När boulebanorna blev som luriga skrynkelspöken i tvättbrädsformat eller storyn om skitväder och andra stänkare.

Skitväderdagen den sista november 2020 kunde jag konstatera att: Några dagar till har passerat i livet. På ett ungefär hade två månader nästan gått, sedan vi landade på Teneriffa. Vi har varit med om  massor av sol och värme, lite stilla ösregn och sedan ännu mer solsken.

Men, denna dag verkade prognosmakarna fått spader. De förutspådde riktigt skitväder över vår vackra ö. I vanliga fall är väderprognoser, appar och tjänster, lika pålitliga som en begagnad bilförsäljare. Man tar dem med en stor nypa salt, ja minst ett par tusen ton salt, för att vara lite mer exakt. Av någon vidunderligt underlig anledning, tycks det vara svårare för väderspecialister att hitta rätt i vädret för Los Cristianos, än andra delar av världen. 

I sången sägs det, att meteorologen är en luring. Det må vara hänt. Men, i dessa väderspända tider, så ser det nästan ut som småfjärtartans gissningar har lika stor träffsäkerhet som en del av vädertjänsterna på nätet, om inte allihop. 

Nej! Nu får molnen berga sig!

Men, då, när väderlekstjänstemännen berättade om fenomenalt störande skitväder, så fick man åtminstone öppna ögonen och blicka ut över himlavalvet. Det fanns ju åtminstone en liten risk, att de däringa meteorologerna hade rätt. 

Dock, så tänkte jag inte ta saken i förväg, plocka fram den obefintliga dykarutrustningen eller ens ett par för små simfötter. Det lika oexisterande paraplyet och cyklopögat, fick också ligga kvar och skämmas.

Höstfärger i palmerna?!

En hel vecka av hastiga vindar, regn och rusk. Det är man knappast ovan med, i mellanmjölkens förlorade land. Men, vi är ju inte i Sverige nu, tack o lov. De prognoserna för vårt hemland, är betydligt tillförlitligare. Men, det betyder ju knappast att vädret är bättre.  

Både jag och min knasiga reumatiska rygg, tar hellre en veckas skitväder på Teneriffa, än femton sekunders höstvintermörker i Gamla Grådala. Så, det var väl bara att vänta ut... se om det fanns någon som helst substans i väderdiagnoserna för Teneriffa, eller om vädret bara skulle bli som vanligt: Sol, sol, sol och lite små vackra moln på himlen, blåsigt ibland, ibland inte... och så vidare. 

Något/några regnstänk, en del skvättar också, behagade att dyka upp denna lagom sköna måndagsmorgon. En morgon, som enbart visade 17 grader på termometern. Ett ovanligt lågt läge för södra Teneriffa. Men, jämfört med hemtrakterna i Stockholm, var det rena paradisvärmen. För sjutton!

Denna eftermiddag bjöd också på några skurar. Måndagsväder på en måndag!!! Regnjackan, som hittills varit undanglömd i ett hörn i garderoben, fick komma till nytta. Jag gissar på att den där blåflammiga gamla jackan jublade av glädje, när den äntligen blev använd. 

Regntäta kläder är inget som man direkt sliter ut, på denna ljuvliga Ö. Denna tisdag gick kanske till historien som kanske den enda gången, som regnkläderna fick lämna skrubben. Eller kanske inte...?! Det var lite småspännande att se om ovannämnda prognoser skulle slå in. Skulle det bli ruskväder eller sol? Eller om det skulle bli något ogyllene medelting av det hela. 

Plötsligen var himlen nästan lika svart som den Black week, som dominerade butikslivet under veckan. Regnskurarna verkade stå i kö, för att plåga våra torg och gator och olustmörda all lust att sola och bada. 

Avrinningarna i det så kallade offentliga rummet här i Los Cristianos, är inte riktigt välskapade, för sådana små dagar då himlen öppnar sig. Det blir lätt vattensamlingar och pölar som kanske vill konkurrera med poolerna, i några timmar innan de torkar ut till små skräphögar. 

Denna dag bevittnade ett barns stora förtjusningsskrik, strax innan han äntrade en vattenpuss. Ren och skär glädje! Till skillnad från våra svenska ungar, är inte ungarna i Los Cristianos speciellt vana vid gummistövlar och galonisar. Så jag gissade att morsan i fråga inte var riktigt lika glad, som sin gigantiskt leende unge. 

Själv tyckte jag mest det kändes skönt att det regnade, som omväxling. Bara det inte blev för mycket omväxlande, ,så...! Men, kära följare, som du säkert vet, är ju denne gubbe en aning småtokig, minst sagt. Tur är väl det?... Annars hade denna blogg, knappast varit rolig att läsa. 

Ja, våra goa boulebanor är en väderbiten historia för sig, när de fått vatten på sig. Det verkar som allt smågrus spolas undan och banorna känns hala som ett nybonat dansgolv på en Ålandsfärja i stark sjögång. Kulorna rullar och rullar och när de har rullat färdigt, så rullar de lite till. Att få sina lägg att stanna optimalt framför lillen, är ungefär lika lätt som att hitta en nål i en myrstack. 

Nåväl, en bra boulespelare ska ju behärska alla underlag, sägs det. Så det blir att försöka behärska sig i sina kast. Det blir lätt kassa kast, annars. Sedan när det börjar torka upp (ja det går ju snabbt i denna goa värme), så blir banorna knöliga och svårbehärskade. Så, utmaningarna står som spön i backen, strax efter och under den tid då regnet gjorde detsamma. 

Dagen efter var det åter dags att beträda boulens Mecka i denna stad, för att försöka mecka rätt sina klot. Då fick vi se om de där myckna dropparna från skyn, grillat banorna till oigenkännlighet, eller om den här gubben på något vis lyckas med sina kulor. Spännande? Japp. Det var bara förnamnet.

Regnfritt?... Vänta bara!!!

Jo, det gick väl sådär... Hade precis blivit varm i kläderna, eller rättare sagt tagit av ett o annat klädesplagg, för att välkomna den lilla strimma sol som visade sig mellan molnen, så började det att skvala igen. 

Man behövde verkligen inte låtsas som om det regnade. Efter en enda liten skitmatch (=torsk) öppnade sig skyarna igen och vi regnfegisar fick fly hals över huvud till närmaste krog.

Eller tja... några av oss hade för klena eller inga regnkläder alls. Regnskyddande plagg är ju, som sagt, inget högvilt på denna - de flesta övriga dagar - soliga ö. Men, vi kände oss tvungna att avblåsa dagens boulespel, till fördel för en öl med tilltugg. 

Inte riktigt standard förfarande i boulespelet i övrigt, att blåsa av för regn. Vi klotkastade är ju ett rätt så härdat släkte. Jag skulle kunna berätta om åtskilliga tillfällen, då man stått i regnrusk o försökt kasta sina klot. Jag är dock tveksam om detta skulle vara intressant för dig, kära läsare, att läsa om mina plågsamma regnlirarförsök. 

Jag har nog aldrig lyckats med att vara någon regn-lirar-specialist, även om en del klotkast i det blöta fallit i god jord. Alla andra knåpiga blöta bouletillställningar har ett bortglömt hörn i mitt minne att vila i, för att så snart som möjligt, glömmas bort för alltid.

Emellertid! Våra småtävlingar håller knappast någon VM-klass, även om flera av oss är spelare av god klass. Däremot, öldrickande och småsnackande är en gren, som vi troligen skulle kunna göra bra resultat i, på vilken tävling som helst. 

Ett trevligt gäng och lite bira, är en oslagbar kombination. Så, även denna tisdag, då tilltuggen var förbeställda och krögaren bjussade på dem. Jo, tro´t om du vill, men vi är ju stamkunder där. Så gott som varje gång vi skandisar har lirat boule, så sätter vi oss där för en bira eller två. Undra på att restaurangens ägare är glada åt oss!

Det verkade denna dag, som om den avancerade meteorologiska vetenskapen nästan hade rätt. Regnskurar avlöste varandra i snabb takt. Så snart vi började prata om att återgå till boulespelandet, så sade naturens krafter till oss att sitta kvar o ta en öl till.

Ja, ingen fara på taket, egentligen. Vi fick ytterligare en kollektiv snilleblixt, då vi beslutade oss för att knalla vidare till en annan krog för att peta i oss lite käk. Efter ett par minuters ointensiv diskussion, kom vi överens om vilket hak, som skulle få skydda oss från regnet och servera oss lunch.

Svårt att bestämma sig?

Jo, vi hade valt rätt. Det var gott käk och sedan också ett par goa våta stänkare på det. Att regnet också stänkte ikapp med whisky och gin/tonic, gjorde bara att det kändes ännu mysigare att sitta o samkväma med trevliga boulespelare. 

Ja, att den här gubben fick i sig ett och ett halvt glas för mycket, denna eftermiddag, gjorde knappast någon skada, annat än att han somnade framför TV-apparaten. Även om nyhetsrapporteringen i Rapport (eller var det Aktuellt?), var hyfsat intressant (tror jag), så kändes ögonlocken lite för tunga för att kunna hänga med i nyhetsflödet. 

Lugn alla barn! Han hinner nyktra till innan jul.

Detta händer tyvärr inte varje gång, att vi käkar/dricker lunch tillsammans. Trevligt var det verkligen! Så man fick passa på att glädjas åt denna roliga regnskursdag, istället.  De där skurarna var ju betydligt fler än drinkarna. Och tur var väl det! Historieskrivningen kommer dock att förtälja att denna dag, blev blöt på nästan alla tänkbara sätt. 

Att dagen efter, onsdagen, kändes en aning avslagen, var inte alls som någon överraskning. Man gjorde inte många knop, den dagen. Men några ord i detta bloggvirke kunde produceras i solskenet. Ja, solsken! "Efter regn kommer sol" är ett känt gammalt ordstäv, som bekräftades denna dag. 

De enda stänkarna denna dag, blev allt vatten som balkongskrället samlat på sig. En hel skurhink full av H2O lyckades jag samla upp, när jag kände mig tvungen att lyfta rumpan från bloggvirkandets ljuvliga tangentordsklyverier. 

Alltför avslagen, blev jag aldrig påslagen tillräckligt för att ta mig ut till stranden eller ens utanför dörren förrän framåt kvällen. Då det vankades bouletävling igen. Åter igen lika spännande att se om väderspåmännen hade rätt. Ja, nu hade de uslingarna ändrat prognoserna, så att sol o svaga vindar åter förutspåddes. Var det sanning eller konsekvens?

 ...och framför allt kändes den stoooora frågan oklar i mitt förvirrade gamla huvud; Hur kommer boulebanan att uppföra sig denna kväll? Blir det dansbana eller upptorkat skrynkelspöke i tvättbrädsformat, eller något mittemellan. Ja, läs vidare, så får du se! …hoppas jag.

Jo, hur blev det då!!!???, undrar du säkert. Jo, regnfritt, men banan var betydligt besvärligare än vanligt. Våra klot far o flög lite hit och dit och fram och tillbaka. En flitig myra med kälke i myggstorlek, hade säkert kunnat åka berg-o-dalbana i boulearenans olika smågropar och höjder. 

Svordomarna osade värre än stekt fläsk, denna kväll. Den här slitne tokstollen bakom dessa slitna tangenter, tyckte mest att banan blivit intressantare. Men, så är man ju som en väl instekt torsk i detta ämne. De flesta andra ser nog helst bara, att deras klot går in på ljuvliga positioner i lillens närhet och att skotten sitter som en smäck på en skallig gubbe. Men, man kanske måste vara lite knasnörd, för att uppskatta lite utmaningar? 

Är det den här pippin jag fått på loftet?

Efter onsdag kommer torsdag, fick jag lära mig i skolan. Den lärdomen tänker jag aldrig överge. Torsdagen struntade dock i alla väderspåvetenskapliga tricks, och visade sig på sin soligaste sida. Nåväl, lite små strömoln och någon enstaka meteorologiskt oförutsagd(?!) regnskur till kvällen, fick man till livs denna dag. 

Boulebanan var fortfarande nästan lika (o)rolig och livet lekte vidare med alla kloten. Nu när jag åter tittar på väderkartorna för de närmaste dagarna, så varierar dessa inte alltför mycket mellan de olika väder(o-)tjänsterna.

Alla förutspår regn!!! Jo, lite variationer, förstås. Några grader från o till. Några vindriktningar och vindfarter syd, ost, hit eller dit. Mängderna av det blöta nedfallande elementet varierar några millimeter upp o ner. För att inte tala om tidpunkterna för då himlavalvet ska öppna sig. De ligger på hela urtavlans bredd. I ur och skur!  

Ja, det är bara att inse att prognoser är prognoser. Ja, lite som överkvalificerade gissningar och inte några vetenskapliga hundraprocentiga fakta. Då får man, på bästa pensionärsvis, ta dagen som den kommer och rätta näsan efter vinden, eller om det nu var solen...? Det får den visa framtiden utvisa, oavsett vad visaren på klockan säger. 

Får växterna njuta av lite mer skitväder?

Men, om solen skulle skina obehindrat varje dag, så skulle varken väderförutsägelser eller boulebanor vara speciellt spännande. Då skulle det inte heller finnas några skitväderdagar att bloggvirka om. 

Med förhoppning att du även kunnat, liksom jag, njuta under dagar med skitväder. Man kan inte skita i skitvädret. Men, med sol i sinn, kan man göra det bästa åt saken. Då blir det skitbra!

Ha det goast!
/Berra

Det vete katten om ordinarie priser är som hundan eller storyn om det svarta fenomenet; "Oh boj! Vad billigt!"

Det finns ett fenomen, som den här gubben länge känt sig som ett gigantiskt frågetecken inför. Trots att man nu, i klart övermogen ålder, har cirka sjuttonhundratrettiotvå kilo erfarenhet i det mentala bagageutrymmet, växer mina stora grubblande, undrande, funderanden och grunnanden till höghusstora dimensioner.

Den allvetande katten, som aldrig tar sig en jamare.

Jag tror och hoppas att man vuxit sig gammal, som en vis och och förstående man. Att det där någonstans, under de bortrakade gråa hårstråna, finns en snäll och vidsynt man. Men, i dessa dagar, så vete katten, om det inte känns en del tvivel i denna viktiga sak. 

Nej, gubbskrället här bakom tangenterna slår någon form av intellektuell saltomortal. Inte för att jag är särskilt högutbildad, högtravande eller inte ens hög, så verkar denna händelse få mig mig totalt själlös och pantad i skallen. Innehållslös som en gummiboll!

Oh boj, vad billigt!

Det vete hundan, om alla år bakom rattarna, vid diverse databurkar, med bouleklot i hand och i livets alla övriga hörn, gett mig någon som helst förståelse av detta underliga ting, som egentligen inte är ett ting... Kanske är det ett eget väsen?

Även om jag i vanliga fall inte gör så mycket väsen av mig, så får detta årliga, små-storknasiga och märkliga företeelse, det att bullra i mellan öronen, så att det nästan regnar svarta minustecken ur näsan på mig. 

Stenig vik! Enbart 200000€!

I vanliga fall, brukar jag ta negativa tankar och stoppa dem så långt ner i papperskorgen, så att de åker långt under källarnivån, där de hör hemma. Men, detta svarta ämne, som dagens bloggvirke virkar om, får mer dessa urbota svarta källarreflektioner upp till ytan. 

Jag är helt maktlös, när dessa föreställningar hopar sig innanför skallebenet och säger till gubben, att dra något gammalt över sig eller i vanlig ordning ta en godhetsdusch av Teneriffas sol istället. 

Antligen fredag!

Ja, fredagar, är ju i vanliga fall bra dagar. För en gammal knegare, som den här tangentordsförstöraren, är fredagar heligare än alla gamla kyrkliga reliker. Då frihetens två härliga lediga dagar är i sikte. Humöret på topp och leenden flödande. Nuförtiden är det förvisso lördag hela veckan, eftersom man är pensionär. 

Men, när denna kommande fredag kommer upp i almanackans närhet, så svartnar det för mina bruna ögon. Det ryker ur öronen, näshåren krullas och det dräglas svordomar ur käften så att det osar i väggarna. Som om jag vore värstingallergisk mot denna underligt tokiga dag.

Solblänk till extrapris idag!

Eller, om det nu blir mer än en dag?! I vanliga fall skrivs även en måndag till tosseriernas bakgård, I värsta fall en hel vecka av svart elände!!!!

När man bakgrundsgooglar på denna mörka företeelse, så dyker det upp olika varianter. Webbsidorna i detta ämne spretar lika mycket som benen på en Bambi på hal is. Som alltid får man ha lite is i magen, när man sorterar bland olika källor på Nätet. Men i detta fall, räcker det inte med ett helt isflak. 

Enligt någon/några källor är denna (små?)grymma företeelse  tydligen ursprungen i en amerikansk stad någon gång före tidigt sextiotal. En annan sajt säger att redan i slutet 1800-talet...?! 

Äkta oamerikanare! 50% rabatt!

En väldigt amerikansk helg såg till att trafiken ökade, förstås. Så polisen kallade dagen efter (en fredag!!!) för svart, för att hålla folk undan från de farliga gatorna och affärerna. 

Med Donald Trump i färskt minne, vet vi att affärsmän, kan ha en liten förmåga att skriva om sanningar lite mer än en aning. Knappast förvånande att diverse köpmän slickade sig om munnen och såg att det vankades klöverängar fulla med deg. 

Lyxig lägenhet till halva priset!

Dagen efter den amerikanska stora tacktackdagen, förvrängdes till att bli en köpfiesta av gigantuariska mått, och pluringarna rullade in i strida floder. Då slängdes faktumet om trafikens ökande ut i slasken på gatorna och detta begrepp, omskrevs till att omfatta trixandet med att måla om röda negativa tal till svarta positiva siffror. Falsk bokföring?!

Jo, måndagar är ju inte berömda för att vara veckans underbaraste dagar, direkt. Dock blev inte saken underbarare av även måndagen blev inblandad i dessa svarta evenemang En svart måndag, kanske är lättare att fatta, än en fredag. Men! Knappast något att vara tacksam över, säger den här svartögde gnällgubben, trots att amerikanskaste helgen heter just tackgivardagen, i vanligt ohederlig svenskt försök till översättning.

Tack o lov för solen!

Thanksgiving-dagen inträffar ju på en torsdag, om jag är rätt underrättad. Underrättelseorganet CIA har läckt om detta. Läckert!!!

För oss oamerikaniserade tölpar, kan det kännas otroligt underligt att en klämdag, dessutom en fredag, kan ställa till så mycket elände. För en f.d. anställd i kommun, är förstås ordet klämdag som ljuv musik i mina öron. Ett av svenska språkets vackraste ord?

Här firas den heliga klämdagen!

I de därade förenta staterna på andra sidan Atlantiska pölen, förekommer det tydligen flera dödsfall och många blir skadade under dessa svarta dagar. Kanske tar de fram sina pickadoller och skjuter varandra i kampen om en attraktiv P:plats? ....eller så bara kläms folk ihjäl under dojorna på hugande brödrost-rea-spekulanter? Vildare än Vilda Västern?! 

Tillsammans med att tiden åkte radiobil i rasande takt, växte sig detta svarta fenomen sig stort. Black friday till black eller cyber monday, blev till årets värsta shoppinghelg. Alternativt finns det numera en hel svart vecka. En rivstart på julköparhetsen i en speed, som skulle fått Ronny Pettersson att bli svart av avund.

Polistejp med vacker utsikt. 110% rabatt!

Black friday, monday och week har även slagit sina skitiga klor i oss svenskar. Denna ljuvliga Ö, verkar också svartna en aning, denna kommande helg. I ens denna sköna stad, Los Cristianos är helt förskonad.

Så, du undrar säkert, hur detta svarta fakta, kan förvirra en annars stabil skånsk bloggarhjärna, så till den milda grad att han virkar rumpan av detta fenomen i denna text. Det undrar egentligen jag också. 

Köpman till salu. Någon....? Inte det?!

Förvåningen gäller egentligen inte köpmännen. De är välkända för att utnyttja allt och alla för att göra stålar. Det som får min lilla ärthjärna att snurra till i 190, är alla vi andra. Ja, jag och så många andra, har gått på nitar så att det visslar rock´n´roll i våra öron.

Ja, jag glodde nästan ögonen av mig på nätet. Trodde nästan att jag skulle tappa ner dem i bland alla datorns kretsar, när jag sökte fakta om det verkligen är billigare att handla denna svarta helg/vecka, än en vanlig novemberdag.

Bättre internet uppe i kranen?

Det vill tydligen ingen som jag hittade på Nätet avslöja. Det som avslöjades var dock, tyvärr och beklagligen å det värsta, att man kan bli lurad. Risken att bli black under Black Week är överhängande!

De så kallade ordinarie priserna, som är så fruktansvärt rabatterade denna svarta vecka, är lika ordinarie som en knattespelare i FC Barcelonas startelva. De är ofta lika påhittade som Musse Pigg och Joakim von Anka. Fastän, inte lika roliga. 

Fantasipriser är inte olagliga, konstigt nog!

...och förresten, är fantasi nästan lika tillåtet för affärsmän och affärskvinnor, som för småbarn. Absolut. Men, jag får verkligen hoppas att små barns fantasi inte används till att lura skjortan av kreti o pleti. I så fall skulle jag få få krupp, spader och hjärtsnörp samtidigt.

...och förresten igen... har du någonsin läst det finstilta i ett avbetalningsavtal? Typ; när du köpte ny mobil..?! Det har inte ens den här tangentsnurraren gjort. I mitt köpekontrakt kanske det står att jag måste vara slav åt telefonbolaget, slicka deras skor och rumpor blänkande rena i 150 år, och när dessa år tagit slut är jag tvungen att köpa ny telefon från den lede i egen hög person, för 1200% av det ordinarie priset. Jag har verkligen ingen aning om vad jag har satt min slitna namnteckning på.

Nytt album med rolling stones!?

Att trängas i affärer i dessa coronatider, är inget som jag kommer att göra. Jag kommer att hålla ett sunt säkerhetsavstånd på minst en kilometer till alla dessa realisationer, rabatter, extrapriser och lockpriser. 

Kanske sitter jag på min balkong, och tar en liten stänkare i solens skugga.
Kanske ligger på stranden o myser av Teneriffasolens värmande D-vitaminer.
Säkerligen kommer jag att stå på boulebanan och kasta mina icke rabatterade klot på bästa möjliga vis.

Kvällsvy från vår boulebana

Men, om någon vågad säljare, skulle försöka sälja mig ett set nya fräscha bouleklot av god kvalitet för 0,2 €, så kanske jag kan tänka på saken i ett par minuter, innan jag studerar köpekontraktet med lupp, förstoringsglas och mikroskop med hjälp av sjutusen jurister.

Tanken att; om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det troligen så. Ja, om man undantar att leva, spela boule och övervintra på Teneriffa, förstås... Det är för bra, för att vara sant! 

...och därmed vill jag önska er alla goa läsare, en jättehärlig vecka. Hoppas att den blir blå, röd, gul, lila, grå eller rosa... Vilken färg som helst. Bara inte svart!

Ha det goast!
/Berra

Om det är ovanligt vanligt att dra dit pepparn växer eller bara pensionärssnurrigt värre...?

Jo, det började som en helt vanligt ovanlig dag. Ja, som det flesta andra dagar, slog den här gubben upp sina ögonlock, för att konstatera att det är lugnast att somna om. Solen hade inte ännu kastat sina värmande strålar på hus o gator i Los Cristianos härliga lilla stad. 

Vid den här åldern borde man egentligen vara tacksam för varje dag man vaknar, slänga ut benhögen över sängkanten och jubla: "JAAAA! Man får vara med en dag till!!!" Jovisst, men. man är alltför naiv och tar livet för givet, för att nå upp den nivån av entusiasm. Men, visst. Tack alla gubbagudar, för att den här tangentbordsplågaren får möjlighet att skriva ett bloggvirke till. Men, vet ju aldrig hur länge man får vara med på banan.  

Det är pensionärens stora fördel i livet att ha den underbara rättigheten att åter blunda till på kudden, om det nu skulle vara så att jag vaknat alltför tidigt. Som gammalt gubbskrälle, har man ju redan gjort sin plikt mot samhället och sk(r)atteverket och jobbat arslet av sig i alltför många år, för att lätt kunna räknas.

Ens vanor och rutiner på Teneriffa, skiljer sig mer än en aning från de svenska. Jovisst. Vakna, duscha, frukost med mera, blir ungefär det samma. En av de stora skillnaderna i morgonrutinerna är att man faktiskt njuter av knalla ut på balkongen och ta sin tossiga morgonrök. OBS! Att det står morgonRÖK och inte KRÖK. 

Fullt så snurrigt är det inte för detta gubbskrälle, att han tar sig en stänkare redan före solen segat sig upp från havet. Inte för att man är nykterist direkt eller ens spottar i glaset. Men, någon måtta får det vara på det flytande starka godiset.  

Nej. Det är inte cigarettrök!

Så, om du skulle se en segt osnuten gammal skallig man sitta på sin balkong o blossa på morgonkulan, så kan du veta att det är en kopp te som piggar upp den där gamle stöten. Det är inte morgonkröken som inmundigas på morgonkröken. Den där lille rackaren får allt vänta...

Så, när man väl förvirrat sig runt i lägenheten en stund och flackat runt och letat efter munskyddet, kloten, vattenflaskan, trasorna, kepsen, nycklarna, lillen och alla andra nödvändiga grejer, är det dags att ta sig i kragen och kila ner till goa boulebanan.

Efter lite stormar i vattenglas och snick-snack i kramvänligt debattklimat, har vi enats om döpa om vår morgontidiga klotkastarverksamhet till det ståtliga namnet: "Club de Petanca Nórdica", för att kunna utnyttja vår kanske starkaste pensionärsrättighet: Att få lira boule på dagtid. 

Inte för att den ljuvliga sporten boule, är speciellt gjord för oss gamlingar med massa erfarenhet bakom öronen. Nej, tvärtom! Med en dåres envishet vill jag hävda att boule är en sport för alla. Ingen som helst betydelse om du är ung, gammal, fattig, stenrik, påg, tös eller något mittemellan. Så länge du kan  kasta klot på rätt håll, mot rätt mål, är det bara att lira och ha kul. 

Inte våran bana, men fin ändå!

En annan pensionärsrättighet, som vi (alltför?) flitigt utnyttjar, är att samlas runt en bira efter att kloten är färdigkastade. Nåväl. Man måste definitivt inte vara ålderstigen för att dricka öl i trevligt sällskap. Men det underlättar. Ordet "stress" kan man knappt stava till i vår ålder. Synd o skam vore det annars!!!!

När den här snurrige gubben ändå är inne o snurrar på ämnet, kan jag få gnälla av mig lite om pensionen. Den svenska heliga pensionen. För vara en - i vanliga fall - glad pensionär, blir jag till överjäst surdeg, när jag pratar pension. Så. alltså! Varning för mitt alter ego; surgubben Knut!

Surgubben Knut på besök i bloggen...?

I dagarna fick man sin sedvanliga pensionsutbetalning. Knappt hälften av en taskig kommunalarbetarlön. Borde det inte heta pensionsbidrag istället? Storleken på den utbetalda summan. gör att man kasta plånboken i återvinningen. Som klumpsumma, får hela pensionen plats i en tändsticksask. 

Man undrar egentligen hur de tänker. De politiker och andra maktinnehavare, som tar såna beslut. Det troligaste svaret är väl; att de inte tänker överhuvudtaget. Vilken intelligent människa som helst, vet att en pensionär mycket väl har förtjänat att leva på rätt sida fattigdomsgränsen. Vi borde alla glida omkring på vegetariska räkmackor, gjorda av guld och gröna skogar. 

????????????????

De flesta av oss gråa gossar o tjejer, har knegat och slitit i decennier, betalt hundratals kilo skatt, hyra, el, och konsumerat tonvis av grunkemojser o tjänster. Vi har passat tider, stigit upp tidigt, gnuggat sömnen ur ögonen och pendlat/gått/cyklat eller kört till våra jobb. Vi har gjort massor av nytta i samhället. Byggt, kört, skött om, lagat mat o trasigheter, chefat, lytt order... Om du mot förmodan skulle komma på något, som vi gamlingar inte arbetat med, är du värd en puss i pannan. Minst!

Vi har uppfyllt vår plikt till samhället, typ; dubbelt upp. Nu är det, ta mig tusan och alla elefanter, dags för belöningen!

Det som de där hjärnlösa/hjärtlösa beslutssumparna struntade högaktningsfullt i, var att man vid den här åldern inte längre är lika viril o pigg som en ungdom. Man känner sig ibland lika sliten, som detta tangentbord.

Dock, kan man knappast säga att vi sitter i sjön. Men det är ganska nära. Att som denna dag, sitta på en uteservering på spottlängds avstånd till Atlanten, är också en ljuvlig pensionärsförmån. Visst kan det hända att man, med ålderns rätt, snackar mer skit än förnuft. Men, det är en helt annan historia.

Denna dag, går till historien, som lite speciell... eller åtminstone något utöver det ovanliga. Vanliga dagar är de soliga dagar, som vi slänger oss på våra röda strandfiltar, för att njuta av den fan-ta-mig-tastiska Teneriffasolen. Med ett par plaskande pauser i böljan den blå, är det också en pensionärsförmån, som heter duga.

Duger gör också lite molnigare dagar. Inga problem, där heller! Man kan ju inte ligga o steka kroppen i sanden varje dag i sex månader. Eller kan man det? Jag har då aldrig försökt. Inte heller tänker jag försöka. Men, lite oftare än då och då, är det skönare än skönt att värma sin skruttiga kropp i solens sken. Ett rejält stänk av brun färg i skinnet, känns ju inte heller helt fel. Tvärtom!

Misstänkt rosépepparträd utanför vårt hus

Så även denna dag. Vi har ju kämpat och sparat och slitit för att kunna dra dit pepparn växer och åtnjuta den stora förmånen att få övervintra på Teneriffa. Då ska vi, för sjutusen rasande elefanter, också njuta av detta... Varje dag! Vi må vara lite småfattiga på penningar, rassliga och trassliga i våra sega kroppar. Visst! Men, njutningar av livets frukter på ålderns höst. Det är vi rika på!

Jo, tack! Det mås riktigt väl!

Det relativt låga priset på ute-ätar-mat, gör att man har räd att ta sig ett skrovmål på någon restaurang ibland. Inte alltför ofta, tyvärr. Det skulle vår ekonomi få rosa skrikande tårar av. 

Att käka innan man går o handlar, är ett måste för fattiga pensionärsmagar. Det är ju välkänt att man riskerar att handla lite tokigare, med en hungrig mage. Att shoppa loss som en tossing, är inget som en underbetald gubbstrutt kan ägna sig åt, med någon större framgång. Det skulle snarare bli bortgång av grymt saknade ekonomiska småresurser. 

En väl känd billig restaurang, blev vår mål, för att få oss ett mål. Det var inte Zlatan som skulle göra detta mål, även om han är en erkänt skicklig målgörare. Det var snarare upp till kocken på det haket, vi hade beslutat oss för att gästa.   

Väl framme och nedsuttna, fick vi höra av servitörens brutna engelska, att kocken kommer om tio minuter. Jojo, ingen stress. Stora jätteaffären finns kvar, liksom våra hungriga magar. Lite öl fick trösta oss. Tio minuter är ingen tid för ett par gamlingar. 

Var e kocken???

När kocken ännu inte anlänt efter en knapp timme, så beslutade vi oss, för att käka på annat ställe. Servitören, verkade slita sitt hår, sina ögonbryn, sina nerver och framförallt sin telefon, utan att lyckas få kocken att anlända för att kocka till vår föda. Dock, blev vi bjudna på ölen, som plåster på våra såriga kistor. Det var svårt att inte tycka synd om den stackars servitören, som inget hellre ville än att servera oss varm o god mat.

Vi två snåljåpar delade på en pizza på ett annat, lite dyrare hak, strax utanför gigantiska mataffären istället. Att hälla i sig en halv pizza i sällskap med en liten öl, är ju inte fy skam, det heller, även om det finns massvis av hälsosammare mat. Ungefär allt, ungefär. 

Att påstå att vi var hungriga som vargar, är knappast någon överdrift. Snarare en underdrift. Vargarna skulle skämmas, när de blev ställda i skuggan på grund av våra skrikande kistor. 

Att handla, är ett nöje för somliga människor. Men, som du förhoppningsvis läst i tidigare bloggvirken, ser jag inköpsgärningar som ett nödvändigt ont. Men, jag slapp åtminstone vara hungrig samtidigt, tack och lov. Det hade varit mer plågor, än vad jag skulle stå ut med. Inte ens denne gamle man, med tonvis av erfarenhet bakom öronen, skulle klara av detta dilemma!

Hjärnan är ute o sneseglar, som vanligt!

Att sedan lyckas med att förklara för kassörskan, att vi skruttiga åldringar inte orkade kånka hem maten själva, var ingen lätt uppgift. Men, jag fixade det med hjälp av engelskblandad taskig spanska med skånsk brytning och diverse yviga gester, att få henne att förstå att vi ville få maten hemskickad.

Nåväl, allt väl så långt. Kortet registrerades och tiden för hemkörningen ordnades till, efter några fler gestikuleringar, ackompanjerat av min ljuvligt skorrande språksörja. Med ljus i sinnet och ljuvliga i hågen, gick vi sakta hemåt igen.

Dagen efter plingade det till i nallen och ett spanskt telenummer visade sig på displayen. En lite förundrad tanke flög genom skallen, om någon spansk telefonförsäljare lyckats att ratta fram mitt telefonnummer. Hemska tanke! Tänk att tvingas lyssna på någon spansk rappakalja, som försökte sälja ett Internetabonnemang, en färja eller en elefant. Jag skulle nog inte märka någon skillnad. Men! Det skulle definitivt få mina gråa hår att växa sig starkare.

Men, icke sade Jocke. Det var jätteaffären som ringde. De hade, av någon outgrundlig anledning inte lyckats krama ur några stålar från mitt bankkort. Jo, så här tidigt efter pensionärsavlöningsdagen, fanns det förhållandevis gott om deg på kontot. Missförstå mig rätt nu! Det finns aldrig riktigt mycket flis på banken. Bara lite mer än tomt, men tillräckligt för att handla mat. 

Visst är gräset grönare på andra sidan!!!!

Efter att först misslyckats med att fatta vad den spansktalande herrn babblade fram för budskap, fick en trevlig tjejröst ta över samtalet. Med en charmig ton och den där goa brytningen på sin engelska, som spanjorer och spanjorskor har, förklarade hon för mina spetsade öron, att jag måste ha annat kort eller pröjsa cash.

Inte inte inte. Det är ett definitivt No No, Nix Pix, att lämna ut sitt kortnummer över telefonen, hur många kilo charm det än finns på andra ändan av tråden. Det finns absolut inte på kartan att riskera förlora slantar på så vis.

Mitt nästa jobb? Att dyka efter pengar...?!

Så, det blev till att traska tillbaka till jätteshopen och testa gullgummans kort. Nix, sade den apparaten. Så det blev till att stiga ut i solskenet igen och lulla bort till närmaste bankomat. Jo, visst, lite kö till denna manick också. Inte nog med att man fick vänta på kontakt med rätt person inne på gigantiska shopen. De verkade vara tvungna att plocka fram alla våra varor och slå in dem i blippapparaten igen. 

Det kändes som timtals av tid hade flutit bort. Men, det var enbart någon dryg timme eller två, som gick åt för att pröjsa för maten, som skulle skickas hem till vår lilla mysiga kvart, någon timme senare, eller två.

Skafferådet välfyllt!

Jo, så kom en stor stark herre hem med ett jättelass med föda, dricka och diverse tillbehör i form av dasspapper och diskmedel med mycket mera. Denna shoppingtur, gav oss varor som bör räcka tills det blir en kall dag i helvetet. Men, sanning blir väl att vi måste göra om samma sak om ett par veckor eller fyra. 

Det som blev hemkört till oss, innehöll i princip allt utom hemkört. Det finns det inget bruk för, när de vanliga stänkarna är nästan oförskämt billiga. Så även på denna ovanligt vanliga dag, eller om det var en vanligt ovanlig dag.... eller två.

Kylen överknökad med gottigheter!

Som livet är här, har vi gott om både vanligt ovanliga dagar och ovanligt vanliga dagar. Det är bara att välja. Att leva vidare. Att njuta av livet och även försöka hitta någon form att nöje i att krångla sig till eller ur småförvirrade situationer, som vardagslivet kan bestå av för snurriga gamla gubbar.  

Så, du är säkert en snäll och härlig människa, som har ett par gram tålamod med oss ålderstigna snurrbollar. Förr eller senare kommer vi nog hem till lösningar på allt eller inget. Oavsett vilket, har vi förtjänat våra snurrskallar med hårt arbete, både på vanliga och ovanliga dagar. 

...och alla dessa dagar... Det är ju livet! Så lev väl och ha det goast!
/Berra