En fantastisk spännande spionthriller i nöjeslivets centrum, eller inte!?

Det händer även oss gamlingar ibland, att man vill lägga kloten på tillfälliga väntehyllan och ut o nöja sig lite i nöjeslivet. Ut o vimla lite bland andra, ta en drink eller tre, kanske svänga sina lurviga och må som man förtjänar. Nämligen fantastiskt.

När solen går ner, tar nattlivet över, eller inte...?

I vanliga fall (= I Sverige) är det ju så att high life betyder low life i plånboken. Men, här på Teneriffa är det  är nästan så, att även ett par pensionärer har råd. Att en någorlunda vild natt ute kostar ett någorlunda överkomligt pris. God mat och dryck i god atmosfär, är ju nästan prisvärt, någon gång om året mellan boulespel o tävlingar, ungefär. Ekonomiskt, alltså! 

Även om man, i vår ålder, har sina klackar väldigt långt ifrån taket, så blir man så helt slut av en natt på stan, att man måste vila upp sig ett par dagar innan kloten rullar normalt igen. Men, det kan det vara värt... Det blir ett roligt minne att ta med sig i minnessäcken, den ålderstunna. 

Nu är vi åter igen ute o cyklar, eller...?

Då kommer det lustiga i lustigheten att hitta något ställe att förlusta sig på i dessa olustiga tider. Om det någonsin är/blir problem med att "göra stan", så blir det då. Då man ska hitta något rajtan-tajtan-plejs att leka på. Byta ut boulebanan mot en dansbana... eller så.

Gullgumman o jag var ute på en liten scouting, eller förelöpare eller helt enkelt ute o spionerade på gatorna. Inte så svårt att leka spion, då man är tvungen att maskera sig med munskydd. Det var säkert ingen som ens varken såg eller hörde oss, då vi smög runt i Las Americas/Los Cristianos nöjeskvarter, hur mycket ålderskrämpor som än stånkades fram.

Skum spion, eller inte...?

Att kolla förnöjelseställena på Nätet, gjorde varken till eller från. Man kunde enbart konstatera att nöjespalatsens hemsidor är inte lika påkostade som inredningen, och i väldigt få fall uppdaterade med Corona-tids-information. Man får helt enkelt nöja sig med att njuta av bilder på fina lokaler. Hard rock café är undantaget, som bekräftar uppdateringsbristen. Där står det klart och tydligt "no events" på deras hemsida. så det blir ingen rock på det fiket. Inte ens en ytterrock i garderoben....eller ens några bouleklot som ersättning för heavy metal.

Vårt nöjeslokals-spionage skulle kanske kunna avslöja om verksamheterna verkligen var verksamma, eller inte. Vi var i vilket fall beväpnade till tänderna, med både mobilkamera och en liten vattenflaska... Ja, om nu trots allt, inget kommersiellt vattenhål skulle vara öppet.

Vanlig syn på favvoplejs, eller inte...?

Redan sedan tidigare hade jag upptäckt att ett par av mina favvoplejs var stängda, tillfälligt eller ej. Inga problem egentligen. Här i Los Cristianos, finns det rätt så gott om mathak och drink & vattenhål. Måhända inte lika många som när vi lämnade ÖN i våras. Men, tillräckligt, fullt tillräckligt.

Så promenaden till Las Americas, skulle spionavslöja om nöjes/nattlivet är något att hänga i julgran, så här knappt två månader före dopparedagen. Vi trodde att det var lika för väl att passa på att smygögna runt då. Nästa vecka kan det ju vara annorlunda. Då, kanske vi har missat en erfarenhet, eller inte. Det skulle denna agentbefriade spionpromenad avslöja... eller inte.

Spionlampan på, eller inte....?

Jag måste ju tillstå att vi två, gullgumman och jag, är några utbildade spioner i 007-klass. Långt därifrån. Vi skulle möjligen kunna spöa James Bond & kompani på en boulebana. Men i deras eget gebit är vi enbart ett par glada amatörer. Vi tänkte att; vi gör så gott vi kan, så får se om vi kan komma i närheten av ett fullbordat uppdrag. Vi kunde väl säga; att vi scannar istället. Så kan även datornörden inom mig få lite utlopp i ordsvängen.

Att det är rätt så lugnt på gatorna, visste vi sedan förut. Det innebar ju att vi nästan fick smyga längs väggarna, för att hålla oss någorlunda osynliga. För tänk om vi blev avslöjade, redan innan uppdraget ens påbörjats. Det skulle vara skandal.

Dock på Svenska gatan (Avenida Sueica, eller hur det nu stavas) behövde vi knappast känna oss gemskådade. Vi var ju trots allt i grunden hemmahörande i LAS-förvrängarnas förlorade land. Fast på denna gata märktes inget av varken misstroendevotum, fackliga överläggningar eller ens någon januariöverenskommelse.

Men, det en annan verklighet som mötte oss. Så snart vi började närma oss stora, långa nöjesgatan i Las Americas, blev vi varse om vad som komma skulle. Denna vackra lördagskväll, var gatorna nästan folktomma. Jämfört med vanliga rusningsvandringstrafiken, var denna gata nästan spöklikt tom. 

Antalet öppna etablissemanget, var lätta att räkna. De dära gigantiska hotellen, vackert vättande mot stranden, såg ut att vara stängda, tomma och nedsläckta. Eller var de verkligen tomma? 

Tänk om en massa förälskade par smugit sig in och utövade en massa kärlek på de nedstängda rummen? 
...Eller om det var råttornas paradis. Att de lite småäckliga krypen kärleksfullt förökat sig i dubbelsängarna. Så pass att de kommer att invadera resterande ö, så snart portarna öppnats igen.
...Eller om råttorna redan lämnat den ekonomiskt sjunkande skeppet....? 

Vad gör de egentligen inte där inne?

...Eller är det månne några hemlösa stackars människor, nyligen utslängda från sitt förra ockuperade boende.
Ja det får vi nog aldrig veta, är jag rädd. Denna "spion" kunde enbart konstatera att den enda människoliknande som fanns, var de statyerna på utanför ingången. Snygga damer, men lite stela för att ens spela Bondbrudar. I övrigt verkade detta hotell och flera andra liknande, dödare än dött. 

Pokerfejs, eller inte!?

Men, även det som är dött, kan väckas till liv. För någon dag sedan, fick jag se att de stora turistländerna; Tyskland och Storbritannien öppnat sina karantäns-hem-igen-tvingande portar för Teneriffa och de övriga ljuvliga Kanarieöarna. 
Samt att våra nordiska charterbolag påbörjat sina turer hit... Så, redan nästa vecka kanske några av jättehotellen åter har leende receptionister i fullt arbete. Man, kan ju alltid hoppas. Det lär finnas många arbetslösa på våra goa öar.

Men, det var ju inte hotellen vi skulle spionera på. Så vi travade vidare mot danspalats och övriga nöjeshak. 

Slut på monkey business, eller inte...?

En lite trist syn mötte oss. De barer och restauranger, som brukade hysa massvis av gäster, var nu släckta nerbommade och svarta. Så mycket nöje, var så mycket fimpat. Det var nästan så denne gamle rökare fick en liten tår i ögat. Men, ändå inte. 

Vi spionerade kanske inte riktigt noga, men vi hittade inte ett enda hak var öppet, ens för att släcka spiontörsten med en öl... Illa. Men, å andra sidan hade våra fötter inte riktigt tagit slut... så vi vandrade vidare. Vi hade ju trots allt vattenflaskorna, att trösta oss med. 

Hemligt värre, eller inte...?

Affärer finns, visst. Deras fönster och skyltar, lyste lockande. Man kunde tydligen köpa det mesta från souvenirer till kvinnliga hemligheter. Det där med hemligheter är väl intressant för alla spioner. Men vi struntade i dem. Kanske fick vi skylla oss själva, om ett stort avslöjande var i faggorna. Men, vi var ju ute på annat uppdrag.

I afton dans på rosor, eller inte...?

Ett par smygtittar in på största danshaket gav... ingenting. Man kunde enbart misstänka att spökena dansade tango eller att matborden och stolarna bjöd uppvarandra till en ohörbar vals, med spotlighten och den tomma baren som osynliga musiker. 

Inte ens på andra sidan gatan, den hårda sidan, lyckades vi finna något öppet nöje. Men å tredje  sidan var det ju ett litet nöje, att spionera på stängda nöjesetablissemang. Den hårda rockens fik, var nog det mest skrämmande plejset. Där kunde man inte en höra en hårlock falla. Ännu mindre ljuvligt skrän från någon som helst elgitarr. Dött, stängt och tyst. 

Rock around the chock.... eller inte?

Om man vill ha hårdrock, fick man nog ta sin gamla långa vinterrock och lägga den i frysen ett par dagar. Då skulle den verkligen bli hård. Att det gjordes reklam för ett par avlidna fantastiska icke-rockande sångerskor på utsidan av lokalen, skulle nog få vilken som helst hårdrockare att tappa sitt långa hår. 

Hårdrockande döingar, eller inte?!

Men, å fjärde sidan, så kanske även detta ställe fått en del insmugna olagliga och hemliga gäster. Kanske har dessa hårdrockare, fått med sig sina slitna luftgitarrer och sitter och diggar sin musik på behörigt Corona-avstånd, där inne i mörkret. Må det vara dem väl unnat!

Lite lätt nedstämda tog vi oss, vi självutnämnda nöjesspioner, hemåt mot Los Cristianos igen. Kanske kunde vi stöta på något uppmuntrande strandparty eller åtminstone någon som har lite fest i sanden. Men, icke, sa Nicklas. Visst fanns det lite folk på stränderna. Men partystämningen uteblev lika hårt som gitarrerna inte rungade i musikbarerna.

Ett litet strandhak, men god stämning, lyckades vi registerna i vår spioniska anteckningsbok (telefonkameran alltså. Det där med papper och penna tillhör väl historieböckerna?). Inte illa. En aning glädjande att inte alla ställen var tysta, dystra och släckta.

High life, eller åtminstone något ditåt.

Däremot kvarteren runt San Telmo, verkade sjuda en aning av kvällsliv. Inkastare, ljus, musik och glada röster från mathaken, kändes väldans uppmuntrande efter den småtrista upplevelsen i Las Americas. 

Tunneln mot hamnen var eländigt mörk. Inte ens ett litet stearinljus fanns, för att släcka mörkret. Vi fick lysa upp gången med våra ljusa sinnen istället. Jo, även vi gamlingar kan vara ljusa, där uppe mellan öronen.

Ljuset i tunneln.

Ljuset i tunneln, är det många som vill uppleva i våra dagar. Som att till exempel se slutet på denna eländiga pandemi, eller bara att nattlivet återupplivas. Kanske, kanske, kanske fick vi en sådan upplevelse i denna kväll?! Då vi såg ett gäng glada ungar, leka med bubblor i hamnområdet. I vilket fall, svårt att låta bli att tänja på smilbanden, då dessa ungar uppenbarades och fått det mörkaste tunnelseendet att ljusna betydligt.

Ungar är ju unga. Men, det är inte vi två, längre. Att vara spioner tar på krafterna. Ett par goda drinkar, fick ackompanjera avslutningen och sammanfattningen av denna lokala promenad. Stegräknarna slets fram, och vi kunde konstatera att våra ansträngningar gjort nytta i våra slitna kroppar. 

Som slutsats får man väl konstatera lite lugnt; att bli sjua i en bouletävling, är nog det trevligaste kvällsnöje vi kan ägna oss åt just nu. Det är ju roligt att spela boule. Det kanske vi borde gjort istället för att försöka spionera. Boulebanan är ju, till skillnad från stora delar av övriga nattlivet, öppen och välkomnande. 

Öppet och välkomnande kvällsnöje!

Att vinna är ju roligare än att torska. Men, boule är roligt ändå. Så, nästa gång ska vi vinna, åtminstone lite mer än senast... Och kanske gå ut o fira en skvätt, efteråt.

Heavy metal, va det, ja!

Ha det goast!
/Berra