En stor vän har ställt tofflorna, men boulebanan tofflar framåt och positiva långkallingar väntar runt hörnet i coronatider.

Enbart ett par veckor kvar till avfärd. Svinkalla Svedala väntar oss hem igen, snart. Att lämna det stabila soliga klimatet på Teneriffa och åka tillbaka till långkalsongslandet i norr, känns lite vemodigt. Den här tangentbordsplågaren hade gärna stannat på ÖN, även om man ser fram emot att komma tillbaka till regn-o-rusk-landet igen.

Snart dags att säga på återseende till Los Cristianos

En dubbelkänsla utan like. Att åka ifrån ÖN den ljuvliga, alla goa vännerna, det myckna boulespelandet och att komma tillbaka till Stockholm, barnen, goa vännerna på hemmaplan, klubben... 

Ja, åsnan mellan hötapparna får sig en redig match. Fast hade min trassliga rygg fått bestämma, skulle jag inte resa en millimeter, härifrån. Men, å andra sidan måste man se till att knegarpluringar rinner in, så att även nästa vinter blir en till ljuvligt varm Teneriffavinter.

Att man är kluven som en dålig apelsin, är ingen underdrift. Det är tyvärr en klyftigt uträknad sanning. Tyvärr, förresten... tja... Att lämna ett paradis, för att komma tillbaka till Sverige. Tja... det finns ju värre problem här i livet. Det finns folk som har värre problem än så.

En av våra goa vänner, Michel, begravdes förra veckan. Cancern tog hans liv, bara några dagar innan han skulle fylla sextio år. Det är verkligen ingen överdrift att säga att han var en stor man, med ett gigantiskt hjärta för alla sina medmänniskor, klubbkamrater och boulespelare. Han var en stor leende frontperson i vår stora leende bouleklubb på Teneriffa. AOC, Aro Olympic Club. 

Han hade ett stort förråd att kramar och franska kindpussar till alla och envar, som besökte våra tävlingar. En fixare av stora mått. Inget problem var för stort eller för litet. Det är inte heller någon överdrift att säga, att han är saknad av hundratals människor. Så även av oss två, Lena o mig.

Vi var närvarande på en väldigt fin begravning. Då fick vi ta farväl och ge honom en sista mental omfamning. Men inte en sista omtanke. Michel kommer för alltid att finnas i våra tankar och hjärtan. 

Och... om jag har fel, och det finns ett liv efter detta, i himmelriket där alla klot rullar in och alla skott stannar. Då är Michel verkligen en person jag vill träffa igen. Må han vila i frid!

Här på jorden har vi haft ett par jordiska problem. Men, det är sådana smällar man får ta, i den här gammelmansbranschen. Man blir äldre. Man blir skörare. Man blir klokare...

Gullgumman fick en rygg-skräck-upplevelse, med massa smärta. En nål i rumpan och lite tabletter från läkaren, hjälpte henne på fötter igen. Tillräckligt väl stabila fötter och händer, för att vi kunde gå till final i Skandinaviska klubbens mixed-KM, ett par dagar senare.

Boulelirarnas säsongsavslutning i Skandinaviskaklubben. Skål!

För min del fyra guld och ett silver i Skandiklubben olika tävlingar denna säsong. Inte illa pinkat av en med synfel, reumatisk stel gammal trähäst, eller hur?

Fler goa vänner på besök och fler klotkastarmöjligheter... det är den ljuvliga delen av det ljuvliga livet i denna stad, på denna ljuvliga Ö.

Banorna, de härliga boulebanorna i Los Cristianos, börjar så smått att ta form. Det där kravallstaketet som omgärdade oss klotälskare, är borta. Ersatt med småfriska vindar från havet. Några fler banor är tillgängliga, och ett litet utegym finns intill. 

Så, om några månader, år, decennier, kanske allt är klart. Vi är ju trots allt i Spanien. Landet som - på gott och ont - är välkänt för sin sköna avslappade attityd... Mañana mañana mañana mañana...  Vi får hoppas, att när vi återser våra kära banor i oktober, är allt tipp topp fixat och kanonsnyggt. Bar, klubbhus, toalett och bar och massor av goa boulebanor.

Ligaspelet har lullat vidare i sakta mak. Som tidigare, har vi oftast inte någon aning om var och när vi kommer att lira nästa match. Man får helt enkelt ta det som det kommer, liksom så mycket annat i livet. Vårt gäng ligger först i serien (div. 2) och väntar ivrigt på att få spöa nästa gäng.

På spaning efter nästa matchdatum?

Risken är dock stor, att ligaliret fortsätter en bra stund efter att den här gubben är hemma med halmen i Stockholm igen. Tråkigt att inte få vara med. Men, roligt att liknande spel väntar i mellanmjölkens förlovade land.

Ja, så kan jag ju inte låta bli att kommentera coronan. Just i denna stund, då denna tangentbordskleptoman sitter o plitar ner dessa bokstäver, har vi några hundra konstaterade nersmittade stackare i Sverige. Massa många mycket mer än vad de ljuvliga Kanarieöarna kan bjuda på, tillsammans. Trots att karnevalen + bouletävlingar är annullerade, är det egentligen ingen fara på taket eller golvet.

Nästa coronaskydd?

Är man då så skitskraj, att man biter ner naglarna till roten eller får brallan att fyllas med dynga...? Nej, knappast. Man vet ju att det finns ca. 10 miljoner människor i Gamla Snödala, som inte har fått viruset. Det är bara att tvätta tassarna och leva vidare, även i landet lagom.

Ja, sådan är denne gubbe. Lika positiv som sin blodgrupp. Knappast vevar jag positiv, men ett positivt sätt att vara i livet, kanske håller borta alla positiva provsvar.

Det är bara att hoppas att den bleka svenska vårsolen tittar fram mellan skurarna och värmer upp våra sinnen, när de väl landat i vinterkylans förlorade land. Annars får vi plocka fram alla goa minnen, av alla goa stunder och behagliga moment, som denna resa inneburit.

El avslutning con el spanskakursen. Salut!

Jo, knappt tre veckor kvar att njuta av, förberedelser att göras, folk att hejdå-kramas, kanske fler bloggvirken att skriva. Allt hinns säkert med i sinom tid. Mañana mañana mañana mañana är också smittsamt.

Tills dess...
Ha det goast!
/Berra