Kan D-vitaminer med fördel trolla bort Corona?... eller är Trump bortom all hjälp av sol-o-vårande boulespelare!?

 "D e va D e!" eller om man ska förklara det i klarspråk: Det är vad det är. Men, saken är Den att bokstaven "D", kan vara Den viktigaste bokstaven i alfabetet. En bokstavsvrängare som denna gubbe, ska i detta bloggvirke försöka förklara... 

Då är det kanske läge att börja med bokstaven före. "C" Den kanske tråkigaste bokstaven i hela alfabetet. Jo, det är förstås Corona/Covid jag tänker på. Ett fenomen, som fått världen att gunga. Det är troligen vi alla medvetna om. 

Ja, lite "F" skadar ju inte heller.... Forskning tar tålamodskrävande lång tid. De flesta av av oss, skulle gärna skulle se ett botemedel mot Coronaeländet snabbare än snabbt. 

Förstklassigt tålamod endast 500€/gram

Det skulle nog inte ens hjälpa att köpa lite tålamod på Ica eller Mercadona. Så efterfrågad som denna vara är just nu, är väl dessutom priserna alltför höga för att en småfattig gammal pensionär ska ha råd att ens köpa två gram. Tills ett tillförlitligt Coronavaccin har stuckits in våra armar, skulle ett par tre kilo tålamod behövas.  

Vad gör man fram tills dess, då? Gömmer sig under täcket och drar något gammalt över sig i 180 km i timmen? Knappast! Istället ger man sig ut i Teneriffas sol på lagom minst 200 centimeters tråkigt anti-kram-avstånd, med vältvättade tassar och rökhostar i armvecket, samt lallar runt med det där bedrövliga munskyddet på. 

Den där rökhostan är ju ytterligare ett steg besvärligare i dessa dagar. Inte nog med att man måste hosta lite då och då, för att röken, som man ibland idiotiskt nog inmundigar, retar i halsen. Så fort man låter som en gammal borstbindare med rassel i rören, så försvinner alla goa människor ur sikte. Lika rädda för en stackars rökhostande rökare som för hajar, pirater och gatuförsäljare.

Nåväl. Kreti och pleti kan ju inte veta om det rökhosta, covid-19 eller lungknas, som orsakar mitt ljudfyllda halsrosslande. Det förstås! Men, det är knappast roligt att känna som som en paria. Men, man får väl stå ut, eftersom man var dum nog att inte slutat med dessa cigarettpuffanden för 50 år sedan, redan innan man började. 

Nåväl, det var ju inte detta jag skulle snacka om i detta bloggvirke. I ett taffligt försök att återgå till "D"-ämnet, kan man ju även konstatera att det finns ju gott om "D"n i denna värld. Så även här i ljuvliga Los Cristianos, trots att det inte i finns några "D"n , varken i ordet "rökhosta" eller i "Covid-19" eller ens i "Corona". 

Det är alldeles för lång tid ifrån den berömda D-dagen, den sjätte juni 1944, då de allierade trupperna landsteg i Frankrike, med mål att göra slut på nazzarnas förödande välde. Då var inte ens den här gamle gubben ens en glimt i farsans öga. D-vitaminen var väl knappt ens påtänkt, den heller.

Uppblåsbar D-vitaminfångare?

För det är just "D" som är grejen. D-vitamin, alltså. Musikgruppen Just D, har inte med saken att göra, tror jag, hur många "Amigos" de än är. 

För att ytterligare fördröja att gå rakt på sak, fortsätter jag i sedvanlig ordning att orera vidare om allt och inget. Men, någon gång ska jag väl komma fram till pudels kärna. Det ska väl inte dröja så många rader till? Men först måste jag ju nämna en gammal devis; Att den som kan glädjas åt små saker, har mycket att glädjas åt. 

D-vitaminerna dansar i skyn!

För det är små saker du ska få läsa om, på de kommande raderna. Mycket små! Ja, så litet och pyttesmått att det inte ens går att känna, lukta, höra eller se. Nu kanske du gissar att den här tangentordsvrängaren ska snacka om Coronavirus igen. Och, ja... du har nästan rätt. Men, bara nästan.

Som många andra är jag ju ett nätsökartroll... Inte för att jag kan trolla med någon större framgång. Tyvärr kan inte ens ett litet skitvirus trollas bort, genom att dessa ord sätts på en skärm. Det hade varit stort och fantastiskt. Men tyvärr. 

Coronabaskelusk?... Nej, bara en vanlig kaktus, tror jag.

Men, nätsökarivern om Corona/Covid har gett mig ett faktum.... om det nu är ett faktum, eller enbart att Trumpliknande falskt faktum... Ja, det får du, kära läsare, avgöra själv. Som alltid på detta ultragigantiska Internet, måste man ju vara så in i bomben källkritisk. Ja, man går ju så långt ner i källaren och grottar ner sig, att man kanske inte hittar upp igen. Men, försöka duger...tror jag.

Jo, så här har jag hittat: På ett ställe på Nätet (+ några till), påstås att D-vitamin nästan skulle vara lösningen på ungefär allt vad Corona har med att göra. Att D-vitamin skulle boosta immunförsvaret och ge ett starkare skydd mot virusinfektioner och dessutom mildra eventuella besvär och motverka de livshotande effekter som en sådan sjukdom kan innebära. Om det nu stämmer, skulle en liten sketen vitamin vara lösning på allt elände världen innehar.... åtminstone vad Corona/Covid-19 beträffar....? 

Om man käkar sand, så.....!?

Bläddrar man vidare i nätets inre, söker/googlar/bingar eller använder annan sökmaskin, så dyker det upp några sajter som är mer tveksamma till D-vitaminens undergörande effekter. Detta är ett sånt ställe, som säger dig att ta ovanstående positiva faktum med en nypa salt, eller kanske en hel skottkärra full med salt....och dessutom varnar en för skadliga överdoser. Hugaligen! 

Detta hindrar ju en att rusa till närmaste Farmacia och införskaffa högvis med D-vitaminer! Istället tar jag väl fram härliga DiLeva för att åter lyssna på låten "Vem ska man tro på?". 

Jag tror på en ordentlig frukost!

Jag det är ju inte direkt gigantiska saker, dessa däringa D-vitaminerna. Enligt vårt hederliga svenska gamla livsmedelsverk, (och ett par ställen till på nätet, förstås) är dagsbehovet 10-20 mikrogram. Ja, du ser att jag skrev mikrogram (µ) och inte milligram (mg). Detta är ingen felstavning! 

Ja, milligram är vi gamlingar vana vid, från alla medikamenter vi ibland tvingas att käka. Vi har säkert lärt oss att inte ta fel storlek på pillerinnehåll, så att vi riskera att bli sjuk(are) av sånt ska göra oss friskare, eller åtminstone lätta lite på symptomhänget. 

Hej då D-vitamin! Vi ses i morrn!

Jo, som du, kära följare, säkert märkt, har den här gubben en anings tendens att förvirrat minnesförlusta sig, ibland. Så det är säkrast att ta ett fast föremål att jämföra med. 

Ett litet ynka riskorn kan väga en sisådär 25 mg. Inte mycket för världen att koka soppa på. Men, en liten referens i verkligheten, kan ju få försnurrningen av gubbahjärnor något att haka upp sig, för att återfå lite verklighet. 

Om man då tar fram gamla räknesnurran, märker man att ett riskorn väger mer än tusen (1000!) gånger så mycket som dagsbehovet av dagsbehovet av D-vitamin. Inte underligt om man riskerar överdosering! Hur kan man egentligen undvika överdosering av något som är såååå litet! Ett riskorns mängd av denna, i övrigt väldans vettiga vitamin, skulle troligen kunna få en att snurra så mycket i sin grav att man kunde installeras som fläkt på Savoy, de närmaste tvåhundratjugotvå åren.

Vitaminrik o levande!!!!

Nåväl! Som kanske tur är, innehåller inte ris många D-vitaminer. Lite B-vitaminer o mineraler, visst. Men! Knappt ens några andra vitaminer, svarta miner, glada  eller sura miner. Det är ett livsviktigt födoämne för stora delar av världens befolkning, men går ändå inte att beskylla för att vara särskilt D-vitaminrikt. Det skulle vara ett risigt påstående om jag påstod annorlunda, oavsett hur gubbaförvirrat dessa tangenter dansar över skärmen. 

Fet fisk, typ lax, sill och makrill skulle kunna göra susen. För oss vegetarianer, som hellre har laxarna i plånboken, finns D-vitaminer i exempelvis kantareller och berikat margarin. Fett värre!, som ungdomen  kanske skulle sagt.

Är vi boulespelare sol-o-vårare?

Men, du som är beläst i vitaminernas värld, känner säkert till att D-vitamin på något skumt sätt dansar in i skinnet, när solen lyser på oss nordliga blekfisar. Att det kanske skulle räcka med, att lite lagom avklädd, lira boule under sommarens soliga dagar.  

Som parantes sagt, skulle man här med få ett rent överlevnadsargument för att flytta alla sommarens svenska bouletävlingar till soliga dagar. Tänk om det vore så väl! Finns det ingen spelarfackförening i boulesverige, som kan kräva detta? Samt att det ska installeras en stor sol alla svenska boulehallar, så snart de öppnas igen...? Upp till kamp emot solen! 

Men, som du säkert fattar, så går det troligen alldeles utmärkt att kompensera för alla regnblöta svenska tävlingar, när man är på denna ljuvligt soldränkta Ö. Teneriffa bokstavligen badar i D-vitaminer! Det är enbart att ta tre av sina bästa vänner (boulekloten, alltså), dra ner till banan o ha lite skoj, så borde rimligtvis D-vitaminnivån stiga till acceptabel nivå. Jag har dessutom hört att boule är en järnrik sport! Det finns ju även de som skjuter på järnet. (Hick!)

Denna dag lirar man naturligtvis i MFF-tröjan!

Skulle man mot förmodan, av någon fullkomligt underlig oförståelig anledning, inte ännu inte börjat ägna sig åt boulespelets härligt spännande och roliga rundor, så kan man alltid njuta av D-vitaminernas sken på någon uteservering. Öl innehåller tydligen B-vitaminer. Så, vad kan man förlora!? Ja, det skulle vara, om man inte aktade sig för överdosering av så väl öl, som D-vitaminer! 

För oss extrema D-vitaminnjutare, finns dessutom ett par ljuvligt sandiga badstränder att tillgå. Där blir man förmodligen fullkomligt bombad av osynliga och okänsliga D-vitaminer. 

Bakdel med fördel!

Det ryktas förmodligen falskeligen inom modekretsar, att rumpan är den del av kroppen, som skulle vara känsligast för D-vitaminernas dansande. Det kan vara därför dessa badmodeskapare uppfunnit den rumpbefriande bikiniunderdelen. 

Att det enbart är kvinnor, som anammat denna modedetalj, lär bero på att modet hos herrarna svikit, och att det där enbart är kvinnor som våga utsätta sin bakdel för solens värmande sken. Vi män, är helt enkelt ena fega stackare, som gömmer våra håriga arslen i långbenta badbrallor. Därmed blir det enbart kvinnor som har någon som helst fördel av sin bakdel...och hjärna?! 

Manlig hjärna?

Men, de där uslans små D-vitaminerna är tydligen både rasister och åldersfascister. De ratar mörkhyade, rökare, latmaskar och gör det svårare för oss gamlingar. Säkert skulle D-vitaminerna också rösta på Trump, om de hade en chans. Det är kanske avsaknaden av D-vitamin-röster, som får denne Donald, att anklaga sina motståndare för valfusk. Undras vilken vitamin, som skulle hjälpa denne herre till insikt?

Det är väl inte såååå illa att Donald o hans gelikar är bortom all hjälp? Att inte ens en cocktail av klimathotsinsiktsvitaminer, verklighetsfrånvaro-återgångsbehandling och kinesiska ginsengrötter skulle hjälpa? Jag är så nyfiken, att jag måste skicka ett mejl till vitamingudarna@heaven.up, för att ta reda på om så är fallet. För, ärligt talat tror jag inte att det ens går att googla sig till denna kunskap.

Trumptänk!?

I skrivande stund, ser det ut som medmänsklighetens böner har blivit hörda, och Donald och hans anhang, blir utkastade ur bleka huset och tillbaksslängda till affärspalatsen. Nu får man bara hoppas att nästa boss vid det amerikanska styret, inte är så full av skit, att han måste spolas ner i bidén. 

Nej, nu har jag kommit långt ifrån D-vitaminernas väl och ve. Skelettet verkar må fina fisken, av lite lagom intag av vitamin D2 och D3. Var vitamin D1 tagit vägen, framgår ej av mitt googlande. Kanske hittade Trump detta, besmittade detta med klimathotsförnekande baskelusker och snodde hela beståndet?! Googla själv, så får du kanske se!... om du hittar en trovärdig källa eller tre.

Trovärdig källa?

Det verkar åtminstone vara konstaterat, att folk med D-vitaminbrist är en riskgrupp för Covid-19. Att D-vitamin ska kanske kanske kunna hjälpa vid Covid och andra luftvägsinfektioner. Samt att överdos är skadlig. Den stora lilla faran är med största och minsta sannolikhet,  är att man knappast vet om man ramlat in i riskgruppen eller ej. 

Bristen på D-vitamin artar sig på följande sätt.... Inget, nada, nothing ungefär. Visst finns det bristsjukdomar, speciellt i samband med D-vitaminens danspartner i levern, magnesium. Men, i vanliga fall, märker man troligen inte ett förbannade dugg. Undra på det! det är ju bara några futtiga miljondels gram, som saknas.

Immunsystemet: Krigarna mot virusar o sånt skit, använder uppenbarligen D-vitaminer som ammunition i sin kamp. Så, som du ser. "D" e viktigt. Även jättesmå, pyttelitna mojänger kan dra sitt strå till den kroppsliga stacken. Stackars kroppen, annars!

Så, var rädda om era kroppar där ute! 

Ha det goast!
/Berra

En fantastisk spännande spionthriller i nöjeslivets centrum, eller inte!?

Det händer även oss gamlingar ibland, att man vill lägga kloten på tillfälliga väntehyllan och ut o nöja sig lite i nöjeslivet. Ut o vimla lite bland andra, ta en drink eller tre, kanske svänga sina lurviga och må som man förtjänar. Nämligen fantastiskt.

När solen går ner, tar nattlivet över, eller inte...?

I vanliga fall (= I Sverige) är det ju så att high life betyder low life i plånboken. Men, här på Teneriffa är det  är nästan så, att även ett par pensionärer har råd. Att en någorlunda vild natt ute kostar ett någorlunda överkomligt pris. God mat och dryck i god atmosfär, är ju nästan prisvärt, någon gång om året mellan boulespel o tävlingar, ungefär. Ekonomiskt, alltså! 

Även om man, i vår ålder, har sina klackar väldigt långt ifrån taket, så blir man så helt slut av en natt på stan, att man måste vila upp sig ett par dagar innan kloten rullar normalt igen. Men, det kan det vara värt... Det blir ett roligt minne att ta med sig i minnessäcken, den ålderstunna. 

Nu är vi åter igen ute o cyklar, eller...?

Då kommer det lustiga i lustigheten att hitta något ställe att förlusta sig på i dessa olustiga tider. Om det någonsin är/blir problem med att "göra stan", så blir det då. Då man ska hitta något rajtan-tajtan-plejs att leka på. Byta ut boulebanan mot en dansbana... eller så.

Gullgumman o jag var ute på en liten scouting, eller förelöpare eller helt enkelt ute o spionerade på gatorna. Inte så svårt att leka spion, då man är tvungen att maskera sig med munskydd. Det var säkert ingen som ens varken såg eller hörde oss, då vi smög runt i Las Americas/Los Cristianos nöjeskvarter, hur mycket ålderskrämpor som än stånkades fram.

Skum spion, eller inte...?

Att kolla förnöjelseställena på Nätet, gjorde varken till eller från. Man kunde enbart konstatera att nöjespalatsens hemsidor är inte lika påkostade som inredningen, och i väldigt få fall uppdaterade med Corona-tids-information. Man får helt enkelt nöja sig med att njuta av bilder på fina lokaler. Hard rock café är undantaget, som bekräftar uppdateringsbristen. Där står det klart och tydligt "no events" på deras hemsida. så det blir ingen rock på det fiket. Inte ens en ytterrock i garderoben....eller ens några bouleklot som ersättning för heavy metal.

Vårt nöjeslokals-spionage skulle kanske kunna avslöja om verksamheterna verkligen var verksamma, eller inte. Vi var i vilket fall beväpnade till tänderna, med både mobilkamera och en liten vattenflaska... Ja, om nu trots allt, inget kommersiellt vattenhål skulle vara öppet.

Vanlig syn på favvoplejs, eller inte...?

Redan sedan tidigare hade jag upptäckt att ett par av mina favvoplejs var stängda, tillfälligt eller ej. Inga problem egentligen. Här i Los Cristianos, finns det rätt så gott om mathak och drink & vattenhål. Måhända inte lika många som när vi lämnade ÖN i våras. Men, tillräckligt, fullt tillräckligt.

Så promenaden till Las Americas, skulle spionavslöja om nöjes/nattlivet är något att hänga i julgran, så här knappt två månader före dopparedagen. Vi trodde att det var lika för väl att passa på att smygögna runt då. Nästa vecka kan det ju vara annorlunda. Då, kanske vi har missat en erfarenhet, eller inte. Det skulle denna agentbefriade spionpromenad avslöja... eller inte.

Spionlampan på, eller inte....?

Jag måste ju tillstå att vi två, gullgumman och jag, är några utbildade spioner i 007-klass. Långt därifrån. Vi skulle möjligen kunna spöa James Bond & kompani på en boulebana. Men i deras eget gebit är vi enbart ett par glada amatörer. Vi tänkte att; vi gör så gott vi kan, så får se om vi kan komma i närheten av ett fullbordat uppdrag. Vi kunde väl säga; att vi scannar istället. Så kan även datornörden inom mig få lite utlopp i ordsvängen.

Att det är rätt så lugnt på gatorna, visste vi sedan förut. Det innebar ju att vi nästan fick smyga längs väggarna, för att hålla oss någorlunda osynliga. För tänk om vi blev avslöjade, redan innan uppdraget ens påbörjats. Det skulle vara skandal.

Dock på Svenska gatan (Avenida Sueica, eller hur det nu stavas) behövde vi knappast känna oss gemskådade. Vi var ju trots allt i grunden hemmahörande i LAS-förvrängarnas förlorade land. Fast på denna gata märktes inget av varken misstroendevotum, fackliga överläggningar eller ens någon januariöverenskommelse.

Men, det en annan verklighet som mötte oss. Så snart vi började närma oss stora, långa nöjesgatan i Las Americas, blev vi varse om vad som komma skulle. Denna vackra lördagskväll, var gatorna nästan folktomma. Jämfört med vanliga rusningsvandringstrafiken, var denna gata nästan spöklikt tom. 

Antalet öppna etablissemanget, var lätta att räkna. De dära gigantiska hotellen, vackert vättande mot stranden, såg ut att vara stängda, tomma och nedsläckta. Eller var de verkligen tomma? 

Tänk om en massa förälskade par smugit sig in och utövade en massa kärlek på de nedstängda rummen? 
...Eller om det var råttornas paradis. Att de lite småäckliga krypen kärleksfullt förökat sig i dubbelsängarna. Så pass att de kommer att invadera resterande ö, så snart portarna öppnats igen.
...Eller om råttorna redan lämnat den ekonomiskt sjunkande skeppet....? 

Vad gör de egentligen inte där inne?

...Eller är det månne några hemlösa stackars människor, nyligen utslängda från sitt förra ockuperade boende.
Ja det får vi nog aldrig veta, är jag rädd. Denna "spion" kunde enbart konstatera att den enda människoliknande som fanns, var de statyerna på utanför ingången. Snygga damer, men lite stela för att ens spela Bondbrudar. I övrigt verkade detta hotell och flera andra liknande, dödare än dött. 

Pokerfejs, eller inte!?

Men, även det som är dött, kan väckas till liv. För någon dag sedan, fick jag se att de stora turistländerna; Tyskland och Storbritannien öppnat sina karantäns-hem-igen-tvingande portar för Teneriffa och de övriga ljuvliga Kanarieöarna. 
Samt att våra nordiska charterbolag påbörjat sina turer hit... Så, redan nästa vecka kanske några av jättehotellen åter har leende receptionister i fullt arbete. Man, kan ju alltid hoppas. Det lär finnas många arbetslösa på våra goa öar.

Men, det var ju inte hotellen vi skulle spionera på. Så vi travade vidare mot danspalats och övriga nöjeshak. 

Slut på monkey business, eller inte...?

En lite trist syn mötte oss. De barer och restauranger, som brukade hysa massvis av gäster, var nu släckta nerbommade och svarta. Så mycket nöje, var så mycket fimpat. Det var nästan så denne gamle rökare fick en liten tår i ögat. Men, ändå inte. 

Vi spionerade kanske inte riktigt noga, men vi hittade inte ett enda hak var öppet, ens för att släcka spiontörsten med en öl... Illa. Men, å andra sidan hade våra fötter inte riktigt tagit slut... så vi vandrade vidare. Vi hade ju trots allt vattenflaskorna, att trösta oss med. 

Hemligt värre, eller inte...?

Affärer finns, visst. Deras fönster och skyltar, lyste lockande. Man kunde tydligen köpa det mesta från souvenirer till kvinnliga hemligheter. Det där med hemligheter är väl intressant för alla spioner. Men vi struntade i dem. Kanske fick vi skylla oss själva, om ett stort avslöjande var i faggorna. Men, vi var ju ute på annat uppdrag.

I afton dans på rosor, eller inte...?

Ett par smygtittar in på största danshaket gav... ingenting. Man kunde enbart misstänka att spökena dansade tango eller att matborden och stolarna bjöd uppvarandra till en ohörbar vals, med spotlighten och den tomma baren som osynliga musiker. 

Inte ens på andra sidan gatan, den hårda sidan, lyckades vi finna något öppet nöje. Men å tredje  sidan var det ju ett litet nöje, att spionera på stängda nöjesetablissemang. Den hårda rockens fik, var nog det mest skrämmande plejset. Där kunde man inte en höra en hårlock falla. Ännu mindre ljuvligt skrän från någon som helst elgitarr. Dött, stängt och tyst. 

Rock around the chock.... eller inte?

Om man vill ha hårdrock, fick man nog ta sin gamla långa vinterrock och lägga den i frysen ett par dagar. Då skulle den verkligen bli hård. Att det gjordes reklam för ett par avlidna fantastiska icke-rockande sångerskor på utsidan av lokalen, skulle nog få vilken som helst hårdrockare att tappa sitt långa hår. 

Hårdrockande döingar, eller inte?!

Men, å fjärde sidan, så kanske även detta ställe fått en del insmugna olagliga och hemliga gäster. Kanske har dessa hårdrockare, fått med sig sina slitna luftgitarrer och sitter och diggar sin musik på behörigt Corona-avstånd, där inne i mörkret. Må det vara dem väl unnat!

Lite lätt nedstämda tog vi oss, vi självutnämnda nöjesspioner, hemåt mot Los Cristianos igen. Kanske kunde vi stöta på något uppmuntrande strandparty eller åtminstone någon som har lite fest i sanden. Men, icke, sa Nicklas. Visst fanns det lite folk på stränderna. Men partystämningen uteblev lika hårt som gitarrerna inte rungade i musikbarerna.

Ett litet strandhak, men god stämning, lyckades vi registerna i vår spioniska anteckningsbok (telefonkameran alltså. Det där med papper och penna tillhör väl historieböckerna?). Inte illa. En aning glädjande att inte alla ställen var tysta, dystra och släckta.

High life, eller åtminstone något ditåt.

Däremot kvarteren runt San Telmo, verkade sjuda en aning av kvällsliv. Inkastare, ljus, musik och glada röster från mathaken, kändes väldans uppmuntrande efter den småtrista upplevelsen i Las Americas. 

Tunneln mot hamnen var eländigt mörk. Inte ens ett litet stearinljus fanns, för att släcka mörkret. Vi fick lysa upp gången med våra ljusa sinnen istället. Jo, även vi gamlingar kan vara ljusa, där uppe mellan öronen.

Ljuset i tunneln.

Ljuset i tunneln, är det många som vill uppleva i våra dagar. Som att till exempel se slutet på denna eländiga pandemi, eller bara att nattlivet återupplivas. Kanske, kanske, kanske fick vi en sådan upplevelse i denna kväll?! Då vi såg ett gäng glada ungar, leka med bubblor i hamnområdet. I vilket fall, svårt att låta bli att tänja på smilbanden, då dessa ungar uppenbarades och fått det mörkaste tunnelseendet att ljusna betydligt.

Ungar är ju unga. Men, det är inte vi två, längre. Att vara spioner tar på krafterna. Ett par goda drinkar, fick ackompanjera avslutningen och sammanfattningen av denna lokala promenad. Stegräknarna slets fram, och vi kunde konstatera att våra ansträngningar gjort nytta i våra slitna kroppar. 

Som slutsats får man väl konstatera lite lugnt; att bli sjua i en bouletävling, är nog det trevligaste kvällsnöje vi kan ägna oss åt just nu. Det är ju roligt att spela boule. Det kanske vi borde gjort istället för att försöka spionera. Boulebanan är ju, till skillnad från stora delar av övriga nattlivet, öppen och välkomnande. 

Öppet och välkomnande kvällsnöje!

Att vinna är ju roligare än att torska. Men, boule är roligt ändå. Så, nästa gång ska vi vinna, åtminstone lite mer än senast... Och kanske gå ut o fira en skvätt, efteråt.

Heavy metal, va det, ja!

Ha det goast!
/Berra

Den gamle och havet eller om storyn firrarnas revolt i coronamagen!

Havet, det underbara havet, lånar vi från firrarna, för att kunna njuta av ett svalkande dopp lite då och då. Det blev jag grymt medveten om en dag, då jag råkade trampa på en fisk.

Varning! Varning! Alla fiskar! Här kommer klumpgubben!

Innan jag hann be om ursäkt till denna platta firre, för mitt övertramp, hade den simmat iväg i förmodad panik. Det enda jag lyckades få ur mig, var en överraskad svordom på äkta skånska. Troligen inte alls vad denna simmarmästare ville höra...och ingen annan heller! 

Man kan gissa på att även denna atlantinnevånare kunde kläckt ur sig någon välformulerad svordom, på fiskarnas eget språk, över den urbota dumme gubbe, som inte kan se efter var på den känsliga havsbotten han sätter sin klumpfötter. "Gå hem o trampa på din kärring istället. Ditt förbistrade gubbskrälle!", sade kanske firren, på ren o skär fiskånska. Sicken tur, i så fall, att varken jag eller gullgumman, fattar fisktugget.

Kanske är det så, att plattfiskar har ett eget språk, typ: plattfiska? I så fall skulle även google translate och alla andra byx-fick-översättare, vara chanslösa att förstå det. Men, tänk om människan kunde snacka med firrarna. Skulle man då snorkla sig ner i någon pöl och berätta för torsken, vilka snygga ryggfenor hen har? Undras om firren i fråga skulle rodna då?

Kanske är det till o med så, att firrarna får sina fiskar varma i heta valdebatter, fulla av valfläsk och pajkastning, där nere på havets botten. Deras "guld o gröna skogar" kanske motsvaras av småfiskstimm och rent vatten? 

Nåväl, fisken jag klev på, blev säkert minst lika rädd som jag. Det var ju inte någon liten sill, heller. Det var troligen ett litet exemplar av utrotningshotade arten havsängel, som jag förmodligen lyckades skrämma vettet ur. För visst har fiskar vett, eller hur? Denna hajart hajar säkert något, åtminstone. Den hajade i alla fall att en minst sjuttiosjukilos (inklusive den coronakrisutökade magen) gubbe trampade till på den, så att den stack iväg snabbt som en avlöning.

Fisken var ju i sitt rätta element. Det var inte jag, även om jag trivs utmärkt med att bada o simma i Atlantens ljumma oktobervatten. Att det var troligen var en sällsynt fisk, av en utrotningshotad art, gör ju inte saken bättre i mitt trassliga samvete. En av havet egna änglar, som troligen egentligen inte har något emot människor och gillar tydligen inte att äta upp oss, heller. Det är snarare andra fiskar som får glida in mellan havsängelns käftar.

Ful fisk på torra land!

Jag gissar väl på att havsänglar kan hugga till en människa, om de känner sig provocerade eller hotade. Detta har senast hänt för fyra år sedan, enligt Teneriffaportalen. Så det var ju tur att det inte var ett nakenbad. Då hade ängeln en liten orm och ett par små nötter till att sätta tänderna i... Hemska tanke... !!! 

Om fiskar kunde läsa bloggvirken, skulle jag be den om ursäkt i denna skrift. Men, det skulle förvåna mig ytterligt om det når fram till havsängeln. En inte alltför svag gissning är att; det är rätt taskig internetförbindelse där nere på havets botten. Inte heller tror jag att firrarna har telefoner, surfplattor eller ens bärbara datorer. Men, för all del, så förlåt så mycket till havets egen ängel.

Firrarna protesterar med extra högt högvatten?!

…och egentligen borde man tacka firrarna för lånet, varje gång man tar sig ett dopp i böljan den blå. Eftersom en del av vattnet i våra Teneriffiaska kranar kan vara avsaltat havsvatten, borde man ju även tacka firrarna för lånet varje gång man tar sig en dusch, tvättar håret eller borstar käften.

...och att man en gång i livet, har varit i närkontakt med en firre av hajart, är ju något att berätta för sina barnbarn. Det tackar man för, även om upplevelsen i sig verkligen inte är värd att återupplevas.

Fast egentligen, kanske, kan det ju varit en firre av annan art. Det flaxade till så snabbt och intensivt att jag, i min närmast chockartade upplevelse antog att det var något som liknande en rocka. När jag senare på denna varma dag, kastade mig över Internet, så blev svaret att det troligen var en havsängel, som fick lida under min fot. 

Jag hoppas, för alla  havs-och firregudar skull, att detta exemplar av fisk, inte led någon skada av mitt klumpiga havsbottentrampande. Själv kom jag ju undan, med blotta förskräckelsen. Inte så illa förskräckt att jag inte längre vågar bada i Atlantens vågor. Men, det blir med lugna och försiktiga steg, som denne vintersmitande gubbe, smyger sig ner i havsvattnets svalkande vågor.

 Öl ger knappast lättare fötter, men det är gott!

Lätta fötter kan jag nog aldrig återfå. Åldern sätter ju sina begränsningar, även på bloggande gamla gubbstruttar. Men, försöka att lätt trippa i vattnets framkant, det kan man ju alltid göra. Fast, det blir med bristande resultat, speciellt de dagar då vågorna går lite tuffare mot strandkanten. Inte heller vågar jag vara lätt på foten, bildligt talat. Den åldern och det livsförhållandet är långt förbipasserat. Tur är väl det, tror jag.

Under Coronakristiden, har säkerligen ett färre antal badsugna turister och innevånare, betrampat havets botten. Då kan man gott tänka sig att naturen tagit tillbaka lite av vad vi människor mutat in till vår fördel. Jag kan tänka mig att diverse havsinnevånare, tyckt att det kändes väldans skönt att slippa en massa taskigt simmande människor, som fört oväsen och plaskat runt i deras element till ingen fisknytta. Därmed har de också sett chansen att återerövra en del av försvunnen mark, eller rättare sagt vatten. 

Upp till kamp....!

På tal om Coronakrisen, så kan jag också skylla min utökade gubbmage på denna kris. Visst är livet underbart att leva, när man har något att skylla på!

Det började så bra, då någon gång på vårkanten, när krisen startade på allvar och vi uppmanades att hålla oss på avstånd, jobba hemma och undvika kollektivtrafik m.m. Ja, och som sagt, så försvann mitt extrajobb. Coronakrisen såg till att jag förblev pensionär i ordet alla betydelser. 

Jodå. Vi var ute i naturen på långa promenader, gullgumman & jag. Härligt, luftigt och gott! Upp till en mil, kunde mina trassliga fötter skogsstigsförflytta gubben, en eller ett par gånger i veckan. Dessutom införskaffades ett par hantlar och ett gäng träningsgummiband. 

Allting flöt på i sommarsverige. Lite trist där hemma. Men, träningen och promenaderna + en massa TV-serier förstås, gjorde tillvaron någorlunda magsmäcker. Men, som ni alla känner till håller sällan goda föresatser alltför länge. 

Nu har vi hört nog med ursäkter!

Efter ett tag, gick det allt längre tid mellan skogsbesöken, hantlarna samlade damm och gullgummans goda vegmat + en o annan, annan gottebit slank nerför strupen. Som resultat blev det en hyfsat försoffad gubbe, med nyutvecklad mage och benseghet.

Alla tänkbara ursäkter hittades; taskigt väder, trötthet i vänstra stortån,  bensinen kostade multum, gymkläder hittades inte, inga bouletävlingar, måste hinna med något påhittat, förkyld högra lillfingret i... och så vidare i nästan all evighet. Ja, vill man hitta ursäkter, så finns det hundratals. Inga problem, där. Fast egentligen var det problem. 

Livet är ju bara sådant, att ursäkter bränner inga kalorier, stärker inga muskler och håller inte en taskig rygg i schack. Så, nu när vi är här på ljuvliga ÖN, vädret är kanon, så ska väl alla dessa ursäkter slängas i papperskorgen? Hoppas det. Det har i alla fall börjat bra. 

Ett par hantlar inköpta på kinaaffären har åtminstone används två gånger och de där slavdrivande träningsgummibanden överlevde resan hit. Så det är bara att slänga ut hemmagymmet på balkongen och sätta igång. 

Nej! Nej! Ut o rör på dig, nu!

Att promenera här på ÖN, är ju inga problem. Det är bara att ge sig utanför dörren och knalla på, med eller utan mål. Los Cristianos och övriga Teneriffa har många vackra svettiga vandringssträckor att erbjuda. Vi har ju också skaffat oss en vandringbok, som ännu så länge legat nästan oanvänd. 

Visserligen ser man ut som sjutton, men att inse att man inte längre är sjutton år gammal, är nog det klokaste man kan göra. Utseendet är inte det viktigaste längre, när man föresätter sig att träna. Med andra ord, så tränar man inte för att bli yngre, utan för att bli äldre. Det är bara att inse att man är en gubbe, som har rätt till att se ut som en gubbe.

Coronakrisen är ju längt ifrån över, tyvärr. Ännu så länge vågar jag mig inte att gå på gymmet. Men, om du ser en stånkande gammal gubbe göra sitt bästa på våran fina lilla balkong, så uppskattas ett o annat uppmuntrande tillrop. Där uppe finns garanterat inga fiskar att trampa på. 

Ha det goast!
/Berra