Vem är snurrigast? Coronarestriktionerna eller gubben...?

Eftersom vintersmitargubben lägger ut ett bloggvirke dagen före självaste dopparedagen, tror du kanske att det kommer att handla om den aktuella röda högtiden. Svaret är naturligtvis... Nja...Tja... Kanske, kanske inte. Denna skrift kan handla om allt mellan himmel och ord, som vanligt. 

Det som är aktuellt just nu, är naturligtvis de utökade Coronarestriktionerna. Det finns sisådär ett hundratal av dem + några underrestriktioner till restriktionerna. Alltså en aning förvirrande, minst sagt. 

Som gäst i detta fantastiska land, är man ju flerdubbelt mån om att följa alla lagar och regler. Man skulle känna sig skamsen som en fisk på torra land, om man olyckades med att följa reglerna. Oftast, dock får man leta, fråga och kolla om igen. 

Nej snurrgubbe! Det är juletid!

Jo, som sagt tidigare, den här tangentordsfjanten är precis lika snurrig som texterna i mina bloggvirken och lite till i resten av livet. Då får dessa omkastade restriktioner att kännas ännu snurrigare än snurrigt, även om de borde kännas oomkullrunkligare än oomkullrunkligast.

När näringsidkare och nätblaskor, tvingas att kontakta sina jurister och presenterar lite olika versioner av vad som får göras och inte göras och när det får göras eller icke, och knappt ens infödda tenerifianer klarar ut att tolka rätt. Då vete grodan om en vanlig lekman med grymt knagglig spanska, ens kommer i närheten av de rätta insikterna. Man får nog nöja sig med de vackra utsikterna över hav o berg.

Jo, så är det ungefär. Men, observera; att det är ungefär. Och att ordet "ungefär" betyder att det troligen inte är riktigt rätt. Möjligen någonstans i närheten av sanningen, eller den tolkade sanningen eller en miss som är åtminstone i närheten av träffen. Sannolikt, skulle kanske Tage Danielsson säga?

Inomhus på haken är ajabaja, just nu.

I vanliga fall får man vara ute till kl. 22. Men, på julafton och nyårsafton är det förlängt. Julafton till 00:30. Nyårsafton till 01:00. Men, barer och restauranger stänger kl. 22. Då får man alltså vara ute o lufta sig, låtsas göra krogrunda eller sova i en park i ett par timmar, innan man måste krypa in i stugan igen. Nej,...  eller...? Enligt någon tolkning i någon nätblaska, så ska denna "övertid" förvaltas som tid att ta sig hem från de träffar man får göra dessa kvällar. 

Två och en halv timme på julafton och tre timmar på nyårsfyrverkeriaftonen, kan tyckas vara lång tid om krogen är i närheten. Men, dock, emellertid, om man har fått sig några stänkare innanför den icke existerande västen, så kan det ta väldigt lång tid att komma hem. Jo, för det första måste man ju, om man fortfarande kan gå och stå, kissa i varannan buske, snacka med alla förbipasserande, ta stora omständliga genvägar och vila sig i varenda skugga. Skulle det dessutom vara så illa, att man är så packad att benen under en liksom inte vill riktigt bära. Då! Då tar det verkligen lång tid att komma hem, om man överhuvudtaget kommer hem, alltså. 

Så, om denna tangentordskleptoman tolkat detta någorlunda rätt, så får man träffa sina vänner senast kl. 21:59, Men, efter kl. 22 får man bara gå hem till sin eget lilla krypin. 

Alltså, man får träffas högst sex personer från tre permanenta samboenheter på jul o nyårsaftonen. På frågan om vad som är en permanent samboenhet, hittar jag inget svar. Jag utgår från att gullgumman o jag är en sådan, efter femton år i samma binge. Inte för att vi har tagit med vår säng till Teneriffa, inte. Den står kvar och vilar sig i Stockholm. Det skulle tyvärr inte vara görligt, att ta sängen med sig på flygplanet, Det skulle bli ett helt tjog med överviktsböter och omständighetsförvirrande last, om det ens var tillåtet. 

...Och, även om jag bor i Los Cristianos ("De kristna" på svenska) är jag inte är religiös. Det är kanske därför jag inte heller tror på att jag kan ta min säng och gå.

Halleluja!

Men, hur tolkas detta begreppet "som permanent samboenhet" egentligen? Om älskande tu träffades för någon månad/vecka/dag sen och har lovat varandra kärlek och trohet livet ut, eller varit särbos länge och nyligen flyttat ihop, eller om de fortfarande är särbos men just nu sussar tillsammans... och hur tolkas det om hemma-hos-mamma-pappa-boende grabben/tjejen i familjen ryckt in i lumpen och kommer hem till sin morsa o farsa under icke bondpermis...? 

Hur permanent ska det vara i "som permanent samboende"? Räcker det kanske att en i familjen permanentat sitt hår? ...och om man inte har något hår alls på skallen, då?  Måste det då vara permanent borttaget, typ brasiliansk huvudvaxning, eller räcker det med att man rakar sig permanent lite då och då? Man är ju definitivt samboende med sitt hår, om man nu har något, alltså.

Är familjen Palm en permanent samboenhet?

Ja, nu när "Så mycket bättre" är slut för säsongen, kan tolkningar nog fylla tiotusentals meter papper. De flesta tolkningar (säkerligen även denna) är troligen värda mindre än omusikaliskt begagnat dasspapper, enligt min tolkning.

Dessa otider, har fått en att följa nyhetsfloden lite närmre. Men till vilken nytta, egentligen? En nätblaska påstår att polisen har en annorlunda tolkning ändå... Eftersom det är denna myndighet som utfärdar böter, så är det säkrast att man är lite inne på samma spår, liksom.

Böterna på ett flertal hundra €, skulle naturligtvis svida som brännsår i den magra pensionärsplånboken, dessutom. Så man gör sitt bästa för att hålla sig till reglerna, till punkt och pricka. 

På tal om att pricka, så är ju allt boulespelande inställd. Det är med stor vedermöda i ett bankande boulehjärta, som detta faktum konstateras. Jovisst. Man får ju kasta/träna på egen hand, om jag nu har tolkat det ungefärligen rätt. Så man slipper åtminstone den värsta abstinensen. 

Att stå där o slänga kulor på egen hand, med enbart egna händer, händer det att det känns lite som en meditation. Jag hittar på nya övningar och prova nya lösningar och testar och provar. Även om jag saknar spelet med andra lirare, det roliga spännande, dt taktiska "gruset schack", så känns ändå egenträningen som ett litet plåster på boulesåren. 

Ajabaja!!!

Men, bara litet.... Att inte träffa folk i mängder, ja, lite tråkigt, förstås. Det finns många trevliga människor man missar.  Släkten är ju ändå inte här på Teneriffa, så... och inte heller hade man träffat dem runt något dignande julbord, även om man hade haft sin lilla rumpestump hemma i gamla vädertrista Sverige.

Utegångsförbuden, med eller utan rätt eller feltolkade förlängningar, känns lite lugnare i magen. Hade vi varit ett par festande ungdomar, som ville vända upp o ner på lilla Los Cristianos och inte ett par trötta gamlingar, så hade man troligen svurit galla åt detta förbud. Men, i den här åldern är det ju lugnt. 

Träna mera! Rök mindre!

Rökförbudet på allmänna platser känns... som en klåda i stortån, om jag ska vara lagom jätteärlig. Jag har inte sett några vetenskapliga rön eller upptäckter, om att rök ska vara så väldans Corona-pissigt. Det nog bara mig själv jag skadar med mina bloss, tror och hoppas jag. Men, visst... oftast smyger jag undan i en skum gränd runt hörnet eller hittar något annat skumt folklöst ställe, för att suga på mina brottsliga(?) ciggar. Men, ibland åker taggen fram av bara ovanan. Rökning suger, absolut. Men ibland blir man röksugen.

Munskyddens vara och icke vara, är tydligen en stor tvistefråga i gråhimmelsförlorade Sverige. Här är bara att ta gaffeln i vacker hand, och peta på sig tyg/papperslappen för truten varenda gång man ska lämna stugan. Nu när man har vant sig, ser jag inte något märkvärdigt med detta. I övrigt tänker jag inte lägga min stora näsa i blöt i den långdragrna svenska munskyddsdebatten. Med andra ord håller jag käften, med hjälp av munskyddet. Flabbatrasan, som jag ibland kallar detta, får man ju plocka av sig emellanåt. Typ, när man ska käka och dricka ute på någon av stadens hak. Jag kan tänka mig, att man annars skulle uppfinna munskydd med födointagslucka, som öppnas automatiskt när ölen eller käket närmar sig käften.  

Tack o lov slipper man flabbatrasan, när man ligger på playan. Solbrännan skulle se rolig ut, annars. vit om käften o kranen och brun om resten av fejset. Jag kan tänka mig att det skulle locka till många skratt. Det inte alltid en fördel att vara vit.

Dock, när man är fullkomligt solo ute på någon gammal vandringsstig eller på annat ställe, där det inte finns en levande själ i närheten, blir man plötsligt en olaglig skurk, när man petar ner maskskrället nedanför födointagsluckan. Jo, en småskurkaktig ögontjänare finns även i den här gubben. Men, skvallra inte för polisen nu, är du snäll!

Jo, så har flabbatrasan lärt en att se på ögonen om någon ler. Jo, så är det! De där skrynklorna runt ögonen blir ännu skrynkligare. Rynkorna rynklas alltså av att man drar på smilbanden. Ett par leende ögon, är gott att se!

Jag hoppas att jag fått dig att le, med detta bloggvirke också. Skulle det vara så väl, att du vill få fler leende ögonblick, så kan du med jättefördel titta tillbaka bland mina 141 tidigare virken. Trevligare julläsning får man leta efter!

Ha den goaste julen!

/Berra