Storyn om historiens längsta rökfattiga resdag i jetfart med Londondimma i marknadsföringen!

När man inte vet om man ska skratta eller gråta, så föredrar man naturligtvis att skratta. Att skratta sig ur något skumt och konstigt här i livet, är nog det absolut bästa och roligaste sättet att överleva/genomleva en tung situation. Ja, som när vi var på Heta Radens flygplats, för byte av luftskuta. 

Där på den jättegigantiska flygplatsen i den jättegigantiska staden London, fanns inte ett enda ställe att röka. Europas största och världen sjunde största flygplats, helt utan ens den mista lilla rökruta. Skam går på torra land och till havs! Förbenade, lömska skurkar! Att stjäla en rökruta är inte bara fräckt. Det är urbota förargligt för en dum stackars rökare.

Den där lufthamnen, Heathrow, var så fan-ta-mig-tastisk stor, att man fick lulla sig igen kilometerlånga gångar, för att hitta rätt till sin terminal. Ja, stegräknaren i telefonen fick nästan fyllehicka av glädje! 

Det var en gång en gång, som var lång.

Alltför sent upptäckte att det fanns en transportfunktion mellan terminalerna. Fast egentligen var det samma nummer på terminalen. Vi skulle ”bara” förflytta oss från del C till del A, eller om det var tvärtom. Man kanske skulle kontaktat Bill Gates för att hitta rätt gate? Han har nog råd att ge oss några goda råd.

Sen, när man skulle hitta sig något att käka, fick man knalla lite till och lite till för att leta ett billigare ställe och sedan lite till för att hitta till muggen ...och så allt detta letande efter den icke existerande rökrutan. Fötterna sjöng mig en lovsång, när man väl fick slänga sin rumpestump i flygstolen.

Lite hjälp på traven

Men, om du har sett en skrattande grymt röksugen skallig gubbe i engelska flygplansparken... Då vet du att du har sett en glimt av mig. Bloggvirkaren på väg till ÖN. Att virka en blogg är inte samma som att virka ett par vantar. Men, hantverk som hantverk, kanske man kan säga. 

Den här gubbskrället tycker att det är mycket roligare att blogga än att tråda sig sig igenom livet. Jag skulle troligen ändå bara trassla till alla trådar och garnstumpar och tappa den röda tråden, så att den tilltänkta virkade vanten förmodligen skulle skämma ut både mig och sig i formen av en mångfärgad trasselboll. Om någon liknelse i denna skapelse överhuvud taget kommer att finnas, så blir det mest likt ett kaos.

Gissar vem som verkligen kan virka!?

Så det är nog säkrast att jag håller mig till tangenterna och trasslar till bokstäver och skiljetecken i stället. I bästa fall, blir det något som - en liten stund - kan roa läppen av dig en aning.

Men, det hade verkligen inte skadat med ett litet loft ut i den londonska dimman, där man kunde få göra dimman ännu dimmigare, med sina cigarettpuffar. Nix, Trots att en enda puff på en enda cigarett, skulle kännas som en kalaspuff, så blir det inte av. Man kände sig som en irriterad dåre, som egentligen skulle slutat röka för många år sen. Helst redan innan den första ciggen antändes, en gång i ungdomens dumma dagar. Man får väl skylla sig själv, helt enkelt. Det finns ingen annan att lägga skulden på. Inte ens Donald Trump.

Rökig whiskey istället för cig?!

Nåväl! Den här resan började alldeles utmärkt. Ja, om man nu klarar av att undanta det faktum att väckarklockskrället skrällde bort mina drömmar redan kl. 03:00 denna morgon. Att ögonen kändes sega, är bara ett litet förnamn till verkligheten.

En god gammal vän, några år yngre än jag, körde oss till Arlanda i sin egen tjusiga taxi. Bättre och pålitligare skjuts gick inte att uppbringa om ens med hundra hästar, ett tjog med kungar och några presidenter. Tack Micke! Jättetrevligt att stjäla sig till en anledning att träffa dig och få en liten pratstund.

Lilla Arlanda, kändes som en droppe i havet.

Det luftiga luftskeppet av stål, som tog oss till London i jetfart, var verkligen luftigt. Inte för att fläktarna hade fått spader i ventilationssystemet ombord, utan att denna flygande skuta var nästan helt tom. Vi var bara en handfull med resenärer eller tre, som steg ombord.

Så pass få passagerare, att man – inte för intet – började undra om flygbolaget brittiska luftvägar gjort sig en dålig affär och börjar närmar sig ruinens brant. Tack o lov, hann vi komma till engelska huvudkommunen innan detta eventuella faktum eventuellt skulle bli verklighet. Nåväl, eventuella faktum lär ju inte existera ens i min småknäppa verklighet. Så, det är bara att sätta sig i flygplansfåtöljen och göra som bakterierna: Njuta medans det varar. Skål!

Trångt värre?!

Den där marknadsförföringen, som flygbolaget British Airways använde sig av, var inte av denna värld. Ett troligt fall av utomjordisk påverkan, gjorde att de – några dagar före avfärd – påstod att det enbart fanns två platser kvar samt höjde priset. En så ren och grisskär lögn, att inte ens den vildaste rasist skulle kunna komma på en bättre förvrängning av sanningen.

Det var nästan så tomt, så det ekade mellan flygstolarna. Ett tjugo/trettiotal passagerare på flyget till London och några fler på skutan till från London. Det var allt!!!

Londondimma i marknadsföringen?

Vi hade ju definitivt inget emot att flygbolaget brittiska luftvägar, hade gett felaktiga siffror för innehållet i deras skutor. Det kändes bara skönt. Färre människor, färre risker för smitta.

Dock ska samma bolag får en eloge för att bägge luftfarkosterna var i tid. Jo, visserligen lite färre plan i luften, nu, jämfört med före Coronan. Men, ändå, kände vi oss grymtande tacksamma att åter få sätta våra svettiga fötter på Teneriffas mark. Att resa på detta vis, med en mellanlandning och väntetidernas väntetid, är väl inget att rekommendera för eventuellt andra nordiska värmelängtande frusna stackare. Men, det funkade. Vi kom fram!

Våran skuta!

En resdag som varade ungefär en evighet var äntligen över, när vi åter kunde ta vår härliga lilla Los Cristianoslägenhet i besittning. En måltid senare, satt vi åter på ljuvliga balkong och njöt av en liten virrepinne, för att fira att vi klarade av denna dag. Att påstå att vi var trötta, är denna dags oinskränkta sanning. Vi somnade alldeles ovaggade och vaknade dagen därpå till gatsoparnas maskiner. Som ljuv musik i våra leenden.

Ha det goast!

/Berra