Den gamle och havet eller om storyn firrarnas revolt i coronamagen!

Havet, det underbara havet, lånar vi från firrarna, för att kunna njuta av ett svalkande dopp lite då och då. Det blev jag grymt medveten om en dag, då jag råkade trampa på en fisk.

Varning! Varning! Alla fiskar! Här kommer klumpgubben!

Innan jag hann be om ursäkt till denna platta firre, för mitt övertramp, hade den simmat iväg i förmodad panik. Det enda jag lyckades få ur mig, var en överraskad svordom på äkta skånska. Troligen inte alls vad denna simmarmästare ville höra...och ingen annan heller! 

Man kan gissa på att även denna atlantinnevånare kunde kläckt ur sig någon välformulerad svordom, på fiskarnas eget språk, över den urbota dumme gubbe, som inte kan se efter var på den känsliga havsbotten han sätter sin klumpfötter. "Gå hem o trampa på din kärring istället. Ditt förbistrade gubbskrälle!", sade kanske firren, på ren o skär fiskånska. Sicken tur, i så fall, att varken jag eller gullgumman, fattar fisktugget.

Kanske är det så, att plattfiskar har ett eget språk, typ: plattfiska? I så fall skulle även google translate och alla andra byx-fick-översättare, vara chanslösa att förstå det. Men, tänk om människan kunde snacka med firrarna. Skulle man då snorkla sig ner i någon pöl och berätta för torsken, vilka snygga ryggfenor hen har? Undras om firren i fråga skulle rodna då?

Kanske är det till o med så, att firrarna får sina fiskar varma i heta valdebatter, fulla av valfläsk och pajkastning, där nere på havets botten. Deras "guld o gröna skogar" kanske motsvaras av småfiskstimm och rent vatten? 

Nåväl, fisken jag klev på, blev säkert minst lika rädd som jag. Det var ju inte någon liten sill, heller. Det var troligen ett litet exemplar av utrotningshotade arten havsängel, som jag förmodligen lyckades skrämma vettet ur. För visst har fiskar vett, eller hur? Denna hajart hajar säkert något, åtminstone. Den hajade i alla fall att en minst sjuttiosjukilos (inklusive den coronakrisutökade magen) gubbe trampade till på den, så att den stack iväg snabbt som en avlöning.

Fisken var ju i sitt rätta element. Det var inte jag, även om jag trivs utmärkt med att bada o simma i Atlantens ljumma oktobervatten. Att det var troligen var en sällsynt fisk, av en utrotningshotad art, gör ju inte saken bättre i mitt trassliga samvete. En av havet egna änglar, som troligen egentligen inte har något emot människor och gillar tydligen inte att äta upp oss, heller. Det är snarare andra fiskar som får glida in mellan havsängelns käftar.

Ful fisk på torra land!

Jag gissar väl på att havsänglar kan hugga till en människa, om de känner sig provocerade eller hotade. Detta har senast hänt för fyra år sedan, enligt Teneriffaportalen. Så det var ju tur att det inte var ett nakenbad. Då hade ängeln en liten orm och ett par små nötter till att sätta tänderna i... Hemska tanke... !!! 

Om fiskar kunde läsa bloggvirken, skulle jag be den om ursäkt i denna skrift. Men, det skulle förvåna mig ytterligt om det når fram till havsängeln. En inte alltför svag gissning är att; det är rätt taskig internetförbindelse där nere på havets botten. Inte heller tror jag att firrarna har telefoner, surfplattor eller ens bärbara datorer. Men, för all del, så förlåt så mycket till havets egen ängel.

Firrarna protesterar med extra högt högvatten?!

…och egentligen borde man tacka firrarna för lånet, varje gång man tar sig ett dopp i böljan den blå. Eftersom en del av vattnet i våra Teneriffiaska kranar kan vara avsaltat havsvatten, borde man ju även tacka firrarna för lånet varje gång man tar sig en dusch, tvättar håret eller borstar käften.

...och att man en gång i livet, har varit i närkontakt med en firre av hajart, är ju något att berätta för sina barnbarn. Det tackar man för, även om upplevelsen i sig verkligen inte är värd att återupplevas.

Fast egentligen, kanske, kan det ju varit en firre av annan art. Det flaxade till så snabbt och intensivt att jag, i min närmast chockartade upplevelse antog att det var något som liknande en rocka. När jag senare på denna varma dag, kastade mig över Internet, så blev svaret att det troligen var en havsängel, som fick lida under min fot. 

Jag hoppas, för alla  havs-och firregudar skull, att detta exemplar av fisk, inte led någon skada av mitt klumpiga havsbottentrampande. Själv kom jag ju undan, med blotta förskräckelsen. Inte så illa förskräckt att jag inte längre vågar bada i Atlantens vågor. Men, det blir med lugna och försiktiga steg, som denne vintersmitande gubbe, smyger sig ner i havsvattnets svalkande vågor.

 Öl ger knappast lättare fötter, men det är gott!

Lätta fötter kan jag nog aldrig återfå. Åldern sätter ju sina begränsningar, även på bloggande gamla gubbstruttar. Men, försöka att lätt trippa i vattnets framkant, det kan man ju alltid göra. Fast, det blir med bristande resultat, speciellt de dagar då vågorna går lite tuffare mot strandkanten. Inte heller vågar jag vara lätt på foten, bildligt talat. Den åldern och det livsförhållandet är långt förbipasserat. Tur är väl det, tror jag.

Under Coronakristiden, har säkerligen ett färre antal badsugna turister och innevånare, betrampat havets botten. Då kan man gott tänka sig att naturen tagit tillbaka lite av vad vi människor mutat in till vår fördel. Jag kan tänka mig att diverse havsinnevånare, tyckt att det kändes väldans skönt att slippa en massa taskigt simmande människor, som fört oväsen och plaskat runt i deras element till ingen fisknytta. Därmed har de också sett chansen att återerövra en del av försvunnen mark, eller rättare sagt vatten. 

Upp till kamp....!

På tal om Coronakrisen, så kan jag också skylla min utökade gubbmage på denna kris. Visst är livet underbart att leva, när man har något att skylla på!

Det började så bra, då någon gång på vårkanten, när krisen startade på allvar och vi uppmanades att hålla oss på avstånd, jobba hemma och undvika kollektivtrafik m.m. Ja, och som sagt, så försvann mitt extrajobb. Coronakrisen såg till att jag förblev pensionär i ordet alla betydelser. 

Jodå. Vi var ute i naturen på långa promenader, gullgumman & jag. Härligt, luftigt och gott! Upp till en mil, kunde mina trassliga fötter skogsstigsförflytta gubben, en eller ett par gånger i veckan. Dessutom införskaffades ett par hantlar och ett gäng träningsgummiband. 

Allting flöt på i sommarsverige. Lite trist där hemma. Men, träningen och promenaderna + en massa TV-serier förstås, gjorde tillvaron någorlunda magsmäcker. Men, som ni alla känner till håller sällan goda föresatser alltför länge. 

Nu har vi hört nog med ursäkter!

Efter ett tag, gick det allt längre tid mellan skogsbesöken, hantlarna samlade damm och gullgummans goda vegmat + en o annan, annan gottebit slank nerför strupen. Som resultat blev det en hyfsat försoffad gubbe, med nyutvecklad mage och benseghet.

Alla tänkbara ursäkter hittades; taskigt väder, trötthet i vänstra stortån,  bensinen kostade multum, gymkläder hittades inte, inga bouletävlingar, måste hinna med något påhittat, förkyld högra lillfingret i... och så vidare i nästan all evighet. Ja, vill man hitta ursäkter, så finns det hundratals. Inga problem, där. Fast egentligen var det problem. 

Livet är ju bara sådant, att ursäkter bränner inga kalorier, stärker inga muskler och håller inte en taskig rygg i schack. Så, nu när vi är här på ljuvliga ÖN, vädret är kanon, så ska väl alla dessa ursäkter slängas i papperskorgen? Hoppas det. Det har i alla fall börjat bra. 

Ett par hantlar inköpta på kinaaffären har åtminstone används två gånger och de där slavdrivande träningsgummibanden överlevde resan hit. Så det är bara att slänga ut hemmagymmet på balkongen och sätta igång. 

Nej! Nej! Ut o rör på dig, nu!

Att promenera här på ÖN, är ju inga problem. Det är bara att ge sig utanför dörren och knalla på, med eller utan mål. Los Cristianos och övriga Teneriffa har många vackra svettiga vandringssträckor att erbjuda. Vi har ju också skaffat oss en vandringbok, som ännu så länge legat nästan oanvänd. 

Visserligen ser man ut som sjutton, men att inse att man inte längre är sjutton år gammal, är nog det klokaste man kan göra. Utseendet är inte det viktigaste längre, när man föresätter sig att träna. Med andra ord, så tränar man inte för att bli yngre, utan för att bli äldre. Det är bara att inse att man är en gubbe, som har rätt till att se ut som en gubbe.

Coronakrisen är ju längt ifrån över, tyvärr. Ännu så länge vågar jag mig inte att gå på gymmet. Men, om du ser en stånkande gammal gubbe göra sitt bästa på våran fina lilla balkong, så uppskattas ett o annat uppmuntrande tillrop. Där uppe finns garanterat inga fiskar att trampa på. 

Ha det goast!
/Berra