Storyn om historiens längsta rökfattiga resdag i jetfart med Londondimma i marknadsföringen!

När man inte vet om man ska skratta eller gråta, så föredrar man naturligtvis att skratta. Att skratta sig ur något skumt och konstigt här i livet, är nog det absolut bästa och roligaste sättet att överleva/genomleva en tung situation. Ja, som när vi var på Heta Radens flygplats, för byte av luftskuta. 

Där på den jättegigantiska flygplatsen i den jättegigantiska staden London, fanns inte ett enda ställe att röka. Europas största och världen sjunde största flygplats, helt utan ens den mista lilla rökruta. Skam går på torra land och till havs! Förbenade, lömska skurkar! Att stjäla en rökruta är inte bara fräckt. Det är urbota förargligt för en dum stackars rökare.

Den där lufthamnen, Heathrow, var så fan-ta-mig-tastisk stor, att man fick lulla sig igen kilometerlånga gångar, för att hitta rätt till sin terminal. Ja, stegräknaren i telefonen fick nästan fyllehicka av glädje! 

Det var en gång en gång, som var lång.

Alltför sent upptäckte att det fanns en transportfunktion mellan terminalerna. Fast egentligen var det samma nummer på terminalen. Vi skulle ”bara” förflytta oss från del C till del A, eller om det var tvärtom. Man kanske skulle kontaktat Bill Gates för att hitta rätt gate? Han har nog råd att ge oss några goda råd.

Sen, när man skulle hitta sig något att käka, fick man knalla lite till och lite till för att leta ett billigare ställe och sedan lite till för att hitta till muggen ...och så allt detta letande efter den icke existerande rökrutan. Fötterna sjöng mig en lovsång, när man väl fick slänga sin rumpestump i flygstolen.

Lite hjälp på traven

Men, om du har sett en skrattande grymt röksugen skallig gubbe i engelska flygplansparken... Då vet du att du har sett en glimt av mig. Bloggvirkaren på väg till ÖN. Att virka en blogg är inte samma som att virka ett par vantar. Men, hantverk som hantverk, kanske man kan säga. 

Den här gubbskrället tycker att det är mycket roligare att blogga än att tråda sig sig igenom livet. Jag skulle troligen ändå bara trassla till alla trådar och garnstumpar och tappa den röda tråden, så att den tilltänkta virkade vanten förmodligen skulle skämma ut både mig och sig i formen av en mångfärgad trasselboll. Om någon liknelse i denna skapelse överhuvud taget kommer att finnas, så blir det mest likt ett kaos.

Gissar vem som verkligen kan virka!?

Så det är nog säkrast att jag håller mig till tangenterna och trasslar till bokstäver och skiljetecken i stället. I bästa fall, blir det något som - en liten stund - kan roa läppen av dig en aning.

Men, det hade verkligen inte skadat med ett litet loft ut i den londonska dimman, där man kunde få göra dimman ännu dimmigare, med sina cigarettpuffar. Nix, Trots att en enda puff på en enda cigarett, skulle kännas som en kalaspuff, så blir det inte av. Man kände sig som en irriterad dåre, som egentligen skulle slutat röka för många år sen. Helst redan innan den första ciggen antändes, en gång i ungdomens dumma dagar. Man får väl skylla sig själv, helt enkelt. Det finns ingen annan att lägga skulden på. Inte ens Donald Trump.

Rökig whiskey istället för cig?!

Nåväl! Den här resan började alldeles utmärkt. Ja, om man nu klarar av att undanta det faktum att väckarklockskrället skrällde bort mina drömmar redan kl. 03:00 denna morgon. Att ögonen kändes sega, är bara ett litet förnamn till verkligheten.

En god gammal vän, några år yngre än jag, körde oss till Arlanda i sin egen tjusiga taxi. Bättre och pålitligare skjuts gick inte att uppbringa om ens med hundra hästar, ett tjog med kungar och några presidenter. Tack Micke! Jättetrevligt att stjäla sig till en anledning att träffa dig och få en liten pratstund.

Lilla Arlanda, kändes som en droppe i havet.

Det luftiga luftskeppet av stål, som tog oss till London i jetfart, var verkligen luftigt. Inte för att fläktarna hade fått spader i ventilationssystemet ombord, utan att denna flygande skuta var nästan helt tom. Vi var bara en handfull med resenärer eller tre, som steg ombord.

Så pass få passagerare, att man – inte för intet – började undra om flygbolaget brittiska luftvägar gjort sig en dålig affär och börjar närmar sig ruinens brant. Tack o lov, hann vi komma till engelska huvudkommunen innan detta eventuella faktum eventuellt skulle bli verklighet. Nåväl, eventuella faktum lär ju inte existera ens i min småknäppa verklighet. Så, det är bara att sätta sig i flygplansfåtöljen och göra som bakterierna: Njuta medans det varar. Skål!

Trångt värre?!

Den där marknadsförföringen, som flygbolaget British Airways använde sig av, var inte av denna värld. Ett troligt fall av utomjordisk påverkan, gjorde att de – några dagar före avfärd – påstod att det enbart fanns två platser kvar samt höjde priset. En så ren och grisskär lögn, att inte ens den vildaste rasist skulle kunna komma på en bättre förvrängning av sanningen.

Det var nästan så tomt, så det ekade mellan flygstolarna. Ett tjugo/trettiotal passagerare på flyget till London och några fler på skutan till från London. Det var allt!!!

Londondimma i marknadsföringen?

Vi hade ju definitivt inget emot att flygbolaget brittiska luftvägar, hade gett felaktiga siffror för innehållet i deras skutor. Det kändes bara skönt. Färre människor, färre risker för smitta.

Dock ska samma bolag får en eloge för att bägge luftfarkosterna var i tid. Jo, visserligen lite färre plan i luften, nu, jämfört med före Coronan. Men, ändå, kände vi oss grymtande tacksamma att åter få sätta våra svettiga fötter på Teneriffas mark. Att resa på detta vis, med en mellanlandning och väntetidernas väntetid, är väl inget att rekommendera för eventuellt andra nordiska värmelängtande frusna stackare. Men, det funkade. Vi kom fram!

Våran skuta!

En resdag som varade ungefär en evighet var äntligen över, när vi åter kunde ta vår härliga lilla Los Cristianoslägenhet i besittning. En måltid senare, satt vi åter på ljuvliga balkong och njöt av en liten virrepinne, för att fira att vi klarade av denna dag. Att påstå att vi var trötta, är denna dags oinskränkta sanning. Vi somnade alldeles ovaggade och vaknade dagen därpå till gatsoparnas maskiner. Som ljuv musik i våra leenden.

Ha det goast!

/Berra

Brexit i öronvaxrevolutioner eller storyn om den onödige terrotisten!

Nu börjar det dra ihop sig. Spänningen stiger och nervositeten gör sig påmind och magen trasslar. Så pass mycket att ett nytt bloggvirke pressas ut ur denna vintersmitande och vinterhatande gubbe. Tja...pressas o pressas, är nog fel ord. Tankarna som slängs fram i och mellan dessa rader, har vilat i mitt sinne ett bra tag. Så det är äntligen dags att dela med mig av dem. Varsågoda och njut!

Njutbart, underbart, munskyddbart?

"Billetten" till en flygande stålfågel, är inköpt. Eller rättare sagt två st. stålfåglar ska frakta oss tillbaka till Teneriffa, den ljuvligt goaste ÖN. Direktflygningarna lyser lika mycket med sin frånvaro, som medmänsklighet hos en rasist eller alla stora goa bouletävlingar denna sommar. Så det blir till att byta plan i den stolta jättestaden London. På den (antagligen) gigantiska flygplatsen Heathrow. 

Där kommer vi att sitta och uggla i fyra timmar i väntan på nästa "fågel" av märket British Airways. Men, strunt samma egentligen. Vi kommer ju tillbaka till ÖN. Det är ju det som är det viktiga, även om det kommer att ligga ett tunt dammlager över oss, efter denna kommande långa flygplatsvistelse. Undrar om denna jättelika aeroplansparkering är stor nog att rymma en boulebana? Skulle kännas kul, att kasta några klot i mellantiden. 

SM-final 2018. Ett gott minne!

Nån gång ska väl vara första... Ja, faktiskt en debut i mogen (väldigt mogen!) ålder väntar. Det blir alltså första gången i mitt - i övrigt - någorlunda händelserika liv, som ett flygplansbyte kommer att upplevas. Egentligen inte så märkvärdigt, men lite pirrigt känns det, ändå. 

Undrar egentligen vad som händer med bagaget...? Behöver man plocka ut sina övertyngda jätteväskor från bandet i London, för att åter checka in och slänga dem på samma band igen? Eller finns det någon snäll väskängel där i Ängland, som puttar över vårt tunga bagage till rätt stålfågel? I så fall, lovar jag att inte hata vänstertrafik, på åtminstone tre veckor.

Väskan packad, men inte ägaren

En sak har jag ju lärt mig, efter en massa år inom människotransportbranschen; Att väntetider måste planeras. Annars lär man få spott o spader, av att bli tossig. Bara sitta o titta på att klockan ska gå, är ännu långtråkigare än att gå o fika med en ordfattig politiker. Om nu sådana ens existerar på denna planet...?

Så nåt kul får vi väl hitta på? Mat och dryck är med största sannolikhet lika dyrt på engelska flygplatser, som på svenska. Så, man får väl smuggla med lite egen skaffning, för att överleva tiden mellan stålfåglarna. 

Inte heller kan man ju lulla omkring i taxfree-butiken i fyra timmar. Personalen skulle säkert titta under lugg och tro att man är en terrorist, som när som helst kommer att släppa en brakfis. 

Knappast någon tid att åka till Liverpool, för att hälsa på återstoden av The Beatles. Men, det skulle väl varit sammalunda där, att varken Paul eller George skulle vilja ägna en enda sekunds uppmärksamhet åt en gammal Beatlesbeundrare, som snackar tafflig engelska med skånsk brytning.

Fyra timmar är ju dessutom för kort tid för att hinna med att besöka Elisabeth på Buckimhampalatset. Inte heller tror jag att hon skulle uppskatta ett oannonserat besök av en skånsk ordtricksande bloggvirkare. Man skulle nog bli tagen i örat av en engelsk polisman, om man ens försökte. Fula gubbar finns det kanske gott om i England också.

Rusningstrafik!?

Lite småskumma är dock detta flygbolag, som skickar tre fåglar till samma goa destination inom tre timmar. Fick dessutom höra att det finns en till avgående stålpippi, tio minuter efter våran flight. Massor av skutor till samma plats, från samma ställe, nästan samtidigt. 

Finns det möjligen nå' lort i agendan, eller är det enbart så att det finns tjogvis av engelsmän och engelskvinnor, som är lika sugna som oss, på att njuta av en kall bers på strandpromenaden i Los Cristianos? Må det vara dem väl förunnat!

Nu när vi ställt in oss på att resa, hoppas vi verkligen att planet inte ställs in. Istället måste man hoppas att inställningen hos stålfågelbolagets alla aktörer - låga som höga - är att kundvänligt nog transportera oss, och alla andra värmetörstiga människor till Teneriffa, snabbt som ögat och för en billig penning. 

Ett annat, inte så litet, orosmoln är ju karantänsrisken. Finns det möjligen någon liten fara att man skulle bli inlåst i Buckinghampalatsets mörkaste källare, Tower of London, vaxkabinettet eller något annat skumt ställe, trots ett halvår av oklanderligt restriktionsföljande, beskylld för att komma med flera kubikmeter baskelusker från Anders Tegnells förlovade land?

Eller har man sån oflyt att munskyddsklädda engelska agenter från MI5 kastar en ner i Themsen och låter denne skallige gubbe sakta flyta tillbaka till nordliga breddgrader? Hoppas verkligen att den risken inte ens är ett litet dugg överhängande. Då skulle mina obefintliga hårstrån krullas av förfäran. 

Har denna förfärliga risk minskat nu, när svenska UD hävt avrådan för onödvändiga resor till Stora Britanien, och att svenskar numera slipper sitta o skaka galler i karantän? Kanske, förhoppningsvis och eventuellt har även den engelska polisen på Scotland Yard minutiöst följt varenda rörelse, som Hälsovårdsmyndigheten gjort.

OBS! Detta är inte Anders!

En annan farhåga är... mina öron. Ja, de där sakerna som kantar skallen och vill fladdra i vinden. De där grunkorna som gör att man hör allt som flygvärdinnorna berättar om säkerheten ombord. Samma hörselgrunkemojjer, som slår lock vid landning och knappt släpper igen en susning till hörbart läte, samtidigt som de där fladderfängda hörseluslingarna smärtar en med något som känns som en instoppad fyrahundrakilos leksaksvaxelefant, eller två.

Kommer det här gubbskrället att få öronvaxrevolution två gånger på vägen till ljuvliga ÖN, eller kommer behovet att hörapparater komma springande, lika säkert som ett mejl på datorn? Man kanske skulle ta sig tid med ett besök på Madame Tussauds vaxkabinett i alla fall? Undrar om det kommer att hjälpa mot öronhicka vid landningar?

Vi hoppas snarare att få göra vår egen Brexit i lugn o ro, ombord på luftfarkosten som riktar sin nos mot det soldränkta Teneriffa.  

Brexit!!!!

Farhågorna har stått som spön i backen. Denna resa har föregåtts av en massa "Tänk om"-diskussioner här hemma. Typ; Tänk om spanjorerna åter igen stänger ner hela landet och tvingar in oss alla i våra hem! Då skulle man kanske få besök av Ågrens blåaste nyanser och köra huvudet i väggen, mellan alla TV-serier, filmer och såpor....eller kanske städa lägenheten 114 gånger i timmen, för att få lite motion?!

Eller tänk om vi inte får vår lägenhet i Stockholm uthyrd! Just nu ligger annonsen ute, och hugade spekulanter gör sig redo att kontakta oss, där de skryter om hur skötsamma, duktiga och stabila de är. Bra! Ju mer smör, ju bättre! Om du, kära läsare eller någon vän/släkting/kollega, är ute efter att någonstans att sussa gott och bo lagom flott under vinterhalvåret, så skicka gärna ett mejl.  

Hem ljuva hem uthyres!

Eller tänk om vi får Corona där nere o måste läggas in på ett sjukhus, där de enbart snackar spanska, eller kanske bara blir polisbevakat isolerade i vårt spanska hem! Skulle man då kanske plötsligen bli lagbrytare, och smita ut för att spela lite boule...?! Troligen skulle man dock vara snäll EU-medborgare, som bara kommer att skicka ett skriande nödrop genom fönstret "Utan boule, vi förtvinas till hö på denna Ö!" 

Olaglig smitare!??

Eller tänk om turistbristen gjort många teneriffianer till brottslingar, för att klara sin familjs vardag? Så pass att de vill knycka minsta lilla ostkant, man skaffat hem till skafferiet!? Det vore fasligt illa! Skulle det behöva 117 lås på ytterdörren och femton på balkongen? Skulle man vilja bo i ett kassaskåp, då? Eller kanske räcker det med att ha några kassa skåp i lägenheten?

Nej, nej. Detta är ett bra skåp!!!

Kanske är det tillräckligt att istället då, sätta upp en skylt på dörren, motsvarande anti-reklam-lappen som sitter på vår nuvarande lägenhetsdörr? Typ: "Tjuvar - Nej tack!"

Eller tänk om UD skulle återställa sin avrådan om onödiga resor till Spanien, i samma stund, som vi sätter våra fötter på den varma spanska asfalten! Skulle man då vända tillbaka in i planet och be på sina bara knän, om att åter få resa till mellanmjölkens och kylans förlorade land?
Eller enbart gå på toaletten tretton gånger, innan landning? Enbart för att försäkra sig om att verkligen är onödig, när man går ner för trappan från flygmaskinen.

Helst av allt skulle man ta alla farhågor och stoppa dem i en gammal hösäck. Där efter kasta denna säck så långt väck att inte ens vinden kan få den att vända. 

Om man skulle rätta livets kappa efter alla farhågors vindar, skulle man bli så snurrigt i skallen att man omgående borde läggas in på närmaste pippi-knas-institut.

Så, varför inte istället ta den vänliga sleven i hand, och hoppas på det bästa. Det är ju hoppet man lever på, sägs det....och så kärlek och boule, förstås. Vi får hoppas att detta recept gör, att vi kan åka slalom mellan farhågorna och leva gott där nere, på ljuvlighetens fina Ö.

Go' o gla' ska människan va'!

Ha det goast!
/Berra

Negativa anti-kroppar i kroppkö hanterar coronatristessen eller den nakna sanningen om att obducera en tepåse!

Är man halvvägs tillbaka till Teneriffa, just nu? Ena benet i Stockholm och andra i Los Cristianos? Sjumilastövlar skulle sitta bra! 
Ja, lite sådär-ungefär knappt tre månader till målet; Att åter övervintra på ÖN, den varma ljuvliga, åter bli som flyttfåglar till varmare trakter, åternjuta. 

I dessa dagar, vet man lika lite som en inlagd gurka, om hur verkligheten kommer att se ut i oktober, då vi hade tänkt att återvända till ÖN. 

Även om kampen mot vårt mål går vidare, så är det inte så kämpigt. Ja, om man nu inte ser ovissheten som lika svåröverkomlig, som en elefant i motljus.

Litet lätt orosmoln?!

Men, som ni alla säkerligen känner till, är det ju Coronan och alla dess efterverkningar som styr vår värld. Knappast är det någon som vet hur detta covidiala sjukdomsskrälle kommer att (ur?)arta sig. Även om flertalet blaskor och nyhetsprogram är fulla av diverse profetior, så har man inte en susning. Det finns kanske nitton olika sätt, och inget av dem är säker, eller...? 

Man kastas mellan hopp och förtvivlan, för var och varannan nyhetssändning. Det tjatas om risken för en andravåg och klustersmitta, samtidigt som siffrorna går ner. Man blir knappast klokare än innevånarna i en gurkburk. Ändock! Man måste ju följa nyhetsläget och vara grymt källkritisk för att få något som helst hum om vad och varför. 

Snurrig gammal stofil

Visst är man en småsnurrig gammal stofil. Men! Just nu, i samma stund som dessa tangenter petas ner, har man inte en endaste aning, om hur framtiden kommer att ta sig eller te sig. Inte ens om jag tar en kopp te till, så vet man hur coronaläget eller flygplanerna kommer att te sig. Inte ens den bästa kristallkula eller spåtant, skulle kunna ge oss förutsättningarna för att återvända till ÖN i oktober. Kanske ska man ge sig på att tolka en kaffesump? ....eller för oss tedrickare, återstår väl enbart att obducera en väl begagnad tepåse?

Det är väl bara att skicka upp en bön till alla virus-gudar och restriktions-halvgudar, om att allt kommer att arta sig till det bästa tänkbara. Vilket ju vore halverad hyra och utrotad corona. Men, hur man positiv än är i sitt tänkande, så är en symptomfri framtid det bästa man kan drömma om. 

Länge leve rörelsefriheten!

Sverige kallas ibland "Mellanmjölkens förlovade land". Men, vi har ju haft en helt annorlunda approach till hanteringen av pandemin, än andra länder. Det verkar ju vara välkänt i hela världen. Är vi månne inspirerade av våra fantastiska svenska låtskrivare? T.ex: Tommy Nilssons "Öppna din dörr" eller Uffe Lundells "Öppna landskap"? Inte tusan, är det någon mellanmjölk i den svenska coronahanteringen!  

Orsaken till att vi i gamla Snödala inte drabbats av någon form av Spanienliknande "lockdown", tror jag inte beror på att vi haft färre virus-baskelusker eller lydigare medborgare. Rörelsefriheten och mötesfriheten i fredstid finns ju inskriven i grundlagen. Den kan inte ändras över en fikapaus, precis. Kolla in här, om du inte tror mig!

Med andra ord, har inte Sverige haft möjlighet stängas ner. Man undrar å det underligaste om egentligen andra länder inte har motsvarande grundlagar. Känns en aning skakigt att/hur demokratiska länder som ex. Frankrike, Italien, USA och Spanien, kan/får stängas ner helt eller delvis.
Ät det månne bara Sverige och några fåtal länder till, som har dessa grundlagsstadgade rättigheter? Det låter lika otroligt, som att tomten skulle åka tunnelbana mellan skorstenarna på midsommarafton.

Nåväl, jag tänker inte bli någon paragrafryttare på gamla da'r. Lagar och paragrafer är inget man kan göra något åt, heller. Som medborgare i regntyngda Svea rike och vinterboende gäst i Spanien, är man knappast herre över bestämmelser och förordningar. Man får ta det som det kommer och rätta munnen efter magsäcken eller bädda som man ligger. 

Inte heller tänker jag besvära dig, kära läsare, med en diskussion om Spanien och/eller Sverige gjort corona-rätt eller fel. Jag diskuterar hellre om tvättmaskinen snurrar till höger eller vänster, eller vovven kommer att lyfta på höger eller vänster ben, annars lär jag väl bli utskälld. 

Så många kroppar i kö till anti-kroppstest!

På tal om utskälld, så är jag fortfarande chefslös, alltså inget jobb. Det är en ren o skär pensionär, som sitter o skriver, just nu. En hemmasittande, tidsrik och lyckligtvis osmittad gamling. Ja, men, eftersom vi var sjuka i någon form av en dunderflunsa, redan i december-januari, så var vi o testade oss för anti-kroppar. 

Inte för att vi är så negativa till kroppar. Vi försöker sköta om våra, så att de ska må bra och leva lite längre... Även om gullgumman och jag inte får krama om släkt och vänner, just nu (snyft), så kan vi alltid krama om varandra. 

Gullgumman ordentligt testad!

Ändock, blev detta test negativt. Vi har inga anti-kroppar. Så fortsatt försiktighet och avstånd gäller. Så det blir till att ta avstånd till samtliga medmänniskor, även de som man helst vill krama om. 

Det hade varit mycket lättare att ta avstånd, om alla andra varit SD:are samt rasister. Men, så är det ju lyckligtvis inte. 

Det märktes; inte minst vid de demonstrationer mot rasism, som Black-Lives-Matter-rörelsen gjorde. Att med eget liv och hälsa som insats, demonstrera för en så fin sak: Modigt och vackert gjort! All min respekt och beundran! Jag hoppas verkligen att er tapperhet, kommer att göra verkan i att minska rasismen, ett av mänsklighetens värsta skithål. 

Jo, ni som känner denne tangetbordsgnällige gubbe, vet säkert att jag skulle testas positivt för anti-kroppar mot rasism. Även ett allergitest, skulle bli positivt. Om det är något jag är negativt inställd mot, så är det människor som tror att den egna etniciteten eller nationaliteten är överlägsen alla andra. Att andra medmänniskor inte har samma värde.

Nej, nu är det dags att ta en funderare om det är dags att fundera på annat. Det finns mycket i denna värld att fundera på. En sak, som kanske inte är en lösning på världspolitiken största problem, är hur man löser corona-tristessen. Hur man får livet att kännas lite roligare, än att titta på hur fort den här gubbens hår blir gråare. 

Ja, ett antal saker, har för min del (och gullgumman, förstås) hjälpt till en aning. Naturistbadet i Ågesta är en favorit, inte enbart för att det finns en boulebana där. Att sola o bada naken, ja, att bara vara naken, ger en viss frihets och jämlikhetskänsla. 

Det är naturligtvis fotoförbud på ett naturistbad. Men, jag garanterar att det är enhetlig klädsel på boulebanan.

Ett nästan-måste är att utnyttja den svenska sommarens få soliga dagar, med att promenera, bada och sola. Att träna hemma (så att man slipper sitta mer än etthundrafemton timmar om dagen framför TVn och datorn) och framför allt tänka framåt, har underlättat tristessen lite mer än en aning. 

Två hantlar och åtta träningsgummiband, har fått den här gubbakroppen att så smått börja ta form igen. 

Dags att lägga lite tyngd bakom orden?!

Men, visst har det flutit bort några timmar framför dumburken och smartburken. En TV-serie kan jag också rekommendera. Det är ovanligt att jag gör så, men nån gång får väl även denne gubbe krypa till korset (Dock ej bokstavligen. Det skulle göra för ont i mina taskiga knän.) och bjussa på ett TV-tips till er, härliga bloggvirkesnjutare. Blå ögon på SVT-play. Det är en spännande och intressant liten TV-serie. Kolla gärna, men glöm inte att läsa ett o annat gammalt bloggvirke också. Det är utmärkt sommarunderhållning.

I övrigt, då, visst. En massa timmar framför datorn, absolut. Mina digitalt saluförda gamla skivor försvinner i alltför sakta mak, en i taget. De har sålts iväg till Ryssland, USA, Frankrike och Tyskland med flera. Jag även fått förfrågan ända ifrån Australien. Men posten går tyvärr ej dit, på grund av Coronasituationen. En massa go musik finns dock kvar. Ta gärna en titt!

Även om ovissheten dominerar, just nu, kan man ju alltid planera för en solljus framtid och plocka fram lite jädrar-anamma. 

Nu har jag satt ner foten!!!!

Så har jag förstås gjort med min dispensansökan till bouleförbundet, om att få fortsätta spela i sandaler. Ja, ni goa människor som följer denna blogg, har säkert sett att jag av någon outgrundlig anledning fått avslag på denna ansökan. 

Men, med en envishet som skulle få den största åsnan att bli grön av avund, fortsätter jag enträget att åter ansöka om att få fortsätta lira boule. Eftersom mina fötter har blivit ännu sämre och "brinner" tidigare och oftare, så riskerar ett nytt avslag att få mig att motvilligt lägga kloten på hyllan. 

Ett nytt fräscht läkarintyg från en ny fräsch läkare, skrivet lite mer mitt i prick, är inskickat. Alla mina etthundranitton tummar hålls (även de jag har mitt i handen), för att få igenom dispensen. Så, boulevänner och alla klotlösa vänner; Håll gärna ett par tre tummar, för att ni åter ska få se denne gubbe kasta klot i tävlingar. Att inte bouleförbundet blir bouleförbudet.

Nej. Det är inte lillar som växer på vår balkong. Det är tomater.

Att lira boule är något av det roligaste som finns. 
Att känna spänningen i tävlingar. 
Att åka iväg med goaste klubben, stötta och pusha varandra till nya höjder.
Att kunna höja sin nivå, när det som bäst behövs. 
Att få mäta sin klotkastarskicklighet med de bästa. 
Att få missa och träffa. 
Att få jubla vid seger eller lära sig vid förlust. 
Det är något som borde vara alla förunnat. Även oss, som drabbats av någon tokig sjukdom.

Ha det goast!
/Berra

Är gammal musik, det nya guldet?

Gå på lina under vilda protester eller storyn om de bevattnade fötterna och den osmittade elektronen.

Att handla på lina, tar musten ur mig! Ja, ibland sitter vi där, gullgumman o jag, framför den gigantiska bildskärmen. 

Det ska va' gott att leva!

Egentligen är det en gammal TV, som jag trollat om till datorskräm. Den protesterade vilt, när den inte längre fick visa nyheter, filmer och sport. Men, efter ett tag, så anpassade den sig. Det tog en massa sladdande kraftödande svordomar och ännu fler sladdar, innan den hade assimilerats av datamaskinen. Jovisst! Sant, att jag slänger på några Youtubefilmer, för att smickra skärmen. Lite då o då, bara. Ja, man ska väl inte skämma bort sin skärm alltför mycket, eller hur?

Där, framför den charmiga skärmen, är vi beväpnade med en lista. Ja, en sådan där handskriven inköpslista... Just, en sådan lista man skriver för att inte spontanköpa halva affärens utbud och glömma den andra hälften. När man väl kommit fram till mjölkhyllan, upptäcker man att man antingen tappat bort det där förskrynklade lappskrället eller att den ligger längst ner i varukorgen eller vagnen. Att man är skåning, gör väl kanske att man har svårt för lappar?!

När vintern får återfall i maj, sitter man gärna framför datorn.

Att handla mat online, är det egentligen ännu värre än att gå i en fysisk, riktig affär, med riktiga kundvagnar, flaskor, inplastade varor och fruktdofter?
Ja, man kan ju undra. Vi lyckas dock dra ut på tiden och snacka lite hit o dit o fram o tillbaka om vad vi behöver och vill ha... under tiden vi sitter o glor på mataffärens webbsidor. 

I vanliga fall, så sitter jag i bilen o väntar medan gullgumman shoppar loss. Hon vill helt enkelt inte ha med den här gubben in i affären. Varför, undrar ni säkert. Jo, jag är väl butikshatare, eller nåt. Kanske tillhör jag den minoritet, som lider av shoppingallergi ("Kassus kundus" på latin)? Inte så att jag går omkring o skakar galla, varje gång som handelsbodar dyker upp i min närhet eller ens släpper en brakfis, när jag handlar skor. Men, jag vill så vara effektiv, att jag slipper tillbringa mer tid än 02,15 sekunder innanför affärsportarna. 

Ingen affär så långt ögat når!!! :-)

Att handla ska vara att gå rakt in o hämta sin vara, betala och gå. Det är min taktik. Gullgumman är precis tvärtom. Hon vill känna, klämma o studera, kolla prisläget, komma ihåg allt och jämföra med allt annat... Jo, det är säkert rätt taktik. Men, jag skulle gå bananer om jag ens försökte. Mina fötter skulle brinna upp, tillsammans med skallen och mjälten. Så mycket tålamod som skulle försvinna i tomma intet, finns inte att få tag på på denna jord. Inte ens för en triljon dollar.  

Så det är nog säkrast att jag sitter i bilen, lyssnar på radion och pillar mig i naveln, kliar mig på den mjällfria flinten eller bara seglar lite snett på min telefon. 

Intet är som väntans tider...Lugnt o skönt!

Ja, dock, du som handlat med hjälp av Internet, vet ju att det är lite som att dansa på lina och att man ibland behöver lite tålamod, även i detta görande. Jovisst. Fast, man kan ju sitta i naken eller i alla fall byxlös, i morgonrocken mitt i natten eller iklädd värsta finkostymen med slips och hatt. Ingen skulle märka skillnaden. 

Nåväl, man slåss med sviktande datakraft i mataffärens webb. Man uppdaterar alltsomoftast, så att hela beställningen försvinner eller bara ändras utan man märker nåt. Eftersom många idag gör som vi, går det ibland det så segt, att man har lust att gå ut och putta på. Man undra lite lätt, om någon hällt sirap eller möjligen bromsolja i onlineaffärens linor. Varför har ingen döpt om Internet till Intertrött? 

Sen är det ju omöjligt att veta om bananerna är gröngula eller gulgröna. Detta och skicket på alla övriga beställda färskvaror, får bli som en stor överraskning, Förhoppningsvis inte allt för stor...! Men, visst känns det som lilla julafton, varje gång man packar upp den beställda maten. 

Datornörden i mig, kan ju vara bra att ha till hands, när man sitter vid en dator. Det är ju ändå nödvändiga saker som inköps, som till exempel mjölk, bröd, frukt och choklad. Ja, hur skulle man kunna leva utan choklad? Man skulle bli topp tunnor galen, om all världens choklad skulle rinna ut i ett svart hål. 

Ändock, att handla på Nätet är inte en dans på tulpaner. Det tar lång tid, det är också tålamodskrävande och lätt att göra fel. Ja, som den gången jag trodde att jag beställde ett kilo lök, men bara fick en enda liten uslig lök. Lökat, värre!

Dock, emellertid och men! Det finns definitivt inga Coronavirus i datatrådarna. Man kan inte få Covid -19 via Internet. Man, behöver inte tänka på att hålla det det eländiga vettiga tvåmeters säkerhetsavståndet. Man kan nysa, hosta, prutta och skratta hur mycket man vill, utan att riskera att ens smitta en endaste liten elektron. 

Nej, dags för en liten paus! Skål!

Så man sitter säkert som i ett kasst skåp, där bland bilderna på tvättäkta skurpulver, klämmiga klementiner och flaxiga flingor till hisnande extra extrapriser.

Den där pluringräknaren, den där uslans kassa kassapparaten som lyser rött där upp i hörnet på billigaste matkasseskrytarens webbplats... Den räknar alldeles för rätt och för fort försvinner den knapra pensionen. Det där goa slantarna försvinner lika snabbt som man suttit på värstingkrogen på Östermalm, och skålade för att vägen tillbaka till ÖN, det ljuvliga Teneriffa, känns väldigt lång. 

Gissa vem!?

Det ser mer o mer ut, som om vägen till det nya äventyret, blir ett äventyr i sig. Ett ekonomiskt äventyr! Ja, ni vet, pengar o sånt där. Typ; pluringar, klirr i kassan eller monetära enheter... Sånt där som, liksom bra att ha, och som liksom måste till, för att man ska kunna leva. 

Det är ju ett av målen med att återvända till ÖN, för att för tredje gången övervintra i den spanska solen. Att kunna leva, inte enbart överleva. 

Vi jobbar vidare. Men, dock, emellertid blir det ganska så kämpigt att få ihop tillräckligt med stålar, energi och livskrut, för att kunna återvända i oktober. Ja, 
om nu flygen går som de ska och Norwegians nya kineser inte fått Coronahicka igen, och
om det inte kostar både skjortan, slipsen och brallorna att flyga, och
om Spanien vill ta emot oss värmeknarkare från kylans förlovade land i norr, utan att skita i brallorna av Covid-skräck, och 
om den andra vågen inte sköljer över de underbara Kanarieöarna, som en taskig virusstinn tsunami, och
om...
Man kan ju alltid låtsas att "om" inte finns. I så fall är det nog dags att ta sig i dalen och tänka om.
Hur det går i den kampen (=krampen!?), kan du få följa i framtida bloggvirken. 

Gissa staden!?

Dock, just nu, när livet här i Coronadrabbade Stockholm liksom går på tomgång och man är mer eller mindre i tvångsrutig skjorta. Då letar sinnet efter ljusglimtar. En superfin värmande vårsol, är en de större. Man ger sig ut i naturen, för att snubbla över gräsrötter och stenblock, få små grymma gruskorn i dojorna och stånka sig fram i ännu grymmare uppförsbackar, alldeles frivilligt. Dessutom med ett fånigt snett vårleende på sina läppar.  

Man plockar fram kloten, och tränar i de friska vårvindarna, så att fingrarna bli både blåa, gula och stela som blomsterpinnar. Träna, träna, träna... 

Tänk på hastighetsbegränsningen!

Jo, man vill ju vara i god form till SM och seriespel. Det kan ju hända att det faktiskt blir en klotsäsong, även detta knasiga år. Fast oddsen för detta är nog ganska så skyhöga. Just i denna stund, då dessa tangenter maroderas, har Folkhälsomyndigheten rekommenderat att enbart resa 1-2 timmars biltid. Det tar ju tre timmar till den stolta SM-staden Jönköping, såvida man inte sätter en reamotor och vingar på min stackars lilla bil, och bryter mot alla tänkbara, okränkbara och otänkbara trafiklagar och bestämmelser. 

Och, en liten tanke jag närt på ett tag... Hur ända in i blåheta Småland, ska man kunna hålla det där säkerhetsavståndet på två långa meter, under ett SM-spel? Banorna ligger ju oftast så tätt och är så smala att man knappt får plats att stå och titta, när motståndarna förhoppningsvis kastar bort sina klot?! Det blir jag inte klot på!

Om man vattnar fötterna, växer man då som boulespelare?

Den hemkörda lilla gänget med hantlar, får komma till nytta och försöka bygga upp gamla gubbakroppen, eller åtminstone hålla ryggsmärtorna i schack. Det är nog enbart kroppens ägare som blir matt. 

Egentligen dumheter, när det är betydligt mysigare att sitta på balkongen med en kall bers. Fast å andra sidan, kan man ju lugnt säga ett av mina favoritcitat då: "Det ena utesluter ju inte det andra!" Inte för att det är speciellt behagligt att gå på skogsstigar, styrketräna, teknikgnugga OCH halsa bira samtidigt. Men, när avslutat hemmasvettiga träningen, man har klotkastat färdigt eller efter en svettstänkande naturpromenad. Då, minsann! Då smakar den där skummande ölen som bäst. Då har man ju också gjort sig förtjänt av denna njutning. 

Ja, kära läsare, nu kommer den här tangentbordstorsken med ytterligare en sensmoraliserande pekpinne: Glöm inte bort att njuta av livet! Även i dessa tider, kan man emellanåt gotta sig, mysa och må goast. Jag hoppas att detta bloggvirke har bidragit till detta.

Ha det goast!
/Berra 

Är gammal musik det nya guldet?!
Ta en titt!