Hem Ljuva Badkar! Eller Äventyret avslutades i sorg... Eller storyn om gubbens korkade längtan.

Nu är Äventyret 2.0 fullbordat. Ja, som ni säkert sett, kära läsare, blev det ett litet Äventyr 2.1; När tiden på ÖN blev vingklippt av Ving.  

Och ett Äventyr 2.2 också; Då vi ytterst tillfälligtvis lyckades låtsa att vara dalkulla o mas. Så, nu efter två veckor i Rättviks sköna famn, är vi hemma igen. Ett helt halvt år har gått sedan vi hörde vår småknarrande ytterdörr öppnas. Cirkeln var sluten. Vintersmitningen var färdig, för denna gång, precis som gubben... helt färdig!  

Välkommen till Sverige!
(Det är ju väl att handsprit är tillåten.)

Fyra olika sängar, fyra olika täcken, fyra olika lakan, fyra olika kuddar under cirka två veckor. Det känns en aning förvirrat, när man vaknar på morron... Var är jag nånstans? En titt runt bingen, avslöjar säkerligen sanningen. 

Fast, den där knoppen som sitter ovanför halsen, är ju en aning svajig ändå. Beror säkert på åldern, eller den allmänna snurrighet som gubben i övrigt oftast innehar. Tur att man har gullgumman vid sin sida, som fast punkt. Annars vete fåglarna, hur det skulle gå... Får väl ut o fråga de där kvittrande varelserna, nån dag. Tomtarna på loftet, ger säkert lika fina svar, även om det är långt kvar till jul.. 

Dock, just denna dag, fick den där jämrans vintern ett återfall, av det rejälare slaget. Vädret där utanför fönstret, här i Svinkalla Snödala, har verkligen fått aprilnoja. Så, en titt ut genom fönstret avslöjar den bitterljuva sanningen; att man är hemma med halmen igen. 

Nåväl, man måste se det positivt. En o annan fördel med kölden finns ju. Det är fritt från mygg, getingar och så röker gubben lite mindre. Ja, det är ju dunderkallt att sticka ut näsan, ens för det där goa blosset. Då minskar man ju på gångerna, som man utsätter sig för skräckkylan.

Sex månaders flykt från vintern, är avslutad. Inte för att det var så mycket sträng eller svinkall vinter, att fly ifrån. Men det var cirka sjuhundratrettiotre gånger skönare, att njuta av Teneriffas sol, än att grämas åt solfattigheten i Sverige. 

Inte ens några dagar i husarrest, två veckors påtvingad förtidig hemfärd och vidare Coronaförsiktighet, får minnena att blekna från denna ljuvliga eskapad, sex månader på solens förlovade Ö, Teneriffa.

Känslan är dock grymt blandad. Längtan tillbaka bleknas en aning av att det fortfarande råder utegångsförbud i Spanien. Det skulle inte kännas alltför jättegoast att åka ner nu, för att stänga in sig i en lägenhet. Även, om de vänner jag har kontakt med på ÖN, verkar ta det med mycket gott mod, finfin påhittighet och gott humör.

Men, dock, emellertid. längtan till det som varade i drygt fem månader. är stor. Solen, boule, stranden, vännerna och lite mer boule... Ja, då och där kunde man verkligen leva livet, som livet ska levas. Ute, njuta och mysa...

Idag får man glädja sig åt att... man har ett badkar, element i lägenheten och en stor TV. Men, det är ju hemma. Så det är bara att skrika ut: Hem, ljuva badkar!

Stockholm börjar dock gå med storsteg mot våren. Det är åtminstone mestadels snöfritt, även om varken solvärme, mygg eller tulpaner syns till ännu. Men, det är ju bara en tidsfråga.

Kanske blir det fler goa gubbar i sommar?!

En annan tidsfråga, är ju om man kan få njuta av våren/sommaren i goda vänners lag, eller om Coronabegränsningarna fortsätter. Det ser just nu ut, som vi kommer att behöva sätta skyddskläder och ansiktsmask över tomtens skägg, eller åtminstone skydda midsommarsnapsen med plasthandskar och dansa runt midsommarstången med två meters säkerhetsavstånd.

Men, så länge det behövs inskränkningar i vår rörelsefrihet, för att rädda liv, så kommer åtminstone denne tangentbordsmarodör att följa alla påbud och instruktioner, trots att de pluppar upp lika ofta som maskrosor på försommaren. Jag vill helt enkelt inte se att fler vänner, kompisar eller medmänniskor försvinna till de sälla boulebanorna, på grund av detta helvetesvirus.

På vägen hem från Dalarna, satt gullgumman och pillade på telefonen, som oftast. Då fick vi veta att en av mina vänner, en före detta klubbkompis och medspelare har fått gå detta öde till mötes. Den där hemska, förnicklade, förbannade, för djävliga, för... (=)&%#! Coranan hade tagit hans liv. Tråkigast möjliga slut, på ett i övrigt riktigt ljuvligt äventyr.

Leif Eckerman, var en mycket varm människa, som tvingades lägga boulekloten på hyllan alldeles för tidigt. Jag hade gärna sett hans vänsterslägga skjuta bort motståndarklot, många gånger till. Men, tyvärr. Vi får mötas igen, i boulens himmel. Tack, för att jag fick träffa dig, spela med dig och träffa dig som den fina människa du var, Leif. Stor saknad. Mycket stor!

En av de speciella små saker, som jag minns: Efter en miss, på frågan om vi ska skjuta igen, brukade Leif ofta säga: Klotet ligger ju kvar...

Vi som lyckas leva vidare ett tag till, har fått sig en vidunderlig ordentlig eftertanke. Du, kära läsare, liksom gullgumman och jag, måste ta ytterligare ett steg mot försiktighet och noggrannhet i skyddet mot smittan, om vi inte redan vill göra Leffe sällskap uppe i himlavalvet. Så, på ren svenska säger jag: För hundra tunnor och ännu fler repslagare: Stanna hemma! Håll avstånd! Tvätta tassarna!...o.s.v. Tänk på att jag vill gärna träffa er igen, efter Covid-19.

"Landskampen" Skandinavien mot resten. En av alla höjdpunkter...

Ja, det är livet, här hemma. Man vågar sig visserligen ut och promenera, handla i affärer på tvåmeters avstånd och köra bil. Men, tankarna går förstås till Teneriffa.... och alla höjdpunkter man fick vara med om.

Detta äventyr blev lite annorlunda än förra året Det var nog tack vare att vi engagerade oss i att lira boule för AOC, Teneriffaklubben med stort K, Jättestort! Det var riktigt roligt att lira med dem, att åka ut till diverse små skumma ställen, och iklädd klubbkläder, kasta kula i Teneriffaligan. Trevligt, intressant och ibland lite struligt. Ja, organisationen är inte som man är van vid här i ordentliga Sverige. Matchdatum och sånt... Ja, "planering" är ett svårstavat ord. Och i skrivande stund vet man förstås inte om hur ligan kommer att sluta. Om den ens kommer att spelas färdig eller bara avbrytas och läggas ner.

Det är ju liknande problem för så många andra ligor i så många andra länder och i så många andra sporter. Här i Svinkalla Svedala, är det naturligtvis samma sak. Man, vet ju inte om detta coronaelände, kommer att påverka, DM, SM och seriespel. Det enda man kan göra nu, är avvakta och se.

Rulla tummarna, tja... det är är ju inte min favvosyssla, även om jag gör så ibland. Så, när vädret i mellanmjölkens förlorade land, åter kommer upp i någorlunda behagliga grader, kommer jag nog att återväcka kloten, för att gå ut o träna. Dock, långt ifrån alla människor. Långt ifrån ära och redlighet. kommer jag att stå på en undanskymd P-plats eller grusplan, för att äntligen få göra något åt min oerhörda bouleabstinens. Det ser jag verkligen fram emot. Men, tills dess, får jag nöja mig med att sitta framför datorn och peta tangenter.

Är det ingen som kan trolla hit lite sol från Teneriffa? En stund i solen, med klot i hand, är vad jag längtar efter just nu. Ja, just det, förutom att återkrama goa vänner och träffas och hänga med dem igen, förstås. 

Tills dess, och även efter;
Håll dig friskast!
Ha det goast!
/Berra