Ekorrhjulet rullar igen, trots att gubbabommen är nerfälld över kulhålen!

Då är man igång igen. Dagarna är som förr. Jobba, äta, alltför tidigt i säng för att ha ett liv. Väckarklockan skräller alltför tidigt varje morgon och rycker upp en ur de allra goaste drömmarna om återvintring på ÖN. Den goaste ÖN, Teneriffa. En dröm som SKA bli verklighet igen!

Väggmålning i Las Galletas

Att jobba efter man fyllt 65, är verkligen övertid. Pensionen, den nästan oförskämt magra, kan väl ses som övertidsersättning. Som alla annan övertid, känns den totalt onödig, men ändå nyttig. Nyttigt för plånboken och nyttiga arbetsuppgifter. Trevligt jobb!

Tanken var att jobba ett par dagar/vecka, lite lugnt. Men, det har blivit mer. Nästan heltid. Så man är tillbaka i ekorrhjulet igen. Jobba, äta, sova...jobba, äta, sova... Den där spiralen, som under en massa år, aldrig tycktes komma till något slut.

Man var ju dömd till (straff?)arbete, under sitt verksamma liv: Åtta timmar om dagen/fyrtio timmar i veckan. Skulle man smita från denna arbetsplikt, så kommer samvetspolisen o tar en, och sätter dit en för löneslaverismitning. Straffet blir vatten o bröd i fattigt hem, om ens något. Knappast kunna unna sig något gott.

Skogspromenader... Pensionärens belöning?!

Pensionen borde ju vara belöningen för allt slit man lagt ner under de dryga 40 år, som arbetsmarknaden njutit av ens arbetsinsatser, och alla skattepengar som rullat in till skattmasen. Eller om vi kan kalla hen för skrattmåsen, eftersom jag, liksom många andra pensionärer, är mer eller mindre tvingade till att arbeta övertid; efter att gubbabommen slagits ner, vid fyllda 65 år.

Man är ju gammal, men inte utsliten. Ännu kan man göra en massa nytta. Erfarenheten hjälper ju en att göra rätt. Det taskiga minnet, stjälper ju en till eftertänksamma och retfulla småmissar. Man glömmer koder, namn och gator.

Dock, är det så, att arbetet ibland bjuder på några luckor. Någon avbokning, eller så. Dessa gluggar i körschemat, brukar jag kalla för "kulhål". Just beroende på att jag har boulekloten med på jobbet, och kan åka ut o kasta dem på valfri grusbelagd yta. Det må vara en grusplan, parkering eller skogsväg. På så vis kan dessa "kulhål" hålla igång min träning och förhoppningsvis höja min forn inför landslagskval, DM, SM och seriespel.

Min favorityta är en P-plats till en kyrka Det är väldigt sällan så många besökare i denna kåk, att ens skymma mer någon kvadratmeter av denna tuffa träningsyta. 

Visst har den här gubben lirat mycket boule på ÖN. Los Hermanos boulebanor bjöd på många tävlingar, tuffa banor och motståndare. En ljuvlig erfarenhet, som är lätt att bära med sig i den mentala ryggsäcken. 

Så, det finns mycket roligt och spännande i den närmaste svenska framtiden. Jag hoppas få återkomma med berättelser om bouleframgångar, även härifrån nordligare breddgrader. 

Gullgumman o jag ute o luftar oss i skogen.

En annan sak som också är lite småspännande, är om gullgumman och jag lyckas spara ihop 6000€ till hyran av den goa lilla lägenheten i Los Cristianos, som vi bokat in oss på. Hyr man på mindre än ett år, ska tydligen hela hyran betalas på ett bräde. 

Så, kära läsare, om ni håller era tummar, korsar fingrar och tår, så kommer vi att - med ert ljuvliga stöd i ryggen - att fixa detta mål. 

Ha det goast!
/Berra

Körkortet hamnade inte i Mälaren, tack o lov!

ps.  till er kära bloggföljare som läste om körkortdansen i vintras: Körkortet är nu äntligen i hamn; d.v.s. i min pluska!