Licensdansen har börjat eller (Bellman)storyn om dansken, svensken, tysken och bouledoggen!

Stolta som muppar, men "Är det verkligen möjligt?" var den fråga vi ställde oss, gullgumman och jag, när Michel, ordföranden för stora Teneriffaklubben A.O.C, frågade om vi ville lira med dem.

Bonnie är väl en bouledog?

"Inga problem!" och ett stort. brett leende var det svar vi fick. Vilket satte igång ett stort, litet detektiv arbete för att söka svaren på: Hur detta kan komma sig? Trampar man i klaveret, som lirar i två länder? Finns det  andra boulespelare, som...? och så nästan tusen frågor till. Men, ändå inte, riktigt.

Har du också, kära läsare, känt att massa frågor, bara snurrar runt innanför skallebenet, och gör så att man känner sig lika snurrig, som om druckit en hel flarra alkoholhaltigt flytande godis. Jo, det var ju ungefär den känslan, som drabbade mig i första hand, och gullgumman en liten aning.

Goja i skallen?!

Inte, för att vi misstrodde Michel, eller så... snarare att det hela verkar en aning otroligt, liksom för bra för att vara sant. Vi som verkligen gillar att lira tävlingar, hade liksom fått vårt lystmäte dubblerat i kubik. Speciellt då Lena, min goa gullgumma, som inte alltför ofta reser land o Svea rike kors o tvärs med tre klot i bagaget.

Så det blev till att kolla runt, efter att våra stora stolta leenden lugnat sig en aning. Då fick man veta att flera lirare i fler länder spelade både i hemlandet på sommaren och på Kanarieholmarna på vintern. Tyskar, belgare, fransoser.... o ett par till. Typ; en gammal Bellmanvits. 

En tysk, en dansk en holländare och en Bellman? Nej en helt vanlig Berra.

Kollen med gamla goa (åtminstone på sommaren) Sverige blev en aning tveksam. Licensen hemifrån gäller över hela världen, och man får bara ha en sådan... Men, å andra sidan, tillhör även Teneriffa denna värld, även om det ibland känns som man är i paradiset.

Jaha, ja... sket sig drömmen, där då? Nix! Dubbel-nix! Vi har den stora fördelen att ha en härlig f.d. president för CEP (=Europeiska boulefederationen) boende i stan och spelandes för samma klubb. Den där snubben kan ju all bouleadministration på sina fem fingrar, och är dessutom en fantastisk läggare, och en himla go gubbe. Lämpligare person att förklara denna licenshambo, finns nog inte på denna värld, eller ens på någon annan planet.

Flemming förklarade helt enkelt att denna "licens" man löser för spel på de ljuvliga Kanarieöarna inte är en vanlig licens, utan helt ovanligt vanligt litet kort, som inte gäller som vanlig licens, utan enbart på öarna. Visst, den går att komplettera så att man kan få spansk licens, som liksom vår svenska gäller över hela världen. Men så länge man inte har den kompletterngsstämpeln på sitt licenskort, så är det inte en vanlig licens gällande för FIPJP (Hela världens boulefederation. Typ; FIFA för fotbollen.).

Alltså en licens som är en licens, men ändå inte en licens. Klart som korvspad, eller hur?
Tja... lite krångligt är det. Men tydligen inga krångelitetet. Bara att lira på, alltså. BRA! Vi gillar ju att lira boule och ogillar att krångla. Som så många andra goa människor.

Vars är brudarna? Här på boulebanan, förstås!

För att krångla det lite enklare, så ligger väl lite i bakgrunden att Spanien inte är ett enhetligt land, trots att det är en nation. Det består av en massa självstyrande delar, varav det finns två på Kanarieöarna. Lite indelat/avdelat som USA, ungefär, fast vi slipper ju Donald Trumph, här. Troligen är detta organiserande av stat/land/vad man nu kan kalla det för, kan vara den bakomliggande orsaken till att det är möjligt att lira dubbelt. 

Att liksom Teneriffa o lite andra goa öar, liksom lagt sig lite offside och bestämmer liksom själv över sina angelägenheter, utan att någon överhöghet slår dem på fingrarna, liksom. liksom... Ja, du fattar säkert mina ord, eller...?. Ja, nåt lurt är det, liksom... men det funkar tydligen bra för spanjorerna, liksom.

Blomma ut som klotkastare, fyllda 66?

Men, tänk om vi hade något liknande hemma. Att Skåne, Värmland, Norrbotten, Dalarna, Gotland med flera, skulle vara självbestämmande, som öar i en stor sjö kallad Sverige. Det skulle förmodligen utmynna i rena kakafonin, eller funka klockrent. Det kommer vi nog aldrig att få veta, gissar jag.

Istället, tar gullgumman o jag våra runda små goa järnklot med ut till banan och fortsätter att njuta av att kunna kasta den i solens sken. Solen, som nu skiner ännu starkare i våra sinnen, eftersom vi kan lira för två klubbar i två länder.

Ha det goast!
/Berra