Inflyktingar på utflykt som tillflyktingar eller hur gubben lagt sig i flyktingfrågan!

Att fly från den räligt kyliga och mörka vintern i Sverige, ger en knappast asylrättigheter i varmare trakter. Att vara vinterflyktingar på Teneriffa, är dock en ynnest. Ytterligt underbart!

Flyktingläger?!

Om man gör en utflykt i hemmastaden, kan man kalla det för in "inflykt"? I så fall var vi denna dag, ett par inflyktingar. Fast å andra sidan har vi näppeligen något att fly från. Tvärtom känner vi oss högt privilegierade, att få vara på Teneriffa i sex månader.

Då återstår enbart motsatsen. Att fly till. Då kan vi även kalla oss tillflyktingar.

För mycket monkey business i flyktingfrågan?!

För att förbättra ordklyveriet ytterligare, så kan man ju även påstå att vi var bussflyktingar, eftersom resan började med en liten busstur till Costa Adeje. Därefter var enda transportmedlet, våra egna fötter.

Vem flätade till palmen? En flykting,säkert!

Så, vi fot-till-inflyktingar stegade oss vidare, ner mot havet. Via ett par grandiosa huskomplex, hittade vi ner mot det våtaste av element. Atlanten.

Costa Adeje är sammanbyggt med Las Americas, som i sin tur är sammanbyggd med Los Cristianos. Svårt, när omöjligt att veta var stadsgränserna går. Ja, om det nu finns några exakta gränser, så är de lika osynliga som ett spöke om natten. 

Njutbart, sa Bill! La Gomera i horisonten, sa Bull!

Men, dock, inte mindre njutbart. Som tidigare in-utflykter, lullade vi fram i sakta mak, hand i hand. En restaurang med gott självförtroende; namn Paradise, blev vårt första vattenhål. Att vattnet i detta paradishål var i ölform, respektive sangriaform, gjorde verkligen inte saken sämre.

Utsikten var fantastiskt vacker. Nästan paradisisk. Vacker utsikt, är något som speglar resterande promenad. Hela vägen längs kuststräckan, fanns en stenlagd promenadväg, med hänförande utsikt över Atlantens vågor.

Nej, det är inga hajar i vattnet. Det är surfare, hajar du väl!

Inga backar. Lätt som en pannkaka att njut-lulla fram där. Som överallt annars här i Los Cristianos/Las Americas/Costa Adeje, väl handikappanpassat, dessutom. Ljuvligt att se att även hjulburna, kan lulla sig fram i njutbar fart på denna otroligt vackra sträcka.

Ja, det är nästan så ögon vill lämna sina hem under pannbenet, och ge sig av på egen hand. Njutbarare syner kan vara svåra att finna.

Costa Skjorta, nej Costa Adeje heter det!

Nästa vattenhål blev också ett mathål. Trots dessa (oftast) irriterande inkastare till restaurangerna, lyckades vi slinka in på ett mathak. Vi hade varit där förr, så vi visste att käket var gott. 

Men, dessa menyer! De innehåller 100-tals olika maträtter. + en snacksmeny, med burgare, omeletter o sånt. Undra på att det kan vara svårt att välja. 

Ilsken delfin? Sur på alla vinterflyktingar?

För mig, som är vegetarian, finns oftast ett par grejer att välja på. Brukar vara nån pizza, pastarätt eller omelett. Så gubben behöver inte gå hungrig.

Soligt o härligt, denna dag...också! Då kunde man förstås inte motstå att ta sig ett dopp i havets sköna vågor. Så blev det, innan den allra allra goaste biten promenad avverkades. hamnpromenaden i Los Cristianos. 

En bro/brygga mot färjorna bjöd på den ljuvligaste havsutsikt, man nånsin kan få. Så fan-ta-mig-tastiskt, att man nästan fick tårar i ögonen.

God natt Solen. Vi ses imorrn!

En ljuvlig heldag! Två trötta, men väldans nöjda pensionärer lullade hem till bingen. Jag sussade nio timmar den natten, och vaknade med ett leende.

Ha det goast!
/Berra
ps. Nu lugnar jag ner tempot o bloggandet blott en liten aning. Istället för varje dag, så blir det var varannan dag. Vi ses! 

Bilderna snackar mat o vin eller storyn om när gubben nästan blev förståndig.

Folkligt, festligt, trängt = festivalkänsla?

En gång om året, år det Los Cristianos food & wine festival. Det är en kväll, då det verkligen är lönt att slita loss rumpan från datorn och TVn, för förflytta ner denna tunga kroppsdel till strandområdet.

Överhuvudtaget; ser man över med denna översikt?

Så blev gårdagskvällens motionstur förlagt till detta festivalområde. Det blev ingen överdos av kondition, denna kväll. Istället fick vi bevittna en massa inhemska mat och vin producenter. De hade krympt ner sina verksamheter till små festivaltält. 

Till det facila priset av 3 Euro för en matbit, tapas, och 1,50 för ett plastglas med vin, kunde man avnjuta Teneriffas egna grejer.

Rockigt värre, så att staden gungade. Ljuvligt!

Långa köer till några av stånden, trångt, matdofter, parfymer, musik... Folkligt, rockigt & festligt. Gatorna gick knappast att känna igen. Det var fullt av fint festivalklädda människor i alla åldrar. 

Lokalbefolkningen verkade gilla detta evenemang, och gick man ur huse för att delta. Ja, jag kan har missbedömt antalet, förstås. Men, många många var det. Tänk att lilla staden Los Cristianos kan innefatta så många människor!

Gotteköerna ringar...

Vi, alltså gullgumman o jag, lyckades tränga oss fram till två av vinstånden. Det var helt klart mödan värt! Deras viner var jättegoda, även i små plastmuggar. Blev ytterst förvånad av den fruktrika smaken från ett rosévin. Frukt-ansvärt gott!

Ännu mer folk i granngatan

Nej, nu kommer tro att gubben fått spader och blivit normal, förståndig eller nåt sånt tokigt. Låter bilder tala, istället för mina bokstäver...om jag nu klarar att hålla fingrarna i styr.

Ha det goast!
/Berra

ps. Imorgon, måndag den 12 november, fyller gubben 65 bast. Då hoppas jag att ni, kära läsare, klarar er utan bloggvirke.
Välkomna åter!

Åtnjuter gubben livets baksmälla eller växer bara magen i tonåringens sinne?

Kan det var så att åldringstankarna bankar på nu som en livets baksmälla, nu när sextiofemårsdagen närmar sig? 

Är det här man kommer att läggas in år 2050?

Pensionen är sämre än usel. Men inte tänker jag lägga mig ner o dö, för det. Man får jobba lite extra, när man kommer hem och tjäna lite extra på nätet.

Att bli gammal, är verkligen något att fira! Att man fixat det, så här långt, med goda utsikter till att dra ut på glädjen ännu längre. Det är absolut värt att skåla för i goda vänners lag! 

Dumma tankar om att man är gammal, ful o skrynklig, de ligger på sophögen, sen länge. Lika länge som man haft rätt att hedersamt titulera sig "gubbe".

Los Cristianos hamn, en sen kväll

Det en en mycket erfaren tonårings sinne, som lever i en gubbes kropp. Visst är man medveten om att man har lite kortare tid kvar, än de flesta runt omkring. Då är det desto nödvändigare att ha roligt och njuta av livet!

Det är en av orsaker till att gullgumman o jag övervintrat på Teneriffa. Att verkligen leva, inte bara överleva, är ett mål, som alla människor bör ha. Inte minst gamla gubbar o tanter.

På engelska säger man "growing old". Att växa sig gammal. Det är ett sju hundra resor bättre uttryck. Det beskriver precis vad det handlar om. Att magen och krämporna växer, förstås, i samma takt som håret blir gråare, om det ens finns nå´ kvar överhuvudtaget.

Men, erfarenheten, klokheten och den där ugglan bakom varje öra, växer också. Trots att man har lite taskigt minne ibland, kommer man ihåg tillräckligt för att kunna plocka fram godbitar ur minnesbanken, när så behövs eller önskas.

En promenad under palmerna...

Man ska såklart, inse sina kroppsliga begränsningar. Självklart kan man inte längre springa med blixtens hastighet, eller hoppa halvvägs till femte våningen. 

Sjukdomar och naturligt åldrande stelhet o sånt trams, hindrar en från att exempelvis spela fotboll och klättra i berg. Man, ägnar sig åt lättare träning på gymmet, promenader och framför allt att träna och spela boule. Det är minst lika roligt och givande.

Det finns nog en liten stor sak, som gör att man fortfarande tänker framåt, istället för att leva på gamla minnen. Det är inställningen till livet. Att våga ta steget som leder rätt. Att se möjligheter, istället för att fastna i hinder. Att leva, helt enkelt!

Vi kommer att avnjuta ålderdomen, men den här utsikten.

Måste åter igen tillstå; Att minst en god tanke om dagen, kan hålla doktorn borta från magen.

Ha det goast!
/Berra

Kunde inte den här datortorsken lika gärna stannat i kalla Sverige? ...eller kan orden svänga IRL?

En datortorsk på paradisön  Teneriffa, måste väl vara lite svårt? Här på öns södra del är det fint väder, nästan hela tiden och solen skiner alltsomoftast. 

Vädret utomhus, alltså...!

Jo, visst. Datorn är inomhus och vädret är utomhus. Konstigt, va?

Det är inte så lätt att sitta allt för länge framför datorn, sin mest omtyckta ägodel (förutom möjligen byxormen och boulekloten), när solen lockar så vackert, där ute. Så får man ju inte bli avslöjad som datornörd, heller. Det skulle ju kunna döda mitt rykte som boulenörd. 

Där har du nog den svåraste kombinationen. Att vara både datornörd och boulenörd, utan att egentligen veta vilket av dess "syndrom" som drabbat en hårdast. 

Nåväl, datorintresset är äldst. Redan som liten påg... nej, nu Berra, är du väl ute o cyklar på en trehjuling!? Det fanns väl inga datorer på 50-talet i Malmö? Rätt. Men, mitt teknikintresse, fick mig att skruva isär en gammal rörradio, bara för att se hur den såg ut inuti. Farsan pikade mig långt upp i skäggfjunssåldern, för att jag aldrig lyckades sätta ihop radioapparaten igen.

Redan på vägen hit....

Det var knappast mitt sista tekniska misstag. Misstag och övriga klantigheter har följt med mig under årens lopp. Enbart datorgudarna vet hur många goda penningar, som slukats på detta vis. 

Dock, och ett stort DOCK, så är ens egna misstag, den allra bästa läraren. Så har det varit för min del, säkert även för dig. Det gäller bara att erkänna för sig själv att man gjort en massa misstag, och ta lärdom av det. Lätt som en plätt, eller hur?

Är den svåraste biten att erkänna att du misslyckats. Kvatch! Nix o Pix! Att  tillåta sig att inse att man misslyckats, är att inse att man lär sig något. Efter snart 65 år på denna jord, har man gjort så många misstag, att megabyten innanför pannbenen, inte räcker till för att hålla reda på alla lärdomar.

I dagens läge är det rätt lätt att vara datorfreak. Var man o kvinna har ju en liten dator i fickan. Vi kallar den telefon. Men, egentligen är det en dator i fickformat. Bara att slita upp o peta på skärmen, när datorabstinensen börjar att klia i fingrarna. 

Smyg inte med nallen, nu. Det är supergod pasta!

På senare år har jag också lärt mig att man kan tjäna pengar genom att använda datorn. Ett litet plåster på såren, efter alla pluringar som rullat iväg med på grund av mina tidigare klantigheter. 

Socialt sett är det åt skogen, att vara datornörd. Det har även denne gubbe begripit. Det är bättre att snacka med folk IRL, alltså live, där rakt fram; öga mot öga. Men, då har man ju inte tillgång till en dator. Abstinensbesvär i form av fyrkantiga ögon och kontaktsvårigheter, kan uppstå. 

Livet IRL kan också vara lockande.

Minns en gång i tiden, då en gammal avlägsen bekant ringde. 
"Vad har du gjort idag?" Varit ute i det fina vädret?, undrade han. 

Då svarar man med den självklarhet som bara en smiley-användande datornörd kan ha: "Nää, jag har defragmenterat hårddisken, digitaliserat några bilder, konverterat några dokument, skrivit lite hypertext, installerat en emulator, konfigurerat operativsystemet och modererat mitt forum Facebook." 

Sen frågar man sej varför han slängde på luren. :-?

Nåväl, man kan svänga sig runt med några fina ord...

Nuförtiden, har jag förstås den här bloggen, att skylla på... så att jag kan ge er kära läsare lite lustigheter, och få sitta vid en dator samtidigt. :-)

Hoppas att ni njuter lika mycket som jag!

Ha det goast!
/Berra

Den inomländska Berraroten får inget rotavdrag eller har Joakim von Anka köpt kristallkulan?

Los Cristianos, och säkerligen även andra orter på Teneriffa, är internationella. En sund blandning av folk från flera länder och kulturer. Vi som kommer utifrån, blandas med inomlands-innevånare, nu när vi är utomlands.

Den riktiga Berraroten finns ju i Sverige. Där är man född, skolad, uppfostrad och beskattad. Just det sistnämnda är nog det kanske viktigaste rotfenomenet. Jag har varit till arbetsmarknadens förfogande (som det så ovackert heter) i över 40 år, utan rotavdrag! 

Inget rotavdrag beviljat. Gubben får blogga i mörkret.

Namnet och ursprunget är mer internatio-kulturellt än så. Men, det är, som ni alla vet, bara berikande. Man har sina generationsrötter där man har dem. Det är inte så lite svårt att göra nåt åt....och varför skulle man? 

Jag är den här tokige gubben Berra, ändå. Även om jag vore son till en oljeshejk från Arabien eller avfälling från ett träd, så ändrar det ganska lite på detta faktum.

Jo, ekonomisk förstås. Man tjänar lite lite mer pengar på olja, än trä. Fast en trämiljonär ser kanske inte skogen för alla träden. Men, oljemiljardären ser säkert inte heller oljan. Det har han lejda undersåtar till. 

Träd eller är det olja, kanske?

Själv får man glädja sig åt sin träskalle. Bättre det, än ingen skalle alls! Olja, olja, ta i trä! Trots taskigt minne och förvirrat sinne, så sitter fortfarande knoppen där uppe.

Man får inte välja sina föräldrar, arbetskamrater och grannar. Så är det ju oskrivet i lagen. Åtminstone i min värld. Men, sen och i övrigt är det ju fritt fram, att välja och skapa sitt eget liv. Så länge man inte trampar andra på tårna i deras livsskapade, så rullar man fram som en bulldozer. Sakta, men säkert! 

Nu snackar gubben runt, som katten tassar kring den heta vällingen, kanske du tycker. Du har helt rätt! Man styr inte över sitt ursprung. Men, och ett stort MEN! Man styr över sitt liv i nuvarande tid. Varför ända in i råttboet, kan inte alla våra medmänniskor bli respekterade för den man är, för det liv man har skapat sig? 

Varför kan man inte bara välja själv? Om jag vill vara medborgare i ett land, så blir jag det, lika lätt som att välja parti, religion eller låta bli. 

Våra länder, nationalstaterna har inte blivit skapade av någon överstatlig gud, djävul eller ande. De har krigats fram till gränser o spillts i liv o blod. Vi vanligt folk borde ju få välja om och vilken av dessa blodsbehängda stater vi vill underkasta oss, om ens någon. Amen!

Badkar i livet genom gryningen...tralala!

Maktomanerna, de som sitter på Joakim von Anka-stolarna och dikterar det ekonomiska livet för alla oss andra, tenderar att finta runt med nationalstaterna och deras skatter. Deras business går över de alla rikens gränser. 

Vi, då, folk i allmänhet... Vi respekterar att vi människor är olika, men lika värda. 

Då är det dags att ta fram kristallkulan. Den säger mig att; den nationalistiska trend, som just nu drabbar oss, håller på att krackelera. De är ju till åttonde och sist, ägarna till de mest gigantiska penninghögarna som bestämmer, Järnrör eller Trumphkort på hand och italienska Afrikahatare, de väger lätt gentemot medmänsklighet och miljardtals euro, dollar och yen. 

Kristallkulan tittar fram!

Då är det dags att åter ge sig ut bland folk från när och fjärran, kasta några kulor och njuta!

Ha det goast!

/Berra

ps1.0. Det är gullgumman Lena, som plåtat alla bilderna till dagens bloggvirke.

ps 2.0. En liten paus i bloggvirket, kommer nu att inträffa. Det blir väl någon dag eller högst två. Under tiden får ni gärna njuta av att läsa lite ur bloggarkivet.
Vi ses snart igen!

Turistivalidering, tristinflation, orosmolnsinflammation eller klubbförvirring?

Dåså! Äntligen! 

I gårdagskvällens tävling, lyckades vi äntligen komma på "pallen"! En fin placering som tredje lag i dubbeltävlingen, för gullgumman o mig. Sex(6) euro per skalle, som prispengar, är väl inget att skryta med. Men, vi lyckades!

Denna kväll var nog ännu mer internationell än vanligt. förutom de vanliga belgiska, franska och spanska lagen, hade det smusslats in ett par tyskar och någon engelsman. 

 

Svenska, danskar, spanskar, engländare, estländare...?

Det är kyligt i norra Europa, men varmt o skönt här på Teneriffa. Det är den troligaste anledningen till att man ser och hör många människor från diverse kyligare länder. 

Turistinflation eller turistfascination? Man skulle nästan kunna kalla det turistinforcering, alternativt turistinvadering. Till skillnad från Sverige, kanske man kan snacka om massinvandring...? Vi är (tack alla turistgudar för det!), lyckligtvis inte i behov av asyl.

Det finns troligen fler turister än urinnevånare i Los Cristianos med grannbyar. Men, å andra sidan är många turister numera bofasta. Gränsen mellan trist turist och trevlig men trist, kan vara hårfin.

...och det beror knappast på att nazzar är bättre i sängen!

Många svenskar, några danskar o norrmän myser omkring här nere. Det hörs också många engelsmän o -kvinnor. Det finns irländska, engelska, tyska och svenska hak, klubbar o andra träffplatser. Belgare, fransoser o -syskor, italienare....

Vi svenskar har också våra sammanslutningar...och vi är många. Man hör sitt hemlands toner, bakom varannan buske. Det finns två st. föreningar för oss, typ service med myndigheter/sjukvård/byråkrati m.m. Skandinaviska klubben och Vikingos.

Svenska bouleklubben är ett annat gäng. Eller är det samma...? Inte lätt att hålla sig ajour i sammansluteriet.

Svenska bouleklubben eller var det Skandinaviska klubben eller...?

Jag måste naturligtvis tillstå, att svenskarna/skandinaverna här nere i är vänliga o goa o tillmötesgående. Facebookgruppen "Teneriffa tips och diskussioner" innehåller en massa goa människor, som väldans gärna hjärtligt hjälper en med svar på allt från frisörer till sjukhus. Tack för det!

Men, någon gång ibland, blossar det upp en brasa. En diskussion om Teneriffas vara och inte vara, om turisterna skulle stannar hemma, blev en aning inflammerad. 

Det finns kanske mer gammalt skräp att gräva upp där. Men, det skiter jag i. Ursäkta min franska högaktningsfullhet! 
Man vill ju höra bra grejer, goda tankar o tips, goda råd, rekommendationer istället.

Urtidsenliga kostymer eller flygande jeans?

Facebook är ju Facebook. Själv höll jag på att få både spader o ruter, när de fimpade en länk till minne av en avliden god vän. Men, dock, de släppte den till sist. Det är dock knappast några hjärter i den företagsamheten. De tjänar säkert en massa klöver, istället. Ordspråket: Man kan aldrig bli rik, utan att gå över lik, har fått ett nytt face(book).


Ändå lägger man en massa tid och energi på Fejjan. Jag är själv rätt klistrad i skärmen, för detta ändamål. Det är ju alla människorna bakom bilderna, texterna, filmsnuttarna och länkarna, som är det intressanta.

Mot Los Cristianos centrum

Att vara och bo på Teneriffa, innebär också en del andra trevligheter. Förutom att vara ett av de stabilaste behagligt-klimatplatserna på den här planeten, är det också ett unikt ställe. Det finns massvis av skar att upptäcka. Vackra, goa platser och människor.

Livet känns lättare, bättre flyt i dagarna och mysigare. Man, tar det lugnt, skapar sin tid och fimpar alla orosmoln.

Ha det goast!
/Berra

Boulenördarnas paradis eller trötta pensionärers lilla framgång!

Att leva i Los Cristianos är att spela boule. Man, tränar, tävlar och lirar stup i kvarten. Det är troligen något av det roligaste stället för en boulespelare, utanför Frankrike. Att lira boule är att leva! Man måste använda huvudet, fötterna, armarna, leendet, nerverna, kärleken och magkänslan. Livet på en kula...eller tre!

Socialt värre! 

Fast denna kväll, var det bara två kulor/näsa. Vi spelade alltså trippel. För er eventuellt oinsatta i detta ädla spel, betyder det att laget har sex kulor att leka med varje omgång. Två var. Den tredje kulan, får ligga i väskan o vila. 

Mer för den ännu icke boulebevandrade, kan jag berätta att man oftast har tre olika roller i trippellag: 
En läggare. Ja, det säger sig själv, att hen ska peta in sina kulor på poängplats, Alternativt: jävlas med motståndarna, genom att lägga sin(a) kul(or) som hinder.
En skytt, som förstås har till uppgift att peta bort det andra lagets bästa kulor.
Så, tillkommer den tredje, mittspelaren. Den är ett mittemellanting av läggare o skytt. Allt-i-allo-liraren. 

Både gullgumman och jag var grymt sugna att lira. Det är ju vårt fredagsmys, att lira bouletävling i Los Hermanos. Boulebanorna ligger på gångavstånd. Så det var bara att slänga ner kloten i dramaten "Ture" och knalla ner...

Nej, du! Så lätt gick det inte. Vi var ju tvungna att vara tre spelare i laget. Då gällde att hitta en jätteduktig lirare, som kan komplettera oss två gamlingar. Vi lyckades hitta Torben. En dansk som spelat boule sedan tidigt 90-tal. Betydligt längre erfarenhet än oss. Vi började tävlingsboule:andet år 2005.

Nå, då. Nu kunde det bara gå bra. Målet: att komma bättre placerade än förra gångens elfteplats, skulle fixas med ordentlig marginal! 

Uppvärmning med Tobbe

Men, när vi stod o värmde upp, märkte vi att Torben var en riktigt trevlig kille. Bra läggare och halvtaskig skytt....och jag som tänkt slippa skjuta. Toppskytteformen har lyst med sin frånvaro ett par veckor.

Men, det blev till att ta kulan i vacker hand och skotta på. Vi började med en stenhård match. Följdes åt på poängtavlan, och spännande omgångar hela tiden. När tiden var slut och sista omgången spelades, lyckades jag bli lite för kort i ett skott, så lillen flög till himlariket. Vinst med 11-10. Pust! 

Solen gick ner... då solskenande spelet! 

Efter en torsk... glömt och begravt, så byttes det inom laget. Lena fick den viktiga uppgiften att vara läggare. För er som, av någon konstig anledning, inte kan taktiska begrepp inom världens kanske roligaste sport, vill jag påstå att det första lägget är jätteviktigt. Det kan styra spelet i hela omgången. 

...och Lena hade en sån där dag, då de flesta kulor bara rullade in. Detta inspirerade oss två gubbar att lira ännu lite bättre. Så är det ofta i ett boulelag. Den ene lyfter de andra till himmelska höjder. 

Teneriifas snyggaste tröja, hjälpte inte denna gång. Vi slog dem ändå!

Vi lirade på riktigt fint. Visst missade vi några kulor. Torben hade en förmåga att lira lite kort ibland. Jag hade en förmåga att skjuta lite snett ibland och Lena hade en förmåga att limma lillen med de flesta av sina kulor. 

Men, eftersom vi missade färre kulor än motståndarna och träffade fler, så lyckades vi vinna två matcher till. Ljuvligt! Tre av fyra vinster i detta tuffa internationella sällskap, är verkligen inte illa pinkat. 

Équipe scandinave

Femte plats, bland 18 lag för "Équipe scandinave", som vi kallades av de fransktalande. Vi var ju de enda skandinaverna på plats i denna lilla tävling. Inga priser, men vi är ändå nöjda.

Så, vill vi tacka våran "Tobbe" för denna kväll. Vi kunde glatt lulla med vid halv ettiden på natten. Ja, de har lite underliga tävlingstider, här nere. Börjar vid sjutiden och slutar mitt i natten. Men, är man pensionär, så är man... trött nästa dag.

Tävlingen började med att tävlingsledaren Michel, berättade hur det var upplagt, på fyra olika språk. Franska, Italienska, spanska och engelska. Imponerande!

Ha det goast!
/Berra