Vem är snurrigast? Coronarestriktionerna eller gubben...?

Eftersom vintersmitargubben lägger ut ett bloggvirke dagen före självaste dopparedagen, tror du kanske att det kommer att handla om den aktuella röda högtiden. Svaret är naturligtvis... Nja...Tja... Kanske, kanske inte. Denna skrift kan handla om allt mellan himmel och ord, som vanligt. 

Det som är aktuellt just nu, är naturligtvis de utökade Coronarestriktionerna. Det finns sisådär ett hundratal av dem + några underrestriktioner till restriktionerna. Alltså en aning förvirrande, minst sagt. 

Som gäst i detta fantastiska land, är man ju flerdubbelt mån om att följa alla lagar och regler. Man skulle känna sig skamsen som en fisk på torra land, om man olyckades med att följa reglerna. Oftast, dock får man leta, fråga och kolla om igen. 

Nej snurrgubbe! Det är juletid!

Jo, som sagt tidigare, den här tangentordsfjanten är precis lika snurrig som texterna i mina bloggvirken och lite till i resten av livet. Då får dessa omkastade restriktioner att kännas ännu snurrigare än snurrigt, även om de borde kännas oomkullrunkligare än oomkullrunkligast.

När näringsidkare och nätblaskor, tvingas att kontakta sina jurister och presenterar lite olika versioner av vad som får göras och inte göras och när det får göras eller icke, och knappt ens infödda tenerifianer klarar ut att tolka rätt. Då vete grodan om en vanlig lekman med grymt knagglig spanska, ens kommer i närheten av de rätta insikterna. Man får nog nöja sig med de vackra utsikterna över hav o berg.

Jo, så är det ungefär. Men, observera; att det är ungefär. Och att ordet "ungefär" betyder att det troligen inte är riktigt rätt. Möjligen någonstans i närheten av sanningen, eller den tolkade sanningen eller en miss som är åtminstone i närheten av träffen. Sannolikt, skulle kanske Tage Danielsson säga?

Inomhus på haken är ajabaja, just nu.

I vanliga fall får man vara ute till kl. 22. Men, på julafton och nyårsafton är det förlängt. Julafton till 00:30. Nyårsafton till 01:00. Men, barer och restauranger stänger kl. 22. Då får man alltså vara ute o lufta sig, låtsas göra krogrunda eller sova i en park i ett par timmar, innan man måste krypa in i stugan igen. Nej,...  eller...? Enligt någon tolkning i någon nätblaska, så ska denna "övertid" förvaltas som tid att ta sig hem från de träffar man får göra dessa kvällar. 

Två och en halv timme på julafton och tre timmar på nyårsfyrverkeriaftonen, kan tyckas vara lång tid om krogen är i närheten. Men, dock, emellertid, om man har fått sig några stänkare innanför den icke existerande västen, så kan det ta väldigt lång tid att komma hem. Jo, för det första måste man ju, om man fortfarande kan gå och stå, kissa i varannan buske, snacka med alla förbipasserande, ta stora omständliga genvägar och vila sig i varenda skugga. Skulle det dessutom vara så illa, att man är så packad att benen under en liksom inte vill riktigt bära. Då! Då tar det verkligen lång tid att komma hem, om man överhuvudtaget kommer hem, alltså. 

Så, om denna tangentordskleptoman tolkat detta någorlunda rätt, så får man träffa sina vänner senast kl. 21:59, Men, efter kl. 22 får man bara gå hem till sin eget lilla krypin. 

Alltså, man får träffas högst sex personer från tre permanenta samboenheter på jul o nyårsaftonen. På frågan om vad som är en permanent samboenhet, hittar jag inget svar. Jag utgår från att gullgumman o jag är en sådan, efter femton år i samma binge. Inte för att vi har tagit med vår säng till Teneriffa, inte. Den står kvar och vilar sig i Stockholm. Det skulle tyvärr inte vara görligt, att ta sängen med sig på flygplanet, Det skulle bli ett helt tjog med överviktsböter och omständighetsförvirrande last, om det ens var tillåtet. 

...Och, även om jag bor i Los Cristianos ("De kristna" på svenska) är jag inte är religiös. Det är kanske därför jag inte heller tror på att jag kan ta min säng och gå.

Halleluja!

Men, hur tolkas detta begreppet "som permanent samboenhet" egentligen? Om älskande tu träffades för någon månad/vecka/dag sen och har lovat varandra kärlek och trohet livet ut, eller varit särbos länge och nyligen flyttat ihop, eller om de fortfarande är särbos men just nu sussar tillsammans... och hur tolkas det om hemma-hos-mamma-pappa-boende grabben/tjejen i familjen ryckt in i lumpen och kommer hem till sin morsa o farsa under icke bondpermis...? 

Hur permanent ska det vara i "som permanent samboende"? Räcker det kanske att en i familjen permanentat sitt hår? ...och om man inte har något hår alls på skallen, då?  Måste det då vara permanent borttaget, typ brasiliansk huvudvaxning, eller räcker det med att man rakar sig permanent lite då och då? Man är ju definitivt samboende med sitt hår, om man nu har något, alltså.

Är familjen Palm en permanent samboenhet?

Ja, nu när "Så mycket bättre" är slut för säsongen, kan tolkningar nog fylla tiotusentals meter papper. De flesta tolkningar (säkerligen även denna) är troligen värda mindre än omusikaliskt begagnat dasspapper, enligt min tolkning.

Dessa otider, har fått en att följa nyhetsfloden lite närmre. Men till vilken nytta, egentligen? En nätblaska påstår att polisen har en annorlunda tolkning ändå... Eftersom det är denna myndighet som utfärdar böter, så är det säkrast att man är lite inne på samma spår, liksom.

Böterna på ett flertal hundra €, skulle naturligtvis svida som brännsår i den magra pensionärsplånboken, dessutom. Så man gör sitt bästa för att hålla sig till reglerna, till punkt och pricka. 

På tal om att pricka, så är ju allt boulespelande inställd. Det är med stor vedermöda i ett bankande boulehjärta, som detta faktum konstateras. Jovisst. Man får ju kasta/träna på egen hand, om jag nu har tolkat det ungefärligen rätt. Så man slipper åtminstone den värsta abstinensen. 

Att stå där o slänga kulor på egen hand, med enbart egna händer, händer det att det känns lite som en meditation. Jag hittar på nya övningar och prova nya lösningar och testar och provar. Även om jag saknar spelet med andra lirare, det roliga spännande, dt taktiska "gruset schack", så känns ändå egenträningen som ett litet plåster på boulesåren. 

Ajabaja!!!

Men, bara litet.... Att inte träffa folk i mängder, ja, lite tråkigt, förstås. Det finns många trevliga människor man missar.  Släkten är ju ändå inte här på Teneriffa, så... och inte heller hade man träffat dem runt något dignande julbord, även om man hade haft sin lilla rumpestump hemma i gamla vädertrista Sverige.

Utegångsförbuden, med eller utan rätt eller feltolkade förlängningar, känns lite lugnare i magen. Hade vi varit ett par festande ungdomar, som ville vända upp o ner på lilla Los Cristianos och inte ett par trötta gamlingar, så hade man troligen svurit galla åt detta förbud. Men, i den här åldern är det ju lugnt. 

Träna mera! Rök mindre!

Rökförbudet på allmänna platser känns... som en klåda i stortån, om jag ska vara lagom jätteärlig. Jag har inte sett några vetenskapliga rön eller upptäckter, om att rök ska vara så väldans Corona-pissigt. Det nog bara mig själv jag skadar med mina bloss, tror och hoppas jag. Men, visst... oftast smyger jag undan i en skum gränd runt hörnet eller hittar något annat skumt folklöst ställe, för att suga på mina brottsliga(?) ciggar. Men, ibland åker taggen fram av bara ovanan. Rökning suger, absolut. Men ibland blir man röksugen.

Munskyddens vara och icke vara, är tydligen en stor tvistefråga i gråhimmelsförlorade Sverige. Här är bara att ta gaffeln i vacker hand, och peta på sig tyg/papperslappen för truten varenda gång man ska lämna stugan. Nu när man har vant sig, ser jag inte något märkvärdigt med detta. I övrigt tänker jag inte lägga min stora näsa i blöt i den långdragrna svenska munskyddsdebatten. Med andra ord håller jag käften, med hjälp av munskyddet. Flabbatrasan, som jag ibland kallar detta, får man ju plocka av sig emellanåt. Typ, när man ska käka och dricka ute på någon av stadens hak. Jag kan tänka mig, att man annars skulle uppfinna munskydd med födointagslucka, som öppnas automatiskt när ölen eller käket närmar sig käften.  

Tack o lov slipper man flabbatrasan, när man ligger på playan. Solbrännan skulle se rolig ut, annars. vit om käften o kranen och brun om resten av fejset. Jag kan tänka mig att det skulle locka till många skratt. Det inte alltid en fördel att vara vit.

Dock, när man är fullkomligt solo ute på någon gammal vandringsstig eller på annat ställe, där det inte finns en levande själ i närheten, blir man plötsligt en olaglig skurk, när man petar ner maskskrället nedanför födointagsluckan. Jo, en småskurkaktig ögontjänare finns även i den här gubben. Men, skvallra inte för polisen nu, är du snäll!

Jo, så har flabbatrasan lärt en att se på ögonen om någon ler. Jo, så är det! De där skrynklorna runt ögonen blir ännu skrynkligare. Rynkorna rynklas alltså av att man drar på smilbanden. Ett par leende ögon, är gott att se!

Jag hoppas att jag fått dig att le, med detta bloggvirke också. Skulle det vara så väl, att du vill få fler leende ögonblick, så kan du med jättefördel titta tillbaka bland mina 141 tidigare virken. Trevligare julläsning får man leta efter!

Ha den goaste julen!

/Berra

Storyn om den rumphuggne jultomten

Julen riskerar att blir rumphuggen i år. Inte så att Tomtens rumpa kommer att ligga på julbordet som skinka... Det hade ju varit stor sensation, om en icke existerande gammal gubbes håriga röv, skulle inmundigas med hjälp av sill o nubbe. 

Då hade man kanske lite lätt, undrat om inte hela mänskligheten var på väg att bli rumphuggen. Emellertid en alltför stor fråga för att få plats i denna lilla blogg. Den här lastgamle bloggvirkaren nöjer sig med lite mindre rumphyggen. 

Nyligen slängde de styrande kanariska regeringsstyresherrarna ur sig några fler, förmodligen välbehövliga, aja-baja-propåer, om vad som ska och inte ska göras här på Teneriffa. Som exempel att man bara får träffas fyra näsor i taget och inte sticka ut näsan ur huset mellan kl. 23 och 06. 

Tomt, innehållslöst och öde efter kl. 23.

Egentligen ingen fara, eftersom gamla skrynkliga gubbs, brukar sova på söta örat, då. Tja, man är ju redan tidigare än kl. 23 i gång att förbereda sänggåendet. 

Ja, speciellt i juletid bör väl färden mot bingen, preppas till tänderna. Ja, det räcker inte med att borsta löständerna. Toaletten måste besökas, för att den där uschlans gubbablåsan inte ska väcka en, mitt i de våtaste drömmarna. Då hade man verkligen känt sig rumphuggen! Fast å andra sidan, kan det vara svårt att gå på muggen, utan rumpa. På hemlighuset har man verkligen fördel av sin bakdel!

Att ladda telefonen, är också ett sådant tvång, nuförtiden, att man skulle vakna mitt i natten skriande, om man glömde peta in den där smala kontakten i mobilens rumpa. Betänk att vakna till en urladdad yuppienalle. Vilken katastrof! Nästan lika illa som att glömma sina bouleklot, när man ska på tävling. Tala om rumphuggen upplevelse!

Ja, så mycket bouletävlingar, lär knappast bli den närmaste tiden. Det kanariska regeringsskrället, har inte enbart rumphuggit, utan även totalt fimpat möjligheter till få lira cuper, serier och turneringar. Egentligen förståeligt i dessa rumphuggna Coronatider, då man helst ska låta bli att resa ens mindre sträckor. Men, inte desto mindre förargligt... Attans också!

Det är enbart professionell idrott, som är tillåten. Att man inte är mer än en glad amatör, framgår med extra tydlighet i dessa restriktionstider. Tänk om man ändå vore proffs istället för en rumphuggen (övre?) medelmåtta! 

Nåväl, inte helt fimpat med klotkastandet. Det går fortfarande att ta sig ner till våra gulliga banor och lira lite. Grymt vore en rumphuggen boulenörds öde, att så som i Sverige, få lida av att inte få kasta sina kulor. Man skulle förmodligen avlida långsamt av akut klotbrist eller förtvinas av överhängande lillesug och ge sig ut på gatorna ock skrika "Snälla jultomten! Kan jag inte få en väl dold boulebana i julklapp?"

Trodde att julklapparna ska ligga under granen och inte stå bakom!!!???

När du läser detta, är julhandeln i full gång. Det märks i affärerna, att just nu plötsligt, har en massa folk fått för sig att de måste handla just nu plötsligt. Detta kan inte ens tomtar, galna hästar eller kvarglömda halloweenskelett stoppa, hur rumphuggna de än må vara. 

Inte ens gamla gubbar är befriade. Man har ju förstås skickat sin önskelista till Tomten, där uppe i Nordpolen. Jag tycker att denne nordpolare (med eller utan rumpa), naturligtvis tillsammans med andra nordpolackerna och diverse nissar, se till att mina följande önskemål uppfylls till hundra procent, minst. Inga rumphuggna begär, här inte!

Önskemål nummer ett, är naturligtvis fred på jorden i all tid och evighet. Ja, varför inte skrota alla vapen, och lägga dem att vila för alltid i valfri aktiv vulkan? Man skjuter hellre motståndens bouleklot, än ägarna. Vilken otroligt rumphuggen lirare, man hade varit då! 

Önskemål nummer två, borde vara en finfin stor boulehall i Stockholm. Det vore den bästa julklapp den svenska huvudstaden kunde få, och ge. Att detta önskemål inte är uppfyllt för länge länge sedan, är för mig fortfarande en stooooor gåta. Där har vi alla stockholmare blivit rumphuggna!

Mitt tredje önskemål är lite mer gåtfullt, tror jag. Jag vet inte ens om tomten klarar av det, oavsett hur många rumpor han har till sitt förfogande. 
Att fimpa allt vad Covid-19 och Corona heter. Begrava det tillsammans med vapnen i samma aktiva vulkan eller slänga ut denna grymma pandemi någonstans i yttre rymden, så att inte ens Pluto ska kunna lukta sig till den. 

Ja, om jag får dessa tre önskningar uppfyllda, kommer jag säkert att börja tro på Tomten, Särimner, Mammon och Robert Lind i Kramfors. Alla på en gång! Men, jag måste ju erkänna, att innan jag skickade iväg mejlet med mina julklappsönskemål till tomten@nordpolen.kallt, så lade jag till några personliga önskemål.

Ja, sånt som skulle liksom sitta bra, som tillägg till en skruttig rumphuggen gammal gubbes liv: Massor av stålar, ny dator, en fin bil, träffa alla bouleskott, lägga in alla klot och att alla vintrar skulle försvinna spårlöst.

Fast även om dessa önskemål troligen blir rumphuggna, så är jag nöjd med ett väl fungerande vaccin mot Coronan... Även ett vaccin mot dumhet, skulle ju också sitta bra. Men, det finns nog ingen tomte, ens någon nisse, som skulle kunna uppfinna något sådant, eller...?

Ett annat önskemål, som jag dock höll hemligt för Tomten, var att juldekorationerna skulle sluta med att likna snö, Snö är definitivt inte önskvärt i mina rumphuggna ögon. 

Även här på ljuvliga Teneriffa, är julbelysningen bestående av tindrande snöhärmande lampor. Den här gubben fryser till is i groggen, av bara tanken på snö. Betänk vad elände detta vita hemska smörja ställer till med!

Risken att halka o sätta sig på rumpan, väta ner samma oädla kroppsdel, snöskottning som riskerar bokstavlig rumphuggning, kyla och slask, är ju bara några få av de o-rumphuggna förfärligheter som snön ställer till med. Snö är förmodligen ett av de fulaste orden i svenska språket. Tillsammans med Kung Bore borde de utvisas till landet norr om Nordpolen.

Lappmögel, fruset regn, firn, iskristaller, snö och flingor, borde grävas bort från den frusna verkligheten och ordförrådet i alla språk, läten och alla mer eller mindre rumphuggna rotvälskor. 

Även tomtenissen rumphuggen?!

Ja, Tomten skulle nog aldrig få för sig att uppfylla detta önskemål, även om han var verklig. Men, egentligen skulle han och hans släde klara sig alldeles utmärkt med lite rumphuggen luft under medarna. 

Men, man kan ju alltid försöka att önska bort vintern. Det vore ju en god gärning för alla frusna vinterhatande själar. Däribland finns denne värmeknarkande rumphuggne tangentbordsknackare.

Visst tinar man upp till rumpa, kropp och själ, genom att vinterförvaras här i Los Cristianos. Men, så fort man kommer i närheten av julens alla snöiga julsymboler, så får man djupfryst frossa. Typ, när Bing Crosbys sång "White Cristmas" dånas ut diverse högtalare i affärer, radioapparater och karaokeklubbar. 

Hade jag varit Bing, så hade jag sjungit om en solgul jul istället. En jul som värmer kropp och sinne med sol och medmänsklig hetta. Men, så är jag ju möjligen beng och icke Bing. Så jag får nöja mig med, att min rumphuggna sångröst ekar för tomma öron i duschen: 

I¨m dreaming of a warm christmas.
Yes it´s the way that it should be.
When the palmtrees swaying
and the children's playing,
under the sun on Tenerife.

I'm dreaming of a warm christmas,
with every bloggvirke I write.
May your days be sunny and bright,
and never with snow have to fight.

(OBS! Denna rumphuggna o-originaltext  får ej exporteras utanför badrummet!)

Må den fantastiske låtskrivaren Irvin Berlin vila i frid, och låt inte denna förvridna text få honom att vända sig i sin grav. Han blev ju trots allt 101 år gammal, och har ju gjort musiken till musikalen "The Canary". Så skönt att han både slipper se, och framför allt, höra ovan rumphuggna version.

Själv känner jag mig så väldans mentalt rumphuggen, när jag exempelvis på svensk TV, hör att vintersnö kan vara vackert och att det finns folk som längtar till denna kalla erbarmlighet.  Den här tangentplågaren fryser rumpan av sig, bara av tanken. 

Hemma i Sverige, envetnas jag ofta med att ta diskussionen om vinterns vara och icke vara. Undrar egentligen hur många kilo vänskap jag rumphuggit, genom att med en sköldpaddas envishet, åter och åter hävdat att vintern borde i lag förbjudas. 

Jag formligen hackar mina rumphuggna tänder av förtvivlan när jag hör argument av typen "Alla årstider är vackra och har sina fördelar." eller att "Det är friskt, när det är kallt.". Då blir jag sjuk!

Som motargument har jag, som en hackig gammal rumphuggen grammofonskiva åter och åter hävdat, att Grönland är stort och glest befolkat. Där finns det plats för alla vinterälskare. Där kan de verkligen få sitt lystmäte fullt av julesnö, halka och kyla. Där kan de få ta eskimåerna i hand och dansa rumphuggen lovsång till vintern.

Visserligen riskerar julen att bli lite rumphuggen av alla dessa, med största sannolikhet nödvändiga, Coronarestriktioner. Men, en sak är säker. Även om utökning av inskränkningarna troligen väntar runt hörnet, kommer julen att bli o-rumphugget snöfri, varm och skön, här på Teneriffa. Sol på skinn och sol i sinn!

Ha det goast
/Berra

När boulebanorna blev som luriga skrynkelspöken i tvättbrädsformat eller storyn om skitväder och andra stänkare.

Skitväderdagen den sista november 2020 kunde jag konstatera att: Några dagar till har passerat i livet. På ett ungefär hade två månader nästan gått, sedan vi landade på Teneriffa. Vi har varit med om  massor av sol och värme, lite stilla ösregn och sedan ännu mer solsken.

Men, denna dag verkade prognosmakarna fått spader. De förutspådde riktigt skitväder över vår vackra ö. I vanliga fall är väderprognoser, appar och tjänster, lika pålitliga som en begagnad bilförsäljare. Man tar dem med en stor nypa salt, ja minst ett par tusen ton salt, för att vara lite mer exakt. Av någon vidunderligt underlig anledning, tycks det vara svårare för väderspecialister att hitta rätt i vädret för Los Cristianos, än andra delar av världen. 

I sången sägs det, att meteorologen är en luring. Det må vara hänt. Men, i dessa väderspända tider, så ser det nästan ut som småfjärtartans gissningar har lika stor träffsäkerhet som en del av vädertjänsterna på nätet, om inte allihop. 

Nej! Nu får molnen berga sig!

Men, då, när väderlekstjänstemännen berättade om fenomenalt störande skitväder, så fick man åtminstone öppna ögonen och blicka ut över himlavalvet. Det fanns ju åtminstone en liten risk, att de däringa meteorologerna hade rätt. 

Dock, så tänkte jag inte ta saken i förväg, plocka fram den obefintliga dykarutrustningen eller ens ett par för små simfötter. Det lika oexisterande paraplyet och cyklopögat, fick också ligga kvar och skämmas.

Höstfärger i palmerna?!

En hel vecka av hastiga vindar, regn och rusk. Det är man knappast ovan med, i mellanmjölkens förlorade land. Men, vi är ju inte i Sverige nu, tack o lov. De prognoserna för vårt hemland, är betydligt tillförlitligare. Men, det betyder ju knappast att vädret är bättre.  

Både jag och min knasiga reumatiska rygg, tar hellre en veckas skitväder på Teneriffa, än femton sekunders höstvintermörker i Gamla Grådala. Så, det var väl bara att vänta ut... se om det fanns någon som helst substans i väderdiagnoserna för Teneriffa, eller om vädret bara skulle bli som vanligt: Sol, sol, sol och lite små vackra moln på himlen, blåsigt ibland, ibland inte... och så vidare. 

Något/några regnstänk, en del skvättar också, behagade att dyka upp denna lagom sköna måndagsmorgon. En morgon, som enbart visade 17 grader på termometern. Ett ovanligt lågt läge för södra Teneriffa. Men, jämfört med hemtrakterna i Stockholm, var det rena paradisvärmen. För sjutton!

Denna eftermiddag bjöd också på några skurar. Måndagsväder på en måndag!!! Regnjackan, som hittills varit undanglömd i ett hörn i garderoben, fick komma till nytta. Jag gissar på att den där blåflammiga gamla jackan jublade av glädje, när den äntligen blev använd. 

Regntäta kläder är inget som man direkt sliter ut, på denna ljuvliga Ö. Denna tisdag gick kanske till historien som kanske den enda gången, som regnkläderna fick lämna skrubben. Eller kanske inte...?! Det var lite småspännande att se om ovannämnda prognoser skulle slå in. Skulle det bli ruskväder eller sol? Eller om det skulle bli något ogyllene medelting av det hela. 

Plötsligen var himlen nästan lika svart som den Black week, som dominerade butikslivet under veckan. Regnskurarna verkade stå i kö, för att plåga våra torg och gator och olustmörda all lust att sola och bada. 

Avrinningarna i det så kallade offentliga rummet här i Los Cristianos, är inte riktigt välskapade, för sådana små dagar då himlen öppnar sig. Det blir lätt vattensamlingar och pölar som kanske vill konkurrera med poolerna, i några timmar innan de torkar ut till små skräphögar. 

Denna dag bevittnade ett barns stora förtjusningsskrik, strax innan han äntrade en vattenpuss. Ren och skär glädje! Till skillnad från våra svenska ungar, är inte ungarna i Los Cristianos speciellt vana vid gummistövlar och galonisar. Så jag gissade att morsan i fråga inte var riktigt lika glad, som sin gigantiskt leende unge. 

Själv tyckte jag mest det kändes skönt att det regnade, som omväxling. Bara det inte blev för mycket omväxlande, ,så...! Men, kära följare, som du säkert vet, är ju denne gubbe en aning småtokig, minst sagt. Tur är väl det?... Annars hade denna blogg, knappast varit rolig att läsa. 

Ja, våra goa boulebanor är en väderbiten historia för sig, när de fått vatten på sig. Det verkar som allt smågrus spolas undan och banorna känns hala som ett nybonat dansgolv på en Ålandsfärja i stark sjögång. Kulorna rullar och rullar och när de har rullat färdigt, så rullar de lite till. Att få sina lägg att stanna optimalt framför lillen, är ungefär lika lätt som att hitta en nål i en myrstack. 

Nåväl, en bra boulespelare ska ju behärska alla underlag, sägs det. Så det blir att försöka behärska sig i sina kast. Det blir lätt kassa kast, annars. Sedan när det börjar torka upp (ja det går ju snabbt i denna goa värme), så blir banorna knöliga och svårbehärskade. Så, utmaningarna står som spön i backen, strax efter och under den tid då regnet gjorde detsamma. 

Dagen efter var det åter dags att beträda boulens Mecka i denna stad, för att försöka mecka rätt sina klot. Då fick vi se om de där myckna dropparna från skyn, grillat banorna till oigenkännlighet, eller om den här gubben på något vis lyckas med sina kulor. Spännande? Japp. Det var bara förnamnet.

Regnfritt?... Vänta bara!!!

Jo, det gick väl sådär... Hade precis blivit varm i kläderna, eller rättare sagt tagit av ett o annat klädesplagg, för att välkomna den lilla strimma sol som visade sig mellan molnen, så började det att skvala igen. 

Man behövde verkligen inte låtsas som om det regnade. Efter en enda liten skitmatch (=torsk) öppnade sig skyarna igen och vi regnfegisar fick fly hals över huvud till närmaste krog.

Eller tja... några av oss hade för klena eller inga regnkläder alls. Regnskyddande plagg är ju, som sagt, inget högvilt på denna - de flesta övriga dagar - soliga ö. Men, vi kände oss tvungna att avblåsa dagens boulespel, till fördel för en öl med tilltugg. 

Inte riktigt standard förfarande i boulespelet i övrigt, att blåsa av för regn. Vi klotkastade är ju ett rätt så härdat släkte. Jag skulle kunna berätta om åtskilliga tillfällen, då man stått i regnrusk o försökt kasta sina klot. Jag är dock tveksam om detta skulle vara intressant för dig, kära läsare, att läsa om mina plågsamma regnlirarförsök. 

Jag har nog aldrig lyckats med att vara någon regn-lirar-specialist, även om en del klotkast i det blöta fallit i god jord. Alla andra knåpiga blöta bouletillställningar har ett bortglömt hörn i mitt minne att vila i, för att så snart som möjligt, glömmas bort för alltid.

Emellertid! Våra småtävlingar håller knappast någon VM-klass, även om flera av oss är spelare av god klass. Däremot, öldrickande och småsnackande är en gren, som vi troligen skulle kunna göra bra resultat i, på vilken tävling som helst. 

Ett trevligt gäng och lite bira, är en oslagbar kombination. Så, även denna tisdag, då tilltuggen var förbeställda och krögaren bjussade på dem. Jo, tro´t om du vill, men vi är ju stamkunder där. Så gott som varje gång vi skandisar har lirat boule, så sätter vi oss där för en bira eller två. Undra på att restaurangens ägare är glada åt oss!

Det verkade denna dag, som om den avancerade meteorologiska vetenskapen nästan hade rätt. Regnskurar avlöste varandra i snabb takt. Så snart vi började prata om att återgå till boulespelandet, så sade naturens krafter till oss att sitta kvar o ta en öl till.

Ja, ingen fara på taket, egentligen. Vi fick ytterligare en kollektiv snilleblixt, då vi beslutade oss för att knalla vidare till en annan krog för att peta i oss lite käk. Efter ett par minuters ointensiv diskussion, kom vi överens om vilket hak, som skulle få skydda oss från regnet och servera oss lunch.

Svårt att bestämma sig?

Jo, vi hade valt rätt. Det var gott käk och sedan också ett par goa våta stänkare på det. Att regnet också stänkte ikapp med whisky och gin/tonic, gjorde bara att det kändes ännu mysigare att sitta o samkväma med trevliga boulespelare. 

Ja, att den här gubben fick i sig ett och ett halvt glas för mycket, denna eftermiddag, gjorde knappast någon skada, annat än att han somnade framför TV-apparaten. Även om nyhetsrapporteringen i Rapport (eller var det Aktuellt?), var hyfsat intressant (tror jag), så kändes ögonlocken lite för tunga för att kunna hänga med i nyhetsflödet. 

Lugn alla barn! Han hinner nyktra till innan jul.

Detta händer tyvärr inte varje gång, att vi käkar/dricker lunch tillsammans. Trevligt var det verkligen! Så man fick passa på att glädjas åt denna roliga regnskursdag, istället.  De där skurarna var ju betydligt fler än drinkarna. Och tur var väl det! Historieskrivningen kommer dock att förtälja att denna dag, blev blöt på nästan alla tänkbara sätt. 

Att dagen efter, onsdagen, kändes en aning avslagen, var inte alls som någon överraskning. Man gjorde inte många knop, den dagen. Men några ord i detta bloggvirke kunde produceras i solskenet. Ja, solsken! "Efter regn kommer sol" är ett känt gammalt ordstäv, som bekräftades denna dag. 

De enda stänkarna denna dag, blev allt vatten som balkongskrället samlat på sig. En hel skurhink full av H2O lyckades jag samla upp, när jag kände mig tvungen att lyfta rumpan från bloggvirkandets ljuvliga tangentordsklyverier. 

Alltför avslagen, blev jag aldrig påslagen tillräckligt för att ta mig ut till stranden eller ens utanför dörren förrän framåt kvällen. Då det vankades bouletävling igen. Åter igen lika spännande att se om väderspåmännen hade rätt. Ja, nu hade de uslingarna ändrat prognoserna, så att sol o svaga vindar åter förutspåddes. Var det sanning eller konsekvens?

 ...och framför allt kändes den stoooora frågan oklar i mitt förvirrade gamla huvud; Hur kommer boulebanan att uppföra sig denna kväll? Blir det dansbana eller upptorkat skrynkelspöke i tvättbrädsformat, eller något mittemellan. Ja, läs vidare, så får du se! …hoppas jag.

Jo, hur blev det då!!!???, undrar du säkert. Jo, regnfritt, men banan var betydligt besvärligare än vanligt. Våra klot far o flög lite hit och dit och fram och tillbaka. En flitig myra med kälke i myggstorlek, hade säkert kunnat åka berg-o-dalbana i boulearenans olika smågropar och höjder. 

Svordomarna osade värre än stekt fläsk, denna kväll. Den här slitne tokstollen bakom dessa slitna tangenter, tyckte mest att banan blivit intressantare. Men, så är man ju som en väl instekt torsk i detta ämne. De flesta andra ser nog helst bara, att deras klot går in på ljuvliga positioner i lillens närhet och att skotten sitter som en smäck på en skallig gubbe. Men, man kanske måste vara lite knasnörd, för att uppskatta lite utmaningar? 

Är det den här pippin jag fått på loftet?

Efter onsdag kommer torsdag, fick jag lära mig i skolan. Den lärdomen tänker jag aldrig överge. Torsdagen struntade dock i alla väderspåvetenskapliga tricks, och visade sig på sin soligaste sida. Nåväl, lite små strömoln och någon enstaka meteorologiskt oförutsagd(?!) regnskur till kvällen, fick man till livs denna dag. 

Boulebanan var fortfarande nästan lika (o)rolig och livet lekte vidare med alla kloten. Nu när jag åter tittar på väderkartorna för de närmaste dagarna, så varierar dessa inte alltför mycket mellan de olika väder(o-)tjänsterna.

Alla förutspår regn!!! Jo, lite variationer, förstås. Några grader från o till. Några vindriktningar och vindfarter syd, ost, hit eller dit. Mängderna av det blöta nedfallande elementet varierar några millimeter upp o ner. För att inte tala om tidpunkterna för då himlavalvet ska öppna sig. De ligger på hela urtavlans bredd. I ur och skur!  

Ja, det är bara att inse att prognoser är prognoser. Ja, lite som överkvalificerade gissningar och inte några vetenskapliga hundraprocentiga fakta. Då får man, på bästa pensionärsvis, ta dagen som den kommer och rätta näsan efter vinden, eller om det nu var solen...? Det får den visa framtiden utvisa, oavsett vad visaren på klockan säger. 

Får växterna njuta av lite mer skitväder?

Men, om solen skulle skina obehindrat varje dag, så skulle varken väderförutsägelser eller boulebanor vara speciellt spännande. Då skulle det inte heller finnas några skitväderdagar att bloggvirka om. 

Med förhoppning att du även kunnat, liksom jag, njuta under dagar med skitväder. Man kan inte skita i skitvädret. Men, med sol i sinn, kan man göra det bästa åt saken. Då blir det skitbra!

Ha det goast!
/Berra

Det vete katten om ordinarie priser är som hundan eller storyn om det svarta fenomenet; "Oh boj! Vad billigt!"

Det finns ett fenomen, som den här gubben länge känt sig som ett gigantiskt frågetecken inför. Trots att man nu, i klart övermogen ålder, har cirka sjuttonhundratrettiotvå kilo erfarenhet i det mentala bagageutrymmet, växer mina stora grubblande, undrande, funderanden och grunnanden till höghusstora dimensioner.

Den allvetande katten, som aldrig tar sig en jamare.

Jag tror och hoppas att man vuxit sig gammal, som en vis och och förstående man. Att det där någonstans, under de bortrakade gråa hårstråna, finns en snäll och vidsynt man. Men, i dessa dagar, så vete katten, om det inte känns en del tvivel i denna viktiga sak. 

Nej, gubbskrället här bakom tangenterna slår någon form av intellektuell saltomortal. Inte för att jag är särskilt högutbildad, högtravande eller inte ens hög, så verkar denna händelse få mig mig totalt själlös och pantad i skallen. Innehållslös som en gummiboll!

Oh boj, vad billigt!

Det vete hundan, om alla år bakom rattarna, vid diverse databurkar, med bouleklot i hand och i livets alla övriga hörn, gett mig någon som helst förståelse av detta underliga ting, som egentligen inte är ett ting... Kanske är det ett eget väsen?

Även om jag i vanliga fall inte gör så mycket väsen av mig, så får detta årliga, små-storknasiga och märkliga företeelse, det att bullra i mellan öronen, så att det nästan regnar svarta minustecken ur näsan på mig. 

Stenig vik! Enbart 200000€!

I vanliga fall, brukar jag ta negativa tankar och stoppa dem så långt ner i papperskorgen, så att de åker långt under källarnivån, där de hör hemma. Men, detta svarta ämne, som dagens bloggvirke virkar om, får mer dessa urbota svarta källarreflektioner upp till ytan. 

Jag är helt maktlös, när dessa föreställningar hopar sig innanför skallebenet och säger till gubben, att dra något gammalt över sig eller i vanlig ordning ta en godhetsdusch av Teneriffas sol istället. 

Antligen fredag!

Ja, fredagar, är ju i vanliga fall bra dagar. För en gammal knegare, som den här tangentordsförstöraren, är fredagar heligare än alla gamla kyrkliga reliker. Då frihetens två härliga lediga dagar är i sikte. Humöret på topp och leenden flödande. Nuförtiden är det förvisso lördag hela veckan, eftersom man är pensionär. 

Men, när denna kommande fredag kommer upp i almanackans närhet, så svartnar det för mina bruna ögon. Det ryker ur öronen, näshåren krullas och det dräglas svordomar ur käften så att det osar i väggarna. Som om jag vore värstingallergisk mot denna underligt tokiga dag.

Solblänk till extrapris idag!

Eller, om det nu blir mer än en dag?! I vanliga fall skrivs även en måndag till tosseriernas bakgård, I värsta fall en hel vecka av svart elände!!!!

När man bakgrundsgooglar på denna mörka företeelse, så dyker det upp olika varianter. Webbsidorna i detta ämne spretar lika mycket som benen på en Bambi på hal is. Som alltid får man ha lite is i magen, när man sorterar bland olika källor på Nätet. Men i detta fall, räcker det inte med ett helt isflak. 

Enligt någon/några källor är denna (små?)grymma företeelse  tydligen ursprungen i en amerikansk stad någon gång före tidigt sextiotal. En annan sajt säger att redan i slutet 1800-talet...?! 

Äkta oamerikanare! 50% rabatt!

En väldigt amerikansk helg såg till att trafiken ökade, förstås. Så polisen kallade dagen efter (en fredag!!!) för svart, för att hålla folk undan från de farliga gatorna och affärerna. 

Med Donald Trump i färskt minne, vet vi att affärsmän, kan ha en liten förmåga att skriva om sanningar lite mer än en aning. Knappast förvånande att diverse köpmän slickade sig om munnen och såg att det vankades klöverängar fulla med deg. 

Lyxig lägenhet till halva priset!

Dagen efter den amerikanska stora tacktackdagen, förvrängdes till att bli en köpfiesta av gigantuariska mått, och pluringarna rullade in i strida floder. Då slängdes faktumet om trafikens ökande ut i slasken på gatorna och detta begrepp, omskrevs till att omfatta trixandet med att måla om röda negativa tal till svarta positiva siffror. Falsk bokföring?!

Jo, måndagar är ju inte berömda för att vara veckans underbaraste dagar, direkt. Dock blev inte saken underbarare av även måndagen blev inblandad i dessa svarta evenemang En svart måndag, kanske är lättare att fatta, än en fredag. Men! Knappast något att vara tacksam över, säger den här svartögde gnällgubben, trots att amerikanskaste helgen heter just tackgivardagen, i vanligt ohederlig svenskt försök till översättning.

Tack o lov för solen!

Thanksgiving-dagen inträffar ju på en torsdag, om jag är rätt underrättad. Underrättelseorganet CIA har läckt om detta. Läckert!!!

För oss oamerikaniserade tölpar, kan det kännas otroligt underligt att en klämdag, dessutom en fredag, kan ställa till så mycket elände. För en f.d. anställd i kommun, är förstås ordet klämdag som ljuv musik i mina öron. Ett av svenska språkets vackraste ord?

Här firas den heliga klämdagen!

I de därade förenta staterna på andra sidan Atlantiska pölen, förekommer det tydligen flera dödsfall och många blir skadade under dessa svarta dagar. Kanske tar de fram sina pickadoller och skjuter varandra i kampen om en attraktiv P:plats? ....eller så bara kläms folk ihjäl under dojorna på hugande brödrost-rea-spekulanter? Vildare än Vilda Västern?! 

Tillsammans med att tiden åkte radiobil i rasande takt, växte sig detta svarta fenomen sig stort. Black friday till black eller cyber monday, blev till årets värsta shoppinghelg. Alternativt finns det numera en hel svart vecka. En rivstart på julköparhetsen i en speed, som skulle fått Ronny Pettersson att bli svart av avund.

Polistejp med vacker utsikt. 110% rabatt!

Black friday, monday och week har även slagit sina skitiga klor i oss svenskar. Denna ljuvliga Ö, verkar också svartna en aning, denna kommande helg. I ens denna sköna stad, Los Cristianos är helt förskonad.

Så, du undrar säkert, hur detta svarta fakta, kan förvirra en annars stabil skånsk bloggarhjärna, så till den milda grad att han virkar rumpan av detta fenomen i denna text. Det undrar egentligen jag också. 

Köpman till salu. Någon....? Inte det?!

Förvåningen gäller egentligen inte köpmännen. De är välkända för att utnyttja allt och alla för att göra stålar. Det som får min lilla ärthjärna att snurra till i 190, är alla vi andra. Ja, jag och så många andra, har gått på nitar så att det visslar rock´n´roll i våra öron.

Ja, jag glodde nästan ögonen av mig på nätet. Trodde nästan att jag skulle tappa ner dem i bland alla datorns kretsar, när jag sökte fakta om det verkligen är billigare att handla denna svarta helg/vecka, än en vanlig novemberdag.

Bättre internet uppe i kranen?

Det vill tydligen ingen som jag hittade på Nätet avslöja. Det som avslöjades var dock, tyvärr och beklagligen å det värsta, att man kan bli lurad. Risken att bli black under Black Week är överhängande!

De så kallade ordinarie priserna, som är så fruktansvärt rabatterade denna svarta vecka, är lika ordinarie som en knattespelare i FC Barcelonas startelva. De är ofta lika påhittade som Musse Pigg och Joakim von Anka. Fastän, inte lika roliga. 

Fantasipriser är inte olagliga, konstigt nog!

...och förresten, är fantasi nästan lika tillåtet för affärsmän och affärskvinnor, som för småbarn. Absolut. Men, jag får verkligen hoppas att små barns fantasi inte används till att lura skjortan av kreti o pleti. I så fall skulle jag få få krupp, spader och hjärtsnörp samtidigt.

...och förresten igen... har du någonsin läst det finstilta i ett avbetalningsavtal? Typ; när du köpte ny mobil..?! Det har inte ens den här tangentsnurraren gjort. I mitt köpekontrakt kanske det står att jag måste vara slav åt telefonbolaget, slicka deras skor och rumpor blänkande rena i 150 år, och när dessa år tagit slut är jag tvungen att köpa ny telefon från den lede i egen hög person, för 1200% av det ordinarie priset. Jag har verkligen ingen aning om vad jag har satt min slitna namnteckning på.

Nytt album med rolling stones!?

Att trängas i affärer i dessa coronatider, är inget som jag kommer att göra. Jag kommer att hålla ett sunt säkerhetsavstånd på minst en kilometer till alla dessa realisationer, rabatter, extrapriser och lockpriser. 

Kanske sitter jag på min balkong, och tar en liten stänkare i solens skugga.
Kanske ligger på stranden o myser av Teneriffasolens värmande D-vitaminer.
Säkerligen kommer jag att stå på boulebanan och kasta mina icke rabatterade klot på bästa möjliga vis.

Kvällsvy från vår boulebana

Men, om någon vågad säljare, skulle försöka sälja mig ett set nya fräscha bouleklot av god kvalitet för 0,2 €, så kanske jag kan tänka på saken i ett par minuter, innan jag studerar köpekontraktet med lupp, förstoringsglas och mikroskop med hjälp av sjutusen jurister.

Tanken att; om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det troligen så. Ja, om man undantar att leva, spela boule och övervintra på Teneriffa, förstås... Det är för bra, för att vara sant! 

...och därmed vill jag önska er alla goa läsare, en jättehärlig vecka. Hoppas att den blir blå, röd, gul, lila, grå eller rosa... Vilken färg som helst. Bara inte svart!

Ha det goast!
/Berra