant!

På bergsvägarna fick den lilla bussen jobba. Dess skicklige förare, lyckades manövrera oss genom hundratals kurvor, svängar o hisnande utblickar över bråda stup och höga berg. 

Väl framme i lilla byn Masca. 99 innevånare, enligt en googlande medpassagerare, var något av det vackraste ett öga kan skåda. Helt inramad av höga berg, kunde vi njuta av dessa otroliga syner. 

Vägen hemåt, från tjusiga "mums"dalen, var om möjligt, ännu mer hisnade o vindlande. Det kändes som om den lilla bussen (30 platser, ungefär) var för stor för vägens tvära kurvor. Bussföraren José fick visa prov på all sin manövreringskunnighet, för att ta oss hem mot Los Cristianos igen.  

Ja, nog snackat. Från o med nu låter jag bilderna tala. Bara luta dig tillbaka i en minut och åtta sekunder. Sätt igång den lilla filmen i helskärmsläge och njut av allt det vackra (om o om igen!). Varsågoda!



Ha det goast!
/Berra

Dånande, dunkande och fyrverkerisprakande nyårsfirande på Teneriffa. Då fick långfillingarna äntligen vila.

Att fira nyår på Teneriffa... Det blev till att hoppa över både "Grevinnan och betjänten" och "Ring, klocka ring".

Massor av folk ute! Många unga, i mer eller mindre nyktert skick, rumlade runt kring Centro Cultural. Dånande, dunkande, ljuvlig musik. Dans på gatan. Folkligt. festligt och härlig stämning. Tjo-flöjt i salsatakt.

De flesta var skötsamma och hyfsat nyktra. Men! Ja, visst får det en att minnas sin egen ungdoms firanden och umbäranden, när man ser festklädda ynglingar o tjejer dricka direkt ur flaskan eller må illa på en parkbänk. Inte tusan, var man bättre själv, inte. Definitivt inte! Minns fortfarande hur det kändes, att vakna upp spyfärdigt bakfull, bakom en buske. 

Man var knappast någon attraktiv syn, då. Bakfull och bakful. Det är ju gammalt och preskriberat sedan länge. 

Sjöbusen dundrade på, så att vågorna sjöng i takt.

Den stiliga festklädseln på nyårsnattens glada flickor/pojkar/damer/herrar på Los Cristianos gator och torg, förvånade åtminstone mig en aning. Grymmaste finkläderna hade dammats av och lämnat garderobernas dunkla hörn, för att visas upp denna kväll och natt. Kostym+fluga eller tajta glittrande klänningar och högklackat. Ja, mycket högklackat. Så pass, att det troligen är svårt att ta sig fram i nyktert tillstånd. Då ska vi inte tala om hur vingligt det måste kännas för en berusad tonårstjej. (Hej å hå!!) 

Drivor av folk utanför 24/7-öppna butiken. Undra vad de ville köpa där? Kan det månne vara en flarra flytande godis, att hälla innanför den tjusiga skjortan/klänningen?

Nåväl, en o annan droppe av dessa flytande varor intogs även av gubben och gullgumman, denna sköna kväll/natt. 

Tidigare i veckan, hade vi gjort en överenskommelse med ett mathak i närheten. De skulle fixa sex st. tvårätters middag, för 20€/näsa. Bra pris, med tanke på vad andra, kanske lite finare, restauranger tar betalt. 

Då var det bara att släpa hem käket i dramaten "Tyra". Hon fick jobba hårt denna eftermiddag. Det var tillräckligt med mat för ett mindre kompani. 

Ja, nu är vi inga soldater, tack o lov!. Så det blev ett par doggiebaggar av överbliven mat. Gott, var det! Mycket gott. Samt att vi slapp laga maten själva. Bara värma. Så, disken och stöket minskades ner till en hanterlig mängd dagen-efter-arbete.

Bra! Då kunde även vi två, slappna av och ha trevligt i våra goa vänners lag. Vi käkade, skrattade, och snackade och myste hemma hos oss. Sedan hem till vännernas hotell, med fantastiskt fyrverkeriutsikt. Jisses, vad det smälldes på vackert, över himlavalvet.

Så, att fira nyår utomlands. Ja, det kändes bra. Mycket bra! Man slapp ju dra på sig långfillingar och vinterjacka, för att snubbla sig ut i en snödriva mitt i natten. Dessutom lyckades man ha riktigt roligt. utan att egentligen anstränga sig, och kunde sitta och sola på balkongen dagen efter.

Med förhoppning om underbar fortsättning på det goaste nya året, hälsar gullgumman o jag till era alla!

Ha det goast, önskas!
/Berra