Gå på lina under vilda protester eller storyn om de bevattnade fötterna och den osmittade elektronen.

Att handla på lina, tar musten ur mig! Ja, ibland sitter vi där, gullgumman o jag, framför den gigantiska bildskärmen. 

Det ska va' gott att leva!

Egentligen är det en gammal TV, som jag trollat om till datorskräm. Den protesterade vilt, när den inte längre fick visa nyheter, filmer och sport. Men, efter ett tag, så anpassade den sig. Det tog en massa sladdande kraftödande svordomar och ännu fler sladdar, innan den hade assimilerats av datamaskinen. Jovisst! Sant, att jag slänger på några Youtubefilmer, för att smickra skärmen. Lite då o då, bara. Ja, man ska väl inte skämma bort sin skärm alltför mycket, eller hur?

Där, framför den charmiga skärmen, är vi beväpnade med en lista. Ja, en sådan där handskriven inköpslista... Just, en sådan lista man skriver för att inte spontanköpa halva affärens utbud och glömma den andra hälften. När man väl kommit fram till mjölkhyllan, upptäcker man att man antingen tappat bort det där förskrynklade lappskrället eller att den ligger längst ner i varukorgen eller vagnen. Att man är skåning, gör väl kanske att man har svårt för lappar?!

När vintern får återfall i maj, sitter man gärna framför datorn.

Att handla mat online, är det egentligen ännu värre än att gå i en fysisk, riktig affär, med riktiga kundvagnar, flaskor, inplastade varor och fruktdofter?
Ja, man kan ju undra. Vi lyckas dock dra ut på tiden och snacka lite hit o dit o fram o tillbaka om vad vi behöver och vill ha... under tiden vi sitter o glor på mataffärens webbsidor. 

I vanliga fall, så sitter jag i bilen o väntar medan gullgumman shoppar loss. Hon vill helt enkelt inte ha med den här gubben in i affären. Varför, undrar ni säkert. Jo, jag är väl butikshatare, eller nåt. Kanske tillhör jag den minoritet, som lider av shoppingallergi ("Kassus kundus" på latin)? Inte så att jag går omkring o skakar galla, varje gång som handelsbodar dyker upp i min närhet eller ens släpper en brakfis, när jag handlar skor. Men, jag vill så vara effektiv, att jag slipper tillbringa mer tid än 02,15 sekunder innanför affärsportarna. 

Ingen affär så långt ögat når!!! :-)

Att handla ska vara att gå rakt in o hämta sin vara, betala och gå. Det är min taktik. Gullgumman är precis tvärtom. Hon vill känna, klämma o studera, kolla prisläget, komma ihåg allt och jämföra med allt annat... Jo, det är säkert rätt taktik. Men, jag skulle gå bananer om jag ens försökte. Mina fötter skulle brinna upp, tillsammans med skallen och mjälten. Så mycket tålamod som skulle försvinna i tomma intet, finns inte att få tag på på denna jord. Inte ens för en triljon dollar.  

Så det är nog säkrast att jag sitter i bilen, lyssnar på radion och pillar mig i naveln, kliar mig på den mjällfria flinten eller bara seglar lite snett på min telefon. 

Intet är som väntans tider...Lugnt o skönt!

Ja, dock, du som handlat med hjälp av Internet, vet ju att det är lite som att dansa på lina och att man ibland behöver lite tålamod, även i detta görande. Jovisst. Fast, man kan ju sitta i naken eller i alla fall byxlös, i morgonrocken mitt i natten eller iklädd värsta finkostymen med slips och hatt. Ingen skulle märka skillnaden. 

Nåväl, man slåss med sviktande datakraft i mataffärens webb. Man uppdaterar alltsomoftast, så att hela beställningen försvinner eller bara ändras utan man märker nåt. Eftersom många idag gör som vi, går det ibland det så segt, att man har lust att gå ut och putta på. Man undra lite lätt, om någon hällt sirap eller möjligen bromsolja i onlineaffärens linor. Varför har ingen döpt om Internet till Intertrött? 

Sen är det ju omöjligt att veta om bananerna är gröngula eller gulgröna. Detta och skicket på alla övriga beställda färskvaror, får bli som en stor överraskning, Förhoppningsvis inte allt för stor...! Men, visst känns det som lilla julafton, varje gång man packar upp den beställda maten. 

Datornörden i mig, kan ju vara bra att ha till hands, när man sitter vid en dator. Det är ju ändå nödvändiga saker som inköps, som till exempel mjölk, bröd, frukt och choklad. Ja, hur skulle man kunna leva utan choklad? Man skulle bli topp tunnor galen, om all världens choklad skulle rinna ut i ett svart hål. 

Ändock, att handla på Nätet är inte en dans på tulpaner. Det tar lång tid, det är också tålamodskrävande och lätt att göra fel. Ja, som den gången jag trodde att jag beställde ett kilo lök, men bara fick en enda liten uslig lök. Lökat, värre!

Dock, emellertid och men! Det finns definitivt inga Coronavirus i datatrådarna. Man kan inte få Covid -19 via Internet. Man, behöver inte tänka på att hålla det det eländiga vettiga tvåmeters säkerhetsavståndet. Man kan nysa, hosta, prutta och skratta hur mycket man vill, utan att riskera att ens smitta en endaste liten elektron. 

Nej, dags för en liten paus! Skål!

Så man sitter säkert som i ett kasst skåp, där bland bilderna på tvättäkta skurpulver, klämmiga klementiner och flaxiga flingor till hisnande extra extrapriser.

Den där pluringräknaren, den där uslans kassa kassapparaten som lyser rött där upp i hörnet på billigaste matkasseskrytarens webbplats... Den räknar alldeles för rätt och för fort försvinner den knapra pensionen. Det där goa slantarna försvinner lika snabbt som man suttit på värstingkrogen på Östermalm, och skålade för att vägen tillbaka till ÖN, det ljuvliga Teneriffa, känns väldigt lång. 

Gissa vem!?

Det ser mer o mer ut, som om vägen till det nya äventyret, blir ett äventyr i sig. Ett ekonomiskt äventyr! Ja, ni vet, pengar o sånt där. Typ; pluringar, klirr i kassan eller monetära enheter... Sånt där som, liksom bra att ha, och som liksom måste till, för att man ska kunna leva. 

Det är ju ett av målen med att återvända till ÖN, för att för tredje gången övervintra i den spanska solen. Att kunna leva, inte enbart överleva. 

Vi jobbar vidare. Men, dock, emellertid blir det ganska så kämpigt att få ihop tillräckligt med stålar, energi och livskrut, för att kunna återvända i oktober. Ja, 
om nu flygen går som de ska och Norwegians nya kineser inte fått Coronahicka igen, och
om det inte kostar både skjortan, slipsen och brallorna att flyga, och
om Spanien vill ta emot oss värmeknarkare från kylans förlovade land i norr, utan att skita i brallorna av Covid-skräck, och 
om den andra vågen inte sköljer över de underbara Kanarieöarna, som en taskig virusstinn tsunami, och
om...
Man kan ju alltid låtsas att "om" inte finns. I så fall är det nog dags att ta sig i dalen och tänka om.
Hur det går i den kampen (=krampen!?), kan du få följa i framtida bloggvirken. 

Gissa staden!?

Dock, just nu, när livet här i Coronadrabbade Stockholm liksom går på tomgång och man är mer eller mindre i tvångsrutig skjorta. Då letar sinnet efter ljusglimtar. En superfin värmande vårsol, är en de större. Man ger sig ut i naturen, för att snubbla över gräsrötter och stenblock, få små grymma gruskorn i dojorna och stånka sig fram i ännu grymmare uppförsbackar, alldeles frivilligt. Dessutom med ett fånigt snett vårleende på sina läppar.  

Man plockar fram kloten, och tränar i de friska vårvindarna, så att fingrarna bli både blåa, gula och stela som blomsterpinnar. Träna, träna, träna... 

Tänk på hastighetsbegränsningen!

Jo, man vill ju vara i god form till SM och seriespel. Det kan ju hända att det faktiskt blir en klotsäsong, även detta knasiga år. Fast oddsen för detta är nog ganska så skyhöga. Just i denna stund, då dessa tangenter maroderas, har Folkhälsomyndigheten rekommenderat att enbart resa 1-2 timmars biltid. Det tar ju tre timmar till den stolta SM-staden Jönköping, såvida man inte sätter en reamotor och vingar på min stackars lilla bil, och bryter mot alla tänkbara, okränkbara och otänkbara trafiklagar och bestämmelser. 

Och, en liten tanke jag närt på ett tag... Hur ända in i blåheta Småland, ska man kunna hålla det där säkerhetsavståndet på två långa meter, under ett SM-spel? Banorna ligger ju oftast så tätt och är så smala att man knappt får plats att stå och titta, när motståndarna förhoppningsvis kastar bort sina klot?! Det blir jag inte klot på!

Om man vattnar fötterna, växer man då som boulespelare?

Den hemkörda lilla gänget med hantlar, får komma till nytta och försöka bygga upp gamla gubbakroppen, eller åtminstone hålla ryggsmärtorna i schack. Det är nog enbart kroppens ägare som blir matt. 

Egentligen dumheter, när det är betydligt mysigare att sitta på balkongen med en kall bers. Fast å andra sidan, kan man ju lugnt säga ett av mina favoritcitat då: "Det ena utesluter ju inte det andra!" Inte för att det är speciellt behagligt att gå på skogsstigar, styrketräna, teknikgnugga OCH halsa bira samtidigt. Men, när avslutat hemmasvettiga träningen, man har klotkastat färdigt eller efter en svettstänkande naturpromenad. Då, minsann! Då smakar den där skummande ölen som bäst. Då har man ju också gjort sig förtjänt av denna njutning. 

Ja, kära läsare, nu kommer den här tangentbordstorsken med ytterligare en sensmoraliserande pekpinne: Glöm inte bort att njuta av livet! Även i dessa tider, kan man emellanåt gotta sig, mysa och må goast. Jag hoppas att detta bloggvirke har bidragit till detta.

Ha det goast!
/Berra 

Är gammal musik det nya guldet?!
Ta en titt!